2018 i filmer och tv!

Årets bästa filmer och tv-serier!
Göran väljer:

1. A star is born (Regi: Bradley Cooper)

Årets ståpäls deluxe när Cooper och Lady Gaga spelar och sjunger ihop i den bästa och mest hjärtevärmande filmen på bra länge. Inte minst imponerar Lady Gaga otroligt som skådis. Att hon kan sjunga visste man, men vilken roll hon gör!

2. Roma (Manus & Regi: Alfonso Cuarón)

Mexikanske regissören Cuarón, som efter flytten till Hollywood bl a gjort en Harry Potter-film och Oscarsbelönade ”Gravity", går här tillbaka till rötterna med denna Netflix-producerade svartvita film om hans egna uppväxt i övre medelklassen i tidiga 70-talets Mexico, i stadsdelen Roma. Mästerligt, vackert, gripande och känslosamt om livet mot bakgrund av det politiska efterspelet av fotbolls-VM 1970 med bl a våldsamma studentuppror som följd. Egentligen är Roma lika mycket berättelsen om hushållerskan Cleo som trots privata problem blir den som håller ihop den stora familjen. Visades kort på bio, finns nu på Netflix. 

3. Three billboards outside Ebbing, Missouri (Manus & Regi: Martin McDonagh)

Suveräna prestationer över hela linjen i denna mästerliga historia från amerikanska södern. Mästerligt om rätt och fel, om brott och straff, om sorg, hämnd och upprättelse. Och om att försonas och förändras trots arv och miljö.

4. A Quiet Place (Regi: John Krasinski)

Sällan har det varit så tyst både i en film och i en biosalong när vikten av tystnad spelar en så avgörande roll i dystopisk rysare av bästa märke! Årets överraskning!

5. Isle of Dogs (Regi: Wes Anderson)

Texas-födde Anderson har gjort det igen! Oavsett om han gör spelfilmer som The Royal Tenenbaums eller The Grand Budapest Hotel. Oavsett om han gör stop-motion-animerade som Den fantastiske räven eller nya Isle of Dogs, som ser ut som en gammal dockfilm, så gör han det som ingen annan. Säreget, ömsint, roligt, fullt av detaljer och nostalgi och värme. Isle of Dogs är en njutning in i minsta ruta och detalj!

6. You Were Never Really Here (Regi: Lynne Ramsay)

En av vår tids bästa skådisar Joaquin Phoenix gör här ett fantastiskt porträtt av ångestdriven hit-man som räddar en tjej ur trafficking-träsket. Ingen superoriginell idé men anslaget, fotot, musiken och det hårda, osminkade våldet skapar en helhet som golvade mig. 

7. Hereditary (Manus & Regi: Ari Aster)

Kallades på förhand en ny Exorcisten och den läskigaste skräckfilm som gjorts, men inget av det stämmer. Mindre skräckfilm och mer existentiellt och pretentiöst och ambitiöst familjedrama med rysarinslag om sorg och att försöka komma ut på andra sidan. Toni Collette går i spetsen för en lysande ensemble. 

8. Mission: Impossible – Fallout (Manus & Regi: Christopher McQuarrie)

Tom Cruise gör fortfarande alla stuntscener, bryter ben men biter ihop och levererar som få filmstjärnor. Årets action är den bästa i M:I-serien och garanterar svettig och rejäl underhållning.

9. Lady Bird (Manus & Regi: Greta Gerwig)

Gerwig, som både skrivit manus och debutregisserat, träffar helt rätt i det mesta med denna tajta och självsäkra uppväxtskildring under den kaliforniska solen. Saoirse Ronan som Lady Bird är…oemotståndlig.

10. Gränsen (Manus & Regi: Ali Abbasi)

Lyckad och säregen hybrid av trolsk sagoromantik, skräck och deppiga vardagsmiljöer. Imponerande insatser både framför och bakom kameran. Bygger på novell av John Ajvide Lindqvist.

Tv-serier!

1. Patrick Melrose (HBO)

Fantastiskt överfört från böckerna till tv-serie-formatet! Becksvart brittisk humor blandas med lika svart och destruktiv (över)levnadsberättelse där huvudpersonen Patrick tolkas helt makalöst lysande av Benedict Cumberbatch!

2. The Haunting of Hill House (Netflix)

Något av en överraskning! Klassiska  romanen av Shirley Jackson som serien bygger på är ganska kort och inte speciellt lik serien. Men skaparna har utgått från boken och broderat ut ett fantastiskt resultat! Mer familjedrama än skräck och ett väldigt välspelat och välgjort sådant. Snyggt, ambitiöst och modigt att våga låta berättelsen ta sin tid. Jag blev imponerad och berörd!

3. Sharp Objects (Hbo)

Ytterligare en roman som ligger till grund för denna gotiska, snygga, heta och välspelade mini-serie. Som de bästa och mest minnesvärda tv-serierna (eller filmerna, för den delen) så är det historien och karaktärerna som är viktigast. Och trots att det är mystiskt och spännande så är det familje-storyn som gör Sharp Objects så stark. Och Amy Adams är brutalt bra!

4. Bodyguard (SvT)

Skaparen av mästerliga tv-serien Line of Duty (BBC) ligger bakom denna miniserie som både lyckades vara aktuell, engagerande, grymt välspelad, överraskande. Och, inte minst, makalöst spännande!

5. The Terror (Amazon Prime)

En tv-serie som bygger på en bok! Nämen!! Även denna gång har övergången funkat utmärkt. Dan Simmons bok från 2007 är fiktion baserat på en verklig händelse om en expedition som 1845 fastnade i Arktis och under 3 år kämpade för överlevnad, både internt (svält, sjukdomar) och externt (hungriga isbjörnsliknande varelser).

6. En engelsk skandal (SvT)

Föredömligt format (3 avsnitt) och en engagerande och spännande historia från sena 60-talets England om en homosexuell politiker och hans relation med en ung man. Hugh Grant har fått välförtjänt bra kritik för sin roll!

7. Maniac (Netflix)

Emma Stone och Jonah Hill är makalösa i denna skruvade och märkliga och roliga sci-fi komedi. Uppfriskande om inte annat!

8. Caste Rock (HBO)

Trots att Stephen King är inblandad så bygger denna serie inte på någon bok. Däremot är storyn inspirerad och baserad av och på karaktärer och miljöer från Kings penna. Bill Skarsgård, som ju fick finfin respons för sin roll som clown i King-filmen Det (2017), har en bärande roll.

9. The Ozark säsong 2 (Netflix)

Första säsongen med familjen Byrde från Chicago som pga trubbel med maffian flyttade till hålan Ozark, var gnistrande mörk och spännande. Denna gång är det något svagare men ändå beroendeframkallande och lika spännande. Älskar Jason Batemans nollställda nuna och frun Laura Linney är lika grym hon. 

10. Lodge 49 (Amazon Prime)

Kurt Russell och Goldie Hawns son Wyatt Russell flummar på som den värsta The Dude i denna kaliforniska laid back komedi som är skönt skruvad.

In Memorian - Några av de människor inom film och tv som gick ur tiden i år.

Margot Kidder - Skådespelare

Stan Lee - Serietecknare, författare

Sondra Locke - Skådespelare, filmregissör

Nicolas Roeg - Filmregissör, filmfotograf

Bernando Bertolucci - Filmregissör 

Penny Marshall - Skådespelare, Filmregissör

Ricky Jay - Skådespelare, trollkarl, författare

ÅRETS FILMER OCH TV-SERIER 2018

Thomas väljer :

1) A STAR IS BORN regi: Bradley Cooper
Musiken, drömmarna och kemin mellan Lady Gaga och Bradley Cooper lämnade ingen oberörd.

2) LADYBIRD regi: Greta Gerwig
Förstklassig och bedårande "ungdom blir vuxen"-skildring med både hjärta och hjärna. Laurie Metcalf och Saorse Ronan ger oss ett unikt komplext mor och dotter förhållande.

3) ISLE OF DOGS regi: Wes Anderson
Det är inte en film för alla , men uppenbart en fest för alla Wes Anderson-vurmare! I hans lekfulla och stilrena framtidsdystopi har man aldrig tråkigt, där bland annat Bryan Cranston och Scarlett Johanson ger röster till excentriska hundar.

4) GRÄNS regi: Ali Abbasi
Denna John Ajvide Lindqvist-filmatisering är något av det mest egendomligaste som jag sett på många, många år. Otäckt, spännande , vackert och egensinnigt om utanförskap och kärlek som spränger gränser gång på gång.

5) CALL ME BY YOUR NAME regi: Luca Guadagnino
Bitterljuvt filmiskt vykort dränkt i persika skickat från ett 80-tal i ett somrigt norra Italien. Filmens manus är skrivet av James Ivory (Återstoden av dagen) med unga stjärnskottet Thimothee Chamalet och Armie Hammer i huvudrollerna. Detta är en film som växer för varje dag som går.

 

6) YOU WERE NEVER REALLY HERE regi: Lynne Ramsey
Obehaglig och spännande dramathriller om en plågad ex-soldat som försöker rädda en flicka ifrån trafficing. Joaquin Phoenix fascinerar som få andra manliga skådespelare. Är detta hans bästa roll hittills?

7) HJÄRTAT regi: Fanni Metelius
Sensationell regidebut av 31-åriga Fanni Metelius. Hon spelar dessutom huvudrollen i ett ovanligt träffsäkert och "sant" kärleksdrama. 

 

8) AMATÖRER regi: Gabriella Pichler
Vems bild är den rätta av staden du lever i? frågar sig Jonas Hassem Kemiri och Pichler med deras välskrivna och vassa manus. Landsbygden slår tillbaka!

9) THREE BILLBOARD OUTSIDE EBBING MISSOURI regi: Martin McDonagh
Årets stora Oscarsvinnare gjorde ingen besviken med högklassig dialog och bejublande skådespeleri från samtliga namn i ensemblen.

 10) FIRST REFORMED regi: Paul Schrader
En präst (Ethan Hawke) håller på att förlorar hoppet, livslusten och framförallt Guds röst. Kan Gud förlåta oss för vad vi gjort mot den här världen? Paul Schrader lyckas med konststycket att sammanföra Bergmans Nattvardsgästerna med sin egen Taxidriver , vilket blir en högintressant och blytung uppgörelse med vår er egen samtid.
   

Övrigt: Jag såg knappt några tv-serier alls under det gångna året. Jag följde dock SVTs storsatsning Vår tid är nu, och dess andra säsong. Mycket sevärt där karaktärerna får blomma ut och överraska. Bröderna Löwander (Adam Lundgren och Mattias Nordkvist) byter verkligen skepnader, och vem blir egentligen god och ond?

Amerikanska The Deuce var smått beroendeframkallande med stjärnor som James Franco och Maggie Gyllenhaal i bärande roller.

Yellowstone av Taylor Sheridan (Sicario, Hell or high water, Wind river) var tveklöst årets stora besvikelse. Ointressanta karaktärer i smaklös historia fylld av våld och brutaliteter. Jag har gett Kevin Costner så många chanser. Nu känns det som jag inte orkar mer.

God jul och gott nytt filmår önskar Thomas!

Penny Marshall (1943-2018)

Penny Marshall har avlidit , 75 år gammal. Hon gjorde flera varma, underhållande och roliga filmer i karriären som Tjejligan (1992) , Uppvaknanden (1990) och min personliga favorit Big (1988). Hon var god vän med Carrie Fisher, bror till Gary Marshall (Pretty woman) och hennes ex var Rob Reiner (Spinal tap, Stand by me). I en teveintervju med ABC News (7 juni 1988) beskriver sig själv som filmregissör med både självdistans och ironi:

- Jag  blir mer än besatt av filmprojektet. Jag driver alla till vansinne. Jag sover inte. Jag är alltid nervös under inspelningen. Jag är ingen hejarklackledare som hela tiden säger "Bra". Jag låter mest kameran rulla, det kommer alltid något bra ur den. Jag är mer typen som säger "Uh, action"....  

Marshall var före filmregissörskarriären känd från teve-serien Laverne and Shirley (1976-1983). Hon sägs ha dött efter komplikationer med diabetes. Vi glömmer dig aldrig.
Källor: Aftonbladet https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/zLBV65/skadespelaren-och-stjarnregissoren-penny-marshall-har-dott
https://sv.wikipedia.org/wiki/Laverne_%26_Shirley
https://abcnews.go.com/Entertainment/video/june-1988-penny-marshall-talks-directing-big-59894502
TA

Systrar i stöten!

Bara tanken på Ocean´s 8 skänkte förhoppningar om god underhållning. Efter att filmen blev en realitet och man fick se ensemblen , då var det liksom klart. Vad kunde gå fel?  Resultatet;  en kriminellt underhållande film. En idiotsäker stöt, eller? Ja, onekligen är det så. Allt är supersnyggt, smart, roligt och lekfullt. Jag hade jättekul båda gångerna jag såg den här filmen. Ocean´s 8 är en skön påminnelse om hur kul det kan vara med film!

Rollbesättningen ingjuter verkligen stjärnstatus och verkligen girl-power.
Hade Ocean´s 8 varit gjord om inte för #Metoo?

Kanske , kanske inte. En liknande kvinnlig spinoff har vi ju sett tidigare, då innan #Metoo, i form av Ghostbusters (2016).

 Anne Hathaway är briljant här, likaså Cate Blanchett. Och då har vi inte ens nämnt Sandra Bullock!
 Sandra Bullock har under de senaste åren genomgått en häpnadsväckande transformation. Hon har gått  mot en stigande form i sin karriär. Det har förändrat bilden av henne och hon har fått en tyngre status än tidigare. Detta färgar av sig på filmen.  Hon glänser och stortrivs i rollen som Debbie Ocean (syster till George Clooneys karaktär, Danny Ocean) som precis avtjänat ett längre fängelsestraff.

Hon har egentligen bara ett enda fokus. Att hämnas på sitt ex som fick henne in bakom galler. Debbie vet hur hon ska göra. Hon samlar ihop kompetens i form av ett gäng omaka kvinnor. De planerar in i minsta detalj en kupp mot den årliga Met-galan i New York. Under galan kommer nämligen Debbies ex medverka på en större middag med flera fashionabla gäster. Vid sin sida har han en snobbig skådespelerska (Anne Hathaway) som bär ett smycke värt flera miljoner. Ett lovligt byte för Debbie Oceans brokiga skara "systrar". TA

Ekomannen

Mycket intressant text av författaren Henrik Bromander i DN (1/12 2018). Han har skrivit flera väldigt fascinerande och läsvärda romaner om manlighet. I artikeln i DN håller han sig kvar på den arenan. Han frågar sig var finns den goda mannen , ett år efter Metoo. https://www.dn.se/kultur-noje/henrik-bromander-var-finns-den-goda-manligheten/

Bromander letar i reportaget  efter män som stöder progressiva värderingar. Han möter en docent vid namn Martin Hultman , verksam vid Chalmers. Han skriver om ekologisk maskulinitet. Tankarna /teorier inte helt lätta att greppa. Det handlar om en maskulinitet som både utstrålar beslutsamhet, hårdhet samt inslag av medkänsla. Man skövlar och erövrar inte naturen hur som helst. Mannens syn på natur och människa - går samman. Man vill bevara och här finns en konservativ kraft, samtidigt tror man på marknadskrafter grön ekonomi och klimatsmart företagande.

Ett exempel på ekomannen är Arnold Schwarznegger, enligt forskaren Martin Hultman. Han beskriver honom som en man som i takt med hur den rådande mansbilden har förändrats. På 80-talet under Reagan-eran , var han en våldsam actionhjälte som dödade terrorister och diktatorer. På 90-talet drev han med sig själv och på ett ironiskt sätt visade sin mjukar sida (i filmen Dagissnuten från t ex). Ömheten kunde dock bytas ut när som helst till aggressiv hårdhet. Och under 00-talet framställdes han som en miljöhjälte och guvernör i Kalifornien. Läs hela artikeln på https://www.dn.se/kultur-noje/henrik-bromander-var-finns-den-goda-manligheten/
TA   

Polisfilmens "oförmåga" till förnyelse

Filmen "End of Watch" och vars titel syftar på "arbetspasset/skiftets slut" för poliserna Brian Taylor (Jake Gyllenhaal) och Miguel "Z" Zavala (Michael Pena). Kan de släppa sitt jobb efter ett arbetsskift? Vilka personer är de utan polisbrickan? Vad gör de med en människa som bara får se människors allra mörkaste sidor dag ut och dag in?
Brian Taylor är före detta marinsoldat, han deltar i ett filmprojekt, vilket innebär att hans arbetsdag filmas ständigt från morgon till kväll. Detta är inte uppskattat av alla hans kollegor. Han och partnern "Z" arbetar i Los Angeles. De får ofta larm om händelser i distrikt 3. Ett ökänt område kantat av droger och människohandel. Successivt dras poliserna in i ett svårmanövrerat krig med mexikanska drog och människosmugglare. De kriminella krafterna är starka. De unga poliserna varnas av kollegor att gå varsamt fram. Men kan de verkligen hålla tillbaka sina impulser?

Polisfilmen är numera en ganska utsliten genre. Jag har sett polisfilmer i snart 30 års tid. Några är mästerverk i genren (Den korrumperade snuten, Serpico t ex) , men många är alltför slätstrukna. En del är bra men lider av grava förenklingar. End of Watch är dessvärre inget undantag. Den har kvalitéer , inte minst från skådespelarna och miljöerna är riktigt ruffiga och ganska obehagliga. Manuset har verkligen ambitioner ; det finns plats för djup och en del existentiella frågor. Men i all COPS-tv-serie influens (som funkar väldigt bra) som ger en autentisk och dokumentär karaktär förloras en viktig grundläggande bit. Så har det sett ut i hela mitt liv. Vi ska känna sympatier för poliserna , men ingenting för "skurkarna". Skurkarna är fortfarande efter 30 års tid , vapenfixerade och empatilösa mördare som skrattar efter sista skottet. Vad är det med polisfilmer , att vi sällan kan få komplexare porträtt av de kriminella än så här? Eller har vår egen syn av kriminella förändrats efter HBO-serier som Sopranos och framförallt The Wire? Nej,  att berätta om banditer, bovar och poliser på ett annorlunda sätt, var och är Point Break (1991) av Kathryn Bigelow - fortfarande  banbrytande. Hon ändrade synen på vem som kunde vara vad. TA

Den öde stranden

Det är 1962 och Florence (Saoirse Ronan) och Edward (Billy howle) har nyss gift sig. De skall tillbringa sin bröllopsnatt, nära Chesil beach , i Dorset, i södra England. Men natten blir inte alls som de tänkt sig. Den blir dock avgörande för var och ens liv....

På Chesil beach är ännu en stark Ian McEwan filmatisering av en omtyckt roman. Den har kanske inte det episka och det storslagna över sig som 2007 års Försoning , men visst finns det ändå ett stort dystert drama, värt att berätta om , även här.

Temat är bitterljuv förlust och beskriver hur en kärlek dansar i otakt. En dans utan som helst koreografi. Ibland räcker inte ens järnvilja eller ömsesidig vilja att åstadkomma det vi vill ha. Det krävs andra saker också. För Florence och Edwards del, får de symbolisera - den nya tiden vs den gamla tiden - Chuck Berry möter Chopin ungefär. En världsförnyare möter en konservativ kraft. Kan de bli kärlek? Kan de ens mötas? Tänk om de bara är reaktioner på varandra men knappast det kloka valet sett utifrån deras skilda behov?

Jag gillar bäst sidospåren, de små historierna som finns i själva huvudintrigen. Historier eller snarare faktorer som kanske kan förklara eller skänka ännu mer djupare ljus kring en olycklig kärlekssaga. Miljöerna är stilfulla och skådespeleriet och dialogen är yppersta toppklass. En av årets mäktigaste dramafilmupplevelser, helt klart! TA  

Sthlm filmfestival 2018 - en kort summering

Stockholm filmfestival 2018 firade inte bara 29 år som fenomen, utan också med jämställdhet. Hela 80 procent av debutanterna som medverkade i sektionen Discovery utgjordes av kvinnliga regissörer.  Gunnel Lindblom tilldelades Stockholm Ahievement Award och Mary Harron (American Psycho) fick priset Stockholm Lifetime Achievement Award. Alba August belönades med en Stockholm Rising star. Den iranska regissören Asghar Farhadi (The Salesman) tog också emot Stockholm visionary Award.


Filmfesten invigdes med en slutsåld föreställning av Anna Odells nya film, X & Y. Det blev extra festligt. Regissören och motspelaren Mikael Persbrandt var på plats på Skandia i ett uppskattat Face 2 face-samtal. Kommer Anna Odell göra film framöver som inte utgår ifrån sig själv? Vad kommer hon göra i framtiden? undrade nog flera i publiken. Hon tillhör tveklöst svenskt filmhopp och filmframtid.

Hennes egensinniga idéer livar upp och behövs verkligen. Hon vågar som ingen annan, undersöka, ifrågasätta och leka mellan fiktion och verklighet. Ett meta-grepp som både underhåller och väcker nya tankar. Hennes film X & Y tävlade om pris för Bästa film. Men kanadensiska   Jasmin Mozaffari knep det prestigefulla priset för sin debutfilm, Firecrackers.

Övriga pristagare (i urval):
Bästa regi: All good av Eva Trobisch

Bästa debut: Skate kitchen av Crystal Moselle

Bästa manus: Capernaüm av Nadine Labaki, Jihad Hojeily, Michelle Keserwany, Georges kabbaz,
Khaled Mouzanar

Bästa kvinnliga skådespelare: Michaela Kurimsky för Firecrackers

Bästa manlig skådespelare: Victor Polster för Girl

Bästa foto: Hiroshi Okuyama för Jesus

TA

Odell utmanar gränser och Persbrandt

X&Y (Svensk metafilm av och med Anna Odell. Övriga roller- Mikael Persbrandt, Vera Vitali mfl.

Premiär 23 november 

Betyg: SA SA SA SA

Efter den mästerliga filmen Återträffen (2013) återkommer konstnären och filmregissören Anna Odell med en ny experimentell konstfilm, X & Y, där hon spelar sig själv (igen) och med Mikael Persbrandt (som sig själv) i den andra huvudrollen. Som deras olika alter egon omges de av utmärkta svenska och danska skådisar och samtidigt som alla inblandade är nyfikna på projektet så börjar tvivlet bubbla upp... Vad vill Odell göra för film? Finns det ett manus?

Precis som i Återträffen leker och experimenterar Odell, och man vet inte vad som är verkligt och vad som är fiktion. Om manligt och kvinnligt, om hur vi kan komma mer till insikt om vem/ vilka vi är. Vem/ vilka vi vill vara och/ eller förväntas vara. Likt Ruben Östlundh har Odell en förmåga att göra konstfilm och samtidigt vara ganska mainstream. Och humoristisk! En bedrift. X & Y är intressant, fascinerande, märklig, provocerande, tankeväckande och inte minst,  väldigt rolig.
Att soundtracket består av PJ Harvey och Laurie Anderson känns helt rätt i denna nya mycket sevärda film av den fascinerande Odell.

Göran.

 

 

Sevärd men ojämn hyllning till Argento

SUSPIRIA (2018)
Medverkande: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Angela Winkler, Chloë Grace Moretz, Mia Goth m fl.

Regi: Luca Guadagnino

Speltid: 2 tim 32 min,

Från 15 år

Betyg: SA SA SA

Biopremiär 23 november (Sverige)

"Call me by your name"- regissörens nya film, remaken av Dario Argentos klassiker Suspiria från 1977, har inte jättemycket gemensamt med originalet men lyckas ändå både hylla den och skapa något eget. Berlin 1978, en berömd dansskola dit amerikanska Susie (Dakota Johnson) kommer och blir antagen under regissören Madame Blancs (Tilda Swinton) vingar. Men mörka krafter bubblar i skolans skrymslen och vrår och växer sig allt starkare med Susies ankomst... Hade höga förväntningar på denna film, inte för att jag är ett super-fan av Argento's film även om jag håller den ganska högt och inser vilken impact den haft på skräckfilmen som genre, och bitvis infrias dessa.

Den är sjukt snygg, man verkligen befinner sig i Berlin 1978 och stämningen och känslan (den första halvtimmen) är som en Fassbinder-film med övernaturliga inslag. Mycket läcker start, som sen fortsätter vara lite skevt snygg, hela tiden en ödesdiger stämning som skvallrar om en annalkande fara. Regissören Luca Guadagnino målar skickligt och fullt av detaljer upp en krypande obehaglig atmosfär där Radiohead-sångaren Thom Yorkes suggestiva soundtrack och fotot som går från öststats-grått till psykadeliskt och bultande blodrött bildar en stark, emotionell och kompromisslös skräck-fantasy historia som nästan når ända fram.

Nästan, för samtidigt som det finns mycket bra här, så vinglar bygget en del. Dakota Johnson övertygar inte i huvudrollen (det gör däremot Tilda Swinton! Och se om ni upptäcker om hon gör mer än en roll...) och filmen är för lång. Finalen är over-the-top och det blir på gränsen till komiskt.
Men överlag en sevärd och egensinnig film som återigen visar att italienaren Guadagnino är en regissör att ha fortsatt koll på! / Göran

 

 

Vi finns även på Facebook & Instagram!

Utanför murarna

Unga Mirja (Evin Ahmad) kommer äntligen tillbaka till Albys gator efter ett längre fängelsestraff. Hon stannar upp och känner doften av frihet. Hon skriker ur sig hoppets lovsång. Nu ska allt bli bra. Nu ska livet nystarta igen.
Hennes kamrater drömmer om en resa till Montevideo. De saknar pengar. De börjar alltmer snegla mot en juvelbutik med brottsliga tankar. Mirja försöker samtidigt fokusera på sin lilla syster. Hon sminkar sig kraftigare för var dag som går. Hon vill bli modell.

Deras mamma ligger hemma på dagarna och hostar tungt. Modern röker , trots den svaga hälsan. Hon är besviken över Mirjas livsval. Mirja lyckas forcera sig in på ett företag och får ett jobb som städerska. Detta till hennes mamma stora lycka. Men frågan vi alla ställer: hur är Mirjas förhoppningar förenade med hennes historia och lojalitet till kamrater?

Rojda Sekersöz långsfilmdebut , Dröm vidare, utmärker sig på flera sätt. Den pulserar och sprider energi och hoppfullhet. Den undviker förortsklichéerna och bjuder på en övertygande klass-skildring. Sekersözs film får mig att tänka lite på franska Girlhood (2014). Kanske mest för att i båda filmerna figurerar mestadels enbart unga kvinnor. De saknar pojkvänner och relationer till män.
Något som tyvärr har och är dessvärre fortfarande ovanligt i film och tv-serier. Men det känns befriande och förhoppningsvis i kölvattnet av #metoo kommer liknande historier rullas upp och produceras.

Regissören Sekersöz menar själv att hennes film är könsneutral. Berättelsen om tjejkompisgänget skulle lika gärna kunna ha varit ett gäng killar. Den är inspirerad av den franska filmen Medan vi faller (1995). Härnäst kommer hon med en nyinspelningen av Jonas Gardell, En komikers uppväxt, som får biopremiär någon gång under 2019.  http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=person&itemid=365871#biography
TA

Livsavgörande film

Läser Filip Yifter-Svenssons reportage om entreprenören/klädskaparen Johan Lindeberg med stort intresse (DN Lördagsbilaga, 2018-10-13). Som filmentusiast och beundrare av Tony Scotts 80-talsklassiker Top Gun (1986) hajar man till i texten. Johan Lindeberg säger nämligen följande:
"Jag brukar säga att "Top Gun" förändrade mitt liv. Den frihetskänslan. Flygplanen. Los Angeles. Jag kände att det fanns en livsstil som jag ville leva, men som jag inte levde. Då bestämde jag mig för att lämna allt i en stor protest". https://www.dn.se/ekonomi/johan-lindeberg-top-gun-forandrade-mitt-liv/

En gång i tiden skall Lindeberg också ha kört en Porsche Speedster. Inte helt olik den Kelly McGillis kör i filmen Top Gun. Wow! TA

Rom i regnet

Det är festligt värre i William Wylers Prinsessa på vift (1953). Kanske inte till en början, men så fort prinsessan , spelad av Audrey Hepburn rymmer från sitt residens i Rom, händer det saker. Prinsessan är djupt olycklig. Hon saknar frihet. Hon super sig full. På en av stadens stora gator ligger hon plakat och hittas av en driven reporter. Han spelas av Gregory Peck. Denne är i stan för att följa prinsessans omtalade besök. Han visar sig vara godhjärtad och tar hand om henne. Nästa morgon förstår han vem som ligger i hans gästsäng...... Och doften av ett rejält scoop ter sig ofrånkomlig....Men saker och ting kompliceras när reportern faller för prinsessan....
Om det inte vore för den här filmen hade vi nog inte fått sett filmer som Notting hill (1999) och en rad andra romantiska komedier. Prinsessa på vift är liksom "stammen" / "grunden" till hela genren, skulle man nog kunna säga. Oemotståndligt. TA

Stockholm filmfestival 2018 närmar sig snart med stormsteg (7/11-18/11). Vi ser givetvis väldigt framemot filmfesten i huvudstaden. Äntligen! https://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Vi noterar och jublar när vi ser årets nominerade till priset av Stockholm Rising star. Två av årets nominerade skådespelare är Zahraa Aldoujaili och Zara Aliadotter. Båda spelar huvudrollerna i Gabriella Pichlers utmärkta film Amatörerna.

Det är faktiskt en strålande film som visar vägen för svensk film och dess framtid. Gabriella Pichler har gjort en mer optimistisk och faktiskt mer unik film än debuten Äta, sova och dö (2012). I Amatörerna stöter vi på en klarsynt och problematisk landsbygdsromantik.

Vems bild är den rätta av orten/staden du lever i? blir en av frågorna i Pichler /Jonas Hassem Kemiris välskrivna manus. Det blir en vass och kaxig samtidsskildring om integration, demokrati och inte minst mobilens makt. Tänker lite på Slas Vem älskar Yngre Frej och även den brittiska filmen Local Hero.

Men Pichler gör film på eget sätt. Hon har verkligen en unik blick och gör film som ingen annan. Det är inspirerande, lärorikt, medryckande, gripande och mycket underhållande. Amatörerna är smart och förtjänar stor publik. Men här finns också viktigast av allt - stort hjärta....
Amatörerna liksom Tårtgeneralen utspelar sig i en mindre svensk stad , där imagen av den blir avgörande. I Lafors av alla ställen vill en tysk lågpriskedja investera med tusentals jobb i form av ett större varuhus. Politikerna jublar. Innevånarna är försiktigt hoppfulla.  Men det finns en hake. Lafors är inte ensam kandidat till att få jobben. Tyskarna kan lika gärna investera i Alingsås. Den glade och okonventionella lokalpolitikern Musse (Fredrik Dahl, förträfflig debut!) uppmanar därför skolelever att engagera sig. Han vill att eleverna ska göra sin film om Lafors. En film som de sedan kan visa för tyskarna och få dem övertygade om att Lafors är värt att investera i.

Två tjejer blir ovanligt engagerade och har slut att filma med sina mobiler. De brinner verkligen för projektet och blir besvikna och arga , när deras film inte duger. De får se en Stockholmare , en dokumentärfilmare anlitas av kommunen. Hans bild/blick är tydligen den som ska göra Lafors rättvisa... Men kan han verkligen göra det? Vad vet han om att leva i Lafors? Har han någonsin ätit en Ravellikaka? Eller kan han ens formulera något poetiskt om fontänen i stan?
 TA