Jan-Olov Andersson skickar ut en intressant fråga, Vad händer med människor som i stort sett ägnar mesta tiden åt och se film?
Dokumentären The wolfpack som visas på filmfestivalen belyser frågan. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/janolovandersson/article21674669.ab

 Men den filmen har jag ännu inte sett, så därför får jag bara utgå ifrån mig själv.

Film blir så viktig, så centralt i ens liv och man börjar nästan förutsätta att se en film om dagen är normalt beteende. Och det är väl kanske inte så farligt.
Det blir värre på en arbetsplats som är väsensskild från dessa kulturella förbindelser. Och under fikarasterna pratas det bara fotbollsresultat, jobb, fackliga konflikter, nedskärningar osv. Och filmnörden sitter bara förtvivlat och frustrerat i sin stol. När ska dagen börjar? När får han prata film igen? När får han andas igen?
Men tänk om ingen vill prata film....

För filmnörden glömmer bort att världens kretsar inte bara kring film. Det finns lite annat också...
Men filmnörden måste få snacka film....
han bryr sig inte om att det är bara han som har detta behov....
Han tänker avbryta, prata om film till förbannelse....
Hans film-konsumtion handlar ju till viss del om en flykt från verkligheten. På det trista jobbet får man givetvis inte möjlighet och se film. Sedan en tid tillbaka kan man heller inte se trailers eller youtube på datorerna. Det som återstår är samtalet om film. Det blir det närmaste man kommer en flykt från det monotona och o-stimulerade arbetet.....

Vad händer då med människor som ser film? Ja det finns ju tusen olika svar på den frågan. För undertecknad har hela hans liv präglats av filmupplevelser, och jag har liksom hela tiden velat hitta likasinnade som delar den här kärleken. Och man vill ju så gärna prata om den filmen....

Man förlorar sig lite socialt, när andra vill tala väder, bostadsrätter, bonde söker fru, allsvenskan, charterresor till Thailand eller vad det nu kan vara, så vill jag bara prata Noah bambauch, nya Bond-filmen och varför Kurt Russelll är medioker.
Filmnörden har aldrig hört talas om "lagom" och kan sällan vistas i en second hand butik, utan att han köper en gammal bortglömd dvd. TA
 

Bambauch ger oss livsbejakande och energisk kulturkrock

Har man en gång besökt Noah Bambauchs filmvärld, vill du gärna tillbaka. Hans film While we´re young är bättre än sitt rykte. Ett par runt 40 har bestämt och inte göra som sina andra vänner. De väljer bort att skaffa barn. De talar hellre om och bevara friheten. Och kunna åka iväg till Paris, i princip när de känner för det.

Josh (Ben Stiller) är en dokumentärfilmare som fastnat. Han har jobbat med samma projekt i över 10 år, men det tycks inte lossna för honom. Varken konstnärligt och ekonomiskt. Hans sambo, Cornelia (Naomi Watts) är dotter till en känd filmpersonlighet (Charles Grodin) , och kontakten mellan svärfar och svärson är inte alltid så friktion-fri , om man säger så....

Josh och tillvaro förändras en smula när de möter det yngre "hipster" paret, Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried). Cornelia börjar dansa hip hop. Josh köper lite mer ungdomligare kläder och inspireras av energin och kreativiteten Jamie utstrålar. Här finns inga gränser mellan hög och låg kultur. Men efter ett tag börjar Josh begrunda vad han gett sig in på... Och vem är Jamie egentligen och vad vill han bakom all generositet?

Filmen börjar med ett citat lånat från Henrik Ibsen (Byggmästaren Solness) , det utgörs av en dialog mellan Solness och Hilde.  Solness uttrycker missnöje över yngre folk än honom själv.
Och han fruktar även hur ungdomen skulle knacka på hans dörr och bryta sig in.....
"Öppna dörren" säger Hilde, släpp in ungdomen , "så kan de lugnt gå in och det kan gör dig gott".

Det är ju ett väl passande citat för och även summerar det som väntar i filmens handling och story. Bambauchs filmen väcker frågor och tankar kring vuxenvärlden, vem är vuxen, och för vem är man vuxen, vad förväntas av en vuxen, kan jag finna en vuxen-het som är unik och bara min? Men det är ju också en film som reflekterar över samtiden, hur de unga springer ifrån de äldre. En bebis lär sig bemästra en i-phone, det blir själva sinnebilden och symbolen för vår tid. All teknologi som för en själv är ganska enastående och exotisk fortfarande är ju vardagsmat för de som växer upp med den. Dem har ju heller inget och jämföra med. Inget för eller efter. Teknologin som går i dramatisk föränderlig fart är normalt för dem unga.

För och återgå till Ibsen och filmen. Josh ser väl sig själv i unge Jamie. Men han ser också hur Jamie har ett driv, och kanske framförallt ett annat självförtroende och företagsamhet som han själv saknar. Och där fångar Bambauch en viktig detalj. ungdomen bryr sig inte, ungdomen ber inte om ursäkt eller reflekterar. Det handlar om och göra saker, och inte tänka så mycket.
Oförstörd.
Oskuldsfull.

Medan Josh som är 44 , vill leva upp till idealen om autenticitet......han vill också finna tillbaka till det som han en gång var och har förlorat - ung och ungdomen.... När han möter Jamie, 25 år, blir han så imponerad och blir lätt enögd..... Josh säger till honom, om folk i hans egen ålder bara är fokuserad på framgång. Dem har "glömt bort skeendet"....
Han säger sig inte vara intresserad av framgång , själv.... men är det verkligen så?

Det är en film i teknologins tecken, många textmeddelanden skickas. Och det är facebook och netflix. Och när det talas så ska det googlas för och hitta vad saker betyder eller för och hitta kunskap. Jamie säger dock till Josh när han är i all hast sitter med telefonen: "Låt oss strunta i och vet vad det betyder"... Och Josh ser lycklig ut och slänger undan telefonen....

While we´re young är smått charmerande och mycket är ju redan vunnet med miljöerna, skådisarna, musiken och alla referenser till populärkultur (sedan när blev Gonnies, dödskallegänget, en bra film? frågar sig Josh jämnåriga kamrat, och vars nyfödda barn heter Willow)....
Det är smart, intelligent men inte överduktigt, och utan känslor. Det finns värme här, och bottnar bortom det mätbara och det logiska. Och jag kan inte bortse från filmaren Josh , att det finns egenskaper i honom som skulle kunna fungera som ett alter-ego för regissören själv, Noah Bambauch. Det finns ju likheter, inte minst i ålder, yrket, miljöerna och så vidare.

Jag gillar den här filmen lite för mycket märker jag , nu när jag sitter här och försöker skriva om den. Det finns mycket stor risk att jag berätta hela filmen och på något sätt förstör ett fint filmögonblick för er.
Det skall väl dock sägas att jag slutfinalen känns väl lite sökt.... men det blir aldrig överdrivet eller obalanserat, men mest egendomligt intetsägande eller lite tomt. Samtidigt glädjs jag av slutscenerna, det är vackert i sin enkelhet, i det lilla. Och jag kan inte kräva SVAR , inte briljans, inte det storartade. Noah Bambauch blir mer och mer mänsklig för varje film han gör. Han började med den mästerliga The squiad and the whale (2005) , hans egna motsvarighet till "Anteckningar från ett källarhål", Margot and the wedding (2007) var för Bergmansk för min smak (men Nicole Kidman har sällan varit bättre än just där) , Greenberg (2010) är en film som växer och blir bättre för varje år och Frances Ha (2012) är livsbejakande och inspirerande om 25 åringar. Det livsbejakande och energiska pulsen fotsätter i  While we´re young, men med en komisk och tankeväckande "kulturkrock" mellan 40 plus människor och 25 åringar.
Grattis och tack Noah Bambauch, Du har gjort en av årets bästa filmer!  
TA

Blir lite nyfiken på en tidig film i Nicholas Cages katalog, Valley girl (1983) heter den. Filmen nämns i en rocktidning för medelålders (Mojo, s.126 november 2015), och mest för filmens soundtrack. Om jag förstår saken rätt är det en tonårsfilm om två omaka unga individer som förenas i kärlek. Cage spelar punkaren Randy som träffar den snygga och populära high school tjejen Julie (Deborah Foreman) på en fest. Hon charmas av honom och blir förälskad. Men deras romans får givetvis komplikationer , inte minst har deras sociala klass skillnader betydelse. De kommer ju från två "olika världar". Och vem väljer Julie? Att satsa på punkaren Randy eller vara kvar i ett urtråkigt förhållande med tråkmånsen Tommy?

Roger Ebert gillade Valley girl. Han menade att den stack ut under en period då i synnerhet amerikansk ungdoms/tonårsfilm var starkt präglad av Porky´s filmerna (1981-1985). Porky´s filmerna liknade enligt Ebert mest "gubb-sjuka fantasier".

I en film som Valley girl är pojkar och flickor mer "jämlika". Ingen gjorde skämt på någon annans bekostnad. Men framförallt är det en film som beskriver och fångar ungdomlig kärlek på ett genuint vis, menar Ebert. Det känns trovärdigt, filmen skildrar tonåringens osäkerhet, förvirring och press från sin omgivning.
http://www.rogerebert.com/reviews/valley-girl-1983
TA

Snart börjar filmfesten!

Shane Meadows avslutande del i sitt 80-talets Storbritannien , This Is England ´90 är en av höjdpunkterna. Ser även framemot mot greken Yorgos Lanthimos första amerikanska film, The Lobster. Det finns flera titlar som lockar , förstås, och det kommer ju även under festivalens gång upp "snackisar" eller filmer man inte får missa!  Norrmannen Joachim Trier vann ju för några sedan pris för Bästa film med mästerliga Oslo 11 augusti (2011), nu är han tillbaka på festivalen och även i tävlingsklassen med Louder than bombs.

Jag är väldigt glad över att festivalen visar Legend med briljante Tom Hardy i dubbelroller. Önskar gärna och få se Todd Haynes hyllade Carol (som pryder årets affisch och tidningsupplaga) med Cate Blanchett och Rooney mara. Lisa Aschan följer upp Apflickorna med Det vita folket.
Stephen Frears (The Snapper) belönas för lång och trogen tjänst med priset Life achievement award. Han gästar festivalen i samband med priset och visning av hans nya film The program (om cyklisten Lance Armstrong). Ellen Burstyn (Alice bor inte här längre, Exorcisten) tar emot Stockholm achievement award. Jag tror mycket på Erik Gandinis dokumentär, The Swedish theory of love, om världens ensammaste folk, svensken.
Vi ses på festivalen!
TA

Nöjesbladet i fredags (23/10-15) var strålande läsning. Det var inte bara en recension på kommande Bond-filmen, Spectre, utan Jan-Olov Andersson var även på plats i Oslo på nordens största Bond-event. Han hängde med flera Bond-brudar, vilka samlade in pengar till UNICEF.

En av Bondbrudarna han träffade var Carey Lowell från Tid för hämnd (1989). Hon är en av mina favoriter och gamla "kärlekar". Idag är hon 54 år, fortfarande oerhört vacker. Sedan en tid tillbaka skild från Richard Gere. I Tid för hämnd spelade hon CIA-agenten Pam Bouvier , en tuff och självständig kvinna. Hon säger att det var "ingen typisk Bond-brud". "Hon var kortklippt och inte sådär typiskt Bond-sexig". Hon har lärt sig och leva med och ofta hamna sist på listor med dem bästa Bond-brudarna.
Men hon kommer alltid högst upp på min lista. Alltid. TA

Gästen med obehagliga gester

En amerikansk familj sörjer sin son som gått bort i kriget i Irak. En dag knackar en mystisk ung  man på dörren. Han presenterar sig som David (Dan Stevens från Downtown abbey) och säger sig ha  stått nära familjens son, Caleb.

Familjen fattar tycke för självsäkre David. Han stannar i hushållet och bekantar sig med miljön. Samtidigt börjar alltmer våldsamheter och mord ske runt omkring dem. Vem är han som påstår sig vara David, egentligen?
Och vad vill han?

Adam Wingards The Guest (2014) fick dessvärre aldrig något liv på svenska bio-duken. Den kom direkt på dvd och blue- ray här i Sverige. Det är lite synd, för den här filmen förtjänar en större publik. Nu tror jag att med tiden kommer The Guest få rättvisa och har nog redan vid skrivande stund en viss kultstatus och en liten trogen fan-skara som är på uppgång.

 Det är nämligen en skandalöst underhållande film, med blinkningar till B-filmer, 80-talets thrillers, rysare och slasher filmer. Tänker en del på Liftaren (1986) med Rutger Hauser och C Thomas Howell. Och det är som många andra säger om den här filmen, vilken åktur du bjuds på!

The Guest är snygg i sin form, och har ett coolt sound-track, kanske det häftigaste sedan Drive (2011). Det är spännande, brutalt, våldsamt och Downtown abbey-stjärnan Dan Stevens briljerar i rollen som soldaten David.... Han kan pendla mellan ett flirtande leende till och bli ordentligt hotfull - och det gör han blixtsnabbt och med små medel. Här finns svart humor och man skrattar åt honom, när han i vissa scener säger helt klart mindre lämpliga saker. När han bryter eller konfronterar "sociala koder". Det är i samma liga som Robert De Niro i Taxidriver (1976) eller varför inte Jake Gyllenhaal i Nightcrawler (2014). Obehagligt bra!
The Guest vill du inte gå miste om!
TA

Har tänkt en del på Dödlig puls /Flatliners (1990) under det senaste dygnet. Joel Schumacher följde upp succén Lost boys (1987) med den här mystiska thriller. Regissören fortsatte och samarbeta med skådespelaren Kiefer Sutherland. Thrillern Dödlig puls beskriver hur några läkarstudenter börjar utföra våghalsiga experiment på sig själva. De vill ta sig till "andra sidan" och se vad som händer efter livets slut. Men är det verkligen möjligt och komma tillbaka till livet efter döden? Och om man nu lyckas, kan man återvända tillbaka , oskadd? 

En på sin tid, avancerad och spännande thriller som lanserades med stor budget och fick mycket reklamtid på MTVs filmprogram The Big Picture. Jag såg säkert om den här filmen 4-5 gånger. Rollistan utgjordes av populära och lovande namn. Julia Roberts blev kort därefter superstjärna, mycket tack vare världshiten Pretty woman (1990). Hon blev vår tids Audrey Hepburn. En stilikon. En fix stjärna. 

Hennes förhållande med Kiefer Sutherland brast tämligen fort. Och Sutherlands karriär dalade betänkligt en bit in på 90-talet. Och han liksom flera av sina generationskamrater skulle återfinna sig själv igen i en framgångsrik tv-serie (24). 

Oliver Platt och William Baldwin

 Desto bättre har det gått för Oliver Platt (The big C, Nip tuck, Vita huset), fortfarande något av en doldis,men han syns lite här och var. William Baldwin hamnade ganska snabbt i B-filmträsket. Och han är fast där än i dag, med undantag för en fin liten roll i Noach Bambauch The squid and the whale (2005).

 Kevin Bacon är den som det har gått bäst för, han har kanske inte varit någon superstjärna av Roberts snitt, men han har sedan genombrottet i Fiket (1982) synts i nästan "allt" och gör det fortfarande. Han må vara unik  , få andra har väl haft en sådan jämn och stabil karriär som denne Bacon. Han har ständigt varit aktuell och gjort filmer och fått roller. Och se på den bredd mannen stått för igenom åren, han har ju spelat allt och mot "alla". Respekt.

Skrämmer fortfarande

I DN (11/9 2015) läser jag Nicholas Wennös intervju med Jonathan Demme från Venedig filmfestival. Regissören är i dag 71 år, musikälskare , men mest känd för thrillern och kanske världens otäckaste film någonsin - När lammen tystnar (1991). Filmen hör till några få som vunnit de fem tunga kategorierna i Oscars-historien: bästa film, regi, manus, kvinnlig och manlig huvudroll.
Filmen som bygger på Thomas Harris roman med samma namn. Musikern Chris Isaak har en pytte liten roll.

Upplösningen är monumentalt spännande och obehagligt. Och det är smärtsamt och följa offren som psykopaten ger sig på. Och Clarice Sterling, ung FBI-agent spelad av Jodie Foster kämpar emot Tiden och hinna rädda liv. Hon måste samarbeta med psykopaten Hannibal Lector (Anthony Hopkins). Och det blir en speciell relation dem emellan, där Lector tar täten och mycket blir på hans villkor.... Men kommer Sterling "knäcka" koden för och finna seriemördaren?

Jonathan Demme och Jodie Foster under inspelningen av När lammen tystnar (1991).

Demme säger själv i intervjun om filmen: "Filmen är mörk och rå, men det är också triumfatorisk feministisk film. Även om doktor Lector fick all press så är det Clarices historia. Det är en triumf för Jodie Fosters rollfigur Clarice Sterling som genomgår hela den här resan. Filmer om strejta vita män är det tråkigaste som finns".  (s. 16, Filmfredag, DN, Nicholas Wennö,  2015-09-11). TA

Läser med stort nöje Empires november nummer (s.115-119) om historien (artikeln skriven av Adam Smith) bakom Sam Mendes långfilmsdebut, American beauty (1999). Filmen fyller 16 år, och tidningen har samlat "nyckelspelarna" för och samtala om filmen.

Det var dock långtifrån självklart att filmen skulle landa så väl som den gjorde.

Alan Ball (tv-serien Six feet under) minns hur han sommaren 1992 påbörjar filmens manus. Han är påverkad av sommarens stora nyhet, den om ett mord av en 17 årig Amy Fisher, som sades ha  mördat sin 35-åriga älskares hustru. Det resulterar i en pjäs som inte riktigt lyfter, beskriver Ball i tidningen Empire.

Han flyttar sedan till västkusten och börjar skriva manus till tv-serier , och han hatar det. All hans ilska och vrede kastar han ur sig hemma. Inte mot sin hustru , utan mot sitt gamla pjäs-manus-skrift, som han nu påbörjar skriva om.

Samtidigt befinner sig en brittisk regissör på Broadway och gör succé med musikalen Cabarét. Han heter Sam Mendes. Spielberg går och ser Cabaret,  liksom Alan Ball. De faller båda handlöst för showen. Mendes blir ett namn på fleras läppar. Det dröjer inte särskilt länge förrän Spielberg ringer upp honom och vill att han ska läsa Alan Balls manus, American beauty. Mendes läser det och blir genast förtjust.
Regissörer som  Robert Zemeckis, Mike Nichols och Curtis Hanson är tilltänkta namn, men ingen nappar. Det blir Sam Mendes som får jobbet.

Filmbolaget vill inte ha Kevin Spacey i huvudrollen. De vill istället se Kevin Costner, John Travolta eller Bruce Willis. Och i kvinnliga huvudrollen hoppas dem på Sharon Stone eller Holly Hunter.
Men Sam Mendes är övertygad att Kevin Spacey skulle han ha i den ledande rollen. Spacey hade imponerat på honom i Londons teatrar men också i filmer som Seven (1995) och De misstänkta (1995).

Spacey minns hur hans agent varnade honom för och välja rollen. Det skulle skada hans karriär, sade det. Filmen var för riskabel, menade agenten. Idag är han inte min agent, längre, säger Kevin Spacey.

Inspelningen av American beauty inleds december , 1998. Men redan efter två dagar hamnar regissören Sam Mendes i en smärre kris. Inget stämmer, skådespelarna överspelar, kostymerna ser ut som hämtade från en serietidning etc. Allt är överdrivet och liknar mer teater än film. Mendes är klart bekymrad.
Han erkänner inför producenterna att filmprojektet har börjat "fel". Regissören väljer därför och ta om dem två dagar som gått. Det går sedan bättre....

Kevin Spacey uttrycker hur en film kommer till, mycket träffande: "film görs 3 gånger: först skrivs den, sedan filmas den och till sist klipps den".

Filmen klipper regissören Mendes klipper ner flitigt.  Detta uppskattas inte av alla, däribland manusförfattaren Alan Ball. Inte till en början.
Men när det "annorlunda" slutet får sjunka in hos Alan Ball, så ändrar han sig. Filmens slut är inte det slut som filmen säger sig vilja ha, säger Mendes. Det handlar om existensens vidunderliga skönhet.  
TA

Egoyans film berikar din vardag

,

En far (Ryan Reynolds) hämtar sin flicka från skridskoträningen. På vägen hem stannar de vid en restaurang. Dottern väntar kvar i bilen medan pappan går in och handlar mat. Ärendet tar max några minuter. När fadern återvänder till bilen är hans flicka spårlöst försvunnen...

I 8 år söker han förtvivlat och frustrerad efter flickan. Polisen (Scotty Speedman) misstänker att han har något med kidnappningen och göra. Fadern har nämligen ett våldsamt förflutet, enligt polisen.

Ansvarig för utredningen, Nicole (Rosario Dawson) hyllas för sitt arbete , hon är specialist på barnkidnappning och brott mot barn. Hon har själv ett förflutet som gatubarn och kommer från enkla förhållanden. Hennes trasiga historia gör henne till den hon är i dag,  säger hon på en välgörenhetsgala....

Genom internet och chattar kommer dem kidnapparna på spåren, samtidigt som kidnapparna ligger hela tiden ett steg före. Hur ska polisen komma ikapp internet?
Den tröstlösa fadern får tecken på att hans försvunna dotter faktiskt lever än.....

Atom Egoyan

Atom Egoyans (Exotica, Ljuva morgondag) The Captive (2014) är mycket bättre än sitt rykte. Regissören kastar runt bitar och elementära dramaturgiska sådana i kronlogin, vilket skapar tät stämning och mystik, och framförallt vinner det mitt intresse. Det är stundtals en spännande thriller med små medel, skicklig dialog, och det är en intelligent film, Egoyan väljer att berätta genom bilder och allt är inte uttalat, en del saker får vi lägga ihop själva, eller antyda oss till.
Det är filmer som The Captive som faktiskt berikar i längden. Vi behöver inte alltid fatta allt, och vi behöver inte alltid omedelbart hitta förståelse. Så länge vi känner något för historien eller karaktärerna, och det gör vi.

Det är ganska rörande och mot slutet gråter jag, det är djupt sorgligt det som händer familjen i filmen.... Det är också en film som tjänar på man inte avslöjar för mycket....
Två frågor/teman som dock lyser i filmen som också tål och tänkas på är dagens teknik. Polisen Nicole i filmen säger också, att det är den som ställer till det, inte brottslingarna, dem är tämligen enkla i jämförelse med och hantera. Å andra sidan hjälper också tekniken dem i jakten på förövare.... Så det är en aning dubbelt, eller komplext , synen på teknologin....
Och det andra ämnet handlar om en slags kritik mot vuxenvärlden, polisen, politiker, myndigheter, åklagare, och samhället: Dem vi ska kunna lita på, förråder oss. Dem vi förväntas få hjälp av , kollar bort, när vi "blöder" och behöver hjälp....

Det finns flera scener som bekräftar den bilden, en polisbil kör förbi den behövande..... En man tvekar och ta upp ett barn som liftar.............och snön vräker ner och stormen är påfallande nära....
Se den här filmen!
Det är som sagt en berikande upplevelse, som kommer göra din dag......
TA

Musikern Nick Cave har skrivit manus till gangsterfilmen Lawless (2012). Den utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 30-tal och alkoholförsäljning är förbjuden. Tre bröder bränner sprit, säljer och blir inflytelserika. Och omtalade. Deras respekt växer hos legendariska stor bovar/gangster kungar som Floyd Banner (Gary Oldman). Särskilt när bröderna inte tänker låta sig köpas eller stoppas av en slemmig sheriff vid namn Rakes (Guy Pearce)....

Det här är en film som inte motsvarar riktiga mina förväntningar. Det är förstklassiga skådespelare, men Guy Pearce spelar över , och hans karaktär slår mest parodiska höjder, hur mer obehaglig och osympatisk kan man vara?

Tom Hardy har en säregen stil, en särskild röst, hans karaktär Forrest Bondurant, den äldste brodern och ledarna för den illegala spritrörelsen i familjen , känns en smula sökt. Visst han är den vise, och han är den som läxar upp dem andra. Han är taktikern och det är han som sitter med schackpjäserna. Han säger till sin ivrige och rastlöse lillebror (Shia Leabeouf) vad som gör en riktig man, handlar inte om våldet han utsätter någon annan för. Det handlar om hur långt han är beredd och gå".... Men för vad då? Ett större sammanhang , en större kallelse, en större sak än sig själv.... Man blir inte riktigt klok.

Och precis som den där meningen ("hur långt han är beredd och gå") blir ogrammatisk och ogiltig och ofullständig, känns filmen Lawless som den saknar något, något extra som får den och höja sig från mängden. Det blir lite som en standard thriller/western, med "goda och onda" karaktärer och större delen av filmen försöker trappa upp en blodig , brutal och "dramatisk" slut fejd.
Och det blir skottlossning, och det nästan doftar ammunition in i rutan. Men det känns lite välbekant, och man har sett den här typen av uppgörelser , betydligt mer intressantare i andra sammanhang (DePalmas De omutbara) och utmärkta HBO tv-serien Boardwalk empire har gjort mig lite mätt på denna historiska amerikanska epok.... Lawless är faktiskt påfallande lika angelägen som Michael Manns snabbt bortglömda Public enemies (2009).....

Det blir något tröttsamt med en ständig romantisk böjelse kring bröderna och deras myter och legend. De är odödliga, oförstörbara osv. Inget kan ta kål på dem....
Och tror man tillräckligt på myten, så kan den ju bli sann....

Tänker lite på Bonnie & Clyde (1967) när jag se Jack (Shia Labeouf) och hans kärleksintresse, prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) uppvakta varandra. Det är småfint,  men samtidigt vet man redan , då att något inte riktigt fungerar. En film bör ju ofta kunna stå på egna ben, influenser är ju aldrig fel, och hyllningar/blinkningar är ju trivsamma, men det får inte vara det enda. Det måste ju finnas mer än så för en film skall bli länge ihågkommen och finna en plats i ditt hjärta....Bakom den stiliga ytan, vill vi ju gärna ha något slags innehåll också....
TA

Storspelande Gyllenhaal i spännande thriller

Två famijer ses under Thanksgiving. Efter maten försvinner deras döttrar, spårlöst. Polisen Loki (Jake Gyllenhaal) sköter utredningen och har ganska vaga tips i jakten efter dem försvunna flickorna. En av deras fäder , Mr Carver (Hugh Jackman) är övertygad om en efterbliven ung mans skuld. Han kidnappar den unge mannen (Paul dano) och utsätter honom för tortyr för och få honom "berätta" om vad han vet...

Samtidigt ser kommissarie Loki något märkligt hända en kväll. I närmiljön samlas stora skaror av folk för och hylla och visa medkänsla för flickornas anhöriga och ge dem stöd. De läggs blommor och tänds ljus. Loki ser en man i mängden i luva lägga en nallebjörn, och sedan springer han mystiskt iväg från platsen.....

Denis Villenueves film Prisoners (2013) är mycket välgjord och något så ovanligt som en spännande thriller. Och slutfinalen är överraskande och rätt djärv med tanke på Hollywoods dramaturgiska konventioner. Jake Gyllenhaal har till en början en ganska trevande roll, men ju mer historien rullas upp, desto mer övertygad blir undertecknad att denne Gyllenhaal är sin generations främsta manliga aktör och arvtagaren till Robert De Niro. Farligt bra!
TA

Terror på musikhögskolan

J K Simmons (Juno) fick som bekant en Oscar för Bästa manliga biroll i år för rollen som hänsynslös jazzlärare i Whiplash (2014). Han är också magnifik!

 Filmen har beskrivits som "en slags musikens Full metal jacket". Och Damien Chazelles film (som han både har regisserat och skrivit) har faktiskt en del likheter med Stanley Kubricks eländiga krigsskildring, eller film om hur pojkar av-humaniseras för och bli förberedda inför krig.
I Whiplash ser vi hur förstaårsstudenten och trumspelande Andy Neiman (Miles Teller) drivs till vansinne av sin bestialiske lärare, Terence Fletcher (Simmons). Fletcher påminner starkt om löjtnant Hartman (R Lee Erney) i Full metal jacket (1987). Utskällningar, psykiska kränkningar och hotar sin grupp oavbrutet och uppför sig oerhört oberäknelig. Plötsligt kan han slänga en stol mot dig!

Det finns ingen kärlek, ingen uppmuntran, inget tålamod eller förståelse i Fletchers pedagogik. Han pressar dig till det yttersta och får nästan Caligula i Hets (1941) och blekna i jämförelse.

Whiplash hade inte fungerat om det inte vore för Miles Tellers godhjärtade porträtt av Andy Neiman som man sympatiserar med från första stund. Han är under-dog i sin familj, saknar vänner och ambitioner säger hans släktingar. Han förminskas under en släktmiddag, där hans kusiner är kungar som spelar NFL-fotboll, medan hans jazz är "säkert en komplicerad bransch". Han borde vara mer som sina kusiner, säger man. Neiman köper inte det. Han sticker fram hakan, och säger : Varför skulle jag? Jag vill ju bli ihågkommen, som en av de största.... Varför prata med alla och blekna sakta men säkert bort som en i mängden. Då är jag hellre tyst, håller mig till musiken, saknar vänner. Charlie Parker hade inga vänner....

Och man känner för unge Neiman, han vill erövra världen. Och det drivet ser den skoningslöse läraren Fletcher. Och Neiman avancerar in i skolans finaste studioensemble, men han kan aldrig känna sig säker. Han piskas av Fletchers eländiga pedagogik, där man ska tänja på gränserna tills det blöder över trummorna. Och vad är nu perfektion och vad är galenskap?

I gruppen sprids det demoniska , det omänskliga bland studenterna. Neiman är utbölingen, den nye, och får ingen respekt, och han ska "flytta på sig", och han kan kallas för det ena och det andra. Fletchers kalla och inhumana mentalitet verkar finnas i dem alla, på nåt vänster.....

Neiman har dock en förståndig och väldigt stödjande far. De går på bio ibland. På biografen jobbar söta Nicole, som han bjuder ut. Nicole är från Arizona. Och i New York känner hon sig ensam, och inte omtyckt på den skola hon pluggar vid. Hon delar dessa tankar med honom. Det går en tid och de verkar trivas tillsammans. Men Neiman petas från orkestern och gör slut med henne. Han vill bli bäst, en av de största, ingen ska stoppa honom från det. Inte ens kärlek ska stå i vägen....

Och vad håller på och hända med unge Andy Neiman? Är han på väg och bli en slags mini variant av sin lärare? En sadist som föraktar svaghet och tårar? En man i helsvart som föraktar misslyckanden och som ser musikorkestern som ett slagfält, där bara det extrema räcker, det yttersta?

Whiplash är verkligen drabbande , och en historia som inte lämnar någon oberörd. Det finns nämligen flera komplexa inslag i historien och i synnerhet mellan Andy Neiman och hans lärare Terence Fletcher som tåls och diskuteras. För en jazzmusiker kanske filmen ter sig overklig eller musikteknisk upp och ner vänd. Men för oss , filmintresserad eller som aldrig slutar fascineras över människans märkvärdiga drag, val, lynnen, och sinnen , är Whiplash en angelägen studie.

När jag ser filmen tänker jag också på hur viktig en lärare är för en del av våra val i livet. I mina unga skoldagar hade jag en brittisk musiklärare. Han var excentrisk, men också rätt obehaglig, han väckte aldrig min lust för och lyfta ett instrument. Snarare avskräcktes jag av musicera. Något som faktiskt sitter kvar än idag. I filmen Whiplash säger läraren Fletcher om hur han hela tiden letar efter en begåvning som Charlie Parker. Och att hans lärare gärning handlar inte om och säga "bra jobbat". "Bra jobbat" är det sämsta du kan säga till en elev, enligt hans värld. Det han försöker göra på Stafford (musikhögskolan) är och tänja på gränser. Och han avslutar, "många blir avskräckta. Men Charlie Parker hade aldrig blivit det....."
TA