Vinnarna i Cannes 2013

Det blev den franska filmen La vie ádele (Blue is the warmest colour) som tog hem Guldpalmen i Cannes 2013. Filmen är ett lesbiskt kärleksdrama som är skriven och regisserad av Abdellatif Kechiche. För ovanlighetens skull belönades både regissören Kechiche och skådespelerskorna Lea Seydoux (Syster) och Adele Exarchopoulos. Steven Spielberg, juryns ordförande, dedikerade priset till dem alla tre. (http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-22676798)

Bruce Dern (Laura Derns pappa, och som spelar Tom Buchanan i The Great Gatsby från 1974) prisades för bästa manliga skådespelare för insatsen i Alexanders Paynes (Sideways) Nebraska.
(http://www.festival-cannes.fr/en/theDailyArticle/60411.html)

The Artist-stjärnan Berenice Bejo vann priset för bästa kvinnliga skådespelare. Hon belönades för prestationen i dramat The Past.

Bröderna Cohen vann Grand Prix pris för filmen Inside Llewlyn Davis.

Den mexikanske regissören Amat Escalante knep priset för bästa regissör med sin film Heli. Filmen handlar om en 12 årig flicka som förälskar sig i en ung polis aspirant. (http://www.festival-cannes.fr/en/theDailyArticle/60411.html)

Juryns pris gick till japanen Kore Eda Hirakazu för filmen Soshite Chichi ni Naru (Like father like son). Filmen berättar om en man som har fått livet serverat på silverfat. Han har fått ett arv och försöker skapa det perfekta livet. Men allt ändras när han och hustrun får ett telefonsamtal... (http://www.festival-cannes.fr/en/theDailyArticle/60411.html)

Hirakazus landsgranne, kinesen Jia Zangke erhöll också pris för bästa manus för filmen A touch of sin (Tian Zhu Ding). Det är en arbetarskildring i dagens Kina, sett ur fyra olika personers liv och förutsättningar. (http://www.festival-cannes.fr/en/theDailyArticle/60411.html) TA

Steven Spielberg har gott sällskap i årets jury i Cannes. Nicole Kidman, Christoph Waltz, Ang Lee, Daniel Auteil, Christian Mungui, Naomi Kawase, Vidya Balan och skotska regissören Lynne Ramsay. Hennes förra film Vi måste prata om Kevin tävlade i Cannes 2011. Det är onekligen en omskakande film. Filmen bygger på Lionel Shrivers omtalade roman.

Hur mycket skuld har jag i sonens fruktansvärda dåd? Den frågan ställer sig Eva (Tilda Swinton) dagligen. Filmen hoppar mellan nu och då tid, berättar bit för bit och fragmentariskt om Kevins födsel och uppväxt. Barnet som Eva aldrig riktigt får kontakt med. En extremt bestämd pojke med ett enda intresse; pilbågeskytte. Han brister i empati och behandlar sin lillasyster illa. Han spyr ur sig oförskämdheter efter varandra. Han är den argaste barnet man kan tänka sig.

I filmens nutid straffas Eva av sin omgivning. Ständigt påminns hon om sonens hemska handling. Hade hon kunna stoppat honom? Varför blev han den blev?

Roman Polanski skrämde med sin Rosemarys baby (1968) om barnet som monster. Lynne Ramseys har ett liknande tema. Men den här filmen är betydligt mer autentisk, realistisk och i takt med sin skrämmande samtid. Barnet/Ungdomen som växer upp och skapar Den Amerikanska Mardrömmen.

 

Lynne Ramsay

Filmen är enormt otäck och skickligt berättad, filmens storhet ligger i Ramsays berättarteknik. Hon har ofta ett särskilt öga för fantastiska detaljer som skänker filmen psykologisk tyngd och intensitet. Det kan röra sig om kameraåkningar och närbilder av klockor och mycket i hela filmen är rött. Inledningen är märklig och får mig att fundera länge på vad Ramsay egentligen vill visa eller säga. Är det en Jesus-gestalt? Frälsning utifrån någon sekt? Är det en rockfestival i Woodstock anda? New age? Eller bär kärlek och hat samma färg? Dröm eller verklighet? Droghallucinationer? Här finns inget direkt svar, och det är heller kanske inte det mest relevanta med den här filmen. Något som är säkert är att Vi måste tala om Kevin gör SÅ ONT att bevittna. Du pustar, lägger armen mot pannan, mot ögonen, du vrider och vänder på dej och du känner svetten rinna ner för kinden. Man önskade ibland att man inte hade sett den här filmen. Men det är varje hens skyldighet. TA   

Kortfilmen Tack för senast åker till Cannes

Tack för senast, Jakob!

Jakob ska till Cannes där också en viss...

...Leo finns...


Jakob Beckmans kortfilm Tack för senast premiärvisades på SvT den 31 december 2012 och en andra gång 19 april 2013. Därefter fanns den på SvT-Play en månad efter det.

När jag träffar Jakob en solig dag i maj så berättar han att det slutliga manuset blev klart juldagen 2010 och att inspelningen sattes igång i Januari 2011. Från maj till september det året klippte Jakob filmen. Andra och slutliga klippningen av filmen blev klar i mars 2012 och då visades den på Sveriges kortfilmsfestival med 2 priser som följd: Brons och pris för bästa manliga huvudroll.

Och SvT som hade nobbat den första versionen som var något längre var nu betydligt positivare och beslöt att visa den. Och på den vägen är det, den första barriären var bruten och filmen hade fått ett fönster ut till allmänheten. Pengarna Jakob fick av Sveriges Television täckte förstås inte de kostnader man hade lagt in i projektet men bland annat var det tack vare ersättningen som han kunde åka till ner till franska Rivieran med sin film.

 Lovisa fixar i ordning inför festen

När vi ses har det varit klart ett tag att Tack för senast ska visas på årets filmfestival i Cannes. Från 2012 till dags dato har filmen visats på ett tiotal festivaler runt om i Europa.
Anledningen till att filmen hamnar på fransk mark kommer sig av att den vann första pris i tävlingen World of Shorts (WOSH) som ordnas av daazo.com - European short films. Dit kan man skicka in filmer och de visas gratis, men de har också tävlingar och tidigare i våras vann Tack för senast (eller A night to remember som den heter internationellt) World of Shorts 2013 tillsammans med en annan kortfilm och båda skickades till Cannes.

Sunny beach i Cannes där textförfattaren varit...fast inte när det var filmfestival...

Det visas tusentals kortfilmer i Cannes under festivalveckan och därför är Jakob oerhört glad över att Tack för senast kommer visas i daazo's monter tillsammans med några andra filmer och daazo kommer dessutom att försöka sälja den till distributörer och kanaler.
-Man kan säga att dom blir som en agent för mig, säger Jakob, filmen har en gräddfil i deras nätverk, vilket är enormt värdefullt för vår film.
Nu tävlar inte filmen i någon officiell sektion i Cannes utan visas i Short film corner, som snarare än en slags kortfilmsmässa.

Lite tryckt stämning under middagen...

En sak med resan får Jakob att skina upp extra.
- Svenska filminstitutet ordnar värsta festen därnere, säger han över lunchen, de fyller 50 år och har bjudit en massa folk och jag ska få gå på den! Håkan Hellström ska spela! Det är nästan därför jag åker ner, skrattar han och jag vet precis som han att det inte är helt sant, men jag förstår hans lycka.
Bara att få möjlighet att komma ner till Cannes, med sin egen film, att kunna mingla med världens största och viktigaste filmpersonligheter och sen dessutom få gå på en stor jäkla fest...
Det är som Jakob säger, när vi kommer in på att han måste bekosta allt själv: - Jag kunde ju liksom inte inte åka ner...

Håkan

Tack för senast är lite ovanlig för att vara en kortfilm. Med sina 24 minuter är den nästan dubbelt så lång som dom flesta kortfilmer. -Man får kämpa lite hårdare, säger Jakob, din film måste vara bättre än två andra filmer tillsammans.
Jakob Beckman är inte så förtjust i kortfilmer egentligen. - Det är ganska tråkigt, säger han. Han håller med när jag säger att hans film är mer som en långfilm, en kort långfilm. -Eller som ett avsnitt till en tv-serie, säger han.

Ett oväntat besök...

Beckman är i grunden en manusförfattare, det är han utbildad till och kan. Att regissera är svårare men därför också roligare.
Idén till filmen fick han efter att ha vunnit en manustävling sommaren 2009 i ämnet "tabu". Hur man beter sig eller inte beter sig på en middag eller fest, var en tanke som fastnade och tillsammans med en händelse som han själv var med om som yngre så växte det fram till grunden för manuset till Tack för senast.

Musikern Mattias Hagegård

Musiken är mycket passande till filmens känsla (Lovisas födelsedagsfest har ett Mad Men-tema, hon bjuder på Old fashioned som Don Draper dricker i serien, bjuder på köttfärslimpa som är Betty Drapers specialité bland annat) och det var en av höjdpunkterna med hela projektet tycker Jakob.
-Att sitta i en studio med Mattias (Hagegård) och några studiomusiker och se dom spela och vara med och mixa och sånt var en höjdare, säger han. Jag är verkligen nöjd med musiken!

Om själva inspelningen berättar Jakob:
-Det var rörande att se att folk jobbade så hårt för något som började som en lite kul idé i min skalle. Vi spelade in på fem dagar och snittade alltså fem färdiga minuter om dagen, vilket är väldigt mycket. Jag var på plats kl 07.00 på morgonen och gick därifrån vid 23-tiden i princip varje kväll. Som de flesta i teamet också.

Jakob vill inte berömma någon enskild insats, det blir fel, men fotot som sköttes av proffs-fotografen Ola Magnestam hjälpte honom enormt mycket.
-Och skådespelarna gjorde ett hästjobb. Mycket väntande på tekniken, mycket tid i sminkrummet och sen, pang, action i två minuter! Det tär på en skådespelare.
-Jag var själv i ett slags rus hela tiden, förklarar Jakob. Allt var kristallklart, jag rökte som en borstbindare och blev aldrig trött.

Känns lite Alien att vara här...

Om den närmaste framtiden säger Jakob: - Jag är ju manusförfattare, men kan absolut tänka mig att regissera film igen. Jag har några projekt på gång, avslöjar han, dels en långfilm som jag skriver manus till, en fransk film, jag skriver på engelska, och sen översätts den, regissören, hon ville jobba med mig, det är kul tycker jag.
Sen har jag två tv-serier på gång, men det ligger längre fram i tiden, vi får se...

Man kan nog konstatera att Jakobs nuvarande jobb som bokhandlare inte kommer vara så länge till, oavsett hur Tack för senast tas emot nere på franska Rivieran.

Fotografen Ola Magnestam visar hur han vill ha det.

Det ruset han var i under inspelningen av sin film lär han uppleva åter när han åker ner nu på söndag då festivalen har pågått i några dagar och fått upp ångan. Fast på ett annat sätt antagligen, ett rus sprunget ur en känsla av att vara på en nästan mytisk plats, på filmhistorisk mark, där dikten alltid överträffar verkligheten, där filmen är större än livet.

Och med tanke på att Tack för senast har en viss fördel bland alla andra kortfilmer därnere så borde framtiden för filmen och Jakob se ganska ljus ut.

-Man ju alltid hoppas på det! säger han och vet säkert att det Cannes gå ganska bra...


Göran Skoglund.


OBS! Klicka här om du vill se Tack för senast (eller A Night to remember, som den heter på engelska och där Jakob själv står för översättningen av filmen).

Tack för senast

Cannes 2013

Cannesfestivalen 2013 är den 66:e i ordningen. Festivalens höga frånvaro av kvinnliga filmregissörer fortsätter dessvärre. Men Sofia Coppolas Bling Ring finns med och tävlar. En film som känns helt rätt i tiden. En skildring om ungas besatthet och idoldyrkan och sociala medier. Bling Ring har svensk biopremiär 14 juni. Emma Watson (från senaste Spiderman filmen) har en av huvudrollerna.

Skådespelerskan Valeria Golino (Indian Runner, Hot shots m fl) verkar numera trivas mer bakom kameran än framför. På festivalen visas hennes andra film som regissör, hennes italienska film, Miele. Tveksamt om filmen ens når svenska dvd-diskar.

Inget tyder på att Michael Douglas slutat göra omtalade filmroller. I Steven Soderberghs HBO-producerade Behind the Candelabra , spelar han  en känd pianosångare. Det är 70-tal. Han är stjärna, han är homosexuell och han har en frisyr som din frisör blundar inför.

Trailern ger intrycket av en komplicerad kärlekshistoria med uppgång och fall. I övriga roller ser vi Rob Lowe, Dan Aykroyd och Matt Damon. Filmen visas i Sverige från och med 30 augusti.


Festivalen inleds med Baz Luhrmans nyinspelning av Den store Gatsby. Carey Mulligan, Tobey McGuire och Leonardo Di Caprio spelar huvudrollerna. Och det är ingen slump att filmen startar festivalen. Bokens författaren F Scott Fitzgerald, bodde under en viss tid vid den franska Rivieran och dessutom skrev han klart boken där. http://articles.latimes.com/2013/mar/12/entertainment/la-et-jc-gatsby-goes-to-cannes-20130312

Med 1974 års avslagna version av Den store Gatsby i färskt minne, med Robert Redford, Mia Farrow, Lois Chiles (Bond-brud i Moonraker) och Sam Waterstone (Newsroom) m fl i rollistan är mina förväntningar på Luhrmans film ganska låga.

   
 Bröderna Cohen är också tillbaka i Cannes. Dem har deltagit i festivalen i många år nu. Första gången var det 1991 med Barton Fink. Och John Goodman som spelade i den filmen är nu med i årets film, Inside Llewyn Davis. En dramakomedi om en folksångare, inte helt olik en ung Bob Dylan (dock inte till utseendet, skall väl påpekas!), och hans vecka i Greenwich village, 1961. Den relativt okände Oscar Isaac (spelade Carey Mulligans make i Drive) spelar huvudrollen, han har sällskap av Carey Mulligan, Justin Timberlake och F Murray Abraham. TA

VINTERBERGS HÄXJAKT

JAKTEN
(Jagten)

Danskt drama, biopremiär  12 april 2013
Manus & Regi: Thomas Vinterberg
Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp m fl.
Längd: 115 minuter

AT AT AT AT


Danskjävlar! Ja, Ernst-Hugos klassiska replik från Lars von Triers Riket ekar i mitt huvud efter att ha stapplat ut från Thomas Vinterbergs ur-starka drama Jakten. Snart är det åter dags för filmfestivalen i Cannes (börjar i morgon onsdag) men redan förra året tävlade Jakten och Mikkelsen vann pris för bästa huvudroll. Inget att protestera mot direkt, han är fantastisk i rollen som Lucas vars liv börjar komma rätt köl efter en uppslitande skilsmässa. Han har ett nytt jobb på en förskola, en ny kvinna ("polska", engelsk-talande Alexandra Rapaport) och hoppas kunna umgås mer med sin tonårige son som bor hos mamman.

Men så plötsligt händer det. En flicka på skolan påstår att han gjort något mot henne "som bara ska ske mellan vuxna människor" som föreståndaren säger när hon informerar Lucas om anklagelserna.
Det lilla tajta samhället där alla känner varandra och går i kyrkan och jagar rådjur i skogen vänder honom ryggen utan större eftertanke. Alla vet ju att ett barn inte ljuger, sägs det, och det spelar ingen roll för Lucas vad han bedyrar eller gör, endast flickvännen, hans son och någon till tror på honom, men händelsen har skakat om samhället rejält och Lucas blir utsatt för en klassisk häxprocess.

Jakt-scenerna, som är centrala i filmen, får mig att tänka lite på The Deer Hunter. Speciellt spelet mellan de andra i jaktlaget och Lucas före och efter pedofili-anklagelserna.

Filmer av den här typen har gjorts förut, men sällan så här stramt och osentimentalt. Och det är oerhört känslosamt, man sitter och blir förbannad och lider något makalöst med Lucas. Och undrar hur man själv skulle agera.

Ryktesspridningar av det här slaget, speciellt i ett mindre samhälle, kan få katastrofala följder och ingenting blir någonsin detsamma efteråt. Det är den absolut sista scenen ett absolut och starkt bevis för.

Efter mästerverket och internationella genombrottet Festen (1998) och en minst sagt misslyckad utflykt till Hollywood är Vinterberg tillbaka på dansk mark och fyrar av en riktig dynamitgubbe till film.

Göran.

Are you made of stone?

I juni i England visas Shane Meadows (This is England) film Stone Roses: Made of stone. Dokumentären om det legendariska 80-och 90talsbandet lär ju även komma till Sverige. Det återstår att se om det bara blir på DVD eller om filmen kommer visas på någon filmfestival. Längtar du lika mycket som jag? TA

Ganslandts Tre Systrar

Efter sensationen Farväl Falkenberg (2006) och obehagliga Apan (2009) kommer Blondie (2012) från den spännande regissören Jesper Ganslandt. Det känns som hans tredje film är hans mest konventionella hittills. När hans tidigare alster har levt mycket på stämningar och tillstånd så försöker han nu berätta mera, mindre egensinnigt, mer begripligt och skildra ett klassiskt ensembledrama.

Tre systrar återvänder till barndomshemmet och till sin åldrande mor (Marie Göranzon). Hon fyller 70 år. Det väntas stor fest. Syskonen är i olika ålder, och i olika faser i livet. Elin (Carolina Gynning) är i slutet av fotomodellkarriären. Snortar kokain på rasten mellan fototagningar någonstans på en terrass i Paris. Läkaren och tvåbarnsmamman Katarina (Helena af Sandberg) är otrogen och hennes äktenskap med Janne (Olle Sarri) faller mot botten. Bortskämda Londontjejen Lova (Alexander Dahlström) är lillasystern med skakigt inre.

Blondie är långtifrån dem höjder Gandslandt varit på tidigare. Den är inte lika rörande och gripande som sina föregångare. Filmen kommer i otakt tämligen snabbt. Den klassiska musiken stämmer inte överrens med bilderna vi ser. Det är konflikter, stora känslor skall ta plats i det slottliknande huset där familjen samlas, men dramatiken uteblir. Det blir mest påklistrad yta. En stor ballong som spricker. Man kommer heller inte nära karaktärerna, lär aldrig känna dem på djupet.

Regissören är också själkritisk. Det hörs tydligt i  kommentarspåren med produktionschefen Kristofer Flensmarck (finns på dvd:n). Samtalet är högst intressant och nästan överträffar själva filmen.

Liksom förra filmerna rör vi oss nära avgrunden, men, denna gång har krisande män bytts ut mot halkande kvinnor. 
 

Kanske kan det förklara varför Olle Sarris Janne är den karaktär som mest vinner min empati. Han har en liten biroll. Han spelar Katarinas alkoholiserade man. Han är ensam, osynlig och helt utan betydelse. Han tyr sig till dataspelen. Han är inblandad i flera fina scener med Lova (Alexandra Dahlström). Jag tänker mycket på Sofia Coppolas Somewhere (2010) när jag ser dem spela dataspel ihop.

Det är onekligen en modig film av Ganslandt, något han också är medveten om:
- Filmen kom till som ett experiment att inte gömma sig bakom obskyra artisterier, grepp och formspråk, försöka vara öppen och berätta bara en historia. Jag ansåg att det var det modigaste jag kunde göra. Att inte vara svår... 

Han behövs mer än någon annan i svensk film. Han tänker helt radikalt annorlunda jämfört med sina kollegor. Valet av att skildra kvinnor och göra männen nästan osynliga och som objekt i filmen , är medvetet. Han ville göra med männen som man har gjort med kvinnorna många gånger i filmhistorien. De ses mest nakna, har få repliker och finns inte med i handlingen eller händelseutvecklingen. Många har påpekat att det finns något "Bergmanskt" över filmen. Ganslandt har aldrig haft honom som referens under arbetet med Blondie. Det har snarare varit spanjoren Pedro Almodovar och hans skruvade kvinnor. Om tjugo år kommer yngre filmare ha Jesper Ganslandt som influens. TA 

Penns mästerliga regidebut

Inspirerad av Bruce Springsteens sång, Highway patrolman (1982) skrev Sean Penn snabbt ihop ett filmmanus. Han hade länge försökt få manusförfattare som han gillade att skriva. Ingen av dem visade något intresse. Han fick ta saken i egna händer. Penn fick tillåtelse av The Boss (Springsteen) att använda hans låt för filmens ändamål.

Allt utmynnade i Penns mästerliga regisdebut Indian Runner (1991).
En mörk, realistisk och djupt känslosam historia om bröderna Frank (Viggo Mortensen) och Joe Roberts (David Morse). Frank är en knepig, arg och bråkig krigsveteran, en del kallar honom för rastlös, inklusive brödernas far (Charles Brosnan). Joe är polis, han har ett hederligt yrke, hus, fru (Valeria Golino) och en son. Några år tidigare, i mitten av 60-talet hade han egen gård. Men då tiderna blev ekonomiskt mer ansträngda fick han lämna över marken till staten , och han blev polis för att försörja sin familj.

Frank träffar Dorothy (Patricia Arquette). Han gifter sig och skaffar sig ett vanligt jobb. Dorothy är gravid och väntar hans barn. Det mesta verkar gå åt rätt håll. Till broder Joes stora förnöjsamhet. Men Frank är inte god. Han väljer flaskan och suktar efter våldet....
TA

DU GÖR MIG GALEN! (Silver linings playbook)
amerikansk dramakomedi i regi av David O Russell
Medverkande: Bradley Cooper , Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Jacki Weaver m fl.
Speltid: 2 tim
Betyg: AT AT AT

Den före detta läraren Pat (Bradley Cooper) har nyss kommit hem ifrån psykiatrisk vård. Han är sjukligt deprimerad och extremt besatt av sin f d hustru, Nikki. Han flyttar hem till sina föräldrar. Pat försöker komma igång med träning och läsning. Hans föräldrar får flera nätter förstörda när sonen vaknar upp och drivs av sina demoner.

Pat träffar via en kamrat Tiffany (Jennifer Lawrence). Hon är nybliven änka. Hon är syster till Veronica som träffar Pats ex Nikki. Tiffany går med att lämna Pats brev till Nikki - på ett villkor - att han börjar träna dans med Tiffany...

Det är på många sätt en charmig, gullig, rolig, varm och mysig film. En skruvad saga om livets mirakel och med underdogs som kämpar. Filmhistorien har och kommer alltid behöva dessa underdogs, utan dem blir filmer ganska hjärtlösa.

Regissören David O Russell (The fighter, Three kings m fl) har som flera påpekat tidigare placerat två psykiskt labila människor i huvudrollen. Han har fått beröm för att skildringen visar psykiska sjuka som människor är mest. Filmen sägs också ha fått fart på den politiska debatten om psykvård och biopoläras situation i USA. (http://www.forbes.com/sites/markhughes/2013/02/18/director-david-o-russell-talks-silver-linings-playbook-what-it-means-to-him/2/) 

Du gör mig galen skriver därför ett nytt kapitel för romantiska komedier; Äntligen får vi se trasiga människor med uppenbara brister. Terapi, mediciner, biopolära diagnoser, slagsmål, ovårdat språk, och brist på kontroll och impulser. Inte mindre vackra för det. Det känns ju ganska långt ifrån Hugh Grants blyge bokhandlare i Notting Hill (1999) eller Julia Roberts glädjeflicka i Pretty Woman (1990).

Filmen berättar med ganska lätt hand om flera svåra saker. Det känns väldigt amerikanskt, med mycket fotboll i centrum, förenklade slogans, high fives, gemenskap och hyllning till kärnfamiljen. Extra mycket av allt. Och det drar dessvärre ner betyget av Du gör mig galen. Man saknar andrum. Lite flera nyanser och subtilare tilltag hade inte skadat. Det blir också extremt övertydligt och överdrivet när musik gång på gång läggs på för att på något sätt höja intensiteten. Det är lite synd. En del scener (utan musik) är mer drabbande och man blir enkelt berörd. Särskilt när Pat är dum mot sina föräldrar eller i en annan scen när hans pappa (Robert De Niro) öppnar sig. Filmen bjuder på en del humörsvängningar; jag gråter när Pats pappa gråter, jag skrattar när tokigheter avlöser varandra under danstävlingen och stundtals blir jag på oförskämt gott humör. David O Russell har sagt i en intervju att han vill sprida hopp med sin film (http://www.forbes.com/sites/markhughes/2013/02/18/director-david-o-russell-talks-silver-linings-playbook-what-it-means-to-him/2/). Och med hopp kommer man långt. I  O Russells fall, en Oscars staty (Jennifer Lawrence för bästa kvinnliga huvudroll) och en världssuccé. TA 

En våldsam historia

A history of violence (2005) handlar om den till synes trygge familjefadern Tom Stahl (Viggo Mortensen). Han driver ett fik mitt i stan. En kväll på jobbet förändrar hela hans liv. Två män förgriper sig på en av hans anställda och hotar dem till döden.
Stahl tar livet av männen. Han skadas. Medierna gör honom till "rikshjälte" och menar att han "handlade i självförsvar".
Tiden går och vardagen kommer åter in i familjen Stahls liv. Två män söker upp Tom på fiket. De påstår att han har bytt identitet och heter något annat. Att han har gjort hemska saker i Philadelphia och är bror till en kriminell vid namn Ritchie osv....Vem är Tom Stahl egentligen? Vems berättelse skall vi tro på? Hans eller männens?

Viggo Mortensen säger i en intervju med Will Lawrence för tidningen Uncut (november 2007, s 143)
att filmen "påminner om en western". Men du kan också se filmen  som film noir, thriller, ett familjedrama och en typ av gangsterfilm. Detta är ganska talande för filmen, den är inte helt lätt att kategorisera. Den rymmer dock mycket intressanta frågor.

Det är våldsamt, välspelat och välgjort. Måste dock invända mot filmens brist på analys eller tillstymmelse till något svar. Vi får inget svar på hur och varför våldet uppstår. Vi kan tänka oss att våldet är en försvarsmekanism som i filmens inledning när Tom Stahl och hans anställda utsättas för svåra prövningar.

Vi får en våldsam historia bokstavligen. Parallellt med Tom Stahls öde och gåtfulla förflutna följer vi hans son i skolan. Hans son hänger med avvikande kamrater. Han mobbas och utsättas för våld dagligen av några förtryckare i fotbollsjackor. Ingen hjälper honom. Ingen vuxen ingriper. Hur långt måste det gå förrän den fredlige , socialt kompetenta människan förlorar sig i våldets logik? Finns det några gränser i våldet logik? Hur försvarar man våldet? Går det att försvara att slå tillbaka med våld mot sadister och förtryckare?  

Den egensinnige och kanadensiske regissören David Cronenberg ställer uppenbarligen flera frågor än svar.  Det är på många sätt en modern Western. Småstad. En familjeförsörjare vars förflutna kommer i fatt honom. Han väljer att inte ta hjälp av sheriffen. Han ska vara karl nog att försvara sig själv, sina älskade, sin mark och sin egendom. Det är antagligen Cronenbergs mest konventionella film, rent stil och innehållsmässigt. Det finns dock några skruvade undantag, Ed Harris enögde gangster, filmens inledning och en omtalad sexscen. Det ser nästan ut som en våldtäkt. Och jag vet när filmen visades på Sthlm filmfestival 2005, pratade man om att Cronenberg ville visa att steget eller skillnaden mellan sex och våld är inte långt borta. Men , nej , jag är inte så imponerad. Jag hade nog valt att ta bort den scenen helt.
Det går dock inte komma ifrån att A history of violence är en mycket stark filmupplevelse och tillhör klart en av 00-talets bästa amerikanska filmer. TA