Sidor

lördag 28 februari 2015

Våningstårtan


När jag av en slump ser om Matthew Vaughns Layer cake från 2004 slår flera saker mig. Inte minst det faktum att man ser annorlunda på ett verk när det är under andra förutsättningar än första gången man såg filmen.
Vaughn har sedan Layer cake gjort en ganska spikrak karriär uppåt med filmer som Stardust, Kickass, X-men First class och nu senast Kingsman: The secret service.

I gangster-action-dramat Layer cake vilar en ganska så tung brittisk genre-ande över filmen, nämligen den som Guy Ritchie startade med mästerliga och stilbildande Lock, stock and two smoking barrelsm (1998).

Det har gått drygt 10 år men filmen i sig är fortfarande tillräckligt bra, vital, snygg och välspelad för att kunna klara en eller flera omtittningar och man märker att den är gjord av någon med talang.

Hade nästan glömt bort hur mycket jag gillade den när den kom och att det myllrade av bra skådisar, som då antingen var hyfsat stora och kända eller som skulle kunna bli det. Förutom de vid den tiden mer etablerade namnen (i varje fall inom brittisk film) som Michael Gambon, Colm Meaney och Jason Flemyng, så finns här Daniel Craig, några år innan han blev James Bond. Och bara hans fysionomi är ett kapitel för sig. Här är han, för att använda ett uttryck Jan Guillou tog till när han kommenterade valet av Stellan Skarsgård som Hamilton i Cog Rouge-filmen (1989), en "sparris" jämfört med den uppumpade hunk han mer och mer blivit med varje ny Bond-film.



Andra namn som dyker upp i mer eller mindre roller är Sally Hawkins, som varit med i flera Mike Leigh-filmer sedan dess och även dykt upp i amerikanska rullar som Woody Allens Blue Jasmine och Godzilla från häromåret. Ben Whishaw, som numera mest är känd som den nye Q i Bond-filmerna, har länge varit ett stabilt namn inom brittisk film och som för mig personligen blev känd när han porträtterade Sebastian Flyte i bioversionen av En förlorad värld (2008). Han gjorde det helt ok trots att Anthony Andrews som spelade Sebastian i tv-serien inte går att ersätta eller överträffa.

Och så har vi Sienna Miller då... En skådis och kvinna som jag är mycket svag för... Hon har en ganska liten roll här, men oj vad man ser potentialen, star qualityn...Efter att ha varit borta från strålkastarljuset ett tag börjar hon synas mer och mer igen. I bioaktuella American sniper spelar hon Bradley Coopers fru. Läste att hon ska ta över Emma Stones roll som Sally Bowles i Cabaret på Broadway de sista föreställningarna i februari och mars.



Men det är en annan skådis som jag helt hade missat som jag först nu lägger märke till och det är Tom Hardy, en skådis som också gått från klarhet till klarhet på sista tiden med filmer som The dark knight rises, Locke, Inception och bioaktuella The Drop. I sommar axlar han Mel Gibsons öken-dammiga mantel i George Millers fjärde Mad Max-film, Mad Max: Fury road. Han har en liten biroll här, men det är  kul att se honom speciellt när man vet vad som komma skulle.

Layer cake är, hur som helst, en mycket sevärd, mycket brittisk och mycket underhållande gangster-rulle som också kan stoltsera med ett maffigt soundtrack i form av låtar med t ex The Cult, XTC, Kylie Minogue och Joe Cocker.

Göran.

fredag 27 februari 2015

Vilka filmer har Du sett flest gånger?

Här är mina:



1) Robin Hood Prince of thieves (1991) 15 gånger


2) Stjärnornas Krig (1977) 14 gånger


3) Indiana jones & de fördömdas tempel (1984) 13 gånger


4) Jakten på den försvunna skatten (1980) 12 gånger


5) E.T (1982) 12 gånger


6) Levande måltavla (1985) 11 gånger


7) I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) 11 gånger


8) Vittne till mord (1985) 8 gånger


9) Nu är det kört! (1988) 6 gånger


10) Tid för hämnd (1989) 6 gånger


bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka (1980), Jedins återkomst (1983), The bodyguard (1992), Easy rider (1969), The pledge (2000), The Lost boys (1987), Tillbaka till framtiden (1985), Hajen (1975),
Point break (1991), Dirty dancing (1987), Breakfast club (1985), St Elmos fire (1985), Ur dödlig synvinkel (1981), Älskade spion (1977), Top gun (1986), Can´t buy me love (1988), Drive (2011), Stand by me (1986), Amazonas smaragd-skogen (1985)

TA
Erik Enocksson – The lingering procession
I mars månad lovar vi sammanställa en 30 topplista här på AT över dem främsta stycken av instrumental original filmmusik. Erik Enokssons magnifika musik från Farväl falkenberg (2006) finns givetvis med. men på vilken plats, avslöjar vi inte förrän listan ser sitt första ljus. TA    

Arbetsdagen är lång. Oändlig. Timmarna står stilla. Sportlov. Väldigt få kunder och betjäna för dagen. Jag och en arbetskamrat pratar om allt som det går och tala om. Vi gör allt för att få tiden och gå. Men det känns som en evighet.
Är det så här det känns och "sitta inne"?
Är det så här det känns och dela fångenskap med någon?

Samtalsämnena börjar sina. Av någon anledning kommer Scarface (1983) på tal. Vi börjar tävla mot varandra om vem som kan  härma Tony Montana bäst från filmen. Vi fäller repliker från filmen som "Say hello to my little friend", "I told you no women and kids, look at you now!" och "If you fuck with Tony Montana , you fucking with the best" osv.
 Arbetskamraten nämner att filmen uppskattas synnerligen av unga män, hip hoppare och män i socialt utsatta områden m.m. Han tror det beror på att filmen Scarface handlar om vem som helst kan "lyckas". Man kan gå från ingenting och få allting och bli Någon.
TA

tisdag 24 februari 2015



Vill börja med och tacka (galans ständiga tackande börjar smitta av sig, minsann) SVT för att man visar Oscars-galan i sin helhet! Det är ju "galornas gala", och även om jag har ohyggligt svårt för dessa fenomen , och särskilt dem som förekommer i Sverige, så blir det speciellt med Oscars-galan.

Det finns tradition, och man slås flera gånger av hur man följt galan under barndomen, uppväxten och in på vuxen ålder. Man slås av vilka som fått utmärkelser genom åren och suttit längs stolraderna. Och fortfarande hajar man till när stjärnorna syns. Ibland blir jag misstänksam, har jag blivit så där ytlig och "skadad" som kidsen i Sofia Coppolas Bling ring (2013)?

I hennes film upphöjs kändisarna till gudar och allt handlar om kändisskap och ren yta. Inget innehåll.
Vad Jennifer Aniston gör och säger eller Paris Hilton gör är det enda som är relevant och styr din världsbild. Deras ord blir din utbildning. Du vill leva deras liv och ha den livsstilen.

Det är en ruggig skildring , när man tänker efter.

Och så sitter man så där djävulsk koncentrerad framför Oscars-galan och som om världen utanför inte existerar. Som om rasism och hat inte fanns.
Som om lidande och smärta inte fanns.
Som om ALLT i ens värld utspelar sig i Hollywood , just nu och just då.

ABC-Reportern/nyhetsläsaren Robin Roberts

I den amerikanska sändningen är reportrarna oerhört entusiastiska och deras glädje att möta stjärnorna går inte och stå emot. Det kramas, fjäskas möjligen på bästa amerikanska stil, men det bekommer mig inte. Det bekymrar mig inte det minsta. Tvärtom trivs jag när reportern  Robin Roberts frågar Bradley Cooper om en kram.

Han i sin tur ger ett ödmjukt intryck och renodlar bilden av sig själv som en "vanlig kille" när han är begeistrad över att vara på galan med självaste Clint Eastwood. "Awesome" säger han flera gånger. Och när han får frågan om varför American sniper har blivit så framgångsrik film, säger han försiktigt:
- Det är alltid omöjligt att veta vad folk ska tycka. Vi har försökt göra en viktig film , och ta fasta på berättelsen och dess allvar, och förhoppningsvis gillar folk filmen.



Och visst är det kul och höra och se underbara Naomi Watts (jag kommer se Birdman för hennes skull, helt klart...) med sin australiensiska dialekt. Rosamund Pike håller heller inte tillbaka sin (brittiska) accent, och även hon inger ett ödmjuk intryck. Hon är så tacksam för att så "många vuxna" gått och sett Gone girl. "Man vill ju underhålla folk, och så många som möjligt", säger hon.

Ethan Hawke får också intervjutid och han är utomordentligt stolt och tillhöra ett sådant "unikt projekt" som Boyhood, och samtidigt visar han vördnad för att Oscars-galan också inte alltid har koll på läget. Och att vid detta ögonblick glöms massor av duktiga filmmakare bort. Filmregissörer som kommer enligt Hawke kanske få upprättelse om 10 år, då "världen upptäcker" dem". Han är ändå lite vaken ändå, Ethan Hawke.


Och Jared Letho förstås. Hans rock-image sticker ut, långhårig och skäggig som en medlem i Allman brothers (när det begav sig, på 70-talet med andra ord) glider han runt i vit kostym. Det är ingen tvekan om vem som är kungen på galan. Och då ska vi komma ihåg, att i år är han bara prisutdelare, det var 2014 som var hans år i och med filmen Dallas buyers club.


Extra kul är J.K Simmons som, erhåller pris för bästa manliga biroll för insatsen i Whiplash. Sedan 2008 års Juno har jag alltid uppskattat den mannen. Hans tal värmer i hjärtat. Han uppmanar alla att ringa sina föräldrar , inte mejla eller använda sociala medier, ring dina föräldrar och säga hur mycket du älskar dem. Han dedicerar sitt pris till sin fru, och tackar henne för hennes uppoffrande agerande. Stort tal av en stor man!


Men kvällens i särklass mest utmärkande och mest känslosvallande tal kommer ifrån Patricia Arquette. Hon vinner för bästa kvinnliga biroll för filmen Boyhood och hon är inte sen och tacka - många. Hon avslutar med att uppmuntra alla världens kvinnor. "Det är dags nu, vi ska ha lika lön som männen och ge oss våra RÄTTIGHETER!"
Det är mäktigt och direkt rörande och se Meryl Streep ställa sig upp och höja näven i luften.


Även mexikanske regissören Alejandro Gonzalez Inarritu  -vars film Birdman tog hem de riktiga tunga priserna; bästa regi och bästa film (och bästa foto och manus) - uttalade sig politiskt. Han riktade sitt tack-tal till dem mexikanska invandrarna/flyktingar i USA, och att deras livssituation måste bli bättre....
Martin Luther King filmen I am Selma vann för bästa musik, John Legend och Common sade indirekt att kampen för USA svarta är inte över.

Manusförfattaren Graham Moore vann för Imitation game (vann i klassen "Manus efter förlaga") och var högst personlig och utelämnade i sitt tacktal. Han berättade om självmordsförsöket vid 16 års ålder. Och att han kände sig då ensam, vilsen och att han inte tillhörde den här världen. Priset han nu fick var till alla dem ungdomar som går runt med dessa tankar idag. "Stay different" (var annorlunda!) sade han och tackade.

Producent Dana Perry och regissören  Ellen Goosenberg Kent 
Dana Perry, producent till kortfilmsdokumentär-vinnaren Crisis hotline, vädjade om att självmord måste få ett helt annat fokus och måste diskuteras i mer och större utsträckning än vad som förekommer idag. Oscars-statyetten var för hennes son som dessvärre tog sitt liv.

När dokumentären Citizenfour om Edward Snowden prisades var det intressant och se hur publiken reagerade. Julianne Moore såg genast tagen ut, man kunde höra hennes applåder. Reese Whiterspoon, däremot, gav halvhjärtade applåder och såg mer tveksam ut. Keira Knightley var sval och likgiltig och Ben Affleck verkade mest uttråkad.
 

Till sist, Steve Carell (världens roligaste man!) får frågan av värden Neil Patrick Harris (How i met your mother) om vilken kändis han ser fram emot mest och träffa. Edward Norton, säger han  på sitt lite mystiska och speciella vis. Och man skrattar. Och Norton garvar. Och det är härligt. Då glömmer jag bort hur lätt det vore och göra parodier på hela spektaklet. Britten Eddie Redmayne kniper ju för bästa manliga huvudroll (för insatsen i The theory of everything), och han tackar och tackar och tackar.... jag vrider mig utan dess like i soffan....


Fjolårets stora vinnare på både filmduken, tv och vid galorna var Matthew McConughey. Han får nu agera prisutdelare. Han utstrålar rock n´roll, och kramar om Julianne Moore när hon vinner för Bästa kvinnliga huvudroll för insatsen i Still Alice.


Och japp, det var mäktigt med Lady gaga framföra Sound of music och omfamnas av Julie Andrews. Men en fråga. Var det bara jag? Men jag såg inte Philip Seymour Hoffmans namn skyltas när bortgångna filmprofiler från 2014 hyllades....
TA

söndag 22 februari 2015


Rånaren Jesse James (Brad Pitt) är en av USA mest jagade män. I 1880-tales Amerika talar alla om honom och alla vet vem han är.
Robert Ford (Casey Affleck) sluter upp i Jesse James gäng. Han är en beundrare och idoliserar Jesse James något grymt.
 Det Jesse James inte vet är att vänskapen med Ford är början på hans eget fall....


Andrew Dominiks (Killing them softly) film The assassination of jesse james by the coward robert ford (2007) har inte bara en väldigt låång titel, filmen är "bara" 153 minuter. Allt är elegant berättat,  kostymerna sitter ofta rätt och här råder en hård och karg stämning. Nick Caves musik utmärker sig också och det mesta talar för en stor filmupplevelse. Men icke.


Man är direkt uttråkad efter en halvtimme. Trött på alla dessa skäggiga och o-skäggiga män, och man skiner upp när Mary-Louise Parker (Stekta gröna tomater) syns i någon sekund och ropar att "maten är klar!".

Myten, legenden Jesse James är mycket endast amerikansk historisk angelägenhet. Att göra film på är dock motiverat. Det vilar ju någon slags Robin Hood i western-miljö över berättelsen. Och Brad Pitt gör inte bort sig, han visar ännu en gång att han är ordentligt underskattad som - seriös skådespelare. I flera scener briljerar han, han utstrålar en galenskap, en oberäknelighet, ett obehag förtäckt med humor och skämt. I hans sanna botten lever demoner under obestämd tid.


Men det här är en film som aldrig lyfter som aldrig griper tag i dig. Dessvärre väcker det mest gäspningar och för en gång skull förstår jag mig inte på kritikerna som lovordat filmen och höjt den till skyarna. Vissa hävdar att vi bevittnar "ett mästerverk" (Total film). Det kan jag inte skriva under på. Känner aldrig något för filmen, var finns spänningen eller dynamiken i filmen?

Brad Pitt får som sagt tillfälle att briljera i större skådespeleri och även om jag har svårt för Ben Afflecks lillebror Casey (han är påfallande lik Green Day sångaren BillieJoe Armstrong va?) så är hans berättelse mot slutet riktigt intressant.


Vad händer med han som mördar LEGENDEN och DEN MEST JAGADE MANNNEN I USA? Utan att avslöja allt för mycket så blir Robert Fords tillvaro nästan värre än tiden innan. Han säger till flickvännen spelad av Zooey Deschanel ; "trodde jag skulle få applåder. Dem kom aldrig".

Förstår att man vill göra en mer genomtänkt western med lite poetiskt lyster och försöka kasta omkull den traditionella genren. Och ambitionen, det modet beundrar jag verkligen och vill hedra berörd regissör, producent och manusförfattare för.
Men det här är en alltför tungrodd film som hade tjänat mer på fokus och om man kunde faktiskt lyft fram det perspektivet efter mordet istället för före  och fördjupat sig i den. Karaktären Robert Ford och hans liv, psykologi, samvete och konflikt med sig själv och sin bror efter mordet, där har vi det som väcker liv och intresse i den här historien. Han är också på ett sätt lite mer fascinerande än "hjälten" Jesse James.
TA

I natt är det Oscars!

I natt smäller det! Den 87:e Oscarsgalan går av stapeln och leds för första gången av Neil Patrick Harris, mest känd från tv-serien How i met your mother och böckerna om Bro code.

Så här tror jag de tyngsta statyetterna kommer fördelas.

Bästa FILM:
BOYHOOD

Bästa REGI:
RICHARD LINKLATER

Bästa MANLIGA HUVUDROLL:
MICHAEL KEATON

Bästa KVINNLIGA HUVUDROLL:
JULIANNE MOORE

Bästa manliga BIROLL:
J.K. SIMMONS

Bästa kvinnliga BIROLL:
PATRICIA ARQUETTE

Bästa UTLÄNDSKA FILM:
IDA (Polen)

Bästa ORIGINAL-MANUS:
BOYHOOD (Richard Linklater)

Bästa manus BASERAT PÅ ANNAT MATERIAL:
THE THEORY OF EVERYTHING

Bästa FOTO:
BIRDMAN


SVT PLAY VISAR GALAN FRÅN KL 24.OO

Göran.



En vän med en bil


Maggie Petyon (Lindsay Lohan) är en lycklig ägare till en volkswagen bubbla. "Bubblan" heter Herbie , och är ingen ordinär bil. Det är nämligen en bil med känslor och eget "huvud". Och snart utmanar "duon" dem allra bästa i en större NASCR tävling....

Har så roligt när jag ser Angela Robinsons Herbie fulltankad (2005). Vill inte att filmen ska slut, det är lekfullt, gulligt, sött, och ganska spännande. Framförallt är det fulltankat med CHARM. Blir så glad av slutet och av flera scener, så gråten ligger nära till hands. Man börjar ju kolla omkring sig, rädd att någon ska se hur en barn/familjefilm får en känslomässigt triggad. Det kan ju låta knäppt, bisarrt och fruktansvärt klyschigt, men när jag ser filmen Herbie så blir jag enormt lycklig....

Herbie i Monte Carlo (1974)

Inte oviktigt i detta sammanhang är väl att jag växte upp med Disneys Herbie filmer från 60 och 70-talet. Filmerna var bland de första jag såg och därför har den där folkbubblan en särskild plats i mitt hjärta. Det var ju liksom första mötena jag hade med FILM. Mina första filmkickar!


Som ni förstår blir jag en smula uppspelt av denna briljanta nyinspelning.  Här ser vi  "problembarnet" Lindsay Lohan i huvudrollen. Hon är perfekt i huvudrollen som tuffa tjejen Maggie som tar hand om Herbie, sviker honom  men kommer tillbaka....

Matt Dillon är mycket underhållande och se som "skurk", han är visserligen rätt överdriven och nära överspel, men han har en tajming i allt han gör och det ser så lätt ut.



 Det är också kul och se Michael Keaton (bioaktuell med Birdman) spela Maggies pappa, Cheryl Hines (från Simma lugnt Larry) som hans sambo och Justin Long som Maggies kärleksintresse. TA

lördag 21 februari 2015


Fotografen Joannas (Katharine Ross) familj lämnar New York för lugnare tillvaro i förorten Stepford. Det dröjer inte länge förrän hon blir misstänksam. Hennes man förändras, dricker, gråter och ägnar betydande tid i områdets exklusiva Herrklubb.
Men det som gör Joanna mest fundersam är grannarnas hemmafruar. Dem är alldeles blanka, tomma i blicken, viljelösa, bara fokuserad på att vara prydliga, sköta hemmet och ha ett skinande rent kök och ta hand om barnen. Männen ska ständigt tillfredställas.
Joanna lär känna Bobby (Paula Prentiss). De börjar undersöka om det döljer sig en konspiration, en större hemlighet bakom grannfruarnas robotliknande beteende...


Skall erkännas att jag föll pladask för Katharine Ross i Butch Cassidy and Sundance kid (1969) och drömt många gånger om och få byta plats med Paul Newman och få den där cykelturen med henne. Hon påminner lite om Ali McCraw,  tillika rådjursögon, bedårande vacker men också fylld av integritet och skinn på näsan. Ross är också i Stepford wives (1975) helt rätt i rollen. Hon känns väldigt levande, och personifierar verkligen rädslan för att bli som "dom andra", men också styrkan att stå för något eget, kämpa för sina egna intressen och följa sin egen väg.

Ira Levin

Bryan Forbes film bygger på Ira Levins roman , författaren vars böcker  som t ex Rosemarys baby (1968), En kyss före döden (1991) och Sliver (1993) blivit filmer. Det är en högintressant historia som känns faktiskt sorgligt nog, lite dagsaktuell som satir och direkt samhällskritik. Det är ju om en vässad skildring om könsroller och normer. Kvinnor som flyttar till villaförort, fastnar i "fällan"; ta hand om hemmet, barnen och ge upp sina egna intressen. Hennes liv kretsar kring städning, matlagning och barnpassning.  Mannen jobbar, när han är hemma, kopplar han av med öl eller whisky , om han ens är hemma. Han kan lika gärna vara med "grabbarna"...

Det finns en scen som påvisar lite om hur Joannas man Walter (Peter  Masterson) är direkt bortkopplad att ta hand om barnen. Det är helg. Joanna har fått inspiration och sliter med sina foton i mörker-rummet. Paret tar hand om Bobbys barn den här helgen. Huset är fullt med barn. Walter står handfallen, och ropar lite smått panikslaget; Vad gör jag? Hur tar jag hand om barnen? Hur underhåller jag dem?
Joanna svarar med en fråga, hur tror du jag gör 7 dagar i veckan? Det slutar med att hon ber honom sjunga allsång med barnen. Han styrker sig över pannan, suckar och få ur sig "Herregud"....

En annan scen bör också uppmärksammas. Joanna försöker sälja sina foton eller få galleristen i storstaden att fastna för henne "konst". Han frågar henne vad hon vill egentligen med sitt skapande. Hon tvekar först, men sedan avlossar hon svaret: "Ihågkommen. Jag vill bli ihågkommen."
Galleristen avdramatiserar det hela med repliken: "Det vill vi alla".



Katharine Ross och Bryan Forbes mellan tagningar på inspelningen av Stepford wives. 

Men det säger något om Ira Levin författarskap; och är det något han kommer blir ihågkommen för är det just Stepford wives (hans bok publicerades 1972) . När filmer/böcker vars titlar eller formuleringar lever vidare och blir en del av folkets språk eller vardagsuttryck då vet man att Någon gjort avtryck med sin konst.


En "Stepford fru" är i samma klass som att mynta "Måndag hela veckan" eller "Moment 22".... Vi vet vad som menas när vi hör ordet, och vi kan se det hela framför oss när vi använder termen eller begreppet....Och så föds moderna klassiker... Det lever vidare efter filmen boken, tar sin i språket och osv....


 Stepford wives var Mary Stuart Mastersons (Öga mot öga, Some kind of wonderful, Stekta gröna tomater) filmdebut , hon var då 10 år och spelade mot sin verkliga far , nämligen Peter Masterson.

Enligt regissören Forbes tackade Diane Keaton nej till rollen som Joanna , enligt råd från hennes dåvarande terapeut.
Brian De Palma var på väg att få regissera filmen, men förhandlingar rann ut i sanden.
 Filmen spelades in på nytt, 2004, av Frank Oz med Nicole Kidman i huvudrollen. (www.imdb.com)
TA

fredag 20 februari 2015

Palo Alto

Idag har filmen Palo Alto svensk biopremiär och därför lägger vi upp denna länk till recensionen på Gia Coppolas utmärkta ungdomsfilm!



Palo Alto

torsdag 19 februari 2015

American Sniper, en av årets Oscarsnominerade filmer med verklighetsbaserad story och slutskylt.

Läser DN Filmfredag med stort intresse. Det är en lyx att en dagstidning gör en sådan gedigen satsning kring filmbevakning. Tack DN!

Kerstin Gezelius skämmer också bort oss med fantastiska texter. Fastnade för hennes kommentar från 6 februari, "Skippa slutskyltarna som berättar om tragiska slut". Hennes poäng är när Hollywood väljer att producera alltmer filmer som bygger på verkliga historier får dem problem. Amerikansk film har ju som bekant en förkärlek och lång tradition av HAPPY END, ett lyckligt slut. Sällan slutar ju riktiga livet eller verkligheten - lyckligt. Det handlar mest om döden.

Gezelius beskriver träffande hur Drömfabriken då kommit runt problematiken. Man fryser bilden på hjälten och klämmer in en skylt på slutet. Och vi får aldrig se hur hon/han dör. Vi läser bara om hur hen övervann alla hinder och uträttade stordåd osv.
 Denna skyltlösning råder det dock inflation på, menar Gezelius, och de flesta Oscars-nominerade bidragen har just en skylt på slutet. Foxcatcher bryter dock mönstret. Läsa gärna hennes krönika på
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/kerstin-gezelius-skippa-slutskyltarna-som-berattar-om-tragiska-slut/
TA  

onsdag 18 februari 2015

Malicks augustipremiär


I augusti får Terrence Malicks Knight of cups svensk premiär (www.imdb.com). Filmen har fått blandat mottagande, på dem stora filmfestivalerna. Nu senast i Berlin.
Christian Bale spelar en manusförfattare utan livsgnista i Los Angeles. Och döma av trailern till Knight of cups (www.imdb.com) fortsätter Malick i liknade spår som han gjort i föregående filmerna Tree of life (2011) och To the wonder (2012). Det är filosofiskt, personligt, oändligt vackert, undersökande och poetiskt.

Det är andra gången Bale jobbar med Malick, dem gjorde tidigare den underskattade New world (2005).

Och som vanligt gör filmmakaren Malick inga intervjuer. Det minskar inte mitt intresse för filmen, snarare tvärtom. Men visst, känns det som en evighet till augusti?
TA