72-årige Martin Scorsese har med bio-aktuella The Wolf of Wall Street gjort sin bästa film sedan Casino (1995) och det är bara att buga och bocka åt den irländsk-amerikanske mäster-regissören som vägrar slå av på takten och gör (nästan) filmer i samma takt och med samma kvalité som Woody Allen (i år blir han 79 bast!).
The Wolf of Wall Street bygger löst på boken med samma namn, skriven av the man of the hour, dvs han som filmer handlar om. Jordan Belfort. Han kom från ingenstans, blev börsmäklare och levde rövare och tjänade en massa pengar i skuggan av Wall Street precis i skarven mellan 80- & 90-tal. Åkte i fängelse under 36 månader för att ha lurat en massa investerare i bluff-aktier och annan olaglig verksamhet. Men innan dess levde han och hans polare som kungar och spred sjukligt med pengar och knark omkring sig- och i sig.
Temat på filmen lockade inte mig så värst, men när Scorsese och DiCaprio samarbetar så vill man se resultatet, även om det inte alls når samma höjder som dåtidens radarpar Scorsese & Robert DeNiro. Men Shutter Island, The Departed & The Aviator är ändå så pass vitala och intressanta att nyfikenheten luftas rejält när de två energiknippena jobbar ihop.
Och om det är något The Wolf of Wall Street bubblar av så är det energi, intensitet och -faktiskt - en hel del humor. Och en story så galen att man knappt skulle kunna tro på den vore det inte sant. I varje fall i stora drag.
Scorsese verkar ha kastat sig in i detta projekt med hull och hår och visar alltså upp en sida man inte sett så mycket av tidigare, knappt alls faktiskt. Humor och skruvad galenskap. Faktum är att filmen bitvis är så rolig att man gråter av skratt och mycket beror på DiCaprio och inte minst hans side-kick i filmen, spelad av Jonah Hill. Han är otroligt bra och rolig här och när han och DiCaprio håller på som värst så blir det rena rama galna farsen. Om det i grunden inte vore så absurt och galet och tragiskt.
Scorsese försöker förklara vad han vill tillsammans med Margot Robbie & Leo DiCaprio
Jag har hört mycket om den här filmen. Bland annat att den skulle vara tråkig. Den är tre timmar lång. Exakt. Och mycket är filmen, verkligen, den vibrerar och hotar att explodera, men tråkig? Vet inte om det är fel på mig, men sällan har tre timmar i en biosalong gått så snabbt förbi!
I The Wolf of Wall Street är Scorsese i toppform. Han verkar sprudla av glädje och det sägs att många av scenerna improviserades fram och det känner man, märker man, nästan rent fysiskt faktiskt! Många av de bästa scenerna bultar och stånkar och stönar och man är nästan helt slut i både kropp och själ när man stapplar ut från salongen.
Männen dominerar här. Men det finns ett undantag, ett härligt och lovande undantag. DiCaprios fru i filmen, spelad av nykomlingen Margot Robbie, är en fyrverkeripjäs, en eldig skönhet som verkligen ger DiCaprio en match. Inte en helt tacksam roll har hon, men gör en hedervärd insats som det faktiskt gnistrar om.
Glöm allt negativt snack om glorifiering av pengar, rikedom och att filmen bara är gapig och full av pengar, knark och nakna kvinnokroppar.
Det finns där, visst. Men då ser man inte skogen för alla träden.
Du kan helt klart spendera tre timmar på många sämre sätt än att gå och se den här filmen!
GS.
