Så har det hänt igen.
Sångerskan, låtskrivaren och skivbolagsägaren Robyn har med en av sina låtar givit titel till en svensk film i dess utlandslansering. Det är Alexandra Therese Keinings film Kyss mig som har fått den utländska titeln With every heartbeat, som också en av Robyns mer välkända låtar heter. Senast en av hennes låtar blev filmtitel, var 1998. Då Lukas Moodyssons Fucking Åmål blev Show me love. TA

Williams ger oss konstruktionen Marilyn Monroe

MY WEEK WITH MARILYN
Regi: Simon Curtis
Medverkande: Michelle Williams, Judi Dench, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson m fl.
Speltid: 1 tim 39 min
Betyg: AT AT AT

I filmen My week with Marilyn får vi följa några veckor ifrån den omtvistade inspelningen av filmen The Prince and Showgirl, från 1956. I huvudrollerna Marilyn Monroe och Laurence Oliver. Och här är dessa stjärnor en del av regiassistenten Colin Clarks historia. Filmen bygger också på hans biografi; The prince, the showgirl and me.

Colin Clark vill desperat komma in i filmbranschen. Han flyttar till London. Han tjatar till sig jobb på ett filmbolag. Han kastas tämligen omgående in i hetluften. Som tredje regiassistent för Laurence Olivier möter han sexsymbolen Marilyn Monroe.  Han lyckas göra avtryck och bevittnar en skör och bräcklig kvinna. En sexsymbol, diva och megastjärna som närsomhelst kunde generera hysteri och uppståndelse på Londons gator.

Clark når in i hennes inre. Han finner hennes eviga sökande efter närhet och kärlek. Han säger att hon är en gudinna. Marilyn skakar på huvudet, sluter ögonen och utbrister: I wanna be loved as ordinary girl. Tårar rinner längs med kinderna. Kudden kramar hon hårt mot bröstet. Ensamheten är förkrossande. Även för ett fenomen som Marilyn Monroe.

Michelle Williams är som alltid bra. Hon sjunger i filmen och har gjort en egen tolkning av legenden Monroe. Hon har avstått från att imitera från topp till tå.  Hon ger oss konstruktionen av Marilyn Monroes persona. Det finns en talande scen i filmen. Marilyn springer ledigt och glatt runt med Clark i privatskolan Eton. Utanför ingången har massor samlats. Autografjägare, journalister och beundrare. Hon frågar Clark och sig själv; ska jag ge dem vad de vill ha? Ska jag ge dem Marilyn?

Och hon möter blixtrarna, ropen och hysterin med poser, fniss och slängkyssar.

Största överraskningen i My week with Marilyn är dock Kenneth Branagh som fullständigt firar triumfer i rollen som Laurence Olivier. Han verkar stortrivas att spela självuppblåst, bitter aktör som på ålderns höst söker ungdom, kärlek och bekräftelse. Han lyser i varje scen i filmen. Fullständigt magnifik. Visste inte att jag har saknat honom så mycket (Wallander-filmerna räknas inte).

Eddie Redmayne i huvudrollen som Colin Clark är dock färglös. Han är fel i rollen. Man är likgiltig inför honom och det blir knepigt att övertygas om Monroes dragning till honom. Givetvis föll hon för hans enkla bakgrund och oskuld. Men det saknas lyskraft mellan Michelle Williams och Redmayne. Det hettar aldrig till. Det gör också att filmen inte lämnar något större bestående intryck. Sedan blir det svårt också att köpa detta med goda män kring Marilyn Monroe, särskilt efter att man har läst Joyce Carol Oates Blonde.

Visst, Colin Clark kan ha varit en god ung man som såg en ängel falla. Han försökte rädda henne. Det är i alla fall hans bild, berättelse och yttersta vilja av historieskrivningen. Men kanske hade Marilyn återgivit händelseförloppet annorlunda. Han kanske var som alla andra män. Självisk och utnyttjar en hjälplös drottning i gungning. Det sägs ju att alltid vinnarna skriver historien.

My week with Marilyn är habil och kompetent och har flera lysande scener, särkilt från inspelningen och tagningarna under produktionen. Det känns som vi åskådare förflyttas i tid och rum och att vi är på plats i studion med Marilyn och alla de andra. Och det här är också en ogenerad hyllning till filmen som medium. TA

New York-poliserna Nick Conklin (Michael Douglas) och Charlie Vincent (Andy Garcia) ska lämna över en japansk gangster, Sato, i Osaka i Japan. Amerikanerna blir grundlurade på flygplatsen och Sato sätts på fri fot. Conklin och Vincent vägrar lämna fallet. Japansk polis ogillar detta. Skilda kulturer, troföreställningar och metoder om rättvisa skärs med varandra. Fråga bara en sådan som Nick Conklin. I hans värld betyder regler ingenting. Kan brottslingar strunta i dem, varför ska vi följa dem? Hans japanska kollega Matsumoto Masahiro däremot företräder plikten, lag och ordning. Kulturkrocken är oundviklig…

Black rain (1989) blir stundtals en demonstration av USA som världspolis och föredöme. Mer eller mindre samtliga japaner eller icke-amerikaner pratar till slut amerikanska.  Den amerikanske polisen lyckas också överlista både japanska maffian och sina kollegor. Black rain är mindre spännande och längre än vad jag minns den som.  

Filmen är dock inte hopplös. Här finns kvalitéer, USA-kritiken inte minst, men som dock får nedtonad roll.

 Ridley Scott hade gärna kunna utnyttjat den mer. USA-kritiken framförs givetvis av japanerna.

Polisen Matsumoto Masahiro (Ken Takakura) menar att Conklin borde tänka mindre på sig själv (individualismen) och mer på gruppen. Som japanerna. Den sammanbitne Masahiro växte upp med amerikanska soldater. Det enda gott USA har att erbjuda nu är musik och film. I hans värld är Japan framtiden. Vi bygger maskiner. Vi vann freden. Vi är framtiden.

Den äldre maffiabossen Sugais berättelse är också fascinerande.

Han växte upp med Hiroshimabomben. Ingenting fanns kvar när de kom upp efter flera dagar i underjorden. Hettan framkallade regn. Svart regn. USA gjorde regnet svart.  Och USA körde ner dess värderingar i halsen på oss. Vi glömde bort vilka vi var.

Black rain innehåller en rad one-liners. En del skrattar vi gott åt (Nick Cronklin: I used to get kissed before i get fucked) och andra vill man helst fnysa åt (Matsumoto Masahiro: Sometimes you got to go for it).  

Jag kan tycka att Black rain hade varit en betydligt större upplevelse om säg Nick Conklin hade lärt sig respektera japanska seder och bruk annat än nudlar. Nu blir det i slutändan att hans vulgära stil på något sätt går segrande. En mer sårbar och utsatt gestalt än den skitstövel Conklin vi ser i filmen hade inte skadat.

Men mest av allt bottnar problemet i Black rain i amerikansk patriotism. Jag väntar på filmer när vi får se amerikaner som avvikare och asiater är normerande. Och med tanke på det ekonomiska världsläget borde det bara vara en tidsfråga innan vi får se liknande filmer. Osäkra amerikaner möter kaxiga japaner. TA

I senaste numret av Empire (nr 272 februari 2012) blickar man framåt och uppmärksammar kommande biopremiärer. Mycket går en förbi, men så är det en film som får mig att rysa. På sidan 31 i tidningen läser jag om The Impossible. Bara synen av  bilderna från filmen får mig illa till mods. Filmen handlar om en familj (Naomi Watts, Evan McGregor, tre söner och Tom Holland) som splittras under tsunami-katastrofen i Thailand, 2004.
Regissören Juan Antonio Bayona (Barnhemmet) vill inte kalla The Impossible för en skräckfilm. Men visst finns det likheter , säger han. Det handlar om liknande saker, hur du hanterar smärta och övervinner döden osv.
Bayona säger att den här historien måste berättas. Undertecknad är dock skeptisk och grubblande. Får man verkligen göra film om vad som helst och när som helst? Vad tycker du? TA

Skådespelerskan/regissören Julie Delpy gör film om Clash-sångaren Joe Strummer (DN 27/11-2011). Filmen ska heta The Right Profile. Historien kommer utspelar sig 1982, då gruppens album Combat rock släpptes. Strummer lämnade då bandet och försvann till Frankrike efter påtryckningar från skivbolaget. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/music-news/8907315/Julie-Delpy-directs-Joe-Strummer-film.html
Det ska bli klart intressant att följa utvecklingen av filmen, inte minst vem som får rollen som Joe Strummer. John Cusack? TA

5 minnesvärda Clash-låtar

Lost in the supermarket (1979)

Somebody got murdered (1980)

White man in hammersmith palais (1978)

Bankrobber (1980)

10 minnesvärda sjuklingar

Fenomenal

Tv-året har börjat lovande. Todd Haynes mini tv-serie Mildred Pierce har visat sig vara smått fenomenal. Kate Winslet visar för typ 511:e gången att hon är Meryl Streeps arvtagare. Hennes nyanserade porträtt av en kvinna i depressionens och 30-talets Amerika har flera bottnar. Ensamstående moder som tvingas  ut på arbetsmarknaden. Hon blir servitris och så småningom The American dream personifierad: framgångsrik restaurangägarinna. Men framgången/klassresan har sitt pris eller dess kontraster i form av ett mörkare privatliv. Fröken Pierce mister sin yngste dotter i sjukdom. Och hennes äldsta dotter Veda (Evan Rachel  Wood från The Wrestler) med spruckna pianodrömmar lever i dekadens och med konstant hat gentemot modern. 

Ikväll (2012-01-22) är det dags för SVTs nya serie Äkta människor. Lars Lindström (Tusenbröder) har skrivit manus och Anders Wilson (Ondskan) spelar en av huvudrollerna. Intrigen om robotar med känslor i ett samhälle med människor är frestande att jämföras med Blade runner som Jeanette Gentele skriver i Svd (2012-01-22). Men det gör inte serien eller budskapet mindre relevant för det. TA

Förminskad

Socialdemokraternas Håkan Juholts avgång borde vara helgens angelägenhet. Men det finns något som smäller högre. I fredagens (2012-01-20) avsnitt av SR P1s filmprogram Kino avslöjades något märkligt inför årets Guldbaggegala. Liv Mjönes som spelar en av huvudrollerna  i Alexandra Therese Keinings film Kyss mig har blivit nominerad för bästa kvinnliga - biroll (!)  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4915904

Kinos Roger Wilson har försökt gå till botten med detta. En aspekt på det hela är själva nominieringsprocessen. Medlemmarna i den första nominierinsjuryn får välja helt fritt i respektive kategori. Filmens producent Josefine Tengblads teori är också intressant. 

- Jag är övertygad om att det handlar om att man är ganska ovan med det här. Det är två kvinnor. Då är det så att en blir  huvudroll och en blir biroll. Man tänker inte på samma sätt som det när det är en man och en kvinna. Det är väldigt enkelt. Men så är det.

Filmen Kyss mig handlar om ett kvinnligt kärlekspar. Lesbisk kärlek, och kvinnliga huvudrollsinnehavare anses trots år 2012 fortfarande som provocerande. Om Liv Mjönes vinner imorgon, vad kommer hon då säga i tacktalet? Tack för sockerbiten, men det var kaffet jag borde ha fått. TA

Terrence Malicks film Tree of life var inte bara vanligt förekommande på listorna över 2011 års bästa filmer. Filmen väckte också något så ovanligt som starka och arga reaktioner – åtminstone att döma under mitt biobesök.”Vilken skitfilm!”, ”Jag ska ha pengarna tillbaka” och ”jag fattade ingenting” var några av kommentarerna i salongen efter visningen.

Reaktionerna fascinerade mig. Hur kunde folk bli så provocerade och arga över en film? När hörde man senast folk vilja ha tillbaka pengar för en biofilm?

Har nog inget entydigt svar på frågorna. Men kanske kom jag ändå en bit närmare en förklaring för några dagar sedan.

Jag ser Tomas Alfredssons spionthriller Tinker, tailor, soldier spy. Bara efter drygt 15 minuter in i filmen känner jag mig bortkommen. Vad händer egentligen i filmen? Hur hänger det här ihop? Vem gjorde vad? Vem var han nu igen?

Det är en rad namn man ska ha koll på. Handlingen förflyttas i tid och rum och flera minnesberättelser får den pensionerade M16-agenten Smiley (Gary Oldman) inklusive biopubliken ta del av. En mullvad, en läcka ska hittas i den engelska underrättelsetjänsten. Det är kalla kriget. Det är 70-tal. Alfredssons film liknar ett komplicerat pussel.

Lämnar sedan biosalongen, uppgiven och frustrerad. Mitt ansikte har förvandlats till ett frågetecken.

Jag hajade ingenting.

Spyr inte ut någon galla över filmen. Jag vill ju gilla filmen. Men kan inte.

Tänker på biopubliken från visningen av Tree of life. Människorna lämnade biosalongen förbannade. Förtvivlade. De ville också gilla filmen men misslyckades. Jag skulle kunna göra dem sällskap nu. Det var provocerande att se en långfilm och inte förstå den alls. Men jag väljer att inte begära mina pengar tillbaka.

Istället frågar jag mina bekanta om filmens intrig. Känner mig som en idiot. Några dagar senare tröstar jag mig med Roger Eberts recension av Tink, tank, tailor, soldier spy (http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20111214/REVIEWS/111219994). Han delar bitvis min förvirring.  TA

10 minnesvärda glasögonormar

1 Lucas (Corey Haim) i Lucas (1986)

2 Allan (Woody Allen) i Play it again sam! (1972)

3 Craig Schwartz (John Cusack) i Being malkovich (1999)

4 Tom Ripley (Matt Damon) i The Talented Mr Ripley (1999)

5 Garth (Dana Carvey) i Wayne´s world (1992)

6 Doc McCoy (Steve McQueen) i The Getaway (1972)

7 Enid (Thora Birch) i Ghostworld (2001)

8 Locque (Michael Gothard) i  For your eyes only (1981)

9 Ghandi(Ben Kingsley) i Gandhi (1982)

10 Jim Garrison (Kevin Costner) i JFK (1991)