JJ Abrams leker Spielberg

SUPER 8
Sci-fi/ drama, USA, 2011.
Regi: JJ Abrams
Medverkande: Joel Courtney, Kyle Chandler, Elle Fanning, m fl
Längd: 1,51 tim
Censur: 11 år
Premiär: 17/6

Betyg: AT AT AT AT

Svårt att inte älska en film som Super 8. Av många skäl. Mest uppenbara är det arv filmen bottnar i. Storögd äventyrsfilm med ungdomar i huvudrollerna och med en Steven Spielberg som tittat över Abrams axel och varit rådgivare för att se till att känslan kommer fram. En känsla av att filmen är gjord i slutet av 70-talet. Att den får dig att tänka på filmer som E.T., Närkontakt av den tredje graden och Goonies.

Storyn om några kids som ska spela in en Super-8 film och blir vittne till en stor tågkrasch är kittlande och sådär precis mystisk och lovande och även om manuset kanske lämnar fler frågor än svar till slut så lyckas Abrams ändå leverera en mycket underhållande och nostalgiskt doftande äventyrsfilm.

Precis som i Mästarens tidiga filmer omger sig Abrams med talangfulla och självklara barnskådisar. Debutanten Joel Courtney får man nog se upp med, 15 bast och han ger en trovärdig föreställning. Den mest namnkunnige är Elle Fanning från Somewhere och hon har en självklar pondus i det här sällskapet. Jag gillar också Riley Griffiths, som är regissören i gänget, han är 14 på riktigt och skapar en skön vibe i filmen.

Super 8 är sommarens matinérulle, inte bara för nostalgiska fans av amerikansk familjeäventyrsfilm i stil med Spielbergs fantastiska period i slutet av 70- och början av 80-talet. Utan också för dagens unga publik som kanske tycker tempot är lite lågt, men som med moderna effekter och en spännande story med lite Lost- känsla (JJ Abrams succé-tv-serie) nog kommer bli ganska så nöjda med med detta äventyr.

Visst, om man ska vara lite gnällig kan man hävda att Abrams verkligen försöker göra en "Spielberg" men att han bara nästan klarar av det. Det blir lite som att eleven försöker imponera på sin läromästare med en E.T. för vår tid. Men man kan också se Super 8 som en hyllning, en hommage till en typ av film som inte görs längre. Ok, Abrams är inte Spielberg, inte ännu i varje fall, han saknar Mästarens storhet, hans lätta handlag, hans äkta värme och genuina sympati för sina karaktärer och storyn hänger inte ihop på ett sätt som Spielberg knappast skulle acceptera och släppa ifrån sig.

The guys with the magic hands... 

Men, men, det är småsaker i det stora hela, man måste ju inse att Abrams är en produkt av dagens samhälle och att han med Lost gjort en grej av att skapa mer förvirring än klarhet.
Super 8 är dock en mycket sevärd film, en film som får dig att le inombords, en triumf, nästan, för ett gammaldags sätt att berätta en historia. Den har allt ett matinéäventyr bör innehålla och jag tror nog att Spielberg gav sin elev tummen upp när filmen var klar.
Jag gör det i alla fall!

...men en aktuell film på dvd som jag INTE ger tummen upp för är The Tourist! Hur Johnny Depp (som ser chubby ut och inte så trovärdig som mattelärare (!) och Angelina Jolie (som mest går omkring och ser smal och snygg ut) hamnade i denna soppa övergår mitt förstånd... eller egentligen inte, money talks och de fick lira mot varandra i en lyxig miljö som Venedig.

Och nånstans fattar jag vad man ville göra, en slags gammaldags romantisk spionhistoria, lite i stil med Hitchcock kanske. Men regissören med namnet, håll i er! Florian Henckel von Donnersmarck (låter som en karaktär i Tarantinos Inglourious basterds) går bort sig fullständigt bland Venedigs kanaler och gränder. Frågan är vems felet är? Namnet till trots så har ju von Donnersmarck ändå gjort den mästerliga DDR-rullen De andras liv, men det är svårt att fatta när man sett The Tourist...

Men har du tid över så är den nästan sevärd bara för att den är så bananas på nåt vis...

GS.

Årets klädmode är här!



Blå Army jacka. Stängs med dragkedja samt knappar. Bröstfickor och fickor på ärmarna. Tillverkad 97 % bomull och 3 % elastran. Finns endast i L och M. Vit bomullsskjorta med fast krage. Finns i alla storlekar.



Lång ljusblå yllecardigan med fickor på bägge sidor. Långklänning. Resår i midjan. Knäppning baktill. Tillverkad i 100 % bómull. Finns i storlek S och L.



Bomullsjacka med byxor i samma färg. Jackan stängs med metalzipp som sitter innanför. Reglerbara ärmslut med tryckknappar. Finns i alla storlekar.

Vem skulle spela dig i en film om ditt liv?


I mitt fall är svaret enkelt. Paul Giamatti.

Det finns likheter i utseendet, givetvis, men allra centralt är väl egenskaperna. Nära men ändå långt borta känns hans tolkning av vinfantasten, och den deprimerade Miles i Sideways (2004).

Han blir symbolen för en vacklande manlighet. Vardagliga män som förlorar hela tiden. Anti-tesen till Hollywood och George Clooney.

Miles i Sideways är bitter och bär flera kilo av raseri och ångest. Han är medelålders, har en skilsmässa bakom sig, går på piller för att kontrollera demonerna, jobbar som engelska lärare till vardags.

I bilen ligger manuskript till romanen som aldrig kommer publiceras. Författardrömmarna håller på att gå upp i aska. Han får hålla god min dock. Miles är på semester med kvinnomagneten, b-skådespelaren Jack (Thomas Haden Church). De ska fira Jacks blivande bröllop. Men utåtriktade Jack vill bara få omkull brudar.

Omaka Jack och Miles var rumskompisar under studentåren. Med betoning på var. Det vilar nämligen något igenkännligt nostalgiskt skimmer över kompisarna. Det är deras förflutna som förenar dem. Det hade kunna blivit en film med lumparminnen eller lika upphetsande som Har du hört den förut?

Men regissören Alexander Payne väljer istället att skildra bägge männens problematik: den enes ständiga flykt från ansvar och vuxet liv, och den andres stillastående trampande i gårdagens bitterljuva ljus.

Sideways är en av 00-talets finaste filmer. Det handlar om vänskap, vin, livet, frestelser och människans löjliga yttringar och behov. Flera scener är vältajmade komiska fullträffar i all sin enkelhet och dråplighet. Den lilla människan i den lilla berättelsen. Jag kan inte få nog av Sideways. Med kritiska ögon ser jag att filmen går en smula på tomgång mot slutet. Enstaka scener ligger nära buskis. Men det är överkomliga brister, när grunderna är så solida: sylvassa skådespelare (Virgina Madsen!) och det irrationella greppet att fokusera en film på vin och bilsemester. 2009 gjordes det en japansk remake på http://www.nytimes.com/2009/03/22/movies/22karp.html?pagewanted=1

TA

Livets träd

TREE OF LIFE
Amerikansk film i regi av Terrence Malick.
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain m fl.
Längd: 2,18
Premiär: 27/5
Betyg: AT AT AT AT AT

Malick är ingen Woody Allen. När Allen konsekvent, lika pålitligt som att det blir en nästa dag, levererar en ny film varje år så har Malick gjort 5 rullar på nästan 40 år! Debuten Badlands kom 1973 och anses idag vara en av mest inflytesrika amerikanska filmerna och har fått kultstatus. Och med den filmen som byggde på ett verkligt fall om en seriemördare och hans flickvän visade också Malick upp ett särpräglat visuellt sinne och ett lite annorlunda sätt att berätta en historia.

Tree of Life kan man lugnt säga är en annorlunda film, åtminstone väldigt annorlunda berättad. Själva kärnan i berättelsen är inte märkvärdig. Zoomar in på en tillsynes vanlig jänkarfamilj i en mellanvästern-stad, en pappa (Brad Pitt), en mamma och tre bröder varav den äldste, Jack, spelas av Sean Penn som vuxen.
På ett sätt kan man kalla filmen för en klassisk far och son- historia, men det skulle nästan vara att göra filmen mindre i ambitionsnivå än den faktiskt är.

nej, det är inte Jurassic Park, utan Tree of life!

Och det är där det annorlunda och märkvärdiga med Tree of life kommer in. Vad annars kan man kalla en film som blandar ett familjedrama i en liten håla med en lång sekvens i början som beskriver jordens födelse? Eller vad det nu är... Bilder på klippor som rasar ner i havet, vulkaner som får utbrott, planeter och stjärnor och celler som förökar sig och liknande.
Folk sitter och undrar - vad är det här? Vad hände med Brad Pitt och de andra? Själv gapade jag bara. Storögt.
Malick berättar minst sagt sin historia på ett okonventionellt sätt och filmen känns ofta mer som poesi, eller som en symfoni eller som en känsla bara.

Regin, fotot och musiken bildar tillsammans något av det mest vackra, suggestiva, sensuella, mäktiga och mångbottnade som jag skådat. På mycket länge... eller kanske någonsin. I varje fall blev jag överväldigad och jäkligt imponerad av vad jag såg. Man får lätt känslan av att man som människa är väldigt liten. Att alla söker någon slags tröst och hopp i en värld som är för svår att förstå sig på, en värld i ett universum som inte har någon början eller slut.
Stämningen i filmen är total. Ett tillstånd som alltid är viktigt i Malicks filmer och här är den så tät och mäktig att man nästan kippar efter andan. Och det beror nästan helt på två saker; fotot och musiken. Det tål att upprepas, man kan säga mycket om Tree of life, mycket positivt, men även en del negativt, som att Malick använder sig av en del klyschor och klicheér i berättelsen och på det sätt han använder bilderna, men en sak är glasklar: Visuellt och stämningsmässigt är nog Tree of life det häftigaste och mest knäckande jag sett. Bara Blade Runner kan mäta sig med detta, men det här är ju en helt annan typ av film.

På gott och ont kommer nästan allt i Tree of life i skymundan av bilderna och musiken och Malicks berättarteknik.
Man ryser nästan konstant i 140 minuter.

Älskar filmer där regissören går "all-in", när gränsen mellan storslaget, ambitiöst, vackert, magnifikt och pretentiöst dravel är hårfin, men när man sitter och gapar under rullen och känner i magen att man bevittnar något stort så går det inte att vifta bort som något annat än ett mästerverk.
Ett svårt, tålamodskrävande mästerverk, men icke desto mindre. Ett mästerverk.

Tree of life kommer växa inuti dig. Som ett livets träd. Halleluja!

GS.

Nedan några exempel Livets träd i olika former och skepnader!