En film du ogärna ser med din flickvän

New Order sångaren Bernard Sumner döpte sitt senaste band, Bad lieutenant, efter filmen från 1993, i regi av Abel Ferrara.
I engelska popmagasinet Q erkänner Manchester-sångaren sin kärlek till filmen Bad lieutenant. Samtidigt avslutar han: "det är väl dock ingen film man ser med flickvännen".
Kunde knappast uttryckt saken bättre själv.

Harvey Keitels (magnifik rollprestation!) namnlöse poliskommissarie, är idag en karaktär som är vardagsmat för publiken i tv-serier och på film. En manlig karaktär som saknar rättspatos, moral och empati.

Men, 1993, då Bad lieutenant (Den korrumperade polisen) kom till Sverige var det ett smärre slag i solar plexus för  flera av biopubliken. Den vände upp och ner med polisfilmsgenren, nästan motsvarande för vad Clint Eastwood gjorde året innan med westernfilmen. Hans De skoningslösa (Unforgiven, 1992) nyanserade och nedmonterade myten av den gode cowboyen.

Harvey Keitels karaktär skiter i allt. Impulser, olustiga begär, djävulska lustar, - vad det nu må vara - styr hans vardag. Att agera professionell kriminalare är främmande i hans värld. Han jagar droger, spelar på basebollsmatcher, utnyttjar sin maktposition bland prostituterade och försöker utnyttja tonårsflickor. I sina droghallucinationer möter han Jesus och för en form av Samvetets dialog med honom. Naken, förnedrad av sitt eget självförakt, vansinne och förfall. En annan scen visar hur han ligger hemma i sitt eget hus, utslagen i soffan. På golvet skriker hans barn och öser leksaker på golvet.

Tragiskt och bäcksvart, men ändå, oförklarligt skrattar man , lite nervöst som betraktare. Är det chocken?

I början av Bad lieutenant  befinner sig polisen i en bil på en brottsplats. Sittandes i förarsätet och sniffar i sig hejdlöst kokain. Det knackas på den immiga fönsterrutan och Harvey Keitel får bråttom att gömma kokainet i innerfickan på tjänstekavajen.

Han går sedan ut ur bilen, oberörd och "påtänd", försöker han diskutera med kollegorna om eventuella bevis och spår som kan leda mordutredningen framåt. Det är bara en i raden av flera minnesvärda scener ur filmen Bad Lieutenant.

Jag hade nästan glömt bort den här pärlan, om det inte var för Bernard Sumners påminnelse. Vissa popidoler kan man fortfarande lita på.
TA

Andra minnesvärda/avvikande polisporträtt (i urval) :

Don Johnsons bakfulle polis i Dead bang (-89)

Ray Liottas snut som vägrar lämna paret Russel/Stowe i fred i Förbjudet begär (-92)

Tim Burtons otrogne MC-polis i Short cuts (-94)

Richard Geres mutade variant i Misstänkta förbindelser (-90) Gary Oldmans junkie i Leon (-94)

Matt Dillons rasist i Crash.

Kopian eller originalet

Inom kort har Jim Sheridans (Min vänstra fot, I faderns namn) film Brothers
svensk premiär (26/2). Den känns på förhand som en publiksuccé med stjärnor
som Natalie Portman, Tobey McGuire och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna.

Det finns dock ett Men...

Filmen är en remake på danska Susanne Biers Bröder (2004). Danska filmen är
en av mina favoritfilmer. Ödesmättad, gripande historia med ytterst välspelad
emsemble: Ulrich Thomsen, Connie Nielsen och Nikolaj Lie Kaas. Och att inte
förglömma de fantastiska barnskådespelarna, Sarah Juel Werner och Rebecca Logstrup!

 Såg nyligen trailern av den amerikanska versionen, Brothers, vilket inte bådar gott.
Tobey McGuire axlar Ulrich Thomsens roll, familjefadern, den äldre och ordentlige av bröderna som återvänder från krigets Afghanistan. McGuire påminner i utseendet till viss del av Thomsen, men känns ändå fel i rollen. Han tenderar att spela fullständigt över. Och det är vad filmen Brothers verkar vara i ett nötskal: För mycket...

Brothers får mig att erinra en annan remake, nämligen The Departed (2006). Filmen är en kopia av thrillern Infernal affairs (2002). En högklassig thriller, intelligent och ohyggligt spännande om polisens och maffians infiltratörer i nutida Hong Kong. Martin Scorseses film The Departed är ljummen i jämförelse med det kinesiska originalet. Skådisarna är klart felvalda: Leonardo Di Caprio och Matt Damon är chanslösa mot Tony Leung/Andy Lau.

En del av både Infernal Affairs och Brödernas storhet går inte att köpa för pengar, eller ens efterapa. Det handlar främst om kulturellt kapital i form av språk och temperament.

Men vem vet, låt oss hoppas att jag har så fel som jag bara kan ha. Tänk om vi blir smått förvånade av Brothers, och att vi ser en utveckling som faktiskt har hänt tidigare.

Då nyinspelningar överträffar den äldre utgåvan; Het sol (1960) blev The Talented Mr Ripley (1999) och Slå nollan till polisen (1954) blev Ett perfekt mord (1998).
TA

District 9

DISTRICT 9
Sci-fi/Action
DVD/ Blu-ray
Regi & manus: Neill Blomkamp
Producent: Peter Jackson
Medverkande: Sharlto Copley, Jason Cope, Nathalie Boltt m fl
Betyg: AT AT AT AT

Nyligen släppt på dvd och blu-ray är science-fiction filmen District 9 väl värd att hyra eller köpa även om jag nog inte tycker den håller världsklass, men den är klart sevärd för sin lite nya och annorlunda approach till genren.
Debuterande regissören Neill Blomkamp har tillsammans med producenten Peter Jackson skapat en skitig, blodig, nervig och dokumentär-aktig framtidshistoria som har många bottnar, inte minst då den utspelas i Johannesburg, Sydafrika, kopplingar till Apartheid är tydliga och det finns fler blinkningar till faktiska händelser och personer som bidrar till filmens realism och kvalité.

Som en alien-invasion film känns District 9 rent av nyskapande på många sätt, den tar sig liksom ur den traditionella kostymen som genren bär och försöker blanda upp de sedvanliga ingredienserna med socialrealism och politiska och grundläggande humanitära frågeställningar.

Problemet jag har med filmen är inledningen med den lite Office-aktiga stilen, det känns, jag vet inte, lite pajjigt och gör att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till själva historien, dessutom känns karaktärerna lite för svagt utmejslade, man känner inget riktigt engagemang förutom en bit in filmen när huvudpersonen Wikus Van De Merve (Sharlto Copley) blir en jagad man och tvingas fly in i District 9- området. Och finalen flirtar tyvärr lite för mycket med bekanta amerikanska kusiner för att helhetsintrycket ska bli sådär extra bra som det kunde blivit.

Men trots filmens låga budget känns filmen både påkostad och allt är snyggt och bra gjort. Man märker att Peter Jackson haft ett finger (eller flera) med i produktionen.

District 9 är inget mästerverk, men helt klart en sevärd film och ett välkommet bidrag till sci-fi genren. Inte minst en film för alla som aldrig kan tänka sig att se en rulle som är klassad som science-fiction, och för alla fans av genren är det här mumma, i varje fall av omdömena på imdb.com att döma.

Göran Skoglund

Ian Brown

Konsert: Ian Brown
Plats: Göta Källare, Stockholm
Betyg: AT AT AT AT

Det är tätt, trångt och fullt av förväntan i luften strax innan brittiske popgurun Ian Brown kliver in på Göta Källares scen. För många är Brown verkligen en ikon, en superstar, en Gud rentav, inte undra på när han ändå en gång i tiden var med i ett band som hette Stone Roses. Det kanske bästa och mest inflytesrika popband som funnits, ja vid sidan av Beatles då förstås, i varje fall i modern tid måste man nog påstå det även om många säkert skulle argumentera för andra grupper, som t ex Oasis (tror nog min kollega här på bloggen, Thomas, skulle nämna bröderna Gallagher...).

Det verkligen känns i luften att man är på en upphausad spelning och för mig som lyssnat väldigt lite på Browns soloprylar blir det lite som att jag känner mig utanför men när Brown och hans fem-manna band drar igång lite drygt halvtio så drabbas jag av både nostalgi och en känsla av hur snabbt jag kommer in i musiken och arvet efter Stone Roses. Liksom hela känslan, det där urbrittiska i både musiken och attityden och stilen, inte bara hos Brown utan även bland publiken.

Brown verkar trivas, solbrillorna åker av och på och han glider runt på scenen med en tamburin och frågar hur vi mår och deklarerar att "in Stockholm there's so fucking gooood-looking girls" ett inte helt originellt uttalande men det känns ärligt.
Musiken är skönt laid-back och konserten gungar på trivsamt och blir gradvis bättre, tajtare och mer smittande även om ljudet till en början är riktigt sunkigt, burkigt och svajigt eller så är det Brown som har problem med rösten ibland?

Självklart händer det som nog de flesta väntat på, att han ska köra nån Stone Roses låt, jag hör några skrika "I wanna be adored"! men efter att ha improviserat fram några takter från Beatles "I wanna hold your hand" så rullar de första takterna från klassikern "Fool's gold" fram och taket lyfter. Fookin' Ayy!
Personligen rös jag hela låten igenom och nu var nostalgin total och ett faktum och när konserten tog slut strax därefter så var jag rent av lycklig och ville bums se en återförening av Stone roses.

Men, med lite distans till det hela, så undrar jag om man verkligen vill ha det? Kan det verkligen bli så bra som det en gång var? Det blir ju sällan det, eller hur?

/Göran

Allt är inte guld som blänker...

Så var Guldbaggegalan över för den här gången och faktiskt så blev det så nu att jag inte såg den, lite mot slutet när Bästa film skulle utnämnas, men jag har alltid sagt innan till kollegor och andra att jag kommer nog inte titta för det brukar bli så pinsamt och förutsägbart och allt, men så kollar jag ändå och sitter och blir förbannad!
Men nu såg jag inte galan och det kanske var lika bra det. Hade nog bara surnat till och tyckt att allt och alla sög men Johan Glans skötte sig tydligen bra som vanligt och Noomi Rapace som vann för bästa kvinnliga huvudroll (förvånad någon?) sa bara "tack, tack och tack" och sen inget mer. Är nog mer än trött på filmen och sin rollfigur vid det här laget.
Och jo! Jag såg ju en rolig grej, en "reklamfilm" för Göta Kanal 4, en snutt som visade på att de skulle försöka flirta med juryn till nästa år med att göra en svår och smal Göta Kanal. Ganska kul faktiskt!

Bästa film blev alltså Män som hatar kvinnor, som även vann för bästa kvinnliga huvudroll och fick publikens pris för bästa film.
Lisa Siwe fick för bästa regi (I taket lyser stjärnorna). Helt obegripligt att inte Fredrik Edfeldt som regisserade Flickan, förra årets bästa svenska film, fick priset, men, men...

Bästa manliga huvudroll gick till Claes Ljungmark för Det enda rationella, har inte sett den så jag kan inte uttala mig.
Kvinnlig biroll Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna och manliga biroll gick till Kjell Bergqvist för Bröllopsfotografen som också tog hem pris för bästa manus skrivet av regissören själv Ulf Malmros.
Enda priset Flickan fick var för bästa foto och det var den verkligen värd.
Även om jag inte var så gaga över Man tänker sitt så var det märkligt att den blev helt utan priser.

Förresten - läste intervjun med manusförfattaren till Flickan, Karin Arrhenius och blev lite förvånad att hon inte tyckte föräldrarna till flickan (som man aldrig får veta namnet på) gjorde nåt konstigt när dom sticker utomlands och lämnar henne ensam i den oansvarige fasterns vård en hel sommar. De ska ju iväg och göra nåt viktigt, rädda barn i en annan världsdel. Visst, men deras eget barn då! Okey att hon lär sig mycket av att vara ensam, hon kommer ur sig skal och utvecklas och allt sånt, men själva kärnfrågan är ju ändå hur föräldrarnas ansvar och moral, gör de rätt bara för att de ska ska "rädda världen"?

Men, det är ju klart Arrhenius måste ju säga så för att annars skulle det inte blivit någon film dessutom är det ju en verklighet, det var det då när filmen utspelas och är det idag fast på ett annat sätt.
Men det blir ju inte mer rätt för det, eller?

GS

Guldbaggenomineringar väcker känslor

Svenska filmåret 2009 var det bästa på länge. Manligt förfall och vuxnas svek blev något av filmårets bäranade tema, med filmer som Flickan, Man tänker sitt och Apan. Men ingen av filmerna finns med bland årets nomineringar i kategorin Bästa film.

Filmrecensenten Ronny Svensson reagerade i filmprogrammet Kino i SR P1 (15/1) att Fredrik Edfeldts Flickan inte kan vinna pris för "Bästa film". I radioprogrammet frågade man sig vad som utgör kriterierna för att bli nominerade i klassen "Bästa film". Svds filmskribent Hynek Pallas menade att varken kritiker och publik styr nomineringarna. Det handlar uteslutande om intern ryggdunkning, ingenting annat. Han kan mycket väl ha rätt.

TA

Nominerade i Bästa film 2010: I taket lyser stjärnorna (regi Lisa Siwe), Prinsessa (regi: Teresa Fabrik) och Män som hatar kvinnor (regi: Niels Arden Oplev)

AT tippar Guldbaggegalan 2010
Bästa film: Män som hatar kvinnor
Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri (Apan)
Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace (Millenium-triologin)
Bästa regi: Fredrik Edfeldt, Flickan
Bästa foto: Hoyte van Hoytema, Flickan
Bästa manus: Karin Arrhenius, Flickan

Min Sanning: 2009 var inget mediokert popår

Göteborgspostens popkrönikör Jan Andersson förklarar 2009 som ett "mediokert skivår". Han saknar helgjutna album.

Visst, albumen fick stå i skymundan för låtarna, förra året. Betyder ett "mediokert skivår" samma sak som ett undermåligt år för popmusiken?

Nej, förstås. Vill man -  kan man ägna timmar (och åter timmar) att lyssna på spår från bländande popalbum, signerat 09.

Svensk pop fortsätter nå ofattbara höjder. Popkvinnorna står för den fränaste utvecklingen. Karin Drejer från The Knife, och hennes projekt Fever ray är ett lysande exempel. Låten When I grew up har remixats av Dan Lissvik från Göteborgsduon Studio. Han hör tveklöst till en av 2009s profiler. Förutom Fever ray har han ett och annat finger med  i Lake heartbeat (förre Brainpoolsångaren Janne Kasks intressanta comeback) och Taken by trees produktioner.

Två poplåtar får utgöra mitt soundtrack 2009. Två poplåtar som får ge ord för min nuvarande livsfas: början på ett åldrande och sökandet efter ett stabilt liv. Jönköpings nästa stora export, Maryonettes, och deras vackert bittra låt Once I was pretty vars enstaka textrader träffar mig skoningslöst.

This is only our youth we are chasing

 Har nog inte känt så stark identifikation med poptextrader sedan The Smiths Heaven, knows I´m miserable now. Den andra låten är Markus Krunegårds Hela livet var ett disco.

Kicken, var är den? Kicken vart tog den vägen? Hela livet var ett disco /Men hur kunde det bli så svårt?

Textraderna stämmer helt överens med ens egna tankar om livet.

Krunegård och Maryonettes illustrerar hur popmusiken växer upp och reflekterar över sin förlorade ungdom. Följden blir inte helt oväntat, en känsla av saknad och tomhet. Tiden kommer utvisa om titeln på Ingentings album Tomhet idel tomhet gör den till 2009s viktigaste popskiva. Om inte, kommer titeln, i alla fall, bejublas länge.
TA
Vad tycker du om popåret 2009?  Vilka är dina favoritlåtar/album?

Conan Vs Leno

Med lite sorg i hjärtat tvingas jag konstatera att det kanske smutsigaste kriget i det amerikanska tv-bolaget NBC:s historia är över och NBC och Jay Leno gick segrande ur striden.
Min favorit av alla talk show värdar är i och för sig Dave Letterman men därefter kommer Conan O'Brien, den galne irländaren som i höstas tog över The tonight show efter just Jay Leno som skulle "starta om" med en ny talk show. Så mycket nytt blev det ju inte, förutom att han inte längre satt bakom ett skrivbord så var det egentligen samma show men tittarna svek kanske mycket för att sändningstiden blev senare än när han hade The tonight show.

Varför NBC nu köper ut Conan från kronjuvelen i amerikansk talk show underhållning, The tonight show, som en gång i tiden leddes av legendaren Johnny Carson, är lite höljt i dunkel. Men troligtvis beror det på vikande siffror som i sin tur beror på att tittarna hade svårt för O'Briens lite mer galna stil, han är yngre, lite mer barnslig och inte lika mainstream som Leno, och hans lite rebell-aktiga sätt att sköta sin shower kanske inte gick hem hos Tonight show publiken på samma sätt som när Leno stod vid rodret.

Nu står det också klart att Leno återvänder till The tonight show, "Jag väljer att fortsätta på Titanic, jag tror inte isberget är så stort, det här skeppet kommer inte att sjunka, och skulle det göra det så finns du där Kev (Kevin Eubanks, Leno's side-kick och orkesterledare) för att spela tills vi sjunker...".
Och NBC löser alltså ut O'Brien för en hemlig summa pengar och med villkoret att han inte söker nytt jobb förrän till hösten och det är ju en sweet deal, inget snack, men Conan vill nog bara jobba och det måste kännas tufft, ett personligt nederlag för honom och ett bittert avsked från ett tv-bolag som han tillhört många, många år.
Men jag hoppas Conan kommer tillbaka bättre och starkare än någonsin för han behövs i rutan. Just nu får man väl hålla tillgodo med Letterman som fortfarande, i sina bästa stunder, är kung. Leno går ju att kolla på, det är småputtrigt och mysigt och som hjärndöd underhållning är det väl okey, men synd att det mediokra, det medelmåttiga, det familjevänliga återigen segrar över det briljanta och komiskt geniala och vildsinta som Conan O'Brien ändå stod för.

Här i Sverige har vi tyvärr inte kunnat se The tonight show med Conan (Kanal 5 har valt att bara visa Lenos nya show) och det är tråkigt men nu får man väl bara blicka framåt och hoppas att O'Brien orkar komma tillbaka i någon form och visa att han inte knäckts av den här solkiga historien.
För det råder nog inget tvivel om att han lär vara eftertraktad hos andra kanaler efter det här. Mycket flis fick han av NBC för att gå och inte lär han bli fattig i höst när han kan välja och vraka bland alla erbjudanden.

Göran Skoglund.

Nykär i 80-tals Goldie!

Lite oplanerat såg jag om komedin Har inte vi setts förut? eller Seems like old times från 1980 med Goldie Hawn, Chevy Chase och Charles Grodin  och blev otroligt positivt överraskad över hur kul den var! Hade nästan glömt bort denna pärla som regisserades av Jay Sandrich som sen gick över till att göra tv (Lödder bland annat) och som skrevs av teaterförfattaren Neil Simon som legat bakom komedisuccéer på bio, tv och teatern under många, många år.

Två år innan denna hylllning till gamla screw-ball farser som t ex Bringing up baby med Cary Grant och Katharine Hepburn så kom en av de största komedisuccéerna någonsin, Tjejen som visste för mycket även den med Hawn och Chase. Vid den här tiden var Hawn filmdrottningen nr 1 vilket defenitivt planterades två år innan då hon och Chase samarbetade första gången i dundersuccén Tjejen som visste för mycket. En komedi som inte bara skulle bli typisk för Hawns karriär under större delen av 80-talet där alla filmer hette nåt med "Tjejen som..." utan också blev något av en blueprint för thriller-komedier under många år framåt.

När jag nu ser om Har vi inte setts förut? så inser jag hur unik Hawn egentligen var. Hon hade the looks (de där enorma, glada ögonen!) och var mycket rapp, rolig och full av komisk tajming, en kvalité som alltid varit ganska så sällsynt bland kvinnliga skådisar. Katharine Hepburn, Barbra Streisand, Madeleine Kahn (från många Mel Brooks-filmer), Michelle Pfeiffer och Julia Roberts är några som jag kan komma på på rak arm.

Kemin mellan Hawn och Chase i Har vi inte setts förut? är elektrisk, det sprakar om deras spel liksom dialogen, det är rappt och roligt mest hela tiden, mycket förstås p ga av Simons manus men också för att Hawn, Chase och Charles Grodin verkligen stortrivs och levererar klockrent.
Kanske håller inte det hela vägen, storyn och tempot tappar fart mot slutet men i stort är det en mycket underhållande gammal hederlig komedi av det slaget som knappt görs längre.

Eller är jag bara en sur gammal gubbe som tycker allt var bättre förr? Även om jag inte tycker det, alltså att allt var bättre back in the day...

Göran Skoglund

Oförglömliga kaffepauser i filmens värld

I över tjugo år hade biopubliken väntat.
Väntat på att Al Pacino och Robert De Niro skulle slutligen sammanföras på film.
Och så händer det. 1995 kommer Michael Manns thriller Heat upp på biograferna.
Filmen visade SVT nyligen (15/1) och den är fortfarande häpnadsväckande.

Många anade något högst ovanligt när två av efterkrigstidens och moderna filmhistoriens
största skådspelare skulle äntligen mötas. Vad blev det då?

En tre timmars film där dem mestadels är var och en för sig. Men så finns det en 5 minuters lång scen.
En scen med både De Niros bankrånare Neil McCauley och Al Pacinos polis Vincent Hannah.
"Det ovanliga" resulterade i en högst banal syssla. Kaffe. De dricker kaffe. De samtalar om livet.
Konkret eftertänksam dialog.

Polisen Vincent Hannah frågar vänligt sin fiende Neil McCauley om han verkligen ska fortsätta sin kriminella
bana. Kan han inte bara sluta?

McCauley kontrar tillbaka: Kan du sluta leva det liv du lever?

Och Hannah skakar på huvudet...

Här fångar regissören Michael Mann upp filmen Heats essäns: motståndarnas slående likheter.
Båda är hängivna sina yrken: däri ligger deras identitet, självförtroende, disciplin och vilja.
Något annat alternativ är otänkbart.

Regissören Mann valde inget åt slumpen, när han filmade Heat. Han var nog väl medveten om historien
med Gudfadern II och De Niro och Pacinos separata insatser.

I filmen Heat utnyttjar Mann det. Filmen liknar en modern Western, publiken hålls på halster i väntan på
Det Stora Mötet (Duellen). "Fikascenen" mellan sheriffen Hannah och bankrånaren McCauley är behaglig, om än laddad. Skärpa i dialogen , och det märks att båda gillar samtalet. Det syns i blickarna och hörs i rösttonerna.

En nästan lika oförglömlig fikascen hittar vi i Sean Penns film Hämnden (Crossing guard, 1996). Där möts ett före detta par spelat av Jack Nicholson och Anjelica Huston över en kaffe. De skrattar åt gamla minnen.

Men på ett litet mikroskopiskt ögonblick vänder det. Skrattet skärs sig i halsen.

Ömhet och gemenskap förvrids till hat och ängslan. Vargögon tänds till liv i Nicholsons blick. I am gonna fucking kill you utbryter han mot sin ex hustru.

TA

Svårt att Simma lugnt!

Har precis kollat klart på den sjunde säsongen av Larry Davids geniala tv-serie Curb your enthusiasm eller Simma lugnt, Larry som den heter här i Sverige och snacka om mumma för alla fans av Seinfeld! Den berömda återföreningen med det gamla gänget (Jerry, Elaine, Kramer och George) är ren gåshud och förutom att denna säsong är den bästa och den mest händelserika och jobbigaste att se så är det självklart så att det mest geniala och mest fantastiska med den är att man efter 11 år åter få se Seinfeld- gänget in action!

De spelar både sig själva och karaktärerna när de ska spela in avsnittet och när man väl ser de sitta på Monk's café igen eller när de är i Jerrys våning så känns det nästan som om tiden stått still.
Anledningen till att David går med på en återförening (för han är väldigt anti först) är att han ser en chans att få tillbaka sin ex-fru, Cheryl och kommer på att om han castar henne i serien så kanske han kan vinna tillbaka henne. Serien är briljant i sin lite mockumentära stil och framförallt är den så oförutsägbar och jobbig (på ett positivt sätt) att man inte kan slita sig från den. Och idén till själva återföreningsavsnittet med Seinfeld är också så pass bra att man tror och hoppas det finns ett helt inspelat avsnitt (det känns som om det borde göra det) som kanske dyker upp som bonusmaterial på dvd-utgåvan eller i nåt annat sammanhang.
Kanske till en nyutgivning av alla Seinfeld avsnitt?

Och man kan inte heller låta bli att tänka på om alla inblandade fick blodad tand och beslutar sig för att göra en ny omgång av Seinfeld... Säger bara - Giddy up!

Göran Skoglund

Golden Globe

Allt han rör vid blir till guld. Och själv blir han kung. I Titanic skrek Leo Di Caprio"I'm King of the world!". Till Avatar skulle James Cameron kunna skrika "I'm King of my world!".
Hans påkostade, revolutionerande skapade 3-D värld i Avatar belönades i natt på Golden Globe galan med pris för bästa drama och bästa regi och då denna gala alltid är en fingervisning om hur det kommer gå på Oscars så kan det mycket väl bli storslam där med.

Bästa komedi blev Baksmällan och skådispriserna gick till Jeff Bridges för bästa huvudroll i dramat Crazy heart och Robert Downey Jr fick pris för sin Sherlock Holmes och Sandra Bullock för The blind side.

De stora förlorarna måste vara krigsfilmen Hurt locker och George Clooney rullen Up in the air som blev helt utan priser.

Bigelows explosiva comeback

Har skrivit om krigsfilmen Hurt Locker på andra ställen men det tål att upprepas igen - Kathryn Bigelow's
krigsfilm om en grupp bombdesermerare i Irak- krigets slutfas är en mästerlig skildring av kriget som en drog. Utöver känslan av befinna sig mitt i helvetet så skapar Bigelow med sin bakgrund som actionregissör en fantastiskt spännande och actionladdad historia som gör att man sitter på helspänn i två timmar.

Nu ska man ju inte lägga för mycket vikt vid det faktum att Bigelow är kvinna men samtidigt så är ju kvinnliga regissörer extremt underrepresenterade åtminstone i Hollywood och inte minst när det kommer till action- och skräckfilmer som väl till 99 % tillhör männens område.
Bigelow, som en gång i tiden varit gift med en viss James Cameron, har hunnit bli 59 bast och hade sin storhetstid, för man väl ändå säga, på 90-talet med filmer som Point break och Strange days, men hade innan dess fått kultstatus med vampyrrullen Near dark och den i mitt tycke underskattade polisthrillern Blue steel med Jamie Lee Curtis. Regisserade även musikvideon Touched by the hand of God med New Order 1989.

Under 2000-talet har hon inte direkt rosat marknaden eller varit särskilt produktiv. K-19 The Widowmaker, ubåts-dramat med Harrison Ford och Liam Neeson från 2002, floppade mer eller mindre och var inte heller särskilt mycket att ha. Innan dess år 2000 kom dramathrillern Weight of water som faktiskt var en helt okey rulle utan att ha det där extra och med namn som Sean Penn, Elizabeth Hurley (vad hände med henne?), Sarah Polley, Katrin Cartlidge (som ju så tragiskt gick bort 2002) och Josh Lucas från bland annat American Psycho & Ang Lee's Hulk.

Sen dröjde det alltså till 2008 då Hurt Locker egentligen blev klar men efter att ha visats på olika festivaler världen över dröjde det hösten 2009 innan den började visas på biografer world wide och the rest is history som man brukar säga. Nu lutar det åt både Golden Globe priser och Oscars statyetter och det är både Bigelow och Hurt locker verkligen värda.

Har du någon favorit bland Kathryn Bigelows filmer?
Kan du namnge vilka av Bigelows och Camerons filmer som Bill Paxton varit med i?

(Near Dark med Lance Henrikson, Jenette Goldstein, Bill Paxton.)

Göran Skoglund

Valet 2010: Toto vs Springsteen

I september är det som bekant riksdagsval.
Det återstår att se om den nuvarande Alliansregeringen får sitta kvar eller om det blir rödgrönt maktskifte.

Socialdemokraternas Mona Sahlin gör ingen hemlighet vem hon har som popidol. På kontoret ska hon

till och med ha ett fotografi av Bruce Springsteen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är inte särskilt musikintresserad. Men det sägs att han gillar gruppen Toto.

Innebörden av Reinfeldt vs Sahlin, i popmusikaliska termer blir en strid mellan Springsteen och Toto.

Leker man vidare med tanken går Sahlins rödgröna lag till val med Springsteens låt Human touch.

Till bakgrunden hör oppositionens

kritik mot nuvarande regering för deras "inhumana politik", å syftat

på reformerna inom sjukersättningssystemet. Rödgröna laget själva påstås vilja ge väljarna och landet mer medmänsklighet. Sympatiskt, men hur i hela fridens namn ska detta skapa flera arbetstillfällen?

Regeringen går till val med bibehållen arbetslinje. Det ska löna sig med att arbeta, flera ska ut i arbete, mindre sjukskrivningar osv. Hold the line med Toto känns därför som regeringens ledmotiv i valet 2010.

Konsekvent, men vad är det för vits med att få flera ut på arbetsmarknaden? När det inte finns några jobb att få?

Vad röstar du på?

Human touch (rödgröna) eller Hold the line (alliansen)?

TA

akvarium

FISH TANK (2009)
Brittisk diskbänksrealism i
regi av Andrea Arnold
Medverkande: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing m fl.
Betyg: AT AT AT AT

Brittiska regissören Andrea Arnolds andra film efter debuten Red Road (2006) är ett diskbänksdrama som inte bara ligger däruppe i eländenivå med de riktigt skitiga rullarna av Ken Loach utan som faktiskt slår de på fingrarna rent filmiskt och genre-förnyarmässigt också skulle jag vilja påstå.

Jag menar, hur många skildringar på vita duken har man inte sett som tar upp England av idag, the lowclass med sina problem, våld, incest, droger och alkohol. Trasiga familjer, noll kärlek och ett kallt samhälle som bara skiter i sina invånare. Ibland blir man trött på såna filmer och kan känna att man sett det man vill se, vad kan ännu en rulle bidra med?

Jo, i det här fallet så handlar det om två saker. Den ena är regissören själv, Andrea Arnold (på bilden till vänster) som med en klockren precision, detaljrikedom och en slags självklar känsla för miljöer, timing, musikval framkallar en realism och en närhet som blir väldigt angelägen och brännande. Det andra är sensationen och naturbarnet i huvudrollen Katie Jarvis, född -91 och med tidigare noll erfarenhet av teater eller film, som här lirar Mia, 15 år. En troublemaker med dansdrömmar och som ser det som den enda chansen att komma därifrån - eller åtminstone att kunna drömma sig till en bättre plats.

Det finns ju en uppsjö av fantastiska debuterande barnskådisar och många gånger har det gått inflation i superlativer om alla unga, okända skådisar som kommer fram från ingenstans.

Men banne mig om inte den här Jarvis är nåt av det grymmaste jag sett på den vita duken. Helt knäckande, naken, ärlig, sårbar, äkta, ja, you name it.

Mannen som kommer in i hennes liv och förändrar allt, mammans nya pojkvän, liras av den flitige Michael Fassbender som verkligen har många strängar på sin lyra. Utmärkta insatser in filmer som Eden lake, Hunger, Inglourious basterds för att nämna några och han dyker upp i typ 3, 4 filmer under 2010.

Man tror sig ibland veta hur det ska gå för Mia, men regissören Arnold håller en på halster och lyckas skapa en fullständigt trovärdig story så att det liksom blir som det blir och man köper det. Man slits mellan hopp och förtvivlan och känner inte bara för Mia utan för många av karaktärerna. Även om man inte alltid gillar dom i alla lägen, särskilt inte Mia vid vissa tillfällen och inte heller hennes mamma, även om man förstår varför hon är som hon är. Och att det finns många, många som är som hon. Mias mamma, en ung, partysugen, oansvarig, mansslukerska som i stort sett skiter i sin äldsta dotter spelas utmärkt av Kierston Wareing från Ken Loach- filmen It's a free world (2007).

Välspelat över hela linjen och nyanserat och du har den där knuten i magen hela tiden men kan inte sluta titta och det är väl tecken på en bra film, hur jobbig den än är att ta sig igenom.
Man vet aldrig riktigt hur Mia ska orka, om hon kommer orka, men samtidigt finns den där glöden, envisheten och ett inre driv som gör att man känner att hon kommer bli alright tillslut. Hoppas man...

Ytterligare ett lager av mästerlighet i filmen är hur Mia uppfattas av omvärlden och hur hon uppfattar sig själv, hon är något av en tomboy men precis som hon smyger med dansen så smyger hon med de mer feminina attributen som smink, örhängen och annat. Det är när hon ska dansa som de åker på, annars är det träningsbrallor, uppsatt hår och hood som gäller. Den inre kampen om vem hon är och vad som händer i kroppen är ett drama i sig som Arnold tillsammans med Jarvis lyckas engagera tittaren ordentligt i.

Några magiska scener som gör att den förtätade realismen glider över i något annat, något mer filmiskt, gör inte att filmen tappar trovärdighet utan den blir bara mer stärkt av det, man sugs mer in i Mias värld och hur hon faktiskt känner sig som instängd i ett akvarium och om det är en känsla hon gillar eller om det är som en fångenskap hon vill bryta sig ur med hjälp av dansen är jag inte säker på, men det är vackert skildrat hur som helst.

Nu kanske det här låter som högsta betyg, men det blir inte riktigt det, kanske med lite distans längre fram, storyns grundläggande brist på originalitet och speciellt en utdragen, mycket jobbig scen som har med ett litet barn att göra så stannar betyget på en 4:a. En stark sådan.

Andrea Arnold är en mycket talangfull regissör helt klart, nu måste jag snabbt spana in debuten Red road! Och Katie Jarvis har redan skapat eko ändå bort till Hollywood, snacka om att gå från total anonymitet till en av filmvärldens nu största snackisar på mycket kort tid!

Ska bli intressant hur som helst att följa Jarvis vidare öden. Blir hon kvar i England och väljer kanske att satsa på nåt helt annat än film? Eller fångar Hollywood upp henne och käkar upp henne för att spotta ut henne som en ny Keira Knightley att spela i typ Pirates of the caribbean 5?
Göran Skoglund.

Plågsamt och skrämmande mansportätt

Den fria viljan (Der freie wille)
tyskt drama från 2006
Regi:Matthias Glasner
Medverkande: Sabine Timoteo, Jürgen Vogler, André Hennicke m fl.
AT AT AT AT AT

Kan människan förändras? Frågan har ställts många gånger i filmens värld. Men svaren brukar då oftast vara förenklade. I den tyska filmen Den fria viljan kompliceras dock frågan, svaren och bilden av en våldtäktsman nyanseras. Våldtäktsmannen Theo kommer ut i samhället efter 10 år på anstalt. Nu vill han
starta om och leva ett normalt liv.

"Jag vill visa samhället att jag är en förebild. Att jag kan förändras och leva ett vanligt liv", säger Theo vid en anställningsintervju på ett tryckeri.

Till en början verkar det mesta gå åt rätt håll. Theo lyckas få jobb på tryckeriet. Han bor på ett gruppboende och får en god stödperson. Han inleder ett förhållande med en ung kvinna, Nettie. Hon bär också ett mörkt förflutet. Nettie ger Theo moderlig kärlek och uppmuntran. Theo känner dock att "monstret" i honom är på väg tillbaka.  Kan kärlek besegra alla hinder? Hur fria är vi människor i våra livsval?

Jürgen Vogel gör ett plågsamt naket porträtt av den komplexe, trasige och tragiske Theo. En människa som hatar världen för att han inte kan älska sig själv.

Det är ett rörande och hänsynslöst skrämmande drama. Den fria viljan har likheter med amerikanska The Woodsman (2004), även den om en kriminell sexförbrytares svåra väg tillbaka. Men The Woodsman (med Kevin Bacon) är betydligt mer konventionell i sensmoral och i dramaturgi. Den fria viljan är en fulländad film, om än en jobbig sådan som du inte bör missa.
TA

Totalt fast i en enda roll

I P1s Kulturnytt (8/1) recenserade Jenny Teleman komedin Har du hört ryktet om Morgans. Teleman ansåg att filmen fungerade mer som en lansering av olika varumärken än som film.

Huvudrollsinnehavarna Hugh Grant och Sarah Jessica Parker är mer eller goda exempel på det. Parker är väl mest förknippad med tv-serien Sex and the city. Serien har fått stort genomslag bland främst en kvinnlig publik. Karaktärernas modesval,partyliv, råhuggna humor, och ständiga jakt efter Prinsen har med all säkerhet haft inverkan på många unga kvinnors konsumtion.

"Varumärke" i betydelsen av "en livsstil" så stämmer, alltså Sarah Jessica Parkers roll som Carrie i tv-serien Sex And the city väl överens.

Beträffande Hugh Grant är hans ställning direkt fascinerande. Han fullständigt "äger" rom-com scenen. Åtminstone bland sina manliga kollegor. Vad är det då han bemästrar som ingen annan man?
Handlar det om för dålig och tunn konkurrens? (Matthew McConaughey, Richad Gere, Tom Hanks, John Cusack etc.)

(Dessa frågor har nog lika många svar som landets befolkning.)

Jag har inget emot Hugh Grant. Han är stundtals sympatisk och har en viss fallenhet för komisk tajming. Men, det är en smula sorgligt att se honom ständigt återkomma i romantiska komedier.

Det är som han slentrianmässigt bara slås av och på. Som om han vore en lika självklar accessoar för romantik som räkor och vitt vin var förr.

Grants karriär är slående framgångsrik. Men han har fått betala ett högt pris. Totalt fast i en enda roll - den kvinnoattraktiva ungkarlen. Och då med vetskapen att han började i aktade kostymfilmer som t ex Maurice på 80-talet. Genombrottet kom 1994 med Fyra bröllop och en begravning och sedan dess har det blivit ett antal upprepningar, förlåt, romantiska komedier.

Blev karriären som han hoppades på, Hugh Grant, 49, fd konststudent vid Oxford?

Hans bästa roll, hittills, är i filmatiseringen av den omtyckte författaren Nick Hornbys roman About a boy (Om en pojke). Här får nämligen myten om Hugh Grant - som den alltid charmante och stiliga engelsmannen - en rejäl törn. I About a boy spelar han Will Freeman, en omogen och småbutter ungkarl. Freeman ljuger för singelmorsan Rachel (Rachel Weiz) att han är ensamstående förälder. Hur länge håller lögnen?

TA

Inte bara för Trekkers

STAR TREK
Regi: J J Abrams
Medverkande: Chris Pine, Zachary Quinto m fl
Speltid: 2 tim 7 min
Betyg: AT AT AT AT (Blu-ray-utgåva)


Efter mycket om och men såg jag till slut den nya Star Trek filmen, regisserad av tv-serie gurun J.J Abrams som legat bakom succéer som Lost och Alias.

Som den Star Wars- fan jag fortfarande är så har jag alltid haft ett motstånd mot Star Trek, det har liksom varit antingen eller där. Star Wars är fantasy och matiné-äventyr medan Star Trek är science-fiction och mer teknik än magi. Jag har försökt komma in i den där världen, försökt se ett par filmer och tv-serier för att kanske hitta nåt som gör att jag fastnar. Men nej, det har inte funkat. Inte förrän nu, när Abrams mot alla odds lyckades förena det som en gång gjorde Star Trek så stort och populärt med något nytt och modernt och mer actionbetonat.

Abrams har lyckats med att göra sig populär bland de mest konservativa Trekkers och även fått med sig såna som jag som varit så skeptisk till hela Star Trek- grejen med ett snyggt, underhållande äventyr som det verkligen svänger om!

Utan att vara expert, som sagt, så känns storyn typisk Star Trek med svarta hål, tidsresor och annat vetenskapligt och de har även lyckats få med Leonard Nimoy, alltså original- Spock, med här på ett häftigt sätt.
Star Trek - the future begins är originaltiteln och det ska väl betyda att sagan om Star Trek börjar här, det är alltså en prequel till de tidigare typ 10 eller är det 11 filmerna och alla kända karakärer finns med. Spock, Kirk, Scotty, Sulu och så vidare.

Abrams har i alla fall lyckats få mig att vilja följa med på fler Star Trek äventyr i framtiden med detta visuella fyrverkeri till actionfilm som också har mycket humor, distans och fantastiska effekter. Och jo visst är det Eric Bana som syns bakom sminket som den Romulanska kaptenen som blivit en svuren fiende till Spock och hans folk.
Också kul och oväntat var att se Winona Ryder i rollen som Spocks mänskliga mamma!

Som Star Wars fan, får man säga Live long and prosper?

Göteborg får celebert besök

Några veckor före jul blev det klart. Filmstjärnan Kevin Costner kommer till Lisebergshallen, Göteborg i slutet av februari för att spela med sitt countryrockband Modern west.
Inte illa. Musikaliskt är det klart ett lotteri, men det är sekundärt. Enligt uppgifter till GP (Göteborgs posten) så har skådespelaren varit påtänkt för Ladies night. Nu blev det ett desto bättre sammanhang.
Kevin Costners filmkarriär under 00-tal  är  en salig blandning av högt (The Guardian) och  lågt (3000 miles to Graceland) och rollerna varierade; alltfrån psykopater (Mr Brooks) till läkare (Dragonfly). Det nya decenniet börjar också intressant för Kevin Costner, (om än utanför filmkamerorna), i rollen som sig själv i en rockorkester på världsturné!
Kommer han övertyga i den rollen, tro?
TA

Andra skådisar som försökt med musikkarriärer (i urval) :
Don Johnson (spelade bland in albumet Heartbeat i mitten av 80-talet
titelspåret blev en mindre hit), Dennis Quiad (bandet heter Dennis Quiad and The Sharks) Scarlett Johansson (gav med Pete Yorn ut albumet Break up) , Patrick Swayze (fick en hit med She´s like a wind till filmen Dirty Dancing), Russel Crowe (hans band heter The Ordinary fear of god) , Juliette Lewis ( spelade i fjol på en rockklubb i huvudstaden, med sitt kompband The Licks)

Svårt att stå emot propagandan

SVT visade Country music awards (CMA)  nyligen (5/1), på bästa sändningstid. Man kan fråga sig om det var bifogat. Vari ligger allmän intresset, att visa något som är mest en amerikansk angelägenhet?

Såg man som jag hela spektaklet, finner man ändå någon form av underhållningsvärde. 
På countrygalan CMA prisas en av programledarna till "Årets manliga sångare". På Countrygalan CMA utropas det som ett mantra: countrymusiken är  hederlig och ärlig musik, och att den handlar om känslor och om "vanliga människor".

Klart roligast är sångaren Darious Ruckers uppträdande. Det är  anmärkningsvärt att före detta sångaren i ett av 90-talets mest utskällda popband, Hootie and the blowfish, fortfarande står upp. Låten är dock inget att hurra för. Noterar också att en annan kritikerutskälld artist Dave Matthews uppträder, men han överraskar inte. Billy Gibbons från Zz Top gästspelar med Brooks and Dunn,  och skägget är så där långt som jag minns det.  

Vi bjuds på föga  country av den äldre skolan i sammandraget av Country music awards 2009. Det som kallas country här är slick, mainstream paketproducerad FM-pop, med en och annan fiol och steel guitar. Närmaste vi kommer, "traditionen",  Kris Kristoferson delar ut priset "Bästa sångerska". Priset vinns av den 19-åriga sångerskan Taylor Swift. Swift  tar hem de tunga klasserna, Årets album, video, sångerska, underhållare. Hon har ett ordentligt stöd i form av tonårstjejer som viftar med flaggor och plakat och sjunger hysteriskt med i hiten Fifteen.

Och under några minuter blir jag bortgjord. Kluven om Taylor Swift. Är det bra pop/country? Eller håller jag på att omvändas, och bli en del av produkten av en och halv timmes sydstatspropaganda?
TA