Widerberg höjde nivån

 Carl-Eric Nordberg skriver om Mannen från Mallorca i tidningen Vi , 25 oktober, 1984, nr 43, s 46-47. 

Han jämför med hur undermålig svensk kriminalfilm var  i början på 30-talet och med Bo Widerbergs film från 1984. Svensk kriminalfilm har verkligen utvecklats och blivit konstnärligt mycket bättre menar Nordberg, jämfört med 30-talets filmer. 

Nordberg är inte snål med att ge beröm till Widerbergs film. Han skriver:  

"Redan det inledande postrånet är iscensatt med dynamisk perfektion och av en flygande kamera som  utan att ett ögonblick förlora fotfäste eller synskärpa - kastar oss rakt in i stormcentrum. Widerberg har utgått från romanen Grisfesten av Leif G W Persson: väl hemmastadd i polishus oh på brottsplatser. De "båda" hjältarna spelas av herrar Jarnebring och Johansson: två unga kriminalinspektörer ur folkdjupet som hellre käkar äktsvenskt smaklös korv med bröd och senap vid gatuköket än multinationellt saftig hamburgare på restaurant. Över huvud uppför sig dessa spårhundar - ofta omfladdrade av humorns solkatter - som moraliska helyllegrabbar i en cynisk kylskåpsvärld. Runt omkring dem snickrar korruptionen sina lönndörrar och blindfönster, sina återvändsgränder och falluckor. Kanske är själva justitieministern den allra lömskaste byggherren i folkhemmet. I alla händelser ger hans maktspråk tjänstvilliga ekon bland lagens väktare och sätter till sist munkavle på sanningen."

TA    

Hitchcock och den globala miljöförstöringen

 

Läser med stort intresse Carl-Eric Nordbergs recension av Hitchcocks Fåglarna (i tidningen Vi, s.36 , nr 25 1978).  Nordberg beskriver filmen ha både "vingbredd och bärkraft", trots att den då 1978 var 15 år gammal. Det ska väl förklaras också att på den här tiden och delar av 80-talet hände det att äldre filmer kom upp på biorepertoaren igen. 

Nordberg såg ett miljöförstörelse budskap i filmen: 

"Det är inte svårt att att i den globala miljöförstöringens dagar se fåglarnas krig mot människosläktet som en rättvis hämnd av den Natur som vi allt hänsynslösare exploaterar. 

Fast naturligtvis aktar sig Hitchcock att blåsa i trumpet för detta budskap. Han låter det bara mola som en dov, ångestfull, ofrånkomlig underton."

TA.

Välspelat, välgjort och obehagligt

 Mikael Marcimains serie Jakten på en mördare bygger på Tobias Barkmans reportagebok  med samma namn. Serien/boken bygger i sin tur på utredningen av mordet på Helen Nilsson i Hörby 1989.

Är det rätt att göra en film /serie på en verklig traumatisk händelse? Är det rätt mot de anhöriga? 

En fråga som återkommer då och då , särskilt i film och tv-världen. De ruskiga händelserna på Utöya har ju både filmats och gjorts tv-serie kring. 

Man kan verkligen diskutera om det har varit rätt att motivera dessa produktioner. Å andra sidan var Åsne Seiderstads bok En av oss, alldeles lysande i den meningen att någon ger sig på den hopplöst svåra uppgiften att försöka förstå varför gärningsmannen blev den han blev.... Den frågan som många, många av oss har brottats med sedan det ohyggligt tragiska inträffade - behövde belysas och bemötas med flera frågor än kanske svar.  

Varför film/tv använder sig av dessa historier? Det är ju en annan fråga, men desto lättare kanske att svara på. I dagsläget lever ju bokbranschen på deckare och True crime genren. Filmbranschen blöder och har sedan länge svårare nu med intressanta manus, och där har TV-serierna överträffat Filmen med större skärpa, fantasi och mod. Filmbranschen har valt att följa "säkra kort" , dvs , gör påkostade produktioner på välbekanta böcker eller liknande. Filmen Quick är ju ett ganska färskt exempel på det.  

Jag minns 1991 då Jan Troell gjorde filmen Il Capitano som byggde på morden i Åmsele. Troell fick utstå stark kritik för bristande omdöme och hänsyn, särskilt mot de anhöriga.

Marcimains serie Jakten på en mördare  är väldigt välgjord, välspelad och man har lyckats återskapa tidsandan och decennier utan överdrift med musik och kläder. Det vilar något sävligt, ytterst obehagligt och nedtonat över hela serien. Resultatet blir enormt övertygande och hyperrealistiskt. In på bara skinnet...

Här är det utredningen som det är fokus på; och vi får ganska lite privatliv skildrat av både de misstänkta och poliserna.  Det är onekligen en fascinerande historia och en mycket intressant kriminalserie om hur polisen dränks av informationsflöden och hur en polisledning sviker dess personal gång på gång. 

Hur kommer det sig att en av seriens huvudpersoner, polisen Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) aldrig tycks tappa besinningen och luta sig åt galenskap? Han blir så taskigt behandlad av sina chefer , som verkar mest bara vilja bli av med honom. Han är bara fast besluten att hitta Mördaren.  

Vad gör då en långvarig mordutredning eller ett drabbande arbete med människor under en längre tid?  

Man blir besatt. Jobbet blir dig. Du blir jobbet. Du kan inte släppa det. Du lever det. Du är det. Det tar över hela din värld. Livet blir jobbet. Jobbet blir livet.

Polisen Monica Olhed (Lotten Ros) får en fråga av en yngre kollega. Kollegan är förvånad och fundersam över hur Olhed orkar jobba med det hon jobbar med. Jaga och gripa pedofiler.  Olhed svarar rappt: "Någon måste ju jobba med det här".

Det är en gedigen serie om Sverige i förändring och hur Sverige förändrades , inte minst i poliskåren och organisationen. Det är en serie om utanförskap och klassklyftor och aldrig har väl Skåne eller Småland tett sig så skrämmande på sina håll i denna skildring. 

I ett avsnitt besöker polisen Åkesson en religiös samling människor och dessa scener påminner om första säsongen av True detective. Sverige framställs som ett slags "mini-Amerika" just här. Glesbygd, religiösa fantastiska grupper, människor som är utanför samhällsmaskinen....    

Ja, som ni märker, slingrar jag mig från huvudfrågan: ÄR det rätt att göra film/serie på en sådan tragisk händelse som på ett mord på ett barn? 

Det är både och. Det är på många sätt problematiskt, eftersom anhöriga påminns om smärtan igen och nu ska deras trauma göras till underhållning och allmän gods. Det är respektlöst. En annan sak är ju om anhöriga själva vill att deras berättelse skall filmas och berättas för allmänheten. Men så är nog sällan fallet. 

Skulle jag själva vilja att en regissör gjorde film /teve på min egen olycka , eller om jag råkade ut för något liknande? NEJ, det skulle jag inte vilja.  

Det som kanske kan spela roll för   att Mikael Marcimain får mindre kritik för att filmatisera en sådan djupt tragisk och otäck händelse, är tidsaspekten. Fallet ligger inte så nära i tiden, längre. Det var en annan sak under Jan Troells tid. Filmen Il Capitano , kom ganska snabbt efter att Åmsele morden hade inträffat. Hade filmen kommit 10 år senare, vem vet hur mottagandet hade varit då......

TA.