I filmen Gran Torino (2008) lyckas Clint Eastwood på nytt att renovera en genre och även bilden , myten av sig själv. Omslaget till filmen ljuger dock, eller så blinkar det med schablonbilden av honom. Ensamvarg, vältränad , hård och beväpnad. Tittar man närmare ser man det gråa håret, rynkorna i ansiktet och en bister och sliten grimas. Walt Kowalski som Eastwood spelar är en krigsveteran från Koreakriget. Han är äldre pensionär. När filmen börjar sörjer han sin hustrus bortgång. Han har dålig kontakt med sina barn och barnbarn. I deras värld är han bara en tvär och grinig gammal gubbe. Och lägg också till rasistisk gammal gubbe. I hans kvarter fixar han diverse saker , både hos sig själv och hos sina grannar. Men han kan inte hyckla. Området har blivit sämre, och han stör sig på "gulingarna".
Men även om det är svårt för gammal hundar att lära sig sitta, så utesluter det inte att en och annan kan vara undantag. I Walt Kowalskis fall ska det visa sig att en bil ska hjälpa honom. En gammal Gran Torino är Kowalskis ögonsten. Som före detta Ford-anställd är bilen inte bara en frihetssymbol för honom. Det är också en kvarleva av hans ungdom, och en tid med hopp och förväntningarna. När grannpojken Thao försöker stjäla bilen förändras Kowalski. Kanske inte omedelbart och kanske inte radikalt , men någonting händer inom den grinige och rasistiske äldre mannen. Grannpojken Thao får göra sitt straff hos Kowalski. Han får fixa huset, tvätta bilen, klippa gräsmattor m.m. Tjuven blir sedemera en vän och en surrogat- son till Kowalski. Allt roligt har dock sitt slut.
Kvarteret störs av ett våldsamt ungdomsgäng. Kowalski får nog och den gamle soldaten väcks till liv. Det finns bara ett sätt att lösa och motkämpa laglösheten på...Tror vi...
Det hade kunnat blivit en Dirty harry goes Asian, eller en westernhjälte som försvarar de hjälplösa. Men Eastwood på äldre dagar vägrar ge sig hän till enkla lösningar. Gran Torino är en¨betydligt mer komplicerad film än vad den ger sig ut att vara. Porträttet av Walt Kowalski är tämligen rörande, Ensamvargen som har varit mer instängd än vital i livet. Och snart är allting över. När är det dags att börja leva? Går det ens att försöka? Och vill man utsätta sig för våldet och mördandet igen?
Liknande frågor ställde Eastwood i westernfilmen De skoningslösa (1992).
Slutfinalen i Gran torino är magnifik och vittnar om att Clint Eastwood håller stilen än. Borta är all smink, Magnumrevolvrar, och fiffiga one-liners. Det som finns att hämta är endast livets krämpor och taffliga försök att lappa ihop trasiga familjeförhållanden. TA
