Först när jag ser trailern till Kärlek deluxe (premiär 17 januari) tror jag att det är ännu en dum, billig och plump amerikansk komedi.
När jag sedan förstår att det är en svensk produktion och med Ladies night grundaren i en av huvudrollerna, bryter jag ihop fullständigt.
Katastrof. Det kan inte bli värre än så här.
Hur mår svensk film egentligen? Hur tänkte man på SF när man gav den här filmen bidrag?
Staten borde bjuda varje människa på en biobiljett om man medvetet undviker en film som Kärlek Deluxe i vinter. Om filmen blir ett fiasko, tänker jag sponsra en späckhuggare, köpa trisslotter oavbrutet och börja gå i kyrkan regelbundet. TA
En liten flicka ligger nedbäddad. Hennes farmor drar för gardinerna i fönstret. Flickan frågar henne om varför det snöar. Farmodern säger att det är lång historia. Men flickan står på sig. Hon vill veta. Och så börjar historien om pojken med saxhänderna, Edward Schissorhands berättas av farmodern...
Edward hittas av en godhjärtad försäljerska (Dianne Wiest). Hon tar med honom hem till sin familj. Han är en udda fågel i ett villaområde där alla klär sig likadant och beter sig som flockdjur. Det dröjer inte länge förrän Edward blir exotisk för grannarna och hans förbannelse visar sig bli hans gåva. Han klipper hundar, kvinnor och buskar och häckar. Han ger alla estetisk kärlek och alla blir förtjusta. Men snart vänder det....
Det är en klassisk saga fast i Tim Burtons (klipp) händer. Det vilar något gotiskt (men också tänker jag på hur bra den här skulle göras utmärkt som musikal/teater, vilket den också tydligen gör) och här finns flitigt med referenser, bland annat till Frankenstein. Edward är ju en produkt av en vetenskapsman, en maskin, en industriell människa. Och hans främsta egenskap är hans sax händer som visar sig också kunna förgöra och vara lika förmögen till skönhet som till destruktiva krafter.
Hans kvasi-familj försöker lära honom etik, för hans leverne i ett slott i alla år, har gjort honom bortom verkligheten, bortom sociala koder och regler. Ingen vet hur gammal han är. Han finns inte i något system. Till en början förgyller han det lite sömniga och uttråkade (extremt pastellfärgade) villaområdet, hemmafruarna attraheras, barnen älskar hans sax konster och han gör samhällets gröna områden till prakt konstverk.
Han är Skaparen. Han är förstöraren. Båda finns i hans persona. Det mörka, det hemska, det destruktiva får näring när hans kärlek motarbetas och när han inte vinner Kims hjärta...Ironiskt så är han Satan själv enligt en religiös kvinna i filmen.
Det är lite som i David Lynchfilmer, vi får ingen bestämd tidsram , om det är dåtid eller nu eller så. Det är en värld vi kommer till som ligger bortom vår egen. Här råder 50 och 60-talsinfluenser i klädmodet. Det vanliga , och det vardagliga skildras där något får människorna att stanna upp och där tristessen bryts upp av något nytt inslag. Liksom Lynch har Angelo Baldamenti har Tim Burton kompositören Danny Elfman som skapar med musiken en magisk värld. Men där stannar likheter genast med David Lynch. Tim Burton är aldrig intresserad att göra psykoanalyser eller fördjupa sig abstrakta visuella bilder och manipulera tittaren. Han är en sagoberättare av den gamla skolan, och har i sådant fall mer gemensamt med Steven Spielberg och hans E.T. Edward Schissohands var Johnny Depps stora breda genombrott , inledningen också på ett långt samarbete med Tim Burton, helt jämförbart med Robert De Niro och Martin Scorsese. De lever i symbios, och de gör varandra bra. Har svårare att hävda sig utan den andre.
Det sägs att Edward Schissorhands var inspirerad av The Cure-sångaren Robert Smith. Sångaren skall också ha kontaktas av Burton för att göra musik till filmen, men hade inte möjlighet då. Winona Ryder hoppade av Gudfadern 3 för att göra rollen som Kim i filmen (http://.www.imdb.com). TA
Idag har Lovelace svensk premiär, en film om porrskådespelerskan Linda Lovelace. Jag känner bara mättnad. Är det något det inte varit brist på 2013 så är det biografiska filmer (Monica Z, Diana, Jimi Hendrix, Steve Jobs m fl), biopics, filmer baserade på verkliga personers liv.
Missförstå mig rätt, många historiska personer har haft intressanta liv och delat allmängiltiga ting.
Många beundrare eller fans får väl den där omtalade pricken över i:et när en långfilm görs. För en utomstående framstår dessa filmer påfallande många i antalet och föga originella. De verkar mest vara en produkt från något löpband i en tom industri utan större konstnärliga ambitioner.
Jag har efterlyst i många år filmer om svarta hjältar såsom Jimi Hendrix och Martin Luther King. Nu gjordes ju en film om den förre , detta gör att jag ser bäst att man låter bli den senare. Vi får själva skapa filmbiografin i våra huvuden av våra hjältar. Det blir nog bäst så. Biopics får nu ta ett långt och välbehövligt vinterlov! TA
I Actors studio 8:e avsnitt gästas serien av Josh Brolin (visades 8/11 i Kunskapskanalen). Han är ödmjuk, avslappnad och till min stora överraskning genuint intresserad av poesi. Hans barndom präglades av livet i södra Kalifornien på en ranch med en excentrisk moder som var intresserad av djur och natur. Ett liv avskilt från fadern, James Brolins skådespelarkarriär.
Efter föräldrarnas skilsmässa, händer allt ganska snabbt. När han är 16 avlider hans mor i en bilolycka. Han läser drama i skolan och upptäckter glädjen att få andra att skratta. En ny värld öppnar sig för Brolin. Han hittar på ett cv och skickar in för rollen i Spielbergproducerade The Gonnies (1985). Det osannolika inträffar. Han får rollen som Michaels (Sean Astin) skrotlyftande storebror, Brand och får på så sätt in ett fot i Drömfabriken. Brolin skämtar lite när programvärden James Lipton kallar filmen för "en kultfilm" och publiken jublar: "Storstadshamn eller The Gonnies" säger Brolin och ler lite försiktigt....
Om The Gonnies blev en kultfilm så blev filmen han gjorde efter, Thrashin´ (1986) ännu mer kultförklarad , särskilt i skateboardkretsar och för sena 70 och tidiga 80-talister. Men han säger bara i programmet att han tycker han gjorde "en kass insats" i den filmen. Punkt.
Desto mer pratsam är han om tv-serien Ponnyexpressen (1989-1992). Serien lärde honom att skådespela och agera avslappnat. Han träffade där sin "mentor" skådespelaren Anthony Zerbe. De fann varandra genom gemensamt intresse för poesi, t e x Dylan Thomas. Zerbe inspirerar honom till teater och pjäser och han kommer i kontakt med legendariska skådespeleriläraren Stella Adler (har en klassisk skola i Los Angeles, där många stjärnor fått sin utbildning)
Inget nämns om tv-serien Brottplats Los Angeles (1987-88). Det är samtal kring Robert Rodriguez Grindhouse ("en film för filmnördar") och hur han gör en provfilmning efter uppmuntran av Quentin Tarnatino och Rodriguez som senare kommer till bröderna Cohen, detta ger honom rollen för filmen No country for old men (2007). Brolin skadar sig allvarligt i en motorcykelolycka strax innan filminspelningen. Men ödet kom till mig säger han, då Cohens upptäckte i manus att Brolins karaktär Llewlyn Moss blir skjuten i axeln.
Det kändes som Josh Brolin försvann under 90-talet, det som fanns kvar vara minnena från Gonnies, Trashin´ och Ponnyexpressen. Men i själva verket fortsatte han att göra film. Men i mindre produktioner. Under 00-talet får han en viss nytändning, handlar det om egen förmåga eller väljer omvärlden väljer att värderar honom annorlunda? Väldigt produktivt decennium och Brolin är med i överallt. Hur kommer det sig? Hur mycket har hans förhållande med Diane Lane påverkat hans fart på karriären? Hur mycket handlar karriären och come-back om tillfälligheter och ren tur?
Man får en sympatisk bild av Josh Brolin, han säger sig älska repetitioner, om inte aktör så hade han gärna velat vara jurist, värderar Denzel Washington högt, ogillar att se lidande barn, gillar att höra hur ljus tänds. Och han kallar Oliver Stone för "Ollie". Bara en sån sak. TA
söndag 24 november 2013
Intressant intervju av Ulf Stolt med Lukas Moodysson i Situation sthlms oktobernummer http://www.situationsthlm.se/Aktuellt/Situation-Sthlm/Detaljist/. Han berättar om hur det är att bli bedömd för sin filmkonst och om hur jobbigt det är med folk som ska åsikter om det man gör.
Höjdpunkten i intervjun är när regissören berättar om hur han och frugan Coco försökte få autografer av en känd konståkerska.
De bodde nämligen på samma hotell som idrottskvinnan. Han själv tvekade och vågade inte gå fram och be om autograf. Coco gick fram och frågade om autograf och skridskostjärnan var inte i sitt esse.
Hon har nyss förlorat. Hon hade nyss bara nått silver i VM. Hon kunde inte hålla igen sin besvikelse, inte ens inför några beundrare. Det var för smärtsamt....Moodysson blev besviken av mötet.
Han ser dock en fin historia i händelsen. En historia som förtäljer någonting kärnfullt om Människan : som både tråkig, normal och vanlig - men i sitt rätta element är hon fantastisk.
Det man tar med sig ifrån artikeln är Lukas Moodyssons tankar kring kreativitet. "Man måste vara glad för att orka göra deppiga saker". Regissören mådde betydligt bättre än huvudpersonerna i filmen Ett hål i mitt hjärta (2004) när han skrev dess manus. Han var nybliven pappa och var lycklig privat och kunde därför ta sig an vidriga saker kreativt. TA
lördag 23 november 2013
Oliver Stones omtalade film JFK (1991) är trots sin åldern, 22 år gammal, fortfarande vital, ovanligt underhållande och spännande.
Visst ger skådespelarna en extra krydda: John Candy (spelar skum advokat, sägs ha svettats ofrivilligt i scenerna eftersom komikern var nervös för sin första dramatiska roll i karriären, www.imdb.com) , Gary Oldman som Lee Harvey Oswald, Joe Pesci (spelar anti-kommunist med betydelse för utredningen) , Sissy Spacek, Donald Sutherland, Jack Lemmon, Tommy Lee Jones (blev Oscarsbelönad för rollen som Clay Shaw/Bertrand), Kevin Bacon, Frank Valey (finns bara med på rollistan i Directors cut versionen), Laurie Metcalf, Michael Rooker, Wayne Knight (Jurassic Park, Basic Instinct) och Kevin Costner. Stone ville ha stjärnor för han tyckte flera scener i manus kändes torra och tråkiga.
I en intervju med Michael R Miller berättar Stone att han köpte filmrättigheterna till böckerna On a trial of assassins av Jim Garrison och Crossfire skriven av Jim Marr om JFK. Warner ville ha en film från honom. Han fick bolagets stöd så länge han hade en stjärna i huvudrollen. Han behövde Kevin Costner. Stone begav sig till London där Costner filmade Robin Hood - Prince of thieves. Costner var inte intresserad. Konservativ som han är, blev det en kamp för regissören att sälja in filmen för honom. Stone tror att hans fru och agent fick honom att ändra sig och tacka ja. http://www.truth-out.org/opinion/item/20032-the-oliver-stone-interview-part-ii-jfk
Rollen som distriktsåklagaren Jim Garrisson var annars eftertraktad. Miami Vice-stjärnan Don Johnson ville så gärna ha rollen , men ansågs inte vara rätt man. Hans tv-bakgrund skulle störa filmens trovärdighet tyckte man.
Stone ville först ha Harrison Ford och Mel Gibson. Gibson sägs ha tackat nej till rollen. Nick Nolte var för gammal. James Woods ville också spela Garrison. Stone såg honom mer i rollen som David Ferrie (Joe Pescis karaktär). Woods hade synpunkter på filmen och ville att JFK skulle handla mer om Garrisons liv, medan Stone ville ha en film bara om fallet. http://www.imdb.com
Så fick det bli. Och det är jag glad för.
JFK är Stones personliga favorit av sina egna filmer. Den är på många sätt föredömligt balanserad, de svaga scenerna är sällsynta (endast mellan Garrison och hans fru Liz) i förgrunden får vi Garrisons jakt på sanningen. Och en extremt välgjord thriller om den lilla mannen i kampen mot DET STORA SYSTEMET.
Ok, det glappar i bevismaterial, kanske, och det är mycket konspirationer hit och dit, men någonstans kommer ändå budskapet fram, Myten om att Lee Harvey Oswald och att mordet var en mans verk är något Warren-kommissionen slagit fast och försökt göra till sanning. Men den kan vi avfärda. Ingen skytt skulle hinna skjuta dem där skotten under den där tiden (tre skott under sex sekunder). Lee Harvey Oswald var en syndabock. En bricka i ett komplicerat spel.
På tal om senare tids upprördhet kring över hur verkliga personer framställs på film och huruvida filmmakare ändrar på sanningen och historiska skeenden, som t ex svenska Mig äger ingen, Monica Z och fjolårets utskällda Call girl , framstår dessa filmers debatter en smula blygsamma i jämförelse med Oliver Stones film.
Redan när filmen producerades väcktes det klagomål och arga toner. Flera tidningar tyckte att Oliver Stone kom med lögner. Regissören var säker på att tidningarna hade en agenda. De vill skydda historien.
Jag finner Oliver Stones JFK mer som ett fascinerande inlägg i en evig diskussion om ett av de största mordgåtorna i modern tid. Varför mördades Kennedy? Vilka låg bakom mordet , konspirationen och vilka dolde den? I Stones film finns kopplingar till anti-kommunister, Pentagon, Dallaspolisen, Secret service, maffian, FBI, Lyndon B Johnson och affärsmän i New Orleans.
I filmens slutscener då rättegången mot affärsmannen Clay Shaw utspelas och Garrison håller tal, kommer också flera poänger fram som Stone vill med filmen. Varför har allmänheten inte få se amatörfilmaren Abraham Zapruders 8 mm film av mordet? Varför förstörs och bränns dokument från obduktionen av presidentens kropp? osv.
JFK börjar som en typisk dokumentär (med John Williams storslagna filmmusik) med Martin Sheens faderliga berättaröst får vi en sammanfattning av det elementära i John F Kennedys politiska liv och vad som trädde i kraft en kort tid före mordet, Kubakrisen, Vietnamn , Chrusjtjov och svarta motståndskampen.
Filmens övergår till ett collage med olika bildlösningar, vilket bidrar till spänningen. Det pendlar mellan färg och svart vitt genom kast av fotoblixtrar slungas vi in i slow motion, åkningar, närbilder på händer, munnar och andra detaljer. Super 8 filmer, stillbilder, historiska tv-klipp, påhittade tv-bilder, berättelser och myter från utfrågade vittnen, nyckelpersoner och påhittade bilder från den där dagen i Dallas då mordet hände osv.
Det blir lite som att åka berg och dal bana i hög fart. Risken finns att man blir åksjuk samtidigt som det kittlar och sjunger i kroppen.
Det är stickigt, rörigt och manipulerande och ingivelsen kallar för hallucinationer. JFK belönades också med en Oscar för bästa klippning. Reklamfilmsklipparen Hank Corwin (klippte härom året Terence Malicks Tree of Life , enligt www.imdb.com) valdes av Stone, för hans "kaotisk huvud". (Chris Salewicz, Oliver Stone: The making of his films). De fortsatte samarbeta i Natural born killers (1994) och då känner vi igen Corwins kännetecknande klippning.
Det refereras redan här till Romariket och Ceasar , och denna historiska epok verkar Stone ständigt villa återkomma till när han vill måla berättelser om USA. Mordet på JFK var en statskupp, och liknar vad blev Caesars öde.
Jag är förvånad att en 3 timmars film som jag säkert sett en 5,6 gånger förut fortfarande ger mig något efter varje visning. Det är ett amerikanskt trauma och fortfarande 50 år är det en olöst gåta, ett mysterium och självklart spelar det in och skänker filmen dess ideliga legitimitet och glans. Men varken före eller efter har någon liksom Stone gjort något liknande, dvs, lansera en rad spännande konspirationsteorier om mordet.
I samband med 50 år sedan mordet på presidenten så visas återigen filmen JFK runt på biograferna i USA. http://www.oliverstone.com/watch-jfk-in-theaters/
TA
...att rymdfilmen Gravity skulle vara det bästa man kunde se på bio nu i höst?! En rulle som handlar om ett rutinuppdrag i rymden för veteranen George Clooney och "rookien" Sandra Bullock. Nåt går snett och resten av rullen handlar om hur de ska överleva därute.
Skulle lika gärna kunna vara en dokumentär om hur det är att jobba i rymden, tror inte jag sett en så realistiskt skildrad film sedan Stanley Kubricks klassiker "2001- ett rymdäventyr" som kom 1968 och fortfarande är bland det absolut bästa som gjorts i genren.
Gravity trotsar många av filmens lagar och är kanske därför så fantastisk. Den är extremt "naken" och saknar egentligen en story, det är bara en expedition som går snett därför en massa rymdskrot sabbar saker och ting och sen handlar det bara om att överleva därute och filmen är runt 90 minuter vilket också känns konstigt. Men samtidigt befriande efter alla storfilmer som måste springa i mål på minst 2, 5 eller 3 timmar.
Gravity är sjukt spännande från start till mål. Med tanke på att det nästan inte händer något i filmen så är det ju en bedrift... Och ser man den i 3-D så blir det än mer hisnande och fantastiskt och för första gången någonsin har jag känt att jag fått en liten vink om hur det kan vara att befinna sig i rymden. Bara en sån sak. Och jag vet att jag aldrig skulle vilja göra det. Alltså göra en rymdpromenad. Hur fantastiskt det än ska vara att se jorden från rymden.
Och Sandra Bullock då! För en som alltid varit kallsinnig till henne (förutom i Speed) så var det nästan en chock att se hur makalöst bra hon var i Gravity! Att Clooney fixar biffen visste man ju, men Sandra? Cred!
Kanske har filmens storhet en del att göra med regissören? Att han inte är amerikan? Alfonso Cuarón, som är från Mexiko, har tidigare gjort Din morsa också!, Harry Potter och fången från Azkaban och den skönt dystopiska Children of men (2006).
Is there anybody out there?
Hur som helst. Passa på att få en unik inblick i hur det kan vara i rymden. Se Gravity på bio! Och i 3-D! Om det någonsin är motiverat så är det till denna film!
Hemma i soffan kommer den inte att ha samma effekt.
Filmen är nästan lika makalöst gjord som rymden är gåtfull och oändlig.
I den aktuella tv-serien Bron används djurmasker av en grupp terrorister för att inte visa sina ansikten.
I You're next används djurmasker på ett mindre politiskt vis, men desto mer läskigt och- faktiskt- även lite mer komiskt.
En familjesammankomst i en upper-class-familj ute på landet börjar lite nervöst, men ändå idylliskt och trevligt tills en i sällskapet blir träffad av en pil genom fönstret. En pil från en armborst. Sen börjar mardrömmen.
Filmen You're next, som hade biopremiär i Sverige i fredags, är en i raden av s.k. "Home invasion"-filmer. Vad som skiljer den från t ex Hanekes Funny games eller franska Them (Ils, 2006) är flera saker. Inte så mycket att den aviseras som en skräck-komedi, vilket jag inte tycker stämmer, ok att det finns lite blinkningar till Sam Raimi och hans mix av skräck och humor i Evil Dead-filmerna, men komedi? Nja. I så fall en väldigt svart sådan.
Hur hemsk You're next än är, så är det inte alls lika jobbigt och psykiskt påfrestande som att ta sig igenom en film som Funny games, där man mest mår dåligt för att våldet är så realistiskt och cyniskt skildrat.
Filmen, som gjordes redan 2011 men inte fick biodistribution förrän i år, är en ganska vildsint och visuellt chockerande historia, där "terroristernas" motiv aldrig riktigt förklaras och där vändningarna är många och ovissheten stor (även om det också ingår en del förutsägbara element) men framförallt är det mixen av skräck, komiska inslag och uppfinningsrikedom som gör filmen extra sevärd.
Regissören Adam Wingard, som även varit med och gjort den utmärkta och stämningsfyllda musiken, har en tydlig kärlek till genren och försätter tittaren i ett intensivt, nervigt grepp där man verkligen känner att man är mitt i händelsernas centrum.
Nu är det fredagsmys...
Visst finns det logiska brister och ibland är väl inte skådisarna på toppnivå, men regin är väldigt tajt och håller en på spänn hela tiden och den uppfriskande lågbudget-känslan i kombination med musiken bidrar till en att man faktiskt sitter och känner sig på bra humör!
Visst mår man kymigt ibland, när en matmixer används som mordvapen eller när en pianotråd ställer till oreda, men det är ju glimten i ögat här, det är underhållande, det är pajjigt ibland (antagligen medvetet, eller?), men det är gjort av någon som har koll, det är makabert, det är läskigt, det är spännande, det är lite fånigt ibland (antagligen medvetet, eller?), men det är aldrig tråkigt.
Funny games, både originalet och remaken, är säkert bättre filmer. Men jag ser hellre en film som You're next nästan vilken dag som helst i veckan.
Blir sugen på att kolla in Wingards tidigare filmer. Tydligen har han fått något av en kult-stämpel bland fansen, inte minst med sitt bidrag till episod-skräckisen V/H/S (2012).
Sist men inte minst så fastnade en av skådisarna hos mig eller kanske snarare karaktären... Australien-födda Sharni Vinson som spelar Erin, flickvän till en av bröderna i familjen. När alla andra spårar ur efter första attacken är hon den som blir lugn och metodisk och framstår som hjältinnan i sällskapet. En riktig kick-ass-brud! Eller...?
I Gil Jüngers (har bland annat regisserat enstaka avsnitt av tv-serien Jims värld) 10 orsaker att hata dig (1999) är Cameron (Joseph Gordon-Levitt) "ny kille på skolan". Han blir snabbt guidad runt av skolans fixare, Michael (David Krumholtz). Han pekar ut fotbollskillarna, försök undvik dem säger han, de går förbi de-vita-killar-som-vill-vara-rasta (mycket gräs förstås) och så kommer HON. Och Cameron hajar till.
Vem är hon? Illa kvickt får Cameron höra att hon är bara glömma. Han kan drömma om henne. Hon är Bianca (Larisa Oleynik) en av de populära på skolan. Hon spelar i en annan liga , än du och jag säger "fixaren" Michael...
Det är som om inget har hänt sedan 1984. De olika skolkategorierna finns fortfarande kvar: med töntar, dumma fotbollskillar, plugghästar, hejaklacksledare/de populära tjejerna. Cameron ser ut som Ralph Macchio i sin flanellskjorta , uppknäppt med t-shirt under. Han är lite utanför som John Cusack eller Eric Stoltz var i sina high school-filmer. Inte tönt, men långt ifrån att tillhöra den populära kretsen. Men han är smart och begåvad som Andrew McCartey och orädd likt en Judd Nelson. Han har fått egenskaper ur de bästa av världar...
10 orsaker att hata dig är överraskande, smått fantastisk, och går i fotspåren , tätt, tätt bakom John Hughes små mästerverk i ungdomskomedigenren från hans glansdagar i mitten på 80-talet. Det här är rappt, en frisk fläkt, roligt , fyndigt, romantiskt och uppdaterat förstås. Dock lite belastad av alldeles för gapig och flåsig Blink 182 musik och visst vissnar filmens intensitet lite mot slutet, men det fråntar inte att jag njuter när jag ser den här komedin. Det är oerhört underhållande. 10 orsaker att hata påminner dig om varför du en gång började älska film. Sagans Magi.
Som om Cameron skulle ge upp Bianca bara för att "fixaren" Michael påstår det. Skulle inte tro det. Cameron är färsking på skolan, men ingen fegis. Han tar det han vill ha, även om det kostar och det kräver intelligens, tålamod och ett komplicerat system. Bianca är populär men hårt styrd av sin far. Hennes stora syster Kat (Julia Stiles) går också i samma skola. Hon är alternativ rockare, uppkäftig, föga klädintresserad och ger lärarna svettiga diskussioner om allt och alla. Så länge Kat inte dejtar killar får inte Bianca göra det, så lyder reglerna hemifrån.
Cameron ser en viss öppning att närma sig Bianca - åtminstone på det vänskapliga planet. Han lär henne franska. Bianca uppvaktas duktigt av slemmiga rikemanssonen Joey (Andrew Keegan). Men han får ju också vänta på en dejt. Hur ska då Cameron lyckas vinna Bianca? Det krävs flera saker:
hennes syster Kat måste bjudas ut på dejt, till och börja med. "Fixaren" Michael och Cameron har hittat sin man.
Excentriske och labile Patrick (Heath Ledger). Men hur ska de få honom att vilja ta ut Bianca syster Kat? Pengar. Slemmiga rikemanssonen Joey betalar Pat för att han skall bjuda ut Kat, då får ju han träffa Bianca....Det här är en film du inte vill leva utan.
TA
I februari (svensk premiär 7 februari enligt www.imdb.com) får vi se Joaquin Phoniex i Spike Jonzes (Being John Malkovic, Adaptation) dramakomedi Her.
Phoniex spelar Theodore, en ensam, nyskild författare som förälskar sig i ett operativ system vid namn Samantha (rösten görs av Scarlett Johansson).
I övriga roller ser vi bland andra Amy Adams och Rooney Mara. Vi kan förvänta oss ett originellt, personligt och varmt personporträtt som livar upp tillvaron i det bottenlösa vintermörkret. TA
Det är en alldeles briljant idé, och det är en bortglömd 80-talsklassiker om du frågar mig. Bli inte förvånad om det kommer en nyinspelning på den här filmen inom en snar framtid.
Kanske är jag för nostalgisk och sentimental, för när jag ser filmen , så ser jag inte bara filmen, jag ser delar av mitt liv komma tillbaka.
Jag förstår att jag var kär i Amy Szalinski (Amy O´Neil) , jag förstår att jag skrattade åt hennes far Wayne (Rick Moranis, enastående komiker, var är du nuförtiden?) något hejdlöst och att jag tyckte det här var minst lika spännande som Jurassic Park (1993) eller väntan på jultomten. Jag förstår att jag köpte filmaffischen och hade den länge på väggen (tills jag skulle fylla 20 typ) i mitt pojkrum...
Den pretentiösa Analytikern i mig väcks också till liv. Filmen är ju en allegori för hur kärnfamiljen splittras , men kommer tillbaka. Om hur karriärsdrivna föräldrar glömmer bort vad som är egentligen viktigast; kärleken till sin nästa och deras barn.
Forskaren Wayne Szalinski (Rick Moranis) förringar bokstavligen sin egen familj. Men det råder ju ingen tvekan om att han ångrar detta och försöker verkligen desperat vinna tillbaka sin familj. Barnen och grannsönerna Thompsons får kämpa tappert mot gräsklippare, stora insekter och inte minst sina föräldrar som håller på att sluka dem till frukost.
Special effects-specialisten Joe Johnston (ligger bland annat bakom designen av Boba Fett i Star Wars, bara en sån sak!) regidebuterade med Älskling jag krympte barnen , följde upp den med svaga äventyrsmatinén The Rocketeer (1991) med bland andra Timothy Dalton som skurk och Jennifer Connelly (Beautiful mind). Idag är han mest känd för Captain America (2011) och Jurassic Park 3 (2001).
lördag 16 november 2013
Det händer inte ofta att jag hittar filmer ligga bland grovsoporna (nu låter det ju som jag letar filmer där...). Men någon gång har det faktiskt hänt. Jag hittade bland annat en dvd med 12 fördömda män (1967).
Efter att ha sett filmen förstår varför någon kastat den bland grovsoparna.
12 fördömda män handlar om Major Reisman (Lee Marvin) som har i uppdrag att handplocka en grupp av fängelsedömda militärer för ett livsfarligt uppdrag. Soldaterna skall attackera högt uppsatta nazister i ett slott nära beläget vid franska gränsen. Lyckas soldaterna genomföra uppdraget går de fria ifrån sina straff...
Filmens slutfinal är föredömligt smaklös. Uppdraget liknar en ren och skär massaker. De angriper en slags bal eller festligare tillställning med uppklädda gäster i aftonklänningar och frack. Det känns föga modigt och inte särskilt "livsfarligt" om man bär amerikansk emblem på bröstet och beväpnande med vapen från tänderna.
Major Reisman och en av hans mannar (Charles Bronson) infiltrerar sig enkelt in bland gästerna. Ingen av nazisterna höjer något ögonbryn över deras mingel. Wladislaw (Bronson) överraskar också med att behärska språket och ger några tyska fraser vid receptionen.
Tyska Kvinnor och män förflyttas ner med tvång i källarlokalerna. De stängs in. Och amerikanerna häller gasolin och man förstår vart det barkar....
En av amerikanerna skjuts till döds i flyktbilen, och då är det plötsligt sorgliga musikaliska toner och vi skall stanna upp och sörja förlusten. Men alla tyska kvinnor och män som brutalt fråntas sitt liv , då är det enbart likgiltigt....
Visst, man får ju ta detta för vad det är. En B-action från i slutet av 60-talet som bara vill underhålla. Det är den här typen av film som Quentin Tarantino nog hade i tankarna när han gjorde Ingloriuos basterds (2009 även om det var en remake). Förutom den filmälskande regissören , vem gillar den här typen av filmer? Patrioter, nostalgiker och en och annan soldat eller vapendåre?
När jag ser filmen blir jag bara less på den fåniga militära miljön och kan bara tacka min lysande stjärna att jag slapp göra lumpen. Alla dess män, i varje bildruta , i varje scen , överallt jämnt med i hela filmen. Skämten handlar om att driva med auktoriteter och lura skjortan av majorer och generaler. Det är tacksamt, men på sin höjd ler man dumt ( då är det roligare i Polisskolan)
Varje generation får väl sin filmmotsvarighet. Själv minns jag Clint Eastwoods bleka Heartbreak Ridge (1986), också en klar B-film. I filmen skall oduglingar tränas upp för att göra en invasion på Grenada. Handlingen innehåller liknande scener och problematik med 12 fördömda män. Ledaren ägnar halva filmen åt att komma underfund med gruppens kvalitéer. Och hur ska han vinna över dem på sin sida?
TA
torsdag 14 november 2013
"Råkar gå förbi teven" när Cliffhanger (1993) visas på en kabelkanal. Filmen fyller 20 år. Finske regissören Renny Harlins film efter Die Hard 2 (1990) är på många sätt en förlängning av liknande koncept; bladtunn handling, spektakulära stunts, enorma explosioner och mycket våld.
För 20 år sedan älskade jag den här filmen. Cliffhanger var en bio kick. Häftigare än så här blir inte film tyckte jag och kompisen när vi lämnade SF-biografen i Falun. I dag saknar jag den entusiasmen, onekligen.
Den Amerikanske filmkritikern Roger Ebert (som jag ständigt återkommer till) såg kvalitéer i filmen när han anmälde den i en recension. Han tyckte bland annat att stuntmännen skulle belönas med medalj. http://www.rogerebert.com/reviews/cliffhanger-1993 Jag är beredd att hålla med.
Som ni nog förstår får jag väl ingen direkt "kick" av Cliffhanger längre. Jag har till och med lite svårt att finna den känslan som filmen fick mig att känna under mina pojkår. Det blir som ett helt okänt rum för mig.
Filmen känns ganska poänglös, och jag fråga mig ; Varför lägga ner sådan möda för en väska med pengar? Nog för att skurkar är desperata, men den där kylan, alla dessa jakter och dödande. Jag vet. Jag ska väl inte blanda in logik när vi talar om actionfilmer, och allra helst dessa från ens egen uppväxt/barndom.
Men filmens dramatiska inledning drabbar mig - om än inte lika starkt som då -, ännu. Gabe (Stallone) gör allt han kan för att rädda kompisen Hals (Michael Rooker) flickvän Sarah (Michelle Joyner). Och en bild på nallen som faller mot marken. Och en bild på Gabes grepp om hennes handske och som slinter... Det sägs att den scenen just fick göras om åtskilliga gånger. Det var tydligen svårt att få handen glida ifrån handsken. Det gick så långt att man använde vaselin, men utan större effekt. http://www.imdb.com/title/tt0106582/trivia?ref_=tt_trv_trv
TA
NEBRASKA amerikansk film i regi av Alexander Payne.
Medverkande: Bruce Dern, Will Forte, Stacey Keech m fl.
Speltid: 115 min
Betyg: AT AT AT AT
Premiär 7 februari 2014
Alexander Paynes fjärde film utspelar sig i regissörens egen hemdelstat (bor och är uppvuxen i staden Omaha) http://www.huffingtonpost.com/2013/10/10/alexander-payne-nebraska_n_4073127.html. Och precis som Bruce Springsteens video till Atlantic city från albumet Nebraska är Paynes film i svart vit. Det är poetiskt, ömsint, nostalgiskt och vackert.
Woody är till åren och livet har inte varit någon dans för honom. Han tror sig vunnit en miljon och vill till Nebraska för att hämta in vinsten. Sonen David försöker övertala honom att vinsten är falsk och bara ett PR-trick från en tidning. Det finns inga vinstpengar. Men ingen kan rubba Woody. Efter mycket om och men går sonen David med på att köra sin åldrande far från Montana till Lincoln i Nebraska (som också är Woodys hemdelstat)....
Visst känner man igen Alexander Paynes filmstil; road-movie, vardagligt, lågmält och människor med alla sina brister och usla sidor men också en del förtjänster. Det är en smula skruvat, tragikomiskt, svart humor, och det är filmer som bara får vara och har någon slags anti-handling över sig. Det märkliga är ändå hur hans filmer berikar och alltid slår an på mina känslomässiga strängar.
Kanske har det med humanisten Payne att göra. Han förstår, gillar, undersöker och är intresserad av människor, och har de gemensamt med generationskamraterna Wes Anderson och Noah Baumbach. Det är detaljer kanske, men bara att människor får se ut som människor i hans filmer , överviktiga, runda och föga bildsköna skapar en trovärdighet och någonting bortom Drömfabrikens dockor och tillgjorda världar.
Det är ensamma människor som förlorat som kanske inte är på botten, men som söker efter något mer , något större och kort sagt ett sammanhang. På så sätt fångar Payne hela västvärldens samtidsproblematik; är det här livet? Och är det allt jag får innan föreställningen är över?
Det är också ett annorlunda perspektiv att välja berätta om äldre människor. Det gjorde Payne i underskattade About Schmidt (2002) och det gör han även i Nebraska. Liksom föregångaren Descendants (2011) handlar också den här historien om vad pengar gör med familjemedlemmar. Girighet och baktankar. Anklagelser och gammalt groll får se nytt ljus igen. ...
Om Jack Nicholson fick kasta av sig "filmstjärnan" för en stund i About Schmidt så får Bruce Dern göra något liknande i Nebraska. Han känns självklar i huvudrollen utan större ansträngning. Will Forte är en ny bekantskap, men övertygar i rollen som sonen David. Nebraska är en underbar liten film som fastnar i ditt hjärta. TA
