And the Oscar goes to...the wrong picture!

Nattens Oscarsgala, den 89:e i ordningen, riskerar att enbart bli ihågkommen för de skandalartade scener som utspelades i den absoluta finalen av en annars, som vanligt, klanderfri och professionellt genomförd föreställning. Det sista och tyngsta priset, det för bästa film, blev totalt överskuggat av en skandal när det visade sig att prisutdelaren Warren Beatty fått fel kuvert och, ganska förvirrad, lät sin kollega på scenen Faye Dunaway läsa upp vinnaren. -La La Land, utbrast hon och jubel uppstod och de flesta var nog inte särskilt förvånade. Snart fylldes scenen av seger-rusiga filmarbetare och tal hölls och den festliga inramningen höll nästan samma klass som många av de magiska scenerna i filmen La La Land. Det var ett Hollywood i sitt esse, även denna gala skulle sluta i pompa och ståt och en lyckad final. Men...icke sa nicke, inte denna gång!

Nattens vinnare!

En av männen i La Land-gänget sa i micken att Vi vann inte trots allt, och en annan man greppade micken och sa att Moonlight hade vunnit, inte La La Land. Och att Moonlight-gänget skulle komma upp på scenen. Kaos och förvirring och mitt i allt en stackars Beatty som försökte förklara att han hade fått fel kuvert och man såg verkligen hur jobbigt det hela var för honom. Det rätta kuvertet dök upp på något vis och hölls upp för publiken och så småningom kom de rätta vinnarna upp på scenen och ordningen var återställd...fast för sent liksom.
Skadan var skedd och nu kommer det utredas vad som gick snett. Och hur det kunde gå snett.
Revisionsfirman Price Waterhouse Cooper är de som ansvarar för räkning av rösterna och har gjort så under 85 år och de har nu tagit på sig skulden för detta haveri. Hur fel kuvert kunde hamna i Beattys händer kommer utredas och antagligen kommer huvuden rulla den närmaste tiden.

Casey Affleck tar emot priset för bästa huvudroll i Manchester by the sea.

Endast två personer (!) är invigda i vilka som får priserna, de bär varsin portfölj med en uppsättning var av kuverten med vinnarna, och här är det då frågan om hur fel kuvert kunde hamna i händerna på den stackars Warren Beatty. Eftersom det kuvert som Beatty och Dunaway läste från var en dubblett av samma kuvert som innehöll vinnaren för bästa kvinnliga huvudroll, dvs Emma Stone i La La Land (därav att de båda automatiskt läste upp La La Land som vinnare) innebär ju det att ett kuvert för mycket hade letat sig in bland de som ger kuverten till prisutdelarna. Och att de måste ha varit felmärkt? För hur ska de annars kunna skilja på kuverten om de inte är märkta på något vis?

En glad Emma Stone håller i sin välförtjänta guldgubbe!

Hur som helst blev detta en chock under kvällens sista skälvande minuter och vågorna efter den kommer nog inte lägga sig på ett tag.
Tråkigt, inte bara för Beatty och Dunaway som sagt, utan för galans anseende, men inte minst för filmen som till slut faktiskt vann priset för bästa film, nämligen Moonlight. Den hamnade ju helt klart i (mån)skuggan av denna skandal.

Barry Jenkins, regissören till Moonlight, fick ta emot priset för bästa film under dramatiska former.

Alla vinnarna hittar du för övrigt här!
Oscars 2017

GS.

The future belongs to the female

Gillar verkligen Anna Hellstens text om tv-serie-fenomenet Girls https://www.svd.se/girls-tar-farval--blir-det-ett-smaktande-slut

Fastnar mest för hur Lena Dunhams serie ("en slags skitig lillasyster" till Sex and the city) har fått utstå så mycket kritik och märkliga reaktioner under åren.

I min värld är det ganska förbryllande.  Det säger något om samtiden eller samhällsklimatet då Dunhams serie väcker arga känslor hos vissa.
Hellsten nämner i säsong 2 då, huvudrollskaraktären, Hannah (Dunham) förälskar sig och inleder en relation med en rik läkare (Patrick Wilson). Och här är det inte helt oviktigt att läkaren spelas av just Patrick Wilson.

Flera reagerade på hur Hannah kunde "få ihop" det med en sådan stilig karl, och tyckte det var osannolikt. Knappast skulle en sådan man ens kolla på en sådan som Hannah, tyckte man, i vissa medier och liknande. Det var inte troligt, det var "fantasier", sade man.

Och detta blir så talande , för hur mycket som fortfarande behöver göras ur ett feministiskt perspektiv och även med demokratiska och samhällsmässiga parametrar.   Girls får kritik för att det handlar om en ung kvinna som tar för sig och som inte följer "den förväntade könsrollen". Sexualiteten lyfts fram och hon är sexuellt aktiv. Hon lever inte upp till skönhetsidealen. Hon är företagsam. Frispråkig.  Och det borde vara självklarheter. Men icke.

Lena Dunham får kritik för att hon är hon, och för att hon lyfter fram tjejerna. För att hon är människa och förmänskligar tv-serie och populärkulturen. 
Om man nu riktar den sorts kritik som vi nämnts ovan mot Lena Dunham, så har ju en sådan som Woody Allen "kommit undan" i alla, alla år. Hur många gånger har inte han "fått ihop" det med yngre och väldig attraktiva kvinnor, i film efter film? Och år efter år? Han har bara blivit gråhårigare, tröttare och gubbigare och kvinnorna yngre. Men ingen har ifrågasatt detta.
Historieböckerna kommer ge en serie som Girls - fullkomlig rättvisa. Det kommer stå i anslutningen till serien om hur den förändrade synen på kvinnan och hur den startade början på en mental revolution.
TA

Vilse i det amerikanska kärlekslandet

En främmande man vandrar över vidderna. Han tycks vilsen, sorgsen , uppgiven av något slag. Han bär ett långt mullrande skägg och kepsskärmen döljer vad som visar sig i hans härjande ögon. Vem är han då i dessa trötta kostymbyxor?

Wim Wenders Paris Texas (1984) är både ett stilistiskt och berättarmässigt mästerverk. Inledningen är förbluffande innehållsrik och briljant, eftersom regissören låter bilden tala sitt tydliga språk. Harry Dean Stantons tystlåtna främling tågar fram bortkommen, vilsen i sig själv och i sin världsuppfattning och orientering. Förlorad i sig själv och förlorad i livsriktning.

Travis som Stantons tystlåtna karaktär heter, har varit borta i 4 år. Hans bror , Walt (Dean Stockwell) har gett upp allt hopp. När så brödernas vägar korsas igen,  måste flera saker redas ut.


Walt får inget ur sin bror om vad som hände, och vad som har hänt om honom. Det man dock vet är att Travis och hans dåvarande kärlek, Jane (Natassja Kinski) skildes och de lämnade ett litet barn efter sig. Walt och hans hustru tog hand om den lilla pojken.....

Ry Cooders musik, Wim Wenders utomstående blick och förkärlek till det Amerikanska "Hjärte-landet" och amerikansk kultur, den melankoliska och ömsinta och människotragiska historien (skriven av Sam Shepard) som bottnar i romantik och livets oväntade vidunderliga turer. Man vet aldrig. Du kan aldrig förutbestämmer eller skriva din egen historia på förhand. Det går varken och kontrollera eller kalkylera ditt eget öde.

Vi är och blir våra personliga val , men vad händer med oss när vi gör olustiga val , och till och med tokiga val? I Travis och Janes fall handlar det om ungdomlig och en intensiv kärleksstorm som inte sänker sig eller får ett stilla ljus över sig. I Kärlekens namn förgör de varandra och de slits isär. Och deras val påverkar en rad andra människor och deras liv och vardag.....Deras kärlekshistoria blir på många sätt livsavgörande för flera än dem själva....

I början på filmen får Travis och hans son Hunter se på en super 8 film som Walt har sparat. Det blir ett febrigt , färgsprakande montage över det unga paret som förälskar sig och skaffar barn. Jane och Travis är lyckliga och filmerna rymmer bara den sidan, det perspektivet. Sockervadd, hand i hand, kyssar längs med promenader över piren.

Och här leker Wim Wenders med de romantiska klichéerna, "en film i filmen". Normen för kärlek, förälskelse i överlag på film liknar det vi och Travis och Hunter ser i dessa super 8 filmer. Men Wim Wenders går flera steg längre. Den "lyckliga" kärleken finns bara på super 8 filmer, och är bara super 8 filmer, projektioner från film. I övrigt i en film som Paris Texas försvinner kärleken och det får även "ökenlandskapet" eller vidderna även illustrera.

Det är oöverskådligt, ja, närmast omöjligt och hitta tillbaka till det vi uppfattade som kärlek. Och man kan även betvivla om i huvud taget Kärlek, någonsin har existerat? För vad som blir kvar - är bara aska, skuld, galenskap, törst och ångerfullhet...eller öknen, om man så vill....

Paradoxalt nog finns det anda dimensioner eller lager i historien som vittnar om någonting annat, någonting mer. Det kan omfatta Bibliska hänvisningar och referenser, som den "förlorade sonen" men också uppluckring av kärnfamiljen. Och tänker även på Springsteens numera klassiska textrad: "Is a Dream a lie if it dont come true or is it something worse".....

Det är intressant och läsa om Wim Wenders minnesbilder (i Washington post) från inspelningen av filmen. Under inspelningen var de fullt upptagna med och lösa problem.  Pengarna tog slut och manuset fick bearbetas om. De kunde därför aldrig ens föreställa sig en smula av de framgångar som filmen, senare skulle få.

Det var även en speciell film för Harry Dean Stanton, säger regissören Wenders. För första gången i Stantons karriär fick han spela huvudrollen i en film. Det fanns en sorg i det, eftersom Stanton var då 58 år, och kände sig lite "för gammal". Han kände det påfallande mycket,  i jämförelse med motspelerskan  Natassja Kinski, som då var 23 år. När så filmen skulle premiärvisas i Cannes tvekade Stanton och följa med till den franska Rivieran. Hans "åldersnoja" tycktes blockera honom. Wim Wenders föreslog att Stanton borde ha med sig en assistent som kunde välja kläder åt honom och liknade. Stanton gjorde slag i saken. Han anlitade en yngre man som fick bli hans assistent. Och den unga mannen var Sean Penn....https://www.washingtonpost.com/lifestyle/the-stories-behind-paris-texas-and-more-of-director-wim-wenderss-films/2016/07/14/5c43c316-42de-11e6-8856-f26de2537a9d_story.html?utm_term=.a785052abb45
  TA

Mellan tjuvar och banditer

Oliver Stone gör sällan några ointressanta filmer. Hans samhällspatos lyser mer eller mindre igenom. Historierna blir heta potatisar för en eller annan makthavare. Och filmen Savages (2012) är inget undantag. Här finns korrupta federala agenter (John Travolta) och bilden av droghandeln och dess "frihet" är nog inte alla, helt bekväma med. 

Stone återvänder, alltså, till narkotika handeln, som han skrev om i Scarface (1982). Men här står inga exilkubaner som drömmer om Den Amerikanska Drömmen i centrum. Istället ser vi två omaka unga vita män som bedriver avancerad knarkhandel i Laguna beach i Kalifornien. Chon (Taylor Kitch) är nyligen hemkommen från krigsinsatser i Afghanistan. Han är fortfarande kvar i "kriget" och våldet blir hans tydliga "språk". Hans medkumpan Ben är högutbildad, med böjelser för new age.  Han vill gärna förändra världen och reser till u-länder och försöker upprätta skolor och utbildning till barn. Och han ser inget problem med att pengar för "global rättvisa och utjämning", tas ifrån narkotikahandel. De forna high school kompisarna får problem , när de avvisar ett affärserbjudande från en konkurrent....

Savages har en glädjande rollista med flera bekanta skådisar (Benecio Del toro, Salma Hayek och Blake Lively) och med superb dialog, fascinerande heta miljöer och febrig intensitet i bildberättandet blir filmen riktigt sevärd och underhållande. Men vad ger Stones film för bilder av vita amerikaner kontra mexikanska minoriteter? En smula kluven blir man, allt. TA

På franska Rivieran är det flotta sportbilar, dyra kostymer och pengar i massor. Spektakulära havsutsikter och åtskilliga pool-bad och ständig uppsyn efter nya affärer. Här har engelsmannen, Lawrence (Michael Caine) bott i en massa herrans år. Beaumont sur-Mer är hans affärsdistrikt, hans "rike". Men kanske inte längre. En oblyg amerikansk skojare , Freddy(Steve Martin) vill ändra på det. Lawrence är slug. Han väljer att välkomma in sin rival och lära upp honom "spelets regler" och affärsmannens sociala koder, för och sedan se honom försvinna , långt ifrån Beaumont sur-Mer, för gott.... Allt verkar vara i Lawrence kontroll , tills en kvinna, Janet (Glenne Headly) kommer in i bilden.....

 

Frank Ozs komedi Rivierans gossar (1988) är en nyinspelning av Herre på täppan (1964) med Marlon Brando och David Niven i huvudrollerna. Ozs film är festlig och miljöerna (östra sidan av Nice i Frankrike) är rent ljuvliga. Michael Caine excellerar på sitt eget vis och visst saknar man en sådan aktris som Glenne Headly (spelade också i  Dödlig vänskap med dåvarande paret Demi Moore och Bruce Willis). TA

Badlands - Det grymma landet

Sissy Spacek minns inspelningen av Badlands (1972) som "magisk". "Det kändes som vi befann oss i centrum av universum. Som ingenting annat existerade" , säger hon till tidningen Empire (s.142, june, 2012 text av Simon Braund).

Regissören Terrence Malick försökte med alla medel (och med sin unga konstnärsglöd) göra avtryck med filmen. Det sägs att han utsatte sina medarbete för en svårare psykisk stress, och att flera hoppade av  produktionen var inte ovanligt.

Spaceks minnesupplevelser kan vara i det perspektivet, och så här i efteråt - en smula förskönade. Men hon fångar ändå filmens karaktär eller kännetecknande drag - "magisk".

Filmen baseras på de verkliga händelserna med tonåringarna  Charles Starkweather och Caril Ann Fugate, som mördade "allt i sin" väg , år 1958 , tvärsöver den amerikanska mellanvästern. I filmen heter de Kit Carruthers (Martin Sheen) och Holly (Spacek).

Det som slår mig mest när jag ser om Badlands (för kanske 10:e gången) är karaktären Kit Carruthers. Även om han skiljer sig en hel del ifrån Travis Bickle i Taxidriver (1976), så delar dessa unga arga män ett bestående utanförskap. De förblir vilsna , saknar sammanhang och tar till våld för och kunna påverka deras skilda verkligheter. Om Travis var en produkt av Vietnamtraumat så är Kits bakgrund mer grumlig. Han är en förlorare i Södern. En rökande sopåkare utan ambitioner. Född på fel sida av staden. De vuxna föraktar honom , och han positionerar sig därefter, gentemot samhället....

Idolen heter James Dean, och han anammar filmstjärnans rörelsemönster och uppvaktar ogenerat upp den betydligt yngre grannflickan Holly. Det tar lång tid för Holly och se bakom den unge rebellens sköna yttre, och se vad han egentligen är gjord av. En skjutglad psykopat. Det blir som ett sorts uppvaknande för henne. Hon inser att hon måste bryta sig loss ifrån sin galne pojkvän. Bli självständig, bli vuxen, och ta avstånd. 

Filmen får ett nära drömskt skimmer över sig , tack vare en rad förlösande faktorer. Hollys berättarröst, Tak Fujimotors utomordentliga foto som betonar det ödsliga landskapet och inte minst George Aliceson Tiptons personliga musik (som Tarantino "lånade" till True Romance).
TA

Den oändliga historien

Lille pojken Bastian (Barret Oliver) sörjer sin mammas bortgång. Hans pappa vill att han slutar dagdrömma och bli mer flitig i skolan.
Mobbarna jagar honom och han blir nedkastad i sopcontainer. När han flyr en andra gång gömmer han sig inne i en antik bokhandel.

Bokhandlaren sitter fastgjuten i en bok han knappt kan ta bort ögonen ifrån. Han berättar för Bastian att den här historien som han läser är inte som Robinson Krause eller som Bastian brukar läsa.
Den här historien är inte ofarlig.
Han ber Bastian att undvika den inbundna  boken med en märklig symbol på omslaget och med den enorma titeln "Den oändliga historien"....

Men som barn ofta gör.
De gör inte vad du säger. De härmar och tar efter vad du gör....

Bastian "tjuv-lånar" boken och springer iväg med den i famnen. I skolan är det matteprov. Han tar sig upp på vinden, tänder ljus, hämtar filt och börjar läsa....
Han är fast redan efter några meningar.

Han läser om Atreyu (Noah Hathaway), den unge krigaren med den vita hästen som måste rädda landet Fantasien från och förfalla ifrån mörkrets krafter, Ingentinget som breder ut sig och förstör och förintar allting.... Atreyu är den enda som kan rädda Fantasien och Kejsarinnans(Tami Stronach) öde.....

 Wolfgang Petersens (Ubåten, I skottlinjen, m.m.) färgstarka filmatisering (1984) på Michael Endes barn/fantasybok Den oändliga historien är fortfarande helt ljuvlig och bedårande. Och liknar ingenting jag sett varken förr eller senare....En milstolpe, en klassiker, ja, orden räcker liksom inte till....

Filmen såg jag flitigt som barn, och jag har inte sett om den på över 30 år. Den är tidlös, har inte alls åldrats som jag befarade, den står värdigt som E.T (1982). Liksom Spielbergs film ger den mig - barndomen tillbaka. Jag gråter, skrattar och gråter igen och sveps in i det spektakulära miljöerna med makalösa effekter, fantastiska figurer och Giorgio Moroders magnifika musik. När jag nu ser om Den oändliga historien så kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt att jag växte upp med den här filmen. Här känner jag värmen, intelligensen och respekten mot barn. Här känner jag allvaret, men även humorn och spänningen. Det är en film som både vuxna och barn kan få ut någonting av.

Som barn såg jag ju inte alla metaforer ( Södra oraklets portar där du möter spegeln av ditt sanna jag, Sorghetens träsk t ex) och vad filmen egentligen handlar om (konsekvenserna av våra drömmar och fantasier), och det var väl sekundärt då. Gillade främst äventyret, och jag ville ju vara Atreyu men även Bastian (som slår tillbaka mot mobbarna) och jag älskade lycko-draken, eller "Hunden" som jag kallade honom, Falkor. Det gör jag fortfarande.

Det var ett hisnande äventyr som väckte stora känslor (i likhet med tidigare nämnda E.T och Star Wars) och man levde sig in i filmen , och det var en egen värld , en egen sfär som kändes unikt.
Idag känns det fortfarande så...  Och idag gillar jag verkligen hur filmen trycker på flera olika budskap; i synnerhet kring hur vi människor inte får ge upp våra drömmar och fantasier.
Den oändliga historien förändrade mitt liv - förändrade den ditt liv?
TA

Kvinnor under påverkan

Det är nästan lite för bra för att vara sant. I mars (den 10:e) månad får Alla tiders kvinnor svensk biopremiär. I filmen ser vi favoritaktriserna Greta Gerwig, Elle Fanning och Anette Bening i rollerna. Filmen är regisserad av Mike Mills (nej, inte REM-musikern, utan han som gjorde filmen Thumbsucker). Alla tiders kvinnor (20th Century women, heter den på engelska) ger först en slags tanke som sträcker sig till 90-talets Stekta gröna tomater (1992) men den försvinner raskt när du ser trailern. Det är 70-talets Kalifornien och tre kvinnor från olika generationer som vi får följa och deras väg in i den sexuella frigörelsen. http://www.imdb.com/title/tt4385888/
TA