Tim Burton och hans olika underland

Det var väl länge sen nån film var så emotsedd som Tim Burtons nya Alice i Underlandet som får världspremiär nu på onsdag. Jag ska se den då, i 3-D och är rejält taggad, inte minst för att Burton, av alla regissörer i världen, verkligen borde vara rätt man att göra den ultimata filmatiseringen av den klassiska men minst sagt skruvade romanen av Lewis Carroll från 1865.

Burton, likt Woody Allen, har en grymt hög lägstanivå och det är egentligen bara två rullar i hans cv som är mindre lyckade men ändå bättre än mycket annat, nämligen remaken på Apornas Planet (2001) och Big Fish (2003).

Här är Burtons topp 5 enligt mig i alla fall:

1. Edward Scissorhands (1990)
Bland det vackraste, mest romantiska och underbart skruvade som gjorts. Och med en underskön Winona Ryder. En riktig favorit.

2. Beetlejuice (1988)
Återigen Ryder som tonårsgothdrottning i en dödsskön, fantastiskt fantasifull och rolig rulle där Michael Keaton förmodligen gör sitt livs roll, han är helt outstanding. Stolpe in hela vägen. "I've seen the Exorcist about a hundred and sixty-seven times. And it keeps getting funnier every single I see it..."

3. Batman Returns (1992)
Vid sidan av Dark Knight den klart bästa Batman filmen men egentligen bättre än Christopher Nolans rulle då Burtons är mer trogen serieförlagan med sin gotiska stil och den känns så typisk Burtonsk i tonen och har många odödliga karaktärer och rolltolkningar. Danny De Vitos Pingvinen, Chris Walkens skurkaktiga borgmästare och inte minst Michelle Pfeiffers förvandling till Catwoman.

4. Mars Attacks! (1996)
Imponerande rollbesättning i en helt vild komedi där det känns som om Burton haft rejält kul och verkligen släppt alla hämningar. Jag är mycket förtjust i den här galna och sjuka rullen.

5. Kalle och Chokladfabriken (2005)
Johnny Depps Michael Jackson- liknande Willy Wonka figur är mycket underhållande och skruvat rolig och Burton firar här triumfer i fantasi, färger och förmågan att fånga både unga som gamla med egensinning tolkning av klassisk barnbok av Roald Dahl.

Notera att jag inte tagit med Tim Burton's The Nightmare Before Christmas som skulle platsat på listan OM han hade varit regissör men det är han inte som många tror utan "endast" producent och manusförfattare.

Vilka är dina Tim Burton favvisar?

/Göran

Filmgigant fick frysa utanför stugorna

Det går inte att bli Profet i sitt eget hemland. Stora delar av svenska folket vände produktive Ingmar Bergman ryggen, och troligtvis beror det på hans ovilja till att behaga biopubliken. Han valde sin egen väg. 
Bergman försökte få in filmkonsten i finkulturen däribland måleri och litteraturen. Hans filmer var intellektuella och tilltalade människor skriver Jörn Donner, "som hade råd och lust att diskutera sin själ". En del amerikanska kritiker menade att Bergman gjorde film för människor som inte tycker om film (Ingmar Bergman PM, Jörn Donner, Ekerlids förlag, 2009).

I diverse filmböcker med världens bästa filmer återkommer alltid Bergmans Persona från 1966. Filmen visar hur en skådespelerska (Liv Ullman) slutar tala och vad det gör med hennes vårdare (Bibi Andersson). Vårdaren blir själv försvagad, utnyttjad och förlorar sig själv eftersom tystnaden och bristen på interaktion driver henne till vansinne. Hon blir den hon vill ha kontakt med, och hon tvingas skapa liv i något som är dött.

Persona ställer frågor kring identitet, livet, döden och människan. Det är inte bara en otäck modern stilstudie av individens destruktiva förmåga, utan också en komplicerad teknisk film. Som många har påpekat, var inte bara Bergman en allvarsam grubblare.

Hans kommersiellt och internationella genombrott, Sommarnattens leende (1955) visar prov på  humor och lättsinne. Men här finns ändå plats för en viss misantropisk syn på kärleken. Advokat Egerman är gift med en yngre kvinna (Ulla Jacobsson). Han blir mer av en fadersfigur än älskare för henne i äktenskapet. Den yngre kvinna attraheras av makens kärlekstörstiga son. Även hushållets tjänstekvinna (Harriet Andersson) påverkar henne med berättelser om kärlek och sexualitet. Advokaten Egerman uppvaktar en gammal kärlek, skådespelerskan Desireé Armfeldt (Eva Dalhbeck) som  i sin tur har en ny älskare (Nils Poppe, helt underbar!). Allianser bildas för att få den kärlek man vill ha, och göra sig av med den mindre önskade. Filmen skildrar underhållande kärlekens spel mellan män och kvinnor.

Ungdomsskildrare blir Bergman med Sommaren med Monika (1953). Lars Ekborg spelar ynglingen Harry som förälskar sig i äventyrslystne flickan Monika (Harriet Andersson). Paret beger sig ut i skärgården med pojkens fars båt. De super, älskar, stjäl, slåss, röker, sjunger, dansar och ler mot solnedgången och badar i det "eviga vattnet".  Framtidsplaner ritas upp för familjeliv och god ekonomi. Ungdomarna vänder båten tillbaka mot den storstad som de en gång flydde ifrån. Då var storstaden ett liv med "skitjobb" och en vuxenvärld som bara motarbetade dem. Väl i staden uppfylls drömmarna, men till vilken glädje?

Filmen ansågs "omoralisk", och är kanske mest känd för nakenscenerna med Harriet Andersson. Det ska dock understrykas att filmen har inte en enda överflödig scen. Per Anders Fogelströms manus är välskrivet och Gunnar Fischers foto är föredömligt. Sommaren med Monika handlar om levandegörande drömmars begränsningar. Bergmans bästa film, enligt mig (men jag har långtifrån sett samtliga av hans filmer).
TA
Fråga: Går det att kalla sig filmintresserad utan att ha sett några/någon film av Ingmar Bergman?

Se också (i urval): Scener ur ett Äktenskap (tv-serie), I sjunde inseglet, Tystnaden och Nattvardsgästerna. 

BAFTA

I söndags kväll tog Kathryn Bigelow ännu ett närmare steg mot en Oscar för sin mästerliga krigsfilm The Hurt Locker genom att erhålla en BAFTA Award för bästa film och bästa regi. BAFTA står för British Academy of Film and Television Arts och brukar vara en fingervisning för hur det kommer gå på Oscars.

Snart kommer jag med min gissning på hur priserna kommer fördelas under Oscar night som sker den 7:e mars.

Göran

Medelålders Brat pack livsreflekterar

P1s utmärkta filmprogram Kino är ett skäl till att stanna hem under fredagskvällen. Nu senast (19/2) fick vi ett program från Berlins filmfestival. Och något oväntat fick vi höra en intervju med filmskådespelaren Emilio Estevez. Han har på äldre dagar börjat regissera mer “mogna” filmer (Bobby). Det är liksom lite skillnad mellan hans mediokra komedi Sopåkarna (Men at work-90) och den kommande The Way (med farsgubben Martin Sheen). Estevez sa i intervjun med Kinos Lisa Bergström att han har börjat fundera på sakernas tillstånd, och frågar sig vad lyckan egentligen består av. Han berättade också om sitt mexikanska ursprung, och att hans senaste film The Way är en gåva till sin egen far.

Jag backar gärna tillbaka till 80-talet, och minns Estevez ha en uppåtgående skådespelarkarriär. I Breakfast club (-85) fick han sitt stora genombrott som sportfånen Andrew som fastnar i en märklig kvarsittning tillsammans med plugghästen (Anthony Michael Hall), gothrockaren (Ally Sheedy), drömtjejen (Molly Ringwald) och - för att hårddra - skolans strul putte (Judd Nelson). Det är en av 80-talets bästa ungdomsfilmer och Estevez klär sig i sin blåa fotbolls jacka.

I den underhållande actionkomedin Spanarna (eller Stakeout ,1987) blev det tunn mustasch för Estevez, och delad kikare med spaningskollegan/polisen Richard Dreyfus.  Och året efter följde Estevez  upp med filmen som beskrivs som “en western för brat pack generationen”, Young Guns.

I den filmen tolkar Estevez ensidigt den legendariske revolvermannen Billy The Kid.
Filmen blev uppmärksammad för dess stjärnspäckade rollista med dåtidens framtidsnamn: Kiefer Sutherland, Charlie Sheen, Lou Diamond Philips,Dermot Mulroney och Casey Siemaszko. Och för en 10-årig grabb var en westernfilm som Young Guns, rena våldsruset. Manligt kollektiv som tar lagen i sina egna händer och skjuter alla “elaka jävlar”.

Emilio Estevez och hans generationskamrater i Young Guns  ger perspektiv. Dåtidens unga stjärnskott är numera medelålders. I bästa fall har de säkrade inkomster genom roller i sitcoms (Charlie Sheen i 2 ½ män) eller  i sämsta fall är de helt bortglömda (Lou Diamond Philips). Men något finrum i Hollywood blev det inte. Emilio Estevez är säkerligen inte den enda av brat pack skådisarna som funderar över livet.

TA

Vem har rätt om Scorsese?

Så var han tillbaka, Martin Scorsese, och självklart blir man åtminstone lite nyfiken på hans senaste  film Shutter Island. Filmen som bygger på Dennis Lehanes hyllade roman Patient 67. Jag blir dock tudelad och en aning reserverad inför filmen. Flera saker talar emot Shutter island. Dels att Scorsese väljer ännu en gång Leonardo DiCaprio i huvudrollen (fjärde gången nu!). Men främst handlar det om att Scorsese inte gjort något riktigt gripande sedan Casino (-95).

Gangs of New York(-02) var ambitiös, men tok för lång, The Aviator (-04), visuellt makalös , men i övrigt mycket att önska. Bringing out the dead (-99) var en enda lång gäspning, och fick en bara längta till att se om Taxidriver. Och The Departed (-06)var snyggt plåtad men ack så ljummen.

 Fredrik Sahlin hyllade Shutters island  i Kulturnyheterna (18/2) för SVT. Sahlin sa att  “Lehanes mästerliga roman i Scorseses händer har blivit en tät och spännande thriller". Scorsese hade verkligen “ansträngt” sig den här gången. Och Sahlin såg filmreferenser till inte mindre än mästaren Hitchcock (!) P1 Kulturnytts Måns Hirschfelt var dock inte lika lyrisk (18/2) http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=8682
. Han menade att Shutter island bekräftar bara på nytt  att Scorsese inte längre har något att säga med sina filmer. Scorsese är enbart intresserad av filmernas utseende. Yta framför innehåll, alltså. Vem ska man då lita på? Sahlin eller Reinfeldt, nej, jag menar Sahlin och Hirschfeldt…
TA

Livets skola

Bioaktuella An Education är skriven av Nick "High Fidelity" Hornby och regisserad av danska Lone Sherfig (Italienska för nybörjare) och det är en synnerligen charmig och förtjusande film. Ska väl sägas direkt, det är inget mästerverk i min bok, men samtidigt gillade jag filmen otroligt mycket och blev imponerad av alla sköna 60-tals doftande miljöer, både inomhus och utomhus (Paris, London, Oxford) och kläderna och stämningen. I dessa Mad Men- tider funkar filmen extra bra och man kan faktiskt inte få nog av den perioden, i skarven mellan 50- och 60-talet.

Och Carey Mulligan som lirar huvudrollen, den 16-åriga Jenny med läshuvud och som siktar på Oxford, är faktiskt så bra som alla säger, hon är nominerad för bästa kvinnliga huvudroll i den kommande Oscarsgalan, är på riktigt född 1985 men man köper helt klart att hon ska vara 16. Speciellt i scenerna från Paris är hon väldigt Audrey Hepburn- aktig och man blir överlag mycket förtjust i henne.

En annan i rullen som man börjar gilla mer och mer är Peter Sarsgaard, han var senast med i skräckrullen Orphan som tog grejen med onda barn och gjorde en lite ny twist på det och gjorde det riktigt bra. Sarsgaard är, som min kollega Thomas sa, något av en Ewan McGregor kopia som väljer sina roller noga (också, enligt min mening, något mer sorgsen och romantisk än McGregor). Dead Man Walking, Boys don't cry, Kathryn Bigelow's K-19: The Widowmaker, Garden State, Kinsey, Skeleton Key (mot Gena Rowlands och Kate Hudson) och Jodie Foster- rullen Flightplan är några av de rullar karln har på sin cv.

Vill också nämna utmärkta Rosamond Pike som 2002 var Bondbrud i Die Another Day. Spelade MI6- agenten Miranda Frost och gjorde det med bravur, hon var även med i 2005 års Jane Austen- filmatisering av Stolthet och Fördom med Keira Knightley och där även Carey Mulligan (ja, hon från An Education) hade en mindre roll.

En tonårstjej som får en lektion i livets goda av en äldre förförare och det är bitterljuvt, vackert, sorgligt och roligt och illusionen av 60-tal är imponerande och total. Och den är ju egentligen nästan viktigast, just känslan att man tror på vad man ser och det lyckas An Education med.

Ska väl nämnas att An Education förutom Mulligan för bästa huvudroll även är nominerad för bästa film och bästa manus som Hornby skrivit baserat på journalisten Lynn Barbers egna upplevelser.

GS.

Hälsningar från polispolare i Miami

Förföriska palmer, gränslösa badstränder, vandrande bikinibrudar, snabba båtar, läcker vindsurfing, polo och exponerade lyxbilar. Vinjetten till tv-serien Miami Vice från 80-talet vittnar om paradiset på jorden.

Men den bilden raseras ideligen efter varje avsnitt. Miami är inte det paradis det skulle kunna vara. Staden besväras av påtaglig och tung brottslighet, och liknar ett droghandelns Mecka.

Och  tv-serien Miami Vices skapare Michael Mann och Anthony Yerkovich (Spanarna på Hill Street) ville spegla staden Miamis så verkligt som möjligt. Zerkovich sägs ha gjort flitig research om Miami och var uppenbart fascinerad av staden:

- Intressant som socioekonomisk tidsmarkör: här finns jättelika antal av exilkubaner och flyktingar från Central och Sydamerika. Och på toppen av det, en drog handel. Fascinerande är också den service sektor som kretsar runt drog handeln, pengar tvätt, arbetsvilliga jurister för maffian och kriminella som släpps fri mot borgen.

Men enligt kritikerna sköt serien Miami Vice långt över målet. Serien uppfattades vara “för våldsam”, “ytlig”, och karaktärerna liknande “bimbos med för dyra kläder”. En av seriens regissörer Lee Katzin försvarade sig: “serien är skriven för en MTV publik, som bryr sig mer om bilder, känslor och energi än intrig, dialog och karaktärer”.

Miami Vice ansågs 1984, då den premiärvisades, som kontroversiell för att den hade en färgad man, Philip Michel Thomas i en av huvudrollerna. Seriens popularitet fick förklaras med kombinationen av trendig popmusik, våld, och udda val av kameravinklar och färger. Mycket rosa, turkosa kulörer samt brunt och rött som “inte rekommenderas användas” i film och tv, berättar Bobby Roth (regisserade ett avsnitt) i Jeanette Friedmans “Miami Vice Scrapbook” (Columbus books London 1985).

Idag, 25 år senare visas serien under vardagsnätter på en av kabelkanalerna. Hur har den åldrats?
Si sådär. Serien känns ojämn, saknar spänning, tempo och skådespeleriet kan ibland diskuteras. Världen här är glasklar; skurkar är skurkar. Jag  kollar nästan mer in det färgglada klädmodet än intrigen. Det sägs att serien fungerade som reklampelare för italienskt herrmode (Armani, Gucci, Hugo Boss etc). Bäst är Edward James Olmos i rollen som den tystlåtne men hårdföre kommissarie Castillo. Men främsta skälet till att följa serien är givetvis skildringen av poliserna Sonny Crockett/Ricardo Tubbs (Don Johnson /Philip Michael Thomas) vänskap. Ömsom spänt allvar ömsom lekfull omsorg. Jag skrattar med dem, i deras grimaser, snack och gliringar, det känns som ens egna kompisar. Lite glassiga, men fördelaktigt öppna, utåtriktade och energiska.

Don Johnson har påpekat att seriens bild av manlig vuxen vänskap har blivit ett föredöme för tv och film: - Tidigare har manliga skådespelare porträtterat manliga relationer utan genuin närhet och fysiskt rörande. Allt för att inget ska kunna misstolkas.

 I Miami Vice ger poliserna varandra high fives, stöttar varann vid svåra stunder, tipsar den ene att inte bli för känslomässigt involverad i kvinnor osv. Så skapades å ena sidan 80-talets stora sexsymboler för en kvinnlig publik, och dem allmänt kultförklarade polispolarna på tv och film, å andra sidan.
Miami Vice fortlöpte mellan 1984 och 1989. Vad har du för relation till serien?

Schyssta Cash!

BIO
SNABBA CASH
Regi: Daniel Espinosa
I Rollerna: Joel Kinnaman, Matias Padin Varela, Dragomir Mrsic m fl.
Från 15 år
Betyg: AT AT AT AT (4 av 5 möjliga)

Det fanns en tid innan, säg, Fucking Åmål då jag tyckte svensk film sög, fanns inget bra alls, gillade inte Bergman och tyckte det bara var ångest eller Lasse Åberg och när man försökte göra actionrullar blev det pannkaka.
Men sen kom ju Moodyson och fler efter honom och jag har fått revidera mina tankar om svensk film, men fortfarande finns ett stort MEN: Vi kan inte göra bra action eller thrillers. Gör vi det så blir det Beck, Wallander eller Johan Falk och visst är det väl kompetent och så där, men ack så trist, så stelt och just den där löpande band grejen gör att man bara vill spy på det.

Men så kommer Snabba Cash och förändrar bilden. En thriller av internationellt snitt som känns väldigt långt ifrån de vanliga svenska dussindeckarna man är van vid. Och här finns varken Persbrandt, Peter Haber eller Mikael Nyqvist med, eller stentriste Jakob Eklund.
Nya namn, nya miljöer, nytt filmsspråk, nytt sätt att göra dramatisk, engagerande och spännande film med trovärdiga dialoger, trovärdiga karaktärer och en stark historia i grunden baserad på romanen av Jens Lapidus. Författaren, inspirerad av sin amerikanske hårdkokte kusin James Ellroy, har verkligen lyckats skriva en film- noir i Stockholmsmiljö och filmen är mycket lyckad överförd till bioduken.

Joel Kinnaman

Redan från start får man en känsla av att det här är något nytt, något annat än man tidigare sett i svensk film. Inte minst är manuset och dialogen mycket genomtänkt och äkta i tonen, man tror på personerna och man känner för dom.
Det är febrigt, nervigt, ryckigt, spännande och tungt. Actionsekvenserna står inte långt efter de amerikanska genrekompisarna och ibland tänkte jag till och med på atmosfären och känslan i Michael Manns Heat. Och då förstår ni att det här är bra. Att det är en riktigt schysst rulle. Och den är svensk. Fast osvensk.

Joel Kinnaman var ett nytt fejs för mig, har inte sett honom i Johan Falk-filmerna, men han är mycket bra. Han matchas väldigt tufft av Padin Varela och Mrsic, den senare som lirar serben Mrado är absolut bäst i mitt tycke. Han går från en tuff, osympatisk skurk till en pappa som man känner för.

Bästa sättet att sammanfatta: Jag är imponerad. Grymt imponerad.

Göran

Snabbt om Snabba Cash

Joel Kinneman, Matias Padin, Daniel Espinosa

Var på bio och såg Snabba Cash. Tänkte komma med recension senare men ville bara spontant gå ut med att jag faktiskt blev jäkligt imponerad! Känner inte till regissören Daniel Espinosa nåt vidare, vet att han gjort en rulle vid namn Babylonsjukan men har inte sett den. Däremot verkar han varit rätt man att filma succéboken och det var länge sen jag läste den men konstaterar ganska direkt i filmens början att Espinosa lyckas få in rätt känsla men framförallt är det här fjärran från löpande band- thrillers som Beck och Wallander. Det är oerhört snyggt, det är spännande, välspelat och engagerande. Och tungt. Musiken är också mycket bra.

Watch out för recension antagligen under morgondagen.

Göran

En sällsynt älskvärd musikfilm

Med anledning av SVTs visning av filmen Control (2007) i veckan (11/2) har jag funderat över musikfilmer. Många har gjorts, men få är lyckade. Musikfilmerna har flera problem:

1) Det är endast en handfull artister/grupper som har tillräckligt intressant karriär/livsöde värda gestaltas på film. Det är ju musiken främst vi gillar!

2) filmerna är oftast tillrättalagda och dramaturgiskt likformade, saknar överraskningsmoment och vågade berättargrepp (Great balls of fire, Walk the line, La bamba, Ray)

John Henri Holmberg skriver i boken Filmtema (BTJ förlag 2006) att jazzmusikers osunda leverne ogillas av filmindustrin och därför sällan skildras på film. Det gäller nog inte bara dem.

3) glappet blir för stort mellan betraktarens förhållande och filmens skildring av bandet/artisten.

Anton Corbijns film Control om Ian Curtis är sevärd, men filmen 24 hour party people (2002) är vassare. I den filmen syns bandet i antalet mindre scener, men i ett större sammanhang. 24 hour party people (som är titeln på en Happy mondays låt) berättar rappt och underhållande om skivbolaget Factorys grundande och hur staden Manchester förvandlas till popstaden "Madchester" , under 80-talet. Här är tevejournalisten Tony Wilson (förnämligt spelad av Steve Coogan) i förgrunden som  upphovsman till den starka poputvecklingen. Han startar bolaget Factory som får grupperna Joy Division, New Order och Happy Mondays i sitt stall. Klubben Hacienda, som han driver blir ökänd och ger staden Manchester världsrykte. "Hacienda blev vår egen katedral" säger Wilson i filmen. En samlingsplats lika mycket för egensinniga människor som innovativ popmusik (acid house) och obegränsat med droger. Det senare förgör också klubbens existens till slut.   

24 hour party people är en kärlekshyllning till popmusiken och staden Manchester. Det är på många sätt roligt, men också bitvis skrämmande vad drogerna gör med "begåvningarna" Shaun Ryder (sångare i Happy mondays) och Martin Hannet (producent till Joy Division och Mondays). Närvarokänslan blir påtaglig av den fejkade dokumentär känsla som finns i Michael Winterbottoms film. I form av en skakig kamera och likt en Benjamin Syrsa berättar Tony Wilson om händelserna och miljöerna, gör 24 hour... till en genast medryckande film.

 Filmen skildrar Tony Wilson som intelligent, intellektuell och visionär men också som en man med storvannesinne. Han vill likna sin egna gärningar för popmusiken med vad industrialismen gjorde för England. Rätt eller fel, döm själva!
Wilson dog 2007 i en hjärtattack, efter flera års behandling av cancer. Skivbolaget Factory fick läggas ned efter ekonomiska svårigheter, 1997.

Han var konsult och bidrog till arbetet med filmen 24 hour...och Wilson  kan inte ha varit annat än nöjd med resultatet. New Order sångaren Bernard Sumner sa i en intervju i tidningen Q, att han gillar filmen, men att VERKLIGHETEN var värre.

Jag älskar 24 hour party people för popmusiken och miljöerna. För en gång skull kan min egen bild av Madchester samsas med det mesta av filmens bilder.

En annan klart njutbar men svagare "musikfilm" är Last days of disco (1998). Här tecknas en klubbkultur som får betydelse för en grupp högutbildade unga yppiemänniskor, under tidigt 80-tal (i Manhattan, New york). De förälskar sig fullständigt i discomusiken och vaknar upp en dag då musiken har tystnat.

Detta blir då tydligt med vad Tony Wilson menade med popmusik som två spiraler. Den ena går nedåt medan den andra är på väg uppåt...

Att Whit Stillman inte följde upp Last days of disco med en film, om hip hop eller varför inte syntpop, är både klokt och förargligt.  

TA 

Gammal Kärlek rostar aldrig

Februari, 1990:

Jag hade nog, som 12-åring, skrivit följande till Carey Lowell som spelade CIA-agenten Pam Bouvier i Bondfilmen Tid för hämnd (Licence to kill 1989).

"Hi

I think you are the best Bond-girl ever! You are smart, beautiful and tough.

Was it hard to do the film? What do you  do in your sparetime? 


Are you married? Do you have children?


I want to wish you a happy Valentines day.

Love T"

Februari 2010

Jag, 30+, hade övervägt att mejla, troligtvis inte gjort det. Men man vet aldrig. Kanske hade jag mejlat så här:

"Hi

I saw Licence to kill recently, it was fun to see the movie again, because it was such a long time. When I was a boy I really liked the film a lot. And I was very in love with your character Pam Bouvier.

I can still see why I liked her so much. She is very Beautiful, smart, funny and tough.

Unfortunetly the film Licence to kill is not good anymore. Too much violence and as a Bondfilm it lacks a lot of Humour.

What do you think abort the film today?

What do you remember most from the shooting of Licence to kill?

I was a bit frustrated over James Bonds treatment of Pam Bouvier in the film also. In the end he kisses Lupe Lamore and ignore Bouvier at a cocktailparty. Then he leave Lamore and catches Bouvier in a swimmingpool and kiss her. Alright its only a simple actionfilm, but you see films from your childhood very differently as an adult.

Ok, thanks for great memories. /Thomas"

Vittne till Weir

En av mina favoritfilmer har alltid varit Vittne till mord från 1985 med Harrison Ford och Kelly McGillis i huvudrollerna. Såg om den nu och kanske håller den inte helt och hållet längre, men det är fortfarande en mycket sevärd och inte minst mycket snygg och suggestiv thriller. Och som innehåller en del erotiskt laddade scener mellan Ford och Amish-tjejen McGillis som jag var rätt förtjust i. Hon dök ju sen upp i 80-tals klassikern Top Gun och 50-tals-thrillern Huset på Carroll Street från 1988.

Och Ford är på toppen av sin karriär och stjärnstatus här, det märks verkligen, han är riktigt bra i den filmen, blev Oscars- nominerad för bästa  huvudroll 1986. Filmen fick för övrigt 8 nomineringar men det blev bara 2 statyetter, för originalmanus och klippning. Det som gjorde filmen speciell var ju miljön, utspelas nästan hela tiden bland Amish-folket dit polisen Ford tvingas på flykt efter att ha avslöjat en komplott hos sina egna.
För regin stod australienske regissören Peter Weir som nog är mest känd för Döda poeters sällskap från 1989 men även succeér som Gallipoli (1981), Brännpunkt Djakarta (1982) och Tuman Show (1998) är han ansvarig för.

Peter Weir

Personligen gillar jag hans mindre kända rullar som Utan fruktan (1993) där Jeff Bridges överlever en flygkrasch och hur hans liv förändras efter det. Men framförallt har hans namn som regissör för evigt etsat sig fast i mitt minne för de två rullar han gjorde på hemmaplan, Utflykt i det okända (1975) och Den sista vågen (1977).
Den senare har jag bara fragmentariska minnen av, men minns att Richard Chamberlain spelade huvudrollen och att den handlade om aboriginals, Australiens urinvånare, och att den var mystisk och suggestiv.

Precis som Weir's mästerverk, Utflykt i det okända (Picnic at Hanging Garden) som man länge trodde byggde på ett autentiskt fall men det visade sig sen vara fejk, allt är påhittat men det spelar ingen roll, filmen om hur några elever från en privat flickskola försvinner under en utflykt är, för att prata engelska, poetry in motion. Såg nyligen om den och tror inte jag sett någon film som är så poetiskt vacker och så suggestiv i bild och musik. En mycket märklig (på ett positivt sätt) film som aldrig lämnar dig när du väl en gång sett den.

Och för att återvända till Vittne till mord (Witness) så är behållningen i den filmen, idag, Weirs känsliga regi, hans förmåga att skapa suggestiva, vackra scener som flyter fram i nån slags magisk rörelse, och musiken i filmen är visserligen lite typisk 80-tal men bidrar starkt till filmens poetiska och romantiska ådra. Och i grunden är filmen en western, finalen inte minst understryker detta faktum, scenen när the bad guys kommer till Amish-byn är så snyggt utförd att jag faktiskt fick gåshud banne mig. Igen.

Göran Skoglund

Den romantiska filmen skadliggör sig själv

Det är väl lättare sagt än gjort - att undgå Alla hjärtans dag.

I år har till och med en romantisk komedi med titeln Valentines day, premiär, lägligt inför “firandet”. Filmen är regisserad av Garry Marshall, mest känd för Pretty Woman (1990).

Filmen Valentines day har fått halvtaskig kritik, och jämförs med Love actually (2003) : man tar i för fulla muggar och lägger in ungefär sju historier samtidigt och hoppas göra det “superromantiskt”.

Den stjärnspäckade rollistan säkrar intäkterna. Men infriar ens en film som Valentines day tillstymmelse till romantiska känslor, i huvudtaget?

P1s kulturnytts recensent (12/2) liknade filmen Valentines day med en läcker tårta , utan någon god smak. Jag tror dessvärre att det stämmer.

Love actually dödade nästan helt den romantiska komedin. Det blev för mycket, för själlöst, och gjorde kärlek och romantik till ytliga och sterila monument.

Jag gillade Richard Linklaters Bara en natt (Before sunrise -95) och kunde inte annat än att jubla när en uppföljare kom 2004, Bara en dag (Before Sunset) , då tågluffarna spelade av Ethan Hawke och Julie Deply skulle återförenas, nästan 10 år senare. Men jublet var förgäves.

I backspegeln ångrar jag att jag såg  Bara en dag.

Det är ingen dålig film på något sätt, välskriven dialog, god kemi mellan skådisarna, vad är då problemet?

Jo, jag är äldre och tror inte längre på den historien. (Lite som med barnen och jultomten…)

Och mycket av magin med Bara en natt, försvann, omedelbart. Efter Bara en dag, kan vi slopa alla Tänk om, och våra fantasier kan läggas i närmaste sopkorg.

Bara en natt var före sin uppföljare, en frisk fläkt i den romantiska film genren. Eftersom

i den filmen gick det potentiella kärleksparet åt olika håll, motvilligt, men de gick, och av förståeliga skäl…

På så sätt gick Bara en natt mot strömmen, och undvek den traditionella dramaturgiska modellen, om ovisshetens konflikt, blir det Han och Hon till slut?

I Bara en natt fick vi längta till schablonerna, kampen om klockan, missförstånd måste förklaras, flera hinder på vägen ska undanröjas. Och slutligen får vi det vi önskar -Kyssen.

Men det som var bristvara (eller Linklaters djärva beslut) under 1995 och i Bara en natt, skulle sedan fullkomligt maximeras i den grad att vi snackar inflation. I efterkommande och dylika filmer skulle Paret tveklöst få varann. Inga frågetecken i luften, här inte. De blev ihop, fick barn och punkt slut.

Det bästa som har hänt genren var 2006 års irländska ädelsten Once. En gatumusiker och en blomförsäljare möts tillfälligt i Dublin och förenas genom kärlek till musiken och i studion uppstår “ljuv musik”.
TA

Onda barn är läskiga!

ORPHAN
Skräck, DVD & Blu-ray
Regi: Jaume Collet-Serra
Medverkande: Vera Farmiga, Peter Sarsgaard, Isabelle Fuhrman m fl
Betyg: AT AT AT AT

Några av de läskigaste filmer som gjorts handlar om onda barn, besatta av Satan (Exorcisten) eller att de är djävulens barn (Omen) eller att de är kollektivt onda/ besatta som i Children of the corn och Village of the damned.
Spanske regissören Collet-Serra har re-maken på House of Wax från 2005 på sitt samvete men det visste jag inte innan och tur var väl det, hade kunnat påverka mitt omdöme även om risken skulle varit liten då Collet-Serra fått till en riktigt bra och läskig film.

I sina bästa stunder för filmen tankarna till amerikansk 70-tals skräck där det nedtonade, det suggestiva och det nyanserade stod i förgrunden och blodet och våldet hade en tillbakadragen roll. Tänker på filmer som Exorcisten & Omen i första hand, men här finns även (blod)stänk av 80-talsklassikern The Stepfather. Med Orphan har Collet-Serra med hjälp av Fuhrman i huvudrollen som den 9-åriga adoptivflickan med trasslig bakgrund skapat en rysare som är bland det bästa i skräckväg som undertecknad sett på många år och dar.

Trovärdiga karaktärer och en stark historia bidrar också mycket till helheten, man känner för paret som tar sig an Esther, de har nyligen förlorad en dotter vid födseln och har sedan tidigare två barn men beslutar sig för att adoptera ett barn och det blir den något annorlunda och gåtfulla Esther som på ytan nästan verkar vara för bra för att vara sann. Lillgammal, belevad och en jäkel på flygeln charmar hon till en början familjen och allt är idylliskt och perfekt.
Men som det står på omslaget till dvd:n - Det är något fel på Esther...

Isabelle Fuhrman kvalar lätt in på listan över filmvärldens läskigaste barn med den äran och Sarsgaard (nu aktuell i An education) och Farmiga (Up in the Air) är övertygande och ju hemskare allt blir desto mer känner man för de inblandade och finalen är gastkramande med en sedvanlig twist.

Orphan är inget för hardcore fans, inget för de som enbart går igång på tortyrrullar som Hostel eller Saw eller får en kick av det sadistiska i t ex Motorsågsmassakern. Men jag som älskar skräckfilm (och i och för sig även tyckte om Hostel och första Saw) söker hela tiden efter nya fynd men det blir svårare och svårare, mycket kanske för att man blir mer avtrubbad med åren men också för att det görs så mycket skit helt enkelt och det är svårt att, så att säga, se skogen för bara träden. Att hitta pärlorna.
Orphan är en sådan. En pärla, en svart, mörk, läskig pärla. En mycket sevärd, psykologisk skräckthriller som går något på räls till en början men sen växer till något riktigt, riktigt bra och skrämmande.

Göran Skoglund

Sunny side

Efter två avsnitt av nya svenska komediserien Solsidan måste jag erkänna, hands down, att Tv4 fått en hit. Särskilt det andra avsnittet, alltså det senaste som gick i helgen som var, var riktigt roligt och manuset känns ovanligt genomarbetat och träffsäkert för att vara en svensk tv-komediproduktion. Skådisarna med Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg och Josephine Bornebusch i täten är också klockrena i sina karaktärer.

Såg avsnitt två på datorn, på Tv4 play, för att jag missade när det gick och tänkte va skönt då slipper man ju reklamen! Icke då, borde jag ju fattat att man inte skulle komma undan den. Men irritationen försvann snabbt när avsnittet rullades upp, storyn om hur Herngrens lätt mesiga typ misstänker att hans skådespelande och gravida fru (Skäringer) har "gjort det" med Ola Rapace under en filminspelning och att det därför skulle vara han, Ola, som är pappa till barnet och inte Herngren, är faktiskt så lyckat och kul att det skulle kunnat skrivits av Larry David - om han var svensk. Om ni förstår...

För att prata i stekta ägg- termer, Solsidan är, än så länge, sunny side up!
GS

Varför får man aldrig nog?

Är inne i en Simma lugnt, Larry period nu och måste se ett eller ett par avsnitt per dag, men jag kan inte heller få nog av Seinfeld, hur mycket jag än kollar. Det är ju som en besatthet, en sjukdom, måste få en dos varje dag annars känns det... konstigt.
Vad är det för fel på mig? Eller det kanske inte är det, kanske är det fel på andra som inte kollar regelbundet på Seinfeld?
Gotta love that Newman!

GS.

Vad håller Disney på med?

Disney-filmen G-Force som nu kommít på dvd och blu-ray kan vara bland det sämsta som Disney gjort. Animationen och effekterna är absolut inget fel på, tvärtom rätt imponerande, men storyn är hopplös och så klyschig och o-originell och hela filmen känns bara själlös och är knappt ens underhållande.

Kanske räddas bolaget i varje fall tillfälligt av nya Disney-filmen Prinsessan och Grodan som nu går på bio. Den första handtecknade filmen från bolaget sedan floppen Kogänget som kom för kanske 6, 7 år sen. Och Disney ska nog vara glada att de har Pixar-gänget ombord för det är mannen bakom t ex Toy story-filmerna John Lassater som legat bakom Prinsessan, det är han som velat göra en klassisk Disney igen, så som de såg ut förr i tiden. Och av döma av kritikerna så har han nog lyckats. Och Disney kanske kan pusta ut och lägga fiaskot G-Force bakom sig.

GS.

Blues Brothers

När jag tränade idag på löpbandet så visades SvT:s De kallar oss artister på väggtv:n, en repris antagligen, och Amanda Jenssen var med. Just det, det var inget ljud, blev lite märkligt att kolla på ett sånt program utan ljud men när Jenssen sitter i ett skivarkiv av nåt slag och håller i soundtracket till Blues Brothers på vinyl så förstår jag utan att höra att hon gillar skivan, ser det på kroppspråket och i ansiktet, vad jag kan se på rutan så kör de två låtar från plattan - Gimme some lovin´ & Everybody Needs Somebody to Love och jag blir bara så sugen på att höra den skivan igen, det var deras första platta och fler blev det.

Filmen är en riktigt klassiker och den är, har alltid varit och kommer alltid vara en favorit. John Belushi och Dan Aykroyd kan vara filmvärldens coolaste buddies.

Från scenen när de märker en polisbil bakom sig och dialogen sägs i samma rytm som blues-låten Soothe me från radion.
-Shit!
-What?
-Rollers...
-No.
-Yeah.
-Shit.

GS

Unga actionhjältar sökes

 

Vi söker nya unga aktörer till Hollywoodactionfilmen, då våra äldre snart går i pension. Våra filmer är påkostade och riktar sig till en internationell publik. Du kommer att jobba med vapenkopior, tunna manus, lite dialog, kända och okända skådisar/regissörer. 


Beskrivning av kvalifikationer:

Du bör ha god fysik. Vi förutsätter att du har körkort, erfarenhet av kampsport, och gillar att jobba i grupp. Du är tålmodig och uppskattar monotona arbetsuppgifter.
TA

Lee fullträffar när politiken får vila

Det är lite ironiskt att Spike Lees hittills bästa film, 25th hour (2002)
inte handlar om afroamerikaner. Inte Malcolm X. Inte om italienska
pizzabagare i Brooklyn. Inte om jazz och bluesmusiker.

Spike Lee har som filmregissör påbörjat en viss
kursändring under 00-talet. I filmerna Inside man (2006) och
25th hour har det politiska budskapet tonats ned.
Men Spike Lee blir inte mindre angelägen filmberättare för det.

I 25th hour träffar han mig riktigt nära, och kanske är det en modern
- psykologisk - Storstadshamn (On the waterfront) för 00-talets
generation, vi ser.

Filmen skildrar (utan självömkan) irländske knarklangaren Montgomery
Brogans (Edward Norton) sista dygn i frihet. Sju års fängelse väntar
honom.

Hans huvud värker tungt av samvetskval, ånger, oro, förtvivlan
och självförakt. Vem kan han lita på? Vad har han gjort med sitt
liv? Hur kunde det ha blivit istället? Vad väntar honom bakom
murarna?

Scenen då Brogan stirrar mot sin egen spegelbild inne på en
toalett kan bli en klassiker. På spegelns nedre kant har någon
klottrat "Fan ta dej", som utmynnar i en Raseriets Monolog.

"Fan ta hemstaden New York och dess stadsdelar och invånare.
Fan ta vännerna, fan ta flickvännen, fan ta fadern och favoritlaget
Yankees, fan ta Bush, fan ta Cheney, fan ta Bin laden, Al qaida,
Jesus, kyrkan osv.

Och han avslutar med att avslöja sig själv:
Nej, fan ta dig, Monty Brogan...Du hade allt, men sumpade det".

Politiken får vistas i perferin i 25th hour men effekten blir drabbande.
Blir också barnsligt förtjust i flera av filmens detaljer. Som porträttet av
Paul Newman i Cool hand Luke (Rebell i bojor) som hänger på väggen
i Brogans vardagsrum. De svarta poliserna som griper honom får
gestalta hur Lee förvrider på maktpositionerna i dagens USA.

Inside man 2 är under produktion, enligt IMDB, och jag hoppas att
Spike Lee håller den opolitiska politiska stilen.
TA

Hoffman i England

Ser på Straw dogs på svt och minns att jag sett den tidigare men mycket är glömt och det är en ganska obehaglig rulle där våldet hela tiden ligger och lurar, det är som om en bomb väntar på att brisera hela filmen igenom. Sam Peckinpah som regisserat var ju känd för sina våldsamma, osminkade filmer, den mest kända är väl Det vilda gänget från 1969, en skitig western med en berömd, oerhört blodig och utdragen final. Mycket handlade om våld i slow-motion med Peckinpah och jag är inte helt säker förstås men amerikanen Peckinpah (1925-1984) kan ha varit om inte först så i varje fall en av pionjärerna inom det området.

En av de mest kända och bästa som förde vidare det arvet är väl Walter Hill, mannen bakom rullar som Warriors, 48 timmar, svampträsk-actionrullen Southern Comfort och western-filmen De laglösa som verkligen frossade i våld och blod i slow-motion.

Sam Peckinpah

Straw dogs är från -71 och har en ung Dustin Hoffman i huvudrollen, en amerikan på den engelska landsbygden, och det jag märker när jag kollar på rullen är hur bra Hoffman är. Som han ofta var den här perioden, sent 60-tal (Mandomsprovet) och fram en bit in på 80-talet med filmer som Tootsie & Rain man.

Dustin Hoffman är defenitivt en av de bästa skådisarna som funnits, spelar ingen roll att han inte gjort nåt bra på länge, hans cv är tillräckligt imponerande för att rendera honom en plats på listan över de bästa manliga skådisarna.

GS.

Cameron vs Bigelow på Oscars

Nomineringarna är klara till årets Oscars-gala och på ena sidan har vi James Cameron och på den andra hans ex-fru Kathryn Bigelow, som med sin comeback- krigsfilm The Hurt Locker fått 8 nomineringar bland annat för bästa film och regi.
Avatar, som nu spelat in mer pengar än den tidigare rekordhållaren Titanic (också den regisserad av Cameron), är ju redan historisk på många sätt och kan göra storslam på galan med sina 9 nomineringar men konkurrensen detta år är kanske tuffare än på länge då hela 10 (!) filmer gör upp om kategorin Bästa Film. Det har inte hänt sedan 1943 då Casablanca vann.

De som tävlar om bästa film är följande: Avatar, The hurt locker, The blind side, District 9, An education, Inglourious basterds, Precious: Based on the novel Push by Sapphire, A serious man, Up & Up in the air.

Bästa regi har 5 visionärer med på startlinjen: James Cameron, Kathryn Bigelow, Jason Reitman, Lee Daniels & Quentin Tarantino och filmerna i ordning är alltså Avatar, Hurt locker, Up in the air, Precious & Inglourious basterds och det är de rullarna som också ligger därframme med flest nomineringar och som det pratas om mest.

Spontant känns det som att Avatar och Hurt locker är hetast och dess regissörer, men jag får återkomma om mina spekulationer lite senare. Har sett båda filmerna och gillade dem stenhårt på olika sätt, att Bigelow i helgen något oväntat kammade hem de amerikanska regissörernas egna pris för bästa regi (Directors Guild of America) talar ju en del för den stiliga 59- åriga Bigelow som gjort många tunga actionfilmer som t ex Point break och Near dark.

Bland de nominerade för bästa manliga huvudroll känns det som att det handlar om 3 stycken, Jeff Bridges som countrystjärna i Crazy heart (han vann en Golden Globe i år för den rollen), George Clooney i Up in the air (kanske dags för honom nu) och Colin Firth i A single man som enligt rapporter är hans bästa rollinsats till dags dato.

Bland kvinnorna verkar Sandra Bullock vara något av favorit med sin Golden Globe vinnare The blind side och det pratas ju mycket om Gabourey Sidibe i Precious. Meryl Streep är ju tydligen kanon som vanligt i Julie & Julia men har hamnat något i skymundan ändå av de ovan nämnda.

Det enda som känns säkert, eller borde vara det i alla fall, är priset för bästa manliga biroll. Om inte det går till Christoph Waltz i Tarantinos krigsfilm så blir jag nog så upprörd att jag kommer slänga ut min relativt nya platt-tv genom fönstret.

Oscarsgalan går av stapeln den 7:e mars.

Jag återkommer om mina tips hur det kommer gå inom kort!

Göran

Date i New York

Undrar om det bara är jag som tycker kommande komedin Date night med Steve Carell och Tina Fey påminner en hel del om Martin Scorsese's grovt underskattade svarta komedi En natt i New York från 1985? Date night, regisserad av Shawn Levy som bland annat gjort båda Natt på museet- filmerna, handlar om ett gift par som för att piffa upp förhållandet lite ger sig ut i New York natten för lite äventyr och det får de men kanske inte på det sätt de hade tänkt sig...

I Scorseses En natt i New York (After hours) så hamnar Griffin Dunne i en massa trubbel efter en dag på jobbet och det blir ett mycket händelserikt dygn för honom och nya vänskapen Rosanna Arquette.

En annan 80-talare, Into the night i regi av John Landis, rör sig också nästan enbart i nattens våld, Jeff Goldblum kan inte sova och ger sig ut i Los Angeles nattetid där han bland annat träffar Michelle Pfeiffer och David Bowie som skurk. En film som nästan borde ha nåt slags rekord i cameos och kända biroller, man får inte blinka för mycket för då missar man alla kända personer och skådisar som passerar revy.

Date night har premiär först i april, men jag börjar redan få lite abstinens...

Göran