EN GALEN NATT / DATE NIGHT
DVD & Blu-Ray Premiär 18/8
Regi: Shawn Levy
Roller: Steve Carell, Tina Fey, Mark Wahlberg m fl.
Från 11 år
Tid: 1 tim 41 min
Betyg: AT AT
Mina förväntningar var höga. Regissören till båda Natt på museet- filmerna och favoriterna Carell och Fey bådade gott och filmens story fick mig att tänka på två mindre klassiska "Natt"- filmer - Martin Scorseses En natt i New York (After Hours) och John Landis Into the night.
Men tyvärr blev det mest pannkaka av allting. Svårt att peka på vad som gått snett, men storyn är tunn som lackmuspapper och mest obegriplig och sen är kemin mellan Carell och Fey inte den bästa. Konstigt nog kan man tycka, de är ju så bra och roliga på var sitt håll, men kanske är de för lika?
Hur som helst så är deras nattliga äventyr då dem av misstag tas för några andra och jagas av skurkar och korrupta snutar inte helt utan skratt eller underhållande bitar, men de bästa scenerna är när de är allvarliga och pratar om äktenskapet och problemen med egen tid och eftersom det här är en komedi eller actionkomedi så vill man ju skratta och ha kul.
Och det har man alldeles för sällan. Man vill så gärna att det ska vara bra och skruvat och tokigt, men det blir mest att jag sitter med ett falskt leende på läpparna filmen igenom eftersom mina ögon antagligen inte visar att jag har så värst kul.
Tillslut blir leendet stelt och jag börjar så smått gäspa istället...
Var på premiären av Toy Story 3 - i 3-D. Var med familjen och det var inte helt utsålt på grandiosa Rigoletto, förståeligt då den stora målgruppen belägrade biografer med de svensk-talade versionerna. Men mycket folk var det ändå, i olika åldrar och det fanns ett slags förväntansfullt muller bland publiken, och som vanligt visades en ny kortfilm av Pixar- gänget innan the main event, som som vanligt var suverän och uppskattades av publiken och sen drog filmen igång och det blev knäpptyst i salongen. Förutom när alla, eller många i varje fall, skrattade. Och det gjorde vi/ dom ofta.
11 år har gått sen Toy Story 2 och Andy har blivit 17 år och ska åka iväg på college. Vad händer med alla leksakerna som präglat hans barndom? Woody, Buzz, Jessie och paret Potato head med flera? Sopbilen, vinden eller ska de doneras till dagis? Ett nytt äventyr tar vid och fantasirikedomen och lekfullheten hos Pixar- gänget är lika generös och smittande som vanligt. Minst.
Barbie & Ken i Toy Story 3
De stora förväntningarna infrias med råge och man sitter bara och njuter åt den simpla, men så hjärtevärmande och fantasifulla storyn som har så många bottnar och referenser till diverse klassiska rullar. Och så är det ju alltid med Pixar. Både barn och vuxna ska kunna njuta av skapelserna och ju mer du gillar film desto mer får du ut av Pixars rullar.
Snacka om att tekniken gått framåt sen första Toy Story som när den kom 1995 slog ner som en bomb och som fortfarande håller hög klass. Men här, i den tredje filmen, så är det sjukt hur snyggt och imponerande allt ser ut. Detaljerna, lekfullheten, fantasin, det är inget annat än magiskt.
John Lasseter, mannen som regisserade första Toy Story och som är något av grundaren till Pixar, har inte regisserat den här gången men varit mycket inblandad och det märks. Hans vision och barnsligt brinnande entusiasm syns i varje ruta, varje scen, i varje detalj. Det finns en noggrannhet och en omsorg som dominerar, i minst just i Toy Story- filmerna. Kanske har dem en speciell plats i Lasseters hjärta?
Toy Story 3, speciellt i 3D, är ren njutning, en filmupplevelse värd varenda slant och varenda minut i salongen. 3-D effekterna är inte slående, det är inga grejer som pekar ut i salongen eller som känns gjorda just för den tekniken utan det är mer en naturlig del, ungefär som 3-D tekniken användes i Avatar. För att ge ett djup och en större upplevelse.
Andy har blivit stor. Vad göra med leksakerna? Slänga eller donera till dagis? Eller ta med till college?
Jag såg den med engelskt tal, alltså med Tom Hanks och Tim Allen som Woody och Buzz och dem gör ett kanonjobb som alltid, men den svenska versionen saknar Björn Skifs som Woody och det är tråkigt. Tydligen nån tvist mellan honom och Disney och det får de yngre lida av. För Skifs var bra och det blir aldrig riktigt lika bra om någon ny ska gå in och ta över.
Men om man ser den med engelskt tal så blir allt som vanligt. Och man bjuds på en andra uppföljare, som i normala fall brukar bli dåliga, men i det här fallet så är det tvärtom.
Toy Story 3 är ett mästerverk. Kan inte i rådande stund skriva att den är bättre än föregångarna. Men inte är den sämre i varje fall.
Vi kommer med all säkerhet att behandla filmmammor någon gång här på AT och som en försmak måste jag ta fram en skådis som både varit det, filmmamma alltså, och som dessutom hamnar i kategorin Underskattade skådisar. (Det känns som om det är lättare att få fram sådana än överskattade, why is that?).
Men, som sagt, en skådis som borde vara större, kändare och få bättre roller är Melissa George. Låter hon bekant? Kanske inte va? Den 34- åriga australiensiskt födda skådespelerskan är nog mest känd för tv-serien Alias där hon lirade dubbelagenten Lauren Reed och nu på senare tid som en av Gabriel Byrnes patienter i första säsongen av den hyllade In treatment.
De mest kända filmrollerna hon gjort är nog vampyrskräckisen 30 Days of Night mot Josh Hartnett, Amityville Horror (remaken på den klassiska 70-talaren) och Mikael Håfströms Hollywood- debut Derailed med Jennifer Aniston och Clive Owen.
Häromdagen såg jag George i skräckthrillern Triangle (2009) som, om man kollar imdb.com, inte haft någon biodistribution att tala om utan som visats på festivaler och släppts direkt på DVD.
Att jag kom över den var en kombo av att jag är förtjust i George och att filmen är lite av en snackis på nätet, en sån där "sleeper" som skapar sig en fanbase genom mun-till-mun metoden.
Och den var absolut sevärd, väldigt snygg, atmosfärisk och tillräckligt skruvad och spännande för att funka på ett ärrat fan av genren. Tänk dig b-skräckisen Ghost Ship och ett bra avsnitt av tv-serien Twilight Zone och du har ett hum om vilken rulle Triangle är.
Några kompisar träffas för att åka ut och segla. Efter ett tag hamnar dem i ett oväder, kan det vara Bermuda triangeln? och när stormen lagt sig har båten hamnat upp och ner och dem vaknar upp på ett stilla hav och en enormt fartyg tornar sig upp framför dem.
Sällskapet tar sig ombord, men skeppet verkar övergivet och när de blir beskjutna av en maskerad person börjar det bli riktigt skruvat och skumt.
Triangle är förvisso lite av en b-skräckis men den är bra berättad, hyfsat oförutsägbar och bärs upp föredömligt av en hårt jobbande och karismatisk Melissa George.
Känner lite att det är synd att hon verkar fastnat i skräckfilmsfacket och därimellan gör nåt inhopp i nån tv-serie som Grey's Anatomy och Lie to Me. Enligt mig är hon ämnad för nåt större och bättre och är helt klart huvudrollsmaterial för nån blockbuster action eller varför inte nåt drama? När hon var med i Alias lyste hon klart starkare än Jennifer Garner och i In treatment var hennes karaktär den mest intressanta. Hon slår till exempel Angelina Jolie varje dag i veckan men har ju inte samma uppmärksammande fysiska utseende, om man säger så... Plus att George inte är gift med Brad Pitt.
Ser att Sam Peckinpah's Straw Dogs från 1971 ska göras om nästa år och jag hade gärna sett George i den rollen som hennes namne Susan George gjorde som Dustin Hoffmans fru men nu är den vikt åt trista Kate Bosworth och James Marsden lirar den roll som Hoffman hade. Alexander Skarsgård, som ju dejtar Bosworth, har också en roll, lite osäker på vem han kommer lira, men nån av dem som bryter sig in hos paret verkar det som.
Kan inte någon cool regissör träda fram och göra en Travolta med Melissa George?
Det förtjänar hon banne mig!
Det finns ganska gott om dem. De överskattade och de underskattade skådisarna. För många är det subjektivt förstås, men vi på AT fortsätter vår "quest" för att reda ut hur det ligger till. Egentligen. Eller i varje fall vad vi tycker...eller jag om man ska vara noga.
Adam Sandler - underskattad.
Faktiskt så är det så. För många är han symbolen för sexistisk, grovkornig och korkad humor men har man sett honom i filmerna Punch drunk love och Reign over me (Vänner för livet) så vet man att karln kan agera. Det finns en karaktärsskådis där inne nånstans, men Sandler verkar trivas bäst med att flamsa runt och vara lite laid back sådär. Jag tycker han är rolig.
Keira Knightley - underskattad.
Jag uppfattar henne som en underskattad skådis. Får ju mest publicitet för sitt utseende, sin ungdom och att hon har plutiga läppar. Men hon har ju inte nått den position som hon har bara på grund av sin look. Förutom Pirates- filmerna som hon tillsammans med Depp bär upp så är hon lysande i dramer som The Duchess, Doktor Zjivago och The Edge of Love och inte minst Försoning som kom här om året.
Tycker Knightley besitter star quality i kombination med ett utseende och en karisma som påminner om de stora forna kvinnliga filmstjärnorna. Med rätt rollval framöver har hon alla möjligheter att bli en av de största.
Herregud, hon är ju bara 25...
I Never let me go som kommer senare i höst, baserad på bok av den japanske bästsäljaren Kazuo Ishiguro (Återstoden av dagen, m,m) och manus av Alex Garland, lirar hon mot nya stjärnskotten Carey Mulligan (An Education) och Andrew Garfield (Red Riding - 1974) i ett drama regisserat av Mark Romanek (One Hour Photo). Kan bli väldigt bra.
Nu blev det ingen representant för de överskattade, men det får bli en annan gång!
Franska romantiska komedin Heartbreaker (eller L´arnacoeur, som den heter på franska, osäkert om den kommer nå Sverige, varken på bio eller dvd vid skrivande stund) använder sig av referenser till 1987 års stora kassasuccé Dirty Dancing. Huvudkaraktärerna spelade av Romain Duris och Vanessa Paradis stannar inte vid prat om filmen eller filmmusiken. Nej, de måste dansa och öva som Patrick Swayze och Jennifer Grey gör i Dirty Dancing också. Törs inbilla mig att här finns inga parodiska avsikter, bara gränslös nostalgisk kärlek till Dirty Dancing.
Det behöver inte bli bra för det. Men det hade kunna varit värre (läs remake av Dirty Dancing). Ibland räcker den insikten långt.
I Nöjesguiden (2010, nr 6) listar filmkritikerna Niklas Eriksson och Amat Levin underskattade och överskattade Hollywood-skådisar. Tom Cruise ses som underskattad. ”Han kan om han vill” skriver Nöjesguiden och hänvisar till roller i Magnolia (1999) och Valkyrie (2008). Måste erkänna att jag blir nyfiken på Brian Singers film, Valkyria, även om man måste köpa konceptet med nazister som talar engelska. Och varför måste Tompa både ha lapp på ögat – och nazistdräkt?
Det handlar förstås om att tona ner Tom Cruises varumärke som hjälte. Publiken ska få se en annan sida av superstjärnan. Men det är inte helt lätt att se aktören Cruise, numera. Han håller på att uppslukas av sitt märkliga privatliv.
Pierce Brosnan är ett otippat val bland manliga underskattade aktörer. Tidningen hyllar honom för rollen i politiska thrillern The Ghost writer (2010). Nöjesguiden beklagar att Brosnans karriär hade nog sett annorlunda ut om det inte vore för Bond-filmerna som han gjorde under 90-talet.
Valet av av Leonardo Di Caprio, upprör då desto mer. Tidningen utnämner honom till ”kan mycket väl vara den bästa under 40 skådisen just nu”…
Di Caprio är snarare orimligt uppskriven. En skådespelare i negativ bemärkelse. Han försöker ”spela”, och inte sällan känns han onaturlig i rollerna. Di Caprios bästa film är hittills Revolutionary road (2008) och hans bästa roll hittar vi i Lasse Hallströms Gilbert grape (1993).
Jennifer jason Leigh är tydligen överskattad, och kanske har NG rätt, där. Men jag vill ändå prisa hennes insatser i Short cuts (1994) och Ensam ung kvinna söker (1992). Hon är specialist på att dysfunktionella lägre medelklass kvinnor!
Angelina Jolie överskattad? Denna superstjärna har gjort mestadels mainstream filmer, vem vet vad hon mäktar med, egentligen? Vore kul att få se henne i en skruvad Charlie Kaufman film eller någon mer independent! Har inte sett Michael WInterbottoms A mighty heart (2007), den filmen sticker ju ut i hennes CV och kan eventuell säga något om hennes potential.
Jolie är varken över eller underskattad.
På listans bubblare märks Illena Douglas. Hon är mycket riktigt underskattad. Om världen vore rättvis hade hon figurerat i säg 5 filmer om året! Douglas är mästerlig i biroller, särskilt som osäkra och nervösa karaktärer (Cape Fear, 1991).
TA
OSKULDENS TID
Biopremiär 27/8
Regi: Jordan Scott
Roller: Eva Green, Juno Temple, Maria Valverde, Imogen Poots med flera.
Längd: 1 tim 45 min
Betyg: AT AT AT AT
Först som främst; ska villigt erkänna att trots min kärlek till det mesta Ridley Scott gjort så hade jag ingen aning om att han hade en dotter och en dessutom en dotter som regisserade film. Tidigare har hon gjort reklamfilmer och några kortfilmer men detta thrillerdrama i 1930-talsmiljö är hennes debut i det långa formatet.
Och visst är det lite tidigt att säga, men fortsätter hon så här kommer hon sälla sig till det lilla sällskap av barn till framgångsrika och erkända regissörer som lyckas på egen hand. Sofia Coppola och Nick Cassavetes är de jag kan komma på så här direkt och Jordan Scott visar med sin debutfilm att hon blir att räkna med.
Vi förs alltså rakt in 1930-talets England, ett avlägset, isolerat flickinternat där regler och hieraki väger tungt. För de unga kvinnorna är lärarinnan Miss G (Eva Green) en stor förebild, hon är bohemisk, sensuell och annorlunda. Men så en dag anländer en vacker och mystisk överklassflicka från Spanien och förskjuter hela maktbalansen och ordningen i skolan. Konsekvenserna blir ödesdigra...
Någon recension på nätet menade att Cracks, som den heter i original, egentligen är en high school film om tonårstjejer typ Mean Girls eller Den onda cirkeln med en gotisk sminkad Neve "Scream" Campbell.
Men faktum är att själv gick mina tankar inte alls åt det hållet, utan då mer åt en mix av Flugornas herre och Peter Weir's poetiska Utflykt i det okända (Picnic at Hanging Rock) från 1975 som också utspelas på ett flickinternat.
Nu ska Oskuldens tid inte alls jämföras med Weirs film som, likt t ex Blade Runner, inte liknar någon annan film, men Scott bygger upp en olycksbådande, fascinerande berättelse med lite gotiska inslag och visserligen kan man ganska tidigt ana hur det kommer att gå, men det gör inget.
Rullen är plåtad av John Mathieson, en gudabenådad fotograf som pappa Ridley använt sig av i många av sina filmer och här finns likheterna mellan far och dotter, känslan för det visuella, hur viktigt det är, men att det aldrig får ta överhanden. De delar också en näsa för detaljer, små, små saker som betyder så mycket i det stora hela.
Oskulder med lustfyllda tankar som snabbt kan få ödesdigra konsekvenser. Gotiska Eva Green, som ju slog igenom som Bondbrud i Casino Royale, balanserar nära komiskt överspel ibland men håller sig ändå på rätt sida. Här finns mycket jag gillar. Stämningen, fotot, musiken, dramat som ligger nära den grekiska tragedin. Tillräckligt mycket för att göra Oskuldens tid både njutbar och mångbottnad.
SVT visade under våren The Chase (Den djävulska jakten, 1966) med bland andra Marlon Brando. I filmen spelar han småstadssheriffen Calder. ”Hans stad” är i limbo, innevånarna väntar spänt på den förlorade sonen Bubba Reeves återkomst.
Reeves (Robert Redford) har rymt från fängelset och anklagas för mord. I hans hemstad väntar den forne älskarinnan Anna (Jane Fonda), oroliga föräldrar, och ett samhälle som helst vill se honom lynchas för gott.
Filmen The Chase är långtifrån ointressant, men knappast ett mästerverk, dess uppkomsthistoria är betydligt mer spännande än själva filmen.
Enligt Richard Schickels bok, Brando: a life in our time (1991) liknade inspelningen av The Chase, en storfilmskatastrof, präglad av stora egon.
En producent i Sam Spiegel (Bron över floden Kwai, Lawrence of Arabia, Storstadshamn och Afrikas drottning m fl) som försöker lösa kreativa problem. En duktig regissör i Arthur Penn som gör sina första mainstream film utan kunskap hur han ska styra inspelningen.
Bråk uppstår mellan producent Spiegel och regissören Penn när filmen ska klippas. Penn anser att lysande improvisationsscener mellan Brando och Angie Dickison klipps bort i onödan.
Filmen halvsågades av dåtidens press. Ingen såg poängen, ironin med Brandos sydstatssheriff, det är han som står för det mesta liberala värderingarna i filmen. Pressen hånade istället Brando för han började bli fet.
Marlon Brando är fantastisk och överträffar själva filmen, samtliga scener med honom är en sann njutning. Hans tolkning känns modern för sin tid. Hans sheriff Calder är en reflekterande sheriff. Han reser sig inte efter två knytnäveslag. Men yrkesstoltheten går framför egen hälsa.
En scen lyser starkare än andra i filmen. Det är den scen där Calder på polisstationen berättar för sin hustru att hela samhället är sjukt:
- Vad är det för samhälle, när man måste låsa in oskyldiga människor, för att beskydda dem från galningar?
Han fortsätter förtvivlat:
- Det finns folk, där ute, som bara är intresserade av att dricka och slåss. Jag är trött på det här jobbet. Jag vill inte uppfostra några barn ovanför en polisstation.
Calder ”tänker högt” i bara några minuter. Och det är vad som räcker för Brando, för att övertyga oss om sheriff Calders genuina mänsklighet (sårbarhet).
TA
Ingen vet något, än så länge, är väl en rimlig sammanfattning.
Trots lösa rykten tänker jag på ett tänkbart scenario, om en Top Gun 2. Kan man göra Wall Street 2 och Indiana Jones 4, ja, då är inte Top Gun 2 någon omöjlighet.
Gudarna vet att jag inte önskar en uppföljare till 1986 års stora blockbuster, Top Gun (regisserad av Tony Scott). Till och börja med, vad kan berättas vidare?
Det låter alltför ihåligt med en fristående fortsättning, om Pete ”Maverick” Mitchells vuxna liv som flyginstruktör. Vi har ingen Iceman (Val Kilmer), Goose (Anthony Edwards) och framförallt ingen Charlie(Kelly McGillis).
Man kan befara att det vi tycktes gilla med originalet skulle nu vara som bortblåst i ett andra avsnitt. Det skulle anspelas på en stor portion patriotism, och eventuellt skulle vi få se terrorister i luften, som Maverick måste tampas mot. Troligtvis skulle också ”terroristernas” nationalitet tydligt aviseras. Mer än en gång.
En av Top Guns förtjänster (som även filmkritikern Roger Ebert menar) är – en detalj kan många tycka -, att i filmens slutfinal blottgörs aldrig motståndarplanens nationalitet. Medan de amerikanska planen har symboler märkta lite här och var.
Top Gun har fått kritik för dess patriotism, jag tycker att den är oförtjänad. Den är i sin kontext (Kalla kriget, kappupprustning) ganska nedtonad.
Det är mer ett raffinerat pojkäventyr, som jag tänker försvara även den dag jag ligger vid dödsbädden.
Snyggt, häftigt och inte alls lika mossigt som flera 80 eller 90-tals filmer kan upplevas idag. Det närmaste jag kommer en förklaring till Top Guns modernitet, är det där urtypiska fotot för Tony Scotts filmer. Det finns alltid ett fokus på klimatisk hetta, solnedgång eller rosatyngd himmel, tryckande värme, gassande, liksom skakar suddigt i bakgrunden, bortom horisonten i fotolinsen. Så ser det även ut i Snuten i Hollywood 2 (se bilden!!!) (1987), i Days of thunder (1990) och även i True Romance (1993). Bilderna sätter dynamik och stämning direkt.
Han tycker att kärleksscenerna i Top Gun mellan Cruise och McKellis påminner om en påkostad parfymreklam. Scenerna saknar kemi mellan skådespelarna.
Top Gun är dock en simpel och ytlig actionfilm, och enligt mig, ska inte analyseras för mycket. Tarantino har efter sin homoerotiska analys av filmen i Sleep with me (1994) förringat eller kultförklarat den. Det beror lite på hur man ser det.
Det värsta som skulle kunna hända Top Guns eftermäle , ja, det är att producent Bruckheimer lyckas övertala Cruise att upprepa sin genombrottsroll som Pete ”Maverick” Mitchell, drygt 24 år senare. Jag skulle säga att de skulle riskera att förlora mer än vad de skulle vinna, på det.
TA
Skribenten Andres Lokko guidar runt i London och på de platser där filmen Nothing Hill (1999) utspelar sig. Det samtalas om filmens betydelse, både geografiskt men också för hela genren. I och med Richard Curtis film förflyttades den romantiska komedin från Hollywood till Storbritannien och London. New York var nu inte längre ohotad som nr 1 arena för romantiska sagor.
Just epitetet ”Sagor” är nämnvärt. Vi på AT har varit tyngda under en längre tid och befarar den romantiska komedins Död.
Vi har surat och varit förtvivlade över genrens tillstånd, och funderat över filmernas fullkomliga idétorka och ovilja till förnyelse.
Andres Lokko förklarar i radioprogrammet Den romantiska komedins uppgång och fall, ett antal regler för den romantiska komedin, däribland, - att filmerna aldrig får utsättas för några överraskningar.
Det är nämligen Sagor för vuxna.
Mest intressant är Lokkos analys av Rob Reiners/Nora Epfrons film När harry mötte Sally (1989) och dess avgörande betydelse för genren.
Här skildras riktiga människor, smart, okomplicerat med sarkasmer och romantik, för första gången. Förut var det mest Tant-filmer, enligt Lokko, filmer med bilder på ändlösa stränder (jag tänker på Tidvattnets furste, 1991 med Nick Nolte och Barbara Streisand) eller på människor i Jane Austen- kostymer.
Lokko hyllar paret Tom Hanks /Meg Ryan (medverkar både i Sömnlös i Seattle, 1993 och Du har mail, 1998). Det finns kemi mellan dem och båda är inte särskilt ”galet snygga” (citerar Anneli Dufva).
Hugh Grants ständiga roller i dylika komedier, har en poäng , menar Lokko, eftersom det är han, man identifierar sig med. filmen Notting Hill, är ett ypperligt exempel , där Grant spelar ”den vanliga killen” som blir olyckligt kär i Julia Roberts filmstjärna.
Näst mest intressant i programmet är Lokkos samtidsanalys; nu tycks den romantiska komedin har återgått till 80-talets Wall street, och det handlar om politik.
Han kallar nuvarande tillstånd för ”Reinfeldts revisionistiska romantik”, ingen sarkasm, ingen humor.
Såg nyligen New York, I love you (2009), en indirekt uppföljare till Paris, je t´aime (2006). Och även denna gång har ett antal skilda regissörer, gamla som unga (bland andra Fatih Akin och Natalie Portman) turats om att göra en kortfilm anno 30 minuter, utspelandes i en och samma stad.
New York delen saknar till synes variation i både form och innehåll, men framförallt, och - för att referera till Lokko -, humor och sarkasm.
New York, I love redovisar mest åtskilliga svala romantiska försök. Det blir mest yta, sex och ett slag för individens stad. Påfallande likt Stockholm, kanske. Politik var ordet.
TA
I Prodigal sons (2008) återvänder filmaren Kimberly Reed till hemstaden, Helena, (huvudstad i delstaten Montana, nord västra USA), för en klass återträff. Det är första gången på 20 år som hon sätter sin fot i Helena igen.
Mycket har förändrats sedan sist. Då hette hon inte Kimberly, utan Paul. Hon var en han, en duktig quarter back, Paul McKerrow, en omtyckt, snygg student med toppbetyg - som tjejerna bråkade om.
Paul lämnade Montana för liberala San Fransisco, och förvandlades där till transsexuella Kimberly. Redan i tidig ålder, kände han att något var fel. Han hade hamnat i ”fel kropp”.
Filmen Prodigal sons (Dessa förlorade söner) handlar också om Kimberlys svårt psykiskt sjuke bror Marc. Marc adopteras in till i familjen, och är den äldste av tre halvbröder. Vid 20 årsålder var han med om en bilolycka som skadade hans hjärna svårt.
Kimberly vill försonas med sin bror Marc, något som inte görs över en natt. Här utspelas nämligen filmens centrala konflikt: På grund av Marcs adoption, funderar han förstås över sitt sammanhang och förflutna. Och han lever ständigt i det förgångna medan Kimberly däremot bara vill lämna det och leva i nuet.
Brödernas rivalitet emellan från uppväxtsårens hänger uppenbarligen kvar i luften.
”It felt like Marc would have given anything to be the man I´ll have give anything not to be. We were both haunted by the same ghost”, reflekterar Kimberly till Super 8bilder av sitt forna Jag, det hon valde att göra sig av med.
Prodigal sons är fascinerande, tragisk, berörande och väldigt uppriktig. Intressant är hur Kimberly Reed lyckas väva ihop sin unika historia med allmängilitiga frågor: vilka är vi och vilka var vi, och hur vill vi uppleva oss själva med andra och inte minst inför oss själva. Reed tror att flera kan relatera till den komplexa familjeskildringen, hur syskon och föräldrar tvingas lappa ihop spruckna familjerelationer.
