Ser om Ridley Scotts flerfaldigt Oscarbelönade storfilm Gladiator (2000). Till min stora besvikelse noterar jag att filmen var "större" och "bättre" i mitt huvud än i praktiken. Men också slås jag av det som mest gör ont. Filmens bäst före datum. Film kan hålla i (bäst fall) evigheter, men som här kan films underhållningsvärde försvinna efter några år. Detta vittnar också om film som slit och släng vara. Man gillar filmen bara under en bestämd period, sedan kommer något "nyare" , något "häftigare".... och filmen som man först älskade faller i glömska. Börja tappa värde och mening...
Det gör att film inte skiljer sig särskilt mycket ifrån säg konsumtion i största allmänhet, och säg Mode eller Popmusik. En dag försvinner dess attraktionskraft och magi...kan man återvinna den?

Alldeles för Länge har jag sett Gladiator ligga bland rea-lådorna i mitt kvarters ICA-butik. "59 kronor för 1 DVD och 2 DVD för 99" läser jag på klistermärket som täcker en mindre del av omslaget. Omslaget som pryder Russell Crowe i  strid. Han ser vild ut, har öppen mun och reser svärdet  i högsta hugg och i andra handen håller han hårt i skölden...
Behöver jag skriva att det glänser av guldgul färg i bakgrunden av Russell Crowe?
Jag har hållit i den DVD:n....
men kommit på mig själv... "Just det, jag skulle ju köpa Avocado...".  Sedan har jag lagt tillbaka filmen i rea-lådorna och gått raka vägen mot grönsakssavdelningen...

När filmen kom för 13 år sedan , var jag enormt förtjust. Jag gillade Russell Crowe (vann Oscar för Bästa Manliga huvudroll, han är fantastisk i Man of steel m.fl.) som tystlåten hjälte. Det gör jag fortfarande. Det står klart att Gladiator fullbordade honom som klassisk hjälte. Han befäste sedan positionen med filmer som Robin Hood (2010), Master of commander (2003), American Gangster (2007) och Proof of Life (2000). Han blev en 00-talets Steve McQueen.

Crowe är den stora behållningen i Gladiator. Hans lågmäldhet blir en fin kontrast till filmens monumentala miljöer och musik.

Actionscenerna var storslagna liksom de maffiga miljöerna och kulisserna. Det historiska räckte nästan för sig. Rollbesättningen av Joquin Phoniex (knep Oscar för Bästa manlig biroll)  och danska skönheten Connie Nielsen imponerade. Nu 13 år senare vill jag nästan stänga av efter en halvtimme. Jag får nog av kläderna, men framförallt blir jag uttråkad, och jag får ingen feeling.

Phoniex är inte så övertygande i rollen som jag har upplevt honom vara i mitt huvud. Det känns framförallt som en film som aldrig blir annat än "spelad teater" och om man vill vara riktigt elak; "vill leka Spartacus"...

Man kan konstatera att Gladiator var nyskapande när den kom, tack vare 90-talet och 00-talets tekniska utveckling. Aldrig förr har Romare-riket och Colosseum kunna byggts upp så autentiskt som i Gladiator tidigare i filmhistorien. Det råder ingen tvekan om att det är en mycket välgjord film. Det förstod Oscars-juryn som också belönade filmen inte bara för Bästa film utan också för Bästa effekter. Snabbt fick den flera "kopior" som t ex Troja (2004) och B-tv-serier i liknande miljöer (Rome)....Konceptet användes flitigt och kanske till och med "för flitigt" och nu önskar jag genren får en jättelång och välbehövlig semester...eller att jag kan se om Gladiator med nöje - igen. TA

7 februari 2014 får den obegripliga nyinspelningen av Robocop svensk premiär med svenska Joel Kinnaman i huvudrollen. En snabb titt på trailern skvallrar om att i stort sett följer filmen originalet från 1987. Men med vissa undantag. Till exempel, polisen Murphy sönderskjuts inte här av någon gangster , hans bil sprängs när han öppnar dörren. Han blir fullständigt brännskadad. En läkare spelad av Gary Oldman räddar honom genom att ge honom ny skepnad i form av robot förpackning. TA

Ett gott år för Rosorna

27 maj, 1990, Spike Island. Ett datum som tillhör den moderna rockhistorien. Det råder helt klart olika åsikter huruvida Stone Roses spelning höll måttet, musikaliskt. Myten säger något annat. Drogerna flödade, stämningen och inramningen saknar motstycke. I Mat Whitecross film Spike Island (visas på Flimmer i Norrköping) följer vi några entusiastiska grabbar på väg till den klassiska spelningen. Ungdomlig passion får här fyra ansikten.

Shane Meadows dokumentär Made of stone hade premiär i september och nu följer filmen Spike Island. Detta är onekligen Ett Gott år För Rosorna. TA

Denna film kan skada din historiebild

Måste erkänna att jag fascineras av dokumentärfilmaren Tom Alandhs artikel i DN (2013-09-16) "En hygglig människa svärtats". Ämnet är intressant, hur långt får man gå i den poetiska friheten. Alandh skriver om bioaktuella filmen Monica Z som skildrar folkkära sångerskans liv. I filmen ska tydligen hennes far (spelad av Kjell Bergqvist) framstå som en mer eller mindre skitstövel.

Alandh träffade hennes pappa vid flera tillfällen och lärde känna honom. Porträttet av Bengt Nilsson i filmen stämmer inte med verkligheten menar Alandh. Han minns honom som en man som var lätt att tycka om, musikalisk, fantasifull, och han bjöd på skratt. Monica Zetterlund hade ärvt mycket av sin fars egenskaper.

Alandh frågar sig i artikeln hur långt får man gå? Hur mycket får man ta bort av en människas egenskaper för att den filmiska dramaturgin ska fungerar bättre? Har man i huvudtaget rätt att göra det?

Han noterar också hur tyst det är när en arbetare framställs på detta sätt. Han jämför med filmen Call girl (2012), och den debatt som sedan följde, om hur Palme skildras i filmen.

Till och börja med kommer alltid biografiska filmer om en historisk person eller skede alltid vara kontroversiell. Vilken verklighet eller historiesyn är rätt? Oliver Stone har fått en del skäll när han "skrivit" filmhistoria om The Doors (1990) och Kennedymordet i JFK (1991). Jan Troell var också ute på djupt vatten (enligt kritikerna) när han skildrade Åmselemördaren i Il Capitano (1991). Han berättade sedan att hans film var ett komplement till den bristande onyanserade nyhetsrapporteringen.

Till vänster: Kurt Russell i Elvis (1979) till höger: Jonathan Rhys Myers i the King (2005)

När man som filmskapare gör biografiska filmer av verkliga personer, blir det ju knepigt om man ska börja fiktivisera deras liv. Biopubliken tror jag går in med förväntningarna att filmen ska skildra personen så autentiskt som möjligt. Filmens bild av personen kan därför bli avgörande och förödande.Stor risk löper också filmmakaren att han/hon kränker och sårar personens anhöriga.

Biografiska filmer (biopic) är ju filmens motsvarighet till böckernas självbiografier eller memoarer. Genren lockar en annan typ av läsare, läsare som hellre lockas av historia och verkligheten än fiktionen och skönlitteraturen. Dessa finns även bland biobesökarna.

Om man nu vill göra en mer udda film om en verkliga person, då kanske Todd Haynes film om Dylan Im not there (2007) kan vara värd att studera. TA
TA
 

I OKEJ nr 3 , 1995, s.20 och under rubriken Inside Hollywood (textförfattare Eva Sundqvist Olmos) läser jag följande:
"Kirsten Dunst - blivande affärskvinna? Kirsten Dunst , 13-årig stjärna i En vampyrs bekännelse sålde citronsaft för 2 spänn glaset under inspelningen av kommande filmen Little women. "Jag tjänade massor" säger Kirsten som fick ihop hela 200 kr. Vanligtvis går hennes lön till en collegefond, men de här slantarna ska hon köpa en "cool" ryggsäck för". TA

Michael J Fox är tillbaka!

En av de stora favoriterna är tillbaka i tv-rutan!
Allas vår Marty McFly eller Michael J Fox som han är mer känd som...

Fox diagnostiserades med Parkinsons sjukdom för flera år sedan och tvingades hoppa av succé-serien Spin city och lägga skådespeleriet på hyllan.
Han har visserligen gjort små inhopp här och där, bland annat i Larry Davids tv-serie Curb your enthusiasm, men nu har han haft premiär på en helt ny, egen tv-show som också bär hans namn, The Michael J Fox Show.

Har inte själv hunnit kolla på nåt avsnitt ännu, men trailern verkade lovande och showen har klara likheter med just Larry Davids tv-serie där han, precis som Fox, mer eller mindre spelar sig själv och serien roterar kring Fox liv och hur han hanterar sjukdomen på olika sätt.

The Michael J Fox Show


Göran.

Hoppas verkligen att komedin In a World... får svensk premiär (filmen visas visserligen på Flimmer i Norrköping). Lake Bell (No strings attached) spelar i filmen röstskådespelaren Carol. Hon försöker hävda sig i en enormt mansdominerad värld. Hennes pappa är själv en framgångsrik röstskådespelare. Han anser att kvinnor inte kan göra jobbet lika bra som männen. När det visar sig att Carol gör bra ifrån sig i en trailer, blir han liksom de manliga kollegorna/konkurrenterna mäkta förvånade...


Lake Bell har både skrivit filmens manus och regisserat. Någonstans ringer det en väckarklocka hos mig. Varför hör vi aldrig några kvinnor göra filmreklam? Och varför har en kraftfull grov mansstämma (läs TV4s nyhetsankare Bengt Magnussons röst gånger 10) blivit Norm för biotrailern? Skulle vi ens bryr oss om det var en kvinna som hördes under en biotrailer? Vem vet? Kanske skulle man bli mer nyfiken på filmen som Hon presenterar? TA

Utskällde Ben Affleck spelar serietecknaren Holden i Kevin Smiths (Clerks) udda komedi Chasing amy (1996). Han blir förälskad i lesbiska serietecknaren Alyssa (Joey Lauren Adams), vilket inte uppskattas av alla. Inte minst av Holdens serietidningskollega Banky (Jason lee)....

Man kan se denna film med olika glasögon. Ett par skulle välja såga filmen och anse att den är för sexistisk, för präglad med för många fula ord och för mycket svordomar, och för homofobisk. Ett andra par skulle nog se det annorlunda. Smårolig, egensinnigt, bitskt, fräckt, intelligent och uppriktigt. Och att det finns en distans, ironi och att man driver faktiskt mångt och mycket med samhällets fördomar och normer.

Ta till exempel Hooper,  en vän till Holden och Banky i filmen. Hooper är svart homosexuell och för en slags anti-vit retorik. Men bakom Svart Pantrarna baskern, och Malcolm X komplexet och Fight the Power garvar han med Banky och köper skivor med Holden.
Att han skulle vilja se varje vit försvinna, det kan vi snabbt glömma...

Har svårt för karaktären Banky som motsätter sig kärlekshistorien , och driver elakt med Alyssa. Han gör ingen utveckling (vilket kännetecknar Kevin Smith och andra indiefilmares karaktärer). Han är enkelsprårig, dum, egocentrisk och trångsynt. Vi kan inte förstå varför Holden envisas hänga med honom fortfarande. Banky är ju en nolla.

Filmens ironi och "lediga stil" blir både dess tillgång och underhållning som förbannelse och undergång. Bäst är faktiskt titelns berättelse som Silent Bob (spelad av regissören Kevin Smith) presenterar under en fika med Holden. Missa inte Matt Damons korta inhopp som serietidningspublicist! Och visst är diskussionen om Star Wars underbar? Detta understryker Mark Cousins sammanfattning av 90-talets filmskapande (The story of film), Filmen hänvisar öppet till andra filmer.TA

Ser på Inside Actors studio med Sarah Jessica Parker (visades på kunskapskanalen 20/9). Hon ger ett sympatiskt intryck: ödmjuk, vältalig, generös, intelligent, glad, seriös och artig. 

Hon kommer ursprungligen från Ohio. Hennes familj tog henne ofta med på teater. Hon provspelade och fick en roll i den lokala tv-kanalens film, Flickan med svavelstickorna. Familjen flyttade senare till New York, där hon blev professionell barnskådespelare på Broadway.

Självfallet domineras samtalet om tv-serien /filmerna Sex and The City. Hon har med sin roll Carrie Bradshaw blivit en modeikon , en förebild för många unga kvinnor världen över. En sorts motsvarighet till killarnas Tony Montana eller säg Gordon Gekko. Fast på rätt sidan av lagen , så att säga.

Serien Sex and the city visar upp en mer företagsam kvinna, en kvinna som är bullrigare och inte särskilt reserverad eller rumsren i samtalen med vännerna. De står för sexuell frihet, mod, lojalitet och systerskap. Parker tror inte många tjejer känner igen sig i tjejgängets snuskiga prat. Desto fler kan relatera till Carries sökande efter kärlek, mening och lycka.

Programvärden James Lipton nämner i stort sett varje filmtitel hon gjort under sin karriär , men inte actionfilmen Striking distance (1993) med Bruce Willis. Är det inte fint nog?

Komedin L A Story (1991) som hon gjorde med Steve Martin kommer dock på tal. Steve Martin var fåordig, intelligent och tillbakadragen, minns Parker. Hon gillade hur han använde kroppen för att uttrycka sin humor. Filmen blev en vändpunkt för henne, det var första gången hon fick spela en "sexuellt attraktiv karaktär". Parker: - Och om ändå Steve Martin tyckte så om mig, varför skulle inte alla andra tycka så också?

Liksom Steve Martin var regissören Tim Burton ingen pratkvarn. Ed Wood (1995) är en film hon är stolt över att få deltagit i. Hon gillar både Johnny Depp och Burton för deras engagemang och allvar och kärlek för sina karaktärer.
 TA   

Under årets filmfestival Flimmer i Norrköping (3-13/10) hyllas svenska kultklassikern Strul (1988). Filmen fyller 25 år och spelades in på olika platser i staden.  (http://www.nyhetsrummet.se/nyhet/22596/25--ars-jubilerande-filmen-strul-gastas-av-bjorn-skifs-och-bengt-palmers/)

Filmen älskades av min generation (sena 70-talister). Regissören Jonas Fricks (enda riktiga långfilm) actionkomedi lyckades överleva utanför biosalongerna och videobutikerna. Flera av oss citerade flitigt repliker från filmen; sjöng Gullefjun och namnet Rutger Jönåker sade man inte utan att småle. Strul blev sinnebilden för svensk folklig bio-framgång under sena 80-talet. Endast en Lasse Åberg film eller ett avsnitt av Jönsson-ligan-serien kunde utmana Strula om större publiksiffror (900 000 biobesökare, http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=16885&type=MOVIE&iv=Comments). 

Så här i efterhand är det ganska enkelt att begripa varför Strul tilltalade Folket. Svaret är Björn Skifs. Han har ju sedan 70-talet varit snudd på en levande nationalklenod. Några av oss har väl förbannat oss över hur en otroligt begåvad rocksångareröst slösat bort karriären på smörja (revyer, sketcher, tv-program och filmer, i synnerhet Joker och Drömkåken). Men när allt kommer omkring har han gjort vad han själv velat och inte brytt sig om vad andra tycker. Det är beundransvärt och det är Större. Han skrev filmens manus ihop med "den ständiga parhästen" Bengt Palmers (de gästar också festivalen i samband med filmvisningen. Samtal och paneldebatten väntas hållas även då)

Filmen fick en del ros av svenska pressen, bland annat från Expressens Bernt Eklund. Han var imponerad av den då 25-årige Jonas Fricks bildberättande: ..."kan tänka mig filmentusiaster någon gång långt in i 2000-talet sitta och granska bildlösningarna i senare delen av den här debutfilmen från 1988. De kommer finna en rapp och rolig bildberättares födelse, men också en härva av tämligen löst uppknutna intrigtrådar"... (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=16885&type=MOVIE&iv=Comments)

I Strul spelar Skifs kemiläraren Conny som döms oskyldig för narkotikainnehav. Inne i fängselset upptäcker han en hemlig utgång som kan få honom utanför murarna. Han och hans fängelsekamrater går som de vill ut och in genom fängelset. Han försöker själv hitta dem som placerade narkotikan i hans hem, samtidigt som han deltar i ett rån med fängelsekamraterna. Han räddar då livet på Susanne (Gunnel Fred). Tycke uppstår mellan henne och honom. Hon visar sig vara polis och han tvingas gå under namnet Rutger Jönåker....
 TA

I Gross Pointe blank (1997) återser John Cusacks yrkesmördare sina gamla skolkamrater, ungdomskärlek och hemmiljö. Inte lika gulligt faller sig tillvaron för ryskjudiska torpeden Joshua Shapiro (Tim Roth) i Little Odessa (1994) när han återvänder hem till Mammas Gata.  Förutom hans lillebror  Reuben (Edward Furlong) vill ingen i hans familj veta av honom.....

James Gray (We own the night) skrev och regisserade debutfilmen när han var 25 år. Little odessa tog hem Silverlejonet i Venedig, 1994. (http://www.imdb.com/name/nm0336695/?ref_=fn_al_nm_1) Och det är fortfarande en tjusig debut. Tempot är neddraget och påminner på så vis om 70-talets amerikanska filmer. Början är supersnyggt, med bara tystnad och förtexter och bilder från tunnelbanan i Little odessa.

Ju mer filmen pågår desto mer pusselbitar får vi av Joshua. Men vi kan ändå undrar efteråt Vem är han utan Pistolen?
Någonstans är det ett naket porträtt , en skitig spegel av en människa som sedan länge slutat fungera. När han älskar med sin kärlek Alla (Moira Kelly) lägger han stryptag på henne, fäster händerna kring hennes ögon.... Det är obehagligt.
I Hans värld blir Vapen makt och hans språk. Det visar han bland annat när han och Reuben blir avslöjade av en städare under ett förbjudet nattbesök på ett zoo.

Hans far (Maximilian Schell) beskriver honom som "en man med  inga ambitioner, ingen längtan och drömmar, han har ingenting". Den förlorade Sonen får verkligen ett Ansikte i Tim Roths gestaltning. 

Joshua själv bär samma kläder i filmen rakt igenom. Han är medveten om att han är en hatad och eftersökt man. Flera vill se hans huvud falla ner. I stadsdelen där han kommer ifrån styrs området av en rysk maffiakung , och det sägs inte uttalat, men vi kan ana att han och Joshua är inga goda vänner.  Han  umgås med sin lillebror, de går på bio, de småbråkar kärleksfullt som bara syskon kan och bröderna försöker hålla ihop. Men deras far vill inte att Joshua finns i deras liv. Han ska hålla sig borta ifrån familjen och särskilt Reuben. Allt blir ansträngt när deras mor (Vanessa Redgrave) ligger nedbäddad och är döende... Joshua vill ta farväl av henne...

Det är mycket rörande skildring om en dysfunktionell familj. Till toner av klassisk körmusik ser vi fadern tvingas falla ned på knä inför sin son viftande med Pistol mot hans huvud. Fadern utbrister "Du krossade vår familj!"... och han undrar hur sonen kunde bli den Dödsmaskin han blivit. TA 

I Seven (1995) jagar poliserna Somerset (Morgan Freeman) och hans efterträdare Mills (Brad Pitt) en mördare som begår mord inspirerad av de sju dödssynderna: högmod, girighet, vrede, avund, lättja, begär och frosseri.

Regissören David Finchers Seven är kanske hans bästa film efter fenomenala Fight club (1999) och förtjänas tillskrivas "en  klassiker". Det är en ovanlig polisfilm. I den meningen att polisyrket framställs sällan så ensidigt, så trist, så fruktansvärt mörkt och så eländigt som just här. Filmens början är enastående. Kommissarie Somerset avslutar frukosten och häller ut morgonkaffet. Han klär på sig. Det är stilla, det är tyst. Ensamt. Vi ser hans ryggtavla. Han har ett schackbräde framme. Kavajen ligger nystruken på sängen. Bilderna efter befinner han sig på jobbet, på helvetet på jorden, på en mordplats och studerar spår efter gärningsmannen/männen.

Han noterar fotografier på den drabbade familjen. Han frågar en kollega om barnet fick se mordet på sin far. Kollegan svarar föraktfullt "Vad är det för jävla fråga?" och fortsätter förklara att "det ska bli skönt att slippa Somerseths dumma frågor". Somerset närmare sig pension. Denna scen visar en väsentlig del av filmen Seven. Somerset bryr sig och tar illa vid av det mörka, och det bestialiska makterna. Kollegorna känner ingen medkänsla eller empati. "Om barnen fick se mordet? Det spelar väl ingen roll, han är död, vem bryr sig? Hans fru mördade honom, resten skiter vi i"säger kollegan till honom.

I en alltmer brutal och hänsynslös värld , har likgiltighet blivit en dygd, tänker Somerset. Hans chefer säger att utvecklingen har alltid varit densamma. Brotten och gärningsmännen har alltid gjort helvetiska saker. Inget nytt. Och det har inte blivit värre. Men tänk om vi, omgivningen, omvärlden har på något sätt trubbats av? Tänk om vi har slutat bryr oss? 

Det är en av kärnfrågorna i filmen Seven. Det är också vad mördaren John Doe syftar med sitt "verk" som han kallar det. Han vill få människor att vakna. Som han säger i bilen med Mills och Somerset, "för att vinna uppmärksamhet idag, måste man dänga till ordentligt" och "I varje gatuhörn finns en syndare"...

Seven blir på så sätt inte bara ännu en välgjord amerikansk konventionell thriller med psykopatjakt och omaka poliser. Det blir en unik film med realism, filosofiska frågor och samhällskritik. Och filmen blir lika oförutsägbar som John Doe. Det är intelligent, chockerande och skrämmande på en och samma gång. Lika mycket som filmen handlar om jakten på mördaren, och hur han tänker och vad  som driver honom, blir det en film om Världsbilden mellan poliserna Mills och Somerset. Och det blir en fråga för publiken, Vem väljer du att vara?
 
Det är också speciellt att se Brad Pitt i filmen. 1995, hade han visserligen gjort sig ett namn (Thelma & Louise, Där floden flyter fram, Kalifornia, True Romance, En vampyrs bekännelser, Höstlegender) men knappast någon världsstjärna. Men det vilar fortfarande något ungt och oförstört över honom här. Hans roll Mills ska ju vara kontrast mot Somerset. Kort stubin, Svart och vit-tänkare, kaxig, stolt, ung, impulsiv, aggressiv och pojkaktig. Pitt spelar honom föredömligt. Och jag minns när jag ser honom här igen, att dåtida jämförelser med honom och en ung Robert Redford inte helt kan avfärdas.

Hans gravida hustru Tracy (Gwyneth Paltrow) är olik honom.  Som den f d mellanstadielärare, hon är, avskyr hon våldet, hatar staden (namnlös i filmen och känns nära besläktat med miljön i Blade runner) de lever i, tvivlar och funderar. Hon söker sig till hans kollega Somerset för stöd och samtal.
 Staden blir symbol för Världen. Frågan blir: Ska hon verkligen föda ett barn till den här grymma och cyniska världen (staden)?

I DVD-utgåvans extramaterial finner vi ljudspår från Fincher, Pitt och Freeman. Pitt lär ha haft det kämpigt i slutscenerna för att få till rätt tonläge , då  han "exploderar" av vrede och sorg. Han berättar att han var inspirerad av Sean Penns insats i At Close range (1985). Han försökte leva sig in i karaktärens utsatthet och att Livet aldrig skulle bli som förut. Pitt är stolt över filmen : - Det är så nära jag har kommit att göra en perfekt film.

Inte lika nöjd är Morgan Freeman. Han är missnöjd med scenen då (han) Somerset öppnar kartongen. Han erkänner att han lyckades aldrig "hitta platsen", och syftar då på känsloläget/reaktionen. Han tror att många som såg filmen var också besvikna över slutet. Det blev "mun till mun-metoden", ryktet av ett "dåligt slut" spred sig och storpubliken uteblev. Fincher ogillar Hemingway-citatet i slutet av filmen. "Det är som att slå in en öppen dörr" säger han. TA

Historien upprepar sig. När jag ser trailern till Paul Greengrass kommande Captain Philips (premiär i oktober) med Tom Hanks i huvudrollen är det så uppenbart. Så uppenbart att tänka på Philip Noyces Patrioter (1992) med Harrison Ford.

Filmerna har helt skilda handlingar, förvisso. Men det rasistiska inslaget är påfallande lika. I Patrioter var enligt den filmens världssyn, alla irländare terrorister och alla amerikanerna hederliga. I Captain Philps är alla somalier hemska pirater. Historien upprepar sig som sagt. Och det är inte alltid de goda tingen som återkommer, tyvärr. TA 

STOR filmupplevelse!

1933, New York. En filmproducent, Carl Denham (Jack Black) får inget gehör för sitt nya filmprojekt. Ann Darrow (Naomi Watts) är en ung varieté dansös. Allt som hon omfamnar i sitt liv rycks förr eller senare bort ifrån henne. Det är hennes öde. Hon sparkas från teatern och hänvisas av chefen att ta ett jobb på en burlesk klubb. "Det ger dig pengar, det är huvudsaken", säger han och ger henne en handskriven lapp med adressen.

Hon och filmproducenten Denhams vägar kommer strax sammanflätas. Filmskaparen söker nämligen en kvinnlig stjärna för hans nästa film. Dräkterna är klara, men May West och alla de andra är antingen upptagna eller har fel storlek för kläderna. Utanför burlesk klubben ser han henne i dess annonsfönster. Hennes skepnad reflekteras i spegelglasen. Hon lyser som en stjärna. Han måste ha Henne i rollen!

De hamnar sedan till sjöss på väg mot Äventyret, på väg mot Andra sidan jordklotet för att spela in filmen. Besättningen består av en lurig tysk kapten (Thomas Kretschmann från Undergången) som föga uppskattar filmmakaren.

I båtens undervåning trängs djur i burar med kemiska medel. Ann är stor beundrare av manusförfattaren Jack Driscoll (Adrian Brody). När de möts efter ett missförstånd slår det gnistor mellan dem två. Kemi kallas det visst. Inspelningen rullar på.
Men ett stormoväder och annat gör att besättningen får byta geografisk riktning. Det landstiger en skräck ö , där inte bara vildingarna lever utan också en JÄTTELIK GORILLA....

Peter Jacksons storslagna äventyr King Kong (2005) är imponerande från topp till tå. Imponerande, jag vet det är ett utslitet ord, men jag kan inte bättre beskriva filmen. Det är makalöst underhållande och trots dess långa speltid (3 timmar) har man sällan tråkigt. Det finns en berättarglädje som påminner om en yngre Spielberg och de sensationella och spektakulära miljöerna, effekterna och karaktärerna bidrar till en stor filmupplevelse. Jag sitter och fasas över och ryser av oro och flaxar med armarna när King kong håller i lilla Ann i ena handen och slåss med andra armen. Jag kan också rysa och känna en blandad förtjusning av skräck och spänning i flera scener som jag inte gjort sedan ...sedan .... Ronja Rövardotter (1984), Amazonas - smaragdskogen (1985), Kung Salomos skatt (1985), Indiana Jones & de fördömdas tempel (1984) och Jurassic Park (1993). Det låter larvigt och ja, det är en smula tveksamt beteende. Men jag blir som liten pojke igen när jag ser King Kong. Filmen är en fysisk upplevelse. Det var mycket mycket länge sedan jag levde mig in i en film så väldigt som i just denna.

Apan är fascinerande i sin storlek och kraft och känns inte särskilt konstruerad eller dataanimerad. Den känns ganska äkta. Relationen mellan Ann och King kong växer fram och blir tämligen rörande. Självklart är det några för många tv-spels monster/fighting-scener med i filmen. Man blir lite mätt. Men det företar inte filmens förträfflighet. När jag ser filmen ser man ju människans litenhet. Inför Moder jord. Inför Djuren.

Det är riktigt roligt att se Jamie Bell (Billy Elliot) i en så stor budget-film. Han har en liten biroll som medhjälpare till kaptenen på båten. Och han får sig en dans med undersköna Ann. Naomi Watts befäster med rollen att vara en av Hollywoods nutida största kvinnliga stjärnor och aktriser. Hon har en sanslös utstrålning och det räcker bara med ett ögonkast från henne,  så har hon vunnit biopubliken. Jag blir väldigt känslomässigt engagerad när hon blir fången hos King Kong. "Vi måste rädda henne" , tänker jag.

Hon har några roliga scener på båten med bland andra Kyle Chandler (superb!) Adrian Brody (som känns väldigt säker som matiné hjälte). Kul att se honom i en annorlunda miljö än vad man är van att se honom i. Tänker mest på hans medverkan i Wes Anderson indie-film Darjeeling Limited (2007).   

Slutligen, Peter Jackson skriver in sig med King Kong i moderna filmhistorien. Tillsammas med Titantic (1997), Terminator 2 (1991), Jurassic Park (1993) och några flera titlar står King Kong för banbrytande tekniska visuella mirakel som uppfyller våra allra största drömmar, önskningar och fantasier. TA 

Rätt val!

Gabriela Pichlers Guldbaggebelönade Äta sova dö blir årets svenska Oscars-bidrag. I januari avgörs det om svenska filmen blir en av 5 filmer som nomineras till Bästa utländska film.

http://www.svd.se/kultur/ata-sova-do-sveriges-oscarsbidrag_8490094.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130910

Det är glädjande och ett helt vettigt val. Det justerar också Svenska Oscars-kommitténs eget anseende, särskilt efter förra årets obegripliga val, Lasse Hallströms Hypnotisören. TA

Hitchcock hade gillat Lumets sista film

I Sidney Lumets sista film Before the devil knows you´re dead (2008) ser vi två omaka men desperata bröder (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke). De kliar sig över huvudena med ekonomiska tungomål. Den ena grejar inte att bekosta vårdanden för sin dotter och storebrodern kastar bort pengar på droger. De kommer efter mycket om och men, överens att begå ett butiksrån.  Men butiken ägs inte av vem som helst och är inte valt på måfå....Det är en liten , nätt juvelbutik som ägs av brödernas föräldrar....

Den här thrillern har allt en god thriller bör ha: Spännande, svettig och snårig intrig. Kronologin känns igen och är lite Tarantinoskt , vi får se berättelsen ur flera karaktärers perspektiv och det backas fram och tillbaka, och på så sätt drivs historien framåt. Vid varje karaktärs upplevelse av historien tillförs ny information om vad som hände. Och konflikterna trappas successivt upp och brödernas situation blir alltmer komplicerat. Hitchcock hade nog gillat filmen. "Den perfekta stöten" visar sig ironiskt nog vara Den Amerikanska Mardrömmen.

Rasande skickligt, intressant och vansinnigt snyggt berättat! Skådespelarna presterar utöver det vanliga: Philip Seymour Hoffman visar varför han är sin generations främste karaktärskådespelare. Hans utomordentliga porträtt av storebrodern sitter kvar länge. Han är till ytan kontrollerad, rationell och kylig , men vi får mer bitar av honom innan sluttexterna rullar.

Den förre tjejidolen Ethan Hawke har liksom John Cusack lyckats lämna romantiken periodvis för att placeras i en alltmer mörkare tillvaro. Få är så bra som honom att uttrycka desperation, ångest, oro och panik utan överspel. Albert Finney , Marisa Tomei och Michael Shannon (General Zod i Man of Steel) gör dig inte heller besviken.

Regissören Sidney Lumet , avled 2011, 86 år gammal. Han blev mest känd för filmerna med Al Pacino; Serpico (1973) och Dog day afternoon (1975). När jag ser Before the devil...har jag svårt att inte tänka på dem filmerna. Ethan Hawkes karaktär utstrålar en liknande rädsla/hysteri som även fanns en gång i en ung Al Pacino. Sidney Lumet avslutade tveklöst karriären och sitt filmkonstnärskap på absoluta toppen. TA 

I manusläraren/dramaturgen Fredrik Lindqvist utmärkta bok Att skriva filmanus (2012 Adastra media) ställer han frågan: Vad är det som gör att man tycker en film är bra? (s.65)

"Filmer har olika kvalitéer och det finns inte ett enda svar", fortsätter han. Han visar exempel på flera filmer och beskriver kort vad han gillar med dem: Timmarna ("tragiskt gripande"), Den där Mary (skratt), En enkel plan ("ovanligt fängslande"), Basic instinct ("osedvanligt spännande"), Once ("känns annorlunda") och Livet från ljusa sidan ("rollfigurerna har alldeles särskild lyster") m fl.
Film kan vara bra på en mängd olika sätt.

Lindqvist beskriver sedan hur han kan känna efter en stor bioupplevelse. En speciell känsla. Extas. Lyckorus. Han lämnar biosalongen med att se på livet i ett annat ljus. Vad är de futtiga problem vardagen fylls av? Han skriver: "Filmen har talat till mig. Den har berört något djupt skikt i mitt väsen......tyvärr är det inte särskilt många filmer som når dit. Men det finns också grader på skalan. Man kan uppleva mer eller mindre av detta speciella lyckorus. Samma känsla kan också förmedlas av en bok eller ett musikstycke. Det handlar i grunden om konstens magiska förmåga att beröra oss på ett existentiellt plan". (s.66)

När berör film oss på ett sådant plan?

Det händer då allmängiltiga livsfrågor lyfts fram i filmer, menar Lindqvist. Frågor om identitet, lojalitet, svek, tvivel, samvetskval, ånger, skam , otillräcklighet, fel och rätt beslut, små och stora konflikter, gott och ont, osv. Ja, frågor som vi alla möter förr eller senare i vår vardag. Och där det inte finns några självklara lösningar eller svar. Det kräver heller inget klart svar , ibland kan det räcka att frågor i överhuvudtaget bara formuleras i filmen. Det får oss att känna att vi inte är ensamma om våra tvivel och funderingar, fortsätter Lindqvist.  

Han avslutar med att sammanfatta när film är som bäst; Den når oss vid ett djupare plan och ger oss Kraft, Inspiration, Hopp, Mod och Energi (s.68). Detta som han beskriver, hände mig när jag såg Man of steel. TA

Hon är den vanliga tjejen, uppvuxen i södra Kalifornien som drömmer om att bli som Barbara Streisand (s.18). Det blir inte riktigt så. Hon blir själv ett eget fenomen i och med filmen Annie Hall (1977). Diane Keatons självbiografi , Än en gång (2012, Bonniers) rymmer inte bara anekdoter från
filminspelningar och om andra stjärnor. Här berättar hon om sitt missbruk(s.103-105), ätstörningarna som hindrar kärleken till Woody Allen att flöda (s.108), om vad som formar henne och gör att hon väljer skådespelar-yrket m.m (s.58).
Boken är också en stark hyllning till modern , Dorothy Hall. Ja, Keaton heter faktiskt Diane Hall , men hon byter namn när hon går med i skådespelarförbundet. Då finns det redan en person med samma namn. Keaton tar då sin mors flicknamn (s.76).
Modern är stark, omsorgs och kärleksfull hemmafru med framgångsdrömmar. Hon vinner också flera tävlingar och koras i flera lokala sammanhang som dess "mest eftertraktade hemmafru". Det är förvisso en kort period av "kändisskap"
och strålkastarljus, men det väcker intresse hos en viss liten flicka. (s.14)

Vid 19 års ålder flyttar hon till New York för att studera på teaterskolan Neigbourhood Playhouse (s.70). 1968 träffar hon Woody Allen på en audition för pjäsen En gång till Sam! Allen hade hon följt under en längre tid. Hon hade sett och blivit förälskad i honom i  Johnny Carsons talk-show. De blir sedan ett par.1972 blir pjäsen En gång till Sam! film och leder till hennes stora genombrott (s.106, 119).

1972 är också det år som Keaton filmar Gudfadern. Hon hatade den blonda peruken , det röda läppstiftet och dräkterna som hon bar i filmen (s.119) Hon var övertygad att hon skulle bli petad om det inte vore för att filmbolaget Paramount ville bli av med Al Pacino. Men dagstagningarna av mordscenen mellan Michael Corleone och polisen McCluskey blir en vändpunkt. Filmteamet blir alldeles betagna  av Al Pacinos insats (s.120).

Rollen som Michaels flickvän Kay väckte inget större engagemang hos Diane Keaton. Hon sågs också som den där vita präktiga medelklass tjejen bland inspelningsteamet. Hon kände sig inte särskilt delaktig i filmen. Men hon ångrar inte Gudfadern. Allt var värt det. Hon skriver ".. gav mig det lilla jag vet om Al Pacino" (s.122).

Hon belönas med en Oscar för Bästa Kvinnliga huvudroll i Annie Hall. Hon vet att hon inte förtjänar priset. Hon vet att hon fick priset bara för att hon spelar en "älskvärd version av sig själv". Det hon mest tar till sig är att en komedi prisas. Hon upplever att Komedi har lägre status än Drama-filmer. Men varför är det så? frågar hon sig. Hon fortsätter: "Humor hjälper oss igenom livet med en smula värdighet. Den erbjuder en av de fåtaliga välgörande metoderna att hantera det absurda i alltsammans" (s.160).

Annie Hall skänker henne berömmelse och uppmärksamhet, vilket hon länge suktat efter. Men när den väl kommer väljer hon att träda bakåt. Hon kan inte hantera "obehaget" (s.164).

Omvärlden tror att hon fortfarande är Woody Allens tjej när de ser Annie Hall. Men så är inte fallet. Två år före filmens premiär , gör paret slut (s.150). Keaton blir istället tillsammans med tonårsförälskelsen Warren Beatty. Liksom Woody Allen var hon förälskad i honom långt innan hon ens hade träffat honom. Hon hade sett Beatty i filmen Feber i blodet (1961), vilken hade fått hennes hjärta att bulta (s.40 samt s.151). 

Och det osannolika inträffar. De blir ett par. De spelar också in filmen Reds (1980) tillsammans. Keaton är inte förtjust i sin rollkaraktär Louise Bryant. Hon får svårt under inspelningen. Hennes dåvarande partner tillika regissör är  en "perfektionist" och kan kräva 40 omtagningar av en scen. Hennes insats var inte hennes egen,  "bara en reaktion på Warren Beattys inverkan", skriver hon i boken (s.166).

Filmen belönas med Oscars, bland annat för Bästa Regi. Warren Beatty är på moln. Han är på toppen av sin karriär. Det kommande decenniet blir dock motsatsen för Diane Keaton. Hon floppar med diverse filmer. Hon börjar fotografera, gör dokumentärfilm och nyttja alternativa konstformer (s.171). Beatty ber henne att inte glömma att hon är en filmstjärna. Hon borde söka sig till filmen igen (s.173). Men där stod hon helt utan självförtroende. Hon skriver talande : "Utan en stor man som skrev och regisserade åt mig var jag i bästa fall - en medioker filmstjärna" (s.172). 
 Förhållandet med Warren Beatty går också mot sitt slut. Keaton var aldrig förälskad i honom. Hon ville vara Honom. Inte älska honom. (s.174)

Arbetsglädjen, självförtroendet och energin får Keaton tillbaka tack vare rollen i  Charles Meyers komedi Baby boom (1987). (s.184) Det har nästan gått 10 år sedan Woody Allens Manhattan (1979).  Filmens manusförfattare, Nancy Meyers kommer även senare ha betydelse för Diane Keatons karriär ( underskattade Galen i Kärlek från 2003).
 

Inspelningen av Gudfadern III (1990) har flera nyanser. Dels är det nu ett gäng medelålders skådespelare och filmskapare som återförenas.
Det dåvarande Löftet Winona Ryder, 19 år, ansluter till filminspelningen. Hon sänker snittåldern - väsentligt. Regissören Francis Ford Coppola sitter inne i en husvagn och ger direktiv....
När Ryder sedan kollapsar ersätts hon av Coppolas dotter, Sofia Coppola (Lost in translation, Marie Antoinette , Somewhere, Bling Ring m.m). Hon skall spela Michael (Al Pacino) och Kays (Diane Keatons) dotter, Mary Corleone. En roll som hennes far specialskrivit åt henne. När detta blev känt dök Paramounts ledning upp och skulle "hantera saken".  Det slutade med att de försvann. Och Sofia fick fortsätta spela rollen. (s.195)

Och dels försöker Diane Keaton en sista gång på allvar vinna Al Pacinos hjärta. Men kärleken är dessvärre inte ömsesidig. (s.194)

 Som drygt 50-åring väljer Diane Keaton att adoptera en liten flicka, Dexter (s.222). Några år senare adopterar hon en pojke, Duke (s.235). Hon har alltid gått sin egen väg. Detta vittnar även formen för hennes självbiografi om. Hon väljer att sammanställa sitt eget liv med sin mammas, för att lära känna henne och sig själv bättre (s.23). Läsvärt, helt klart. TA