I Richard Shepards välgjorda och ytterst intressanta dokumentär John Cazale – I skuggan av gudfadern (2009, I knew it was you, visades på Kunskapskanalen 23/10) slås man av skådespelarens tragiska öde.


Blott 42 år gammal avlider John Cazale. Han gjorde enbart fem filmer. Men inte vilka filmer om helst.

Gudfadern (1972), Gudfadern II (1974), Avlyssningen, En satans eftermiddag (1975) och Deer Hunter (1978).





Fem filmer som många har sett. Fem filmer många ser än i dag. Fem filmer som kritiker  både sågat och älskat. Fem filmer som prisbelönats och nominerats.

Inget pris gick till John Cazale dock.

När Cazale avled, 1978, i lungcancer, var han kanske bättre än någonsin som skådespelare. Han hade precis avslutat inspelningen med Michael Ciminos Deer hunter. För övrigt världens bästa film, alla kategorier..

Han var då i ett förhållande med Meryl Streep. Och för oss som inte känner till historien tidigare om Cazale och Deer hunter får i Shepards dokumentär intressanta fakta. Cazale jobbade svårt sjuk under inspelningen av Deer hunter, mot regissörens vilja. Det visar sig vara självaste Robert De Niro som ordnade rollen för Cazale.

I dokumentären får vi varken höra eller se intervjuklipp med John Cazale, vilket är en bristvara. Men övervinns av storheter som Coppola, Lumet, Seymore Hoffman, Pacino, Sam Rockwell, Steve Buscemi, Streep m.m vilka uttalar sig om John Cazales storhet. Han får beröm för sina modiga och unika porträtt av bittra, svaga, oroliga och besvikna män. Och många talar varmt om hans mest kända rolltolkning som Michael Corleones storebror Fredo i Gudfadern-filmerna.

Cazales fick sina motspelare att växa och bli bättre, menar filmkritiker. Han höjde sin omgivning. Det kan låta som floskler, men det ligger något i det. I min mening var John Cazale en lysande birollsskådis, oerhört på hugget utan tendens till överspel, han bara ”är” istället för att försöka ”vara”. Men ack så bortglömd. Dokumentären I skuggan av Gudfadern, är onekligen efterlängtad. TA

The Thing is...again!

Läser att en av mina favoritrullar, iskalla skräckisen The Thing från 1982 håller på att spelas in på nytt. Rent spontant känner jag en skepsism och får en känsla av att lever man tillräckligt länge görs allting om på nytt. Har det funkat en gång i tiden så lär det göra det igen. Och det är lättare och billigare att göra om en film som gjorts förut än att komma på ett originalmanus och hoppas att publiken gillar det. Säkra kort osv...

Men med tanke på hur usel remaken på en annan John Carpenter film blev - The Fog från 2005, så har i varje fall jag inte så höga förväntningar.
Varken regissör eller skådisar till den nya versionen av The Thing känns bekanta och det är ju varningsklockor i min värld.
Jag säger - låt John Carpenters klassiker vara ifred!

GS.

Bier undersöker våldets föda

Hämnden (Haevnen) dansk film i regi av Susanne Bier.
Medverkande: Ulrich Thomsen, Mikael Persbrandt, William Jonk Nielsen,
Trine Dyrholm, Kim Bodnia och Markus Rygaard.
Speltid: 1 tim 58 min
AT AT AT AT

Läkaren Anton (Persbrandt) räddar liv i ett fångläger i Sudan.  I Danmark mobbas hans son Elias i skolan.
Pojken träffar en själsfrände i den nye klasskamraten Christian. Han tvivlar inte på vad som är rätt eller fel, och inte hur man stoppar våld och förtryck...

Efter två mindre lyckade filmer (Efter bröllopet och amerikanska Things we lost in the fire) är Susanne Bier tillbaka med en stark film, delvis inspelad på hemmaplan, nämligen i Danmark (i södra delen, på Fyn) . Det är en film om våldets uppkomst och struktur i stort och smått, utifrån skilda världar, i form av far och son. Men även om det är världsdelar emellan dem två, är kanske känslorna liknande. Mod? Uppgivenhet? Frustration? Rädsla?

Det är en ytterst en gripande och tänkvärd historia, tecknad av Biers "ständiga" parhäst, Anders Thomas Jensen.  Haevnen är ödesmättad i stil med hans/hennes tidigare alster, mästerliga Brodre (2004) och Älska mig för evigt (2002). Filmen ställer frågan; är det möjligt att bemöta våldet med det bibliska : vänd den andra kinden till? Här finns knappt några förenklingar eller lättköpta svar. Och som i föregångarna jobbar Biehr omsorgsfullt med musik (Johan Söderqvist) och foto (briljant jobb av Per Arnesen), närgånget och naturalistiskt för att hitta rätt till publiken. Det gör hon i Hämden , gång på gång...

Mikael Persbrandt är så bra som alla säger och skriver om honom. Men det är inte hans film. Inte heller Ulrich Thomsens. Nej, pojkarna, Markus Rygaard och William Jonk Nielsen  som spelar Elias och Christian, stjäl showen fullständigt...

Och det är Biehrs främsta förmåga som filmmakare, hennes känsliga lyhördhet för barn och barnskådespelare. Stundtals finns barnen i hennes filmer, i för och bakgrunden, och deras historier berättas ALLTID ur ett trovärdigt barnperspektiv.
Hämnden har tydligen kritiserats av sudanska regeringen för att vara en rasistisk film. (http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/260950-persbrandts-nya-film-vacker-muslimsk-vrede)

Men Bier har avfärdat kritiken och sagt att hon kan inte se någon islamofobi i filmen. Inte jag heller. Det enda jag kan se är att Haevnen är en av höstens stora filmupplevelser.
TA

The Changeling

Clint Eastwood är en märklig man. Utan att veta så mycket om hans privata liv (han har alltid varit hemlig och låtit filmerna tala för honom, vilket är sympatiskt) så visar åtminstone hans filmer på en fantastiskt mångfacetterad och intressant person som gått från en våldsikon, av vissa t o m kallad fascist-symbol med "Dirty Harry" filmerna, till en av de mest hyllade och respekterade amerikanska filmregissörerna i vår tid.


När jag ser "The Changeling" som kom häromåret och som orsakade en huvudrollsnominering för Angelina Jolie häpnas jag nästan av den starka samhällskritiska och, faktiskt, feministiska ton som vilar över detta verklighetsbaserade drama om en ensamstående kvinna i slutet av 1920-talet vars son försvinner och sen återfinnes fast enligt mamman är det inte hennes son. Och vid den här tiden inte USA var det tydligen inte lätt att vara ensamstående mamma (har det någonsin varit det?) och myndigheterna som inte vill erkänna sitt misstag med barnet går hårt åt Jolies rollfigur och misskrediterar henne och får henne att framstå som psykiskt instabil.

Som vanligt när Clintan regisserar så är det oklanderligt rent hantverksmässigt. Storyn är alltid det viktigaste och det är väldigt osentimentalt även om storyn och Jolies utsatthet och händelseförloppet ger utlopp för stora känslor. Clintan berättar bara rakt upp och ner, utan åthävor och det skapar på nåt sätt en oerhört stark och gripande film där Jolie visar upp att hon faktiskt kan skådespela och vid sidan om henne är även John Malkovich som vanligt grymt bra. Och den för mig okände Jason Butler Harner i en, ska vi säga, rätt så osympatisk roll, utan att avslöja för mycket, är mycket bra.

"The Changeling" är en tuff film att ta sig igenom, men den är värd en tittning. Och den visar, återigen, på den enorma variation i teman som Eastwood tar sig an, men när det kommer till kritan så är det alltid själva historien som fascinerar Clintan. Fortfarande tänker nog många på skådisen Clintan, tuffingen, western-hjälten med ciggen hängande i mungipan och den kisande blicken, men det är som filmregissör Clintan kommer bli, är redan nu, en ikon, en legend, en av de största filmberättarna. En av de mest mänskliga och genuina filmmakarna som funnits och vem hade kunnat tro det när han som polisen Harry Callahan pekar med en Magnum 44 mot en skurk och viskar "Do you feel lucky? Well do ya, punk?"

Spana även in dessa mästerliga filmer från senare år i regi av herr Eastwood: "Million dollar Baby" och "Gran Torino".

GS.

Förra veckan uppmärksammade vi här på AT, bristen på översättningar av filmtitlar.Vi glömde
nämna Swingers (1996). Filmen fick den vilseledande om än samtidstypiska översättningen
Du, vad är brudarna? Tagen från en dåvarande tv-reklam för chips.

Översättningen negligerades i folkmun. Det fick bli Swingers. Ingenting annat.

Filmen (släpptes direkt på video i Sverige) är med och skriven av Jon Favreau, som spelar en nybliven singel. Hans kompis (Vince vaughn) försöker muntra upp sin deppige kompis med en resa till Las Vegas. Allt för att få honom undvika att spela in ännu ett meddelande på exets telefonsvarare…


Swingers är idag kultförklarad (särskilt bland en manlig 30 närmare 40 plus publik), och det här är långt innan Vaughn blev den lustige underhållaren som han är idag. Mike, you are the money, är en av flera filmens repliker som borrade sig in i unga modemedvetna mäns hjärtan svårt.
TA