I love you, Easy-A

2 överraskande bra,nya komedier som finns på dvd & blu-ray:

I love you, man (2009) i regi av John Hamburg (Along came Polly) är en slags ljusare och mer nyanserad kusin till Jim Carrey- rullen Cable Guy. Handlar om manlig vänskap och är inte bara bitvis oerhört rolig, den har hög igenkänningsfaktor vad gäller att försöka skaffa vänner i vuxen ålder och spelet mellan män och kvinnor och för att vara en amerikansk komedi så är den begåvad med ett ovanligt smart och nyanserat manus. Paul Rudd (40-year old virgin, m,m) och Jason Siegel (How i met your mother) har en mycket bra kemi och till skillnad från den urspårade vänskapen mellan Matthew Broderick och Jim Carrey i Cable Guy som slutar väldigt dramatiskt och mörkt och tragiskt så utvecklas Rudds och Siegels vänskap på ett mer trovärdigt och finkänsligt sätt.

Nån kritiker skrev att I love you, man är den bästa komedi som INTE Judd Apatov varit inblandad i och det stämmer rätt bra. Apatovs filmer (På smällen, Dumpad, 40-year old virgin, Anchorman, Funny People, Supersugen och nu senast Bridesmaids) har betytt mycket för genren och Apatov kan väl liknas vid komedifilmens svar på bombastiska action-filmernas Numero Uno, Michael Bay.

I love you, man skulle alltså kunnat ha Apatovs signatur, men har det inte och på ett sätt är det lite sympomatiskt då den, till skillnad från Apatovs rullar, är lite för lågmäld, lite för o-publikfriande och lite för nyanserad.

Emma Stone är min nya favorit. Easy-A är en av de bästa collegerullar som gjorts sedan John Hughes storhetstid. Det är en Breakfast club för 2010-talet, en Mean Girls om en Mean Girl, en ovanlig smart och välspelad och genomtänkt ungdomskomedi som lyfter mycket, mycket p g a av en viss Emma Stone.
För mig var den idag snart 23-åriga Stone ett nytt namn när jag första gången såg henne i Zombieland (2009) och jag föll som en fura för hennes direkthet, hennes utstrålning och hennes uppenbara talang.
I Easy-A blommer den verkligen ut och rollen är en tour-de-force för henne, en one-woman-show där hon sopar banan med allt och alla.

kan vara en blinkning till Fira med Ferris (1986)?

I år är Stone aktuell med tre filmer (Friends with benefits, Crazy, stupid, Love & Niceville) och dyker nästa år upp i den nya Spider-Man, The Amazing Spider-Man, med Andrew Garfield (The Social Network).

I slutet av 80-talet och början av 90 var det Sharon Stone som gällde. Nu är det en annan Stone. Emma.
Keep your eyes peeled!

GS.

Förtroendet för Roger Moore som Bond rasar. Det visar flera opinionsmätningar som gjorts på senare tid. Flera Bond-vetare säger samma sak. De tror att tappet har klart ett samband med att en svensk tv-kanal visar Roger Moores Bond-filmer under sommaren.


Moore uppfattas av flera väljare som arrogant, inte minst hans sätt att tala i rutan. Hans humor kommer heller inte längre till sin rätt. Förr ville man se hjältar kommentera skurkar eller skämta efter slagsmål och jakter. Idag anses det som bara larvigt. Tiderna har förändrats.

Däremot ökar stödet för George Lazenby. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att australiensaren Lazenby bara gjorde en Bond-film (I hennes majestäts hemliga tjänst). Men det tycks gynnat honom.

Lazenby har erövrat ett slags martyrskap bland väljarna. Flera känner sympatier för honom eftersom han sparkades efter en enda film.

Sean Connery backar en aning, och det förklaras med att hans filmer har åldrats negativt (inte minst första filmen, Dr No, 1962). Pierce Brosnan och Timothy Dalton ligger i oförändrat läge. Dem bägge anses goda och trygga i rollen men deras filmer(Tomorow never dies respektive Iskallt uppdrag) saknar profil.

Daniel Craig är näst störst i mätningarna. Han går hem bäst bland kvinnliga väljare i storstäderna. Experter tror att hans popularitet snart kommer dala, eftersom han är beroende av att göra flera filmer. För tillfället står Bond-produktionen stilla.

TA

Du och jag mot världen

Jag har respekt för vad kultförklarade Qudrophenia gjorde för avtryck 1979 när den kom. Modsen fick sina egna filmhjältar, sin egen poesi skriven och sin katedral uppbyggd. Men jag kan ändå inte bli direkt hänförd av filmen. Ungdomarna i Qudrophenia har jag svårt att känna sympatier för.

Huvudpersonen Jimmy(Phil Jones) känns arg, omogen, kaxig och faktiskt rätt puckad. Egocentrisk tonåring, helt uppslukad av livets teater, cigarettrök, drog, kärlek och vespans eviga hastighet. Han drar sig inte ifrån slagsmål med raggare (”rockers”) eller att sjunga The Kinks You really got me now. Frisyren är livsviktig, kostymerna likaså, och kvällarna handlar om fest och dans, gärna till The Who, My generation.

Anglofilen i mig får sitt när Jimmy letar efter mening och ro i sin vilda ungdom nere vid stranden och piren. Måsarna skrattar, havets vågor sköljer sig mot rutan. Naturpornografi av bästa märket.

Repliker med Fuck off avlossas nästan vid varje mening. Brittisk arbetarklass kan vara charmig, men mitt tålamod brister efter en timme.

Det är inte mycket till film. Jag saknar en grundläggande historia. Något som berör mig, eller som bryter sig ifrån det vi direkt ser. Har man sett de första 2o minuterna av Quadropehina då har man sett hela filmen. Det värsta med en film som Qudrophenia är ens egen likgiltighet inför den.




Nu vet jag vem Phil Jones är, han som snackar i Blurs video till Parklife. Men mer än så är det inte.

Modsen är töntiga och saknar fullständigt distans. Men med all säkerhet uppfattades dem helt annorlunda 1979 när filmen kom. Vad kommer kommande generationer tycka om karaktärerna i Trainspotting (1996) eller säg This is england (2006)?

I Qudrophenia ser vi för övrigt en ung Ray Winstone som raggare. Han försöker bli kompis med Phil Jones, men det är dessvärre inte ömsesidigt.

Qudrophenia vill vara en generationsskildring av samma skola som säg Easy rider, men av naturliga skäl, lyckas den inte med det. Easy Rider kunde skildra 1969 för att den spelades in då. Qudrophenia spelades in minst 10 år efter själva modsepoken. Modsen dog aldrig, fråga Paul Weller.

 Men 1979 var punken stor och The who var ett minne blott. Men filmen fångar in fenomenet ungdoms och subkultur. Och här i ligger nog filmens enda kvalitet; ungdomskulturen som föds under 50 –talet, utvecklas och förfinas under 60 och 70-talet är densamma idag. Revolt mot vuxenvärlden, och allt händer här och nu; imorgon eller igår existerar inte. Det är du och jag mot världen. TA

Trendbrott

2006 kom This life + 10, en uppföljare till den utmärkta 90-tals serien. Det är ett tamt och fullständigt överflödigt avsnitt. All magi, stämning och framförallt funderingar och tankar om hur det blev raserades. En del saker ska man bara låta vara. Och flera av de brittiska kritikerna verkar vara inne på dylikt spår http://www.guardian.co.uk/media/organgrinder/2007/jan/02/thislifereturnedhowwasit

Det brukar officiellt sägas att fortsättning på filmer eller serier ”gjorts till fansen”. Men det är svårt att svälja.  För det säger sig självt. Är man nöjd med ett konstverk, inte gör man en fortsättning?

Självfallet är det kommersiella intressen som företräder initiativet. Tydligt och synnerligen beklagligt var det när David Lynch gjorde film av banbrytande kriminal-serien Twin Peaks. Hånad och utbuad blev Lynch med filmen Twin Peaks : Fire walk with me (1992) när den invigde Cannes-festivalen. Det skulle likna en föregångare till tv-serien och mordet på Laura Palmer. Men det blev mest slöseri på fina resurser och flera nyanser kastades bort. Inte minst bilden av Lauras pappa, Leland Palmer (Ray Wise). Lynch har långt efteråt erkänt att seriens atmosfär saknades i filmen. http://www.guardian.co.uk/film/2007/feb/08/davidlynch

George Lucas gjorde nästan något liknande som Lynch. Hans rymdsaga Star Wars fick sin förhistoria berättad i form av tre filmer som kom under 00-talet. Gamla fans kunde inte hålla sig borta från filmerna, å andra sidan vill man fort glömma dem. Det är tre filmer som påminner om en höjdhoppares kamp att klara nya höjder. De två första hoppen (filmerna Mörka hotet och Klonerna anfaller) misslyckas kapitalt. På tredje försöket lyckas hon komma över ribban. Detsamma gäller Geoge Lucas. Tredje delen Mörkrets hämnd (2005) om Anakin Skywalkers förvandling till Darth Vader berör mig på djupet.

Som ni förstår har Twin Peaks, This life, och Star wars varit närmast religiösa upplevelser. Irländska pärlan Once (2006) kan nästan läggas till bland ovanstående. En lågbudget film som erövrade mitt hjärta med dess charm, musik och romantik. The Swell season heter en dokumentär om vad som hände med gatumusikern och tjeckiska blomsäljaren som träffades i Dublin genom deras kärlek till musiken. Filmen får förhoppningsvis svensk premiär under hösten. Låt oss hoppas på ett trendbrott. TA

Generation X

Det finns enkla och svåra uppgifter. Den som jag sysslat med i veckor hör till den senare. Att peka ut generationsfilmer/romaner för 70 och 80-talister.


Det är som att hitta till Centrum för första gången. Det går bra att ta sig dit. Men hur kommer jag hem?

40-talisterna hade kalla kriget, sviterna av världskrigen, Beatles, Vietnam, revolter av olika slag och filmens nya Amerika våg (Easy rider, Bonnie & Clyde, Badlands, Sista föreställnigen).

Men vi som är födda på 70-talet eller tidigt 80-tal har inget riktigt lika tydliga och samtidsfenomen. Eller har vi det? Vi är barn av materialism och individualism, Stjärnornas krig (Star Wars) och Bond-filmer. Vi har upplevt nedskärningar och arbetslöshet, mordet på Olof Palme, grunge, lågkonjunktur, EU-medlemskap, rasism och britpop osv.

Filmer som beskriver unga vuxna under 90-talet, kom, segrade och försvann. Reality bites (1994) och Singles (1992), bägge filmerna knöt an till 70talisternas vilsna framfart i vuxenlivet. Men minns någon filmerna i dag? Knappast.

Filmerna lanserades också mycket riktigt i dåtida medier som "gjorda av och för Generation X”. Ett samlingsbegrepp för ett gäng unga människor utan ambitioner och initiativ. Här finns inga krig eller politiska revolter att utkämpa. Människorna i Generation X verkar mest vilja kolla tv, fly tristessen med öl eller repa med bandet. När ölen är slut, hänger de med kompisarna, gör sketcher om hur föräldrarna kommer reagera över sonens homosexualitet. Kompishänget kommer också av sig när kompisen vill bli ihop med dig. Ångesten är obligatorisk, och hur långt kan man undvika frågan, VAD SKA DU GÖRA AV DITT LIV?

Inledningen till Reality bites är utomordentlig talande. Lelaina Pierce (Winona Ryder) tar studenten iförd klassisk marinblå dräkt. Hon håller tal:

”Vi vill inte jobba 80 timmar i veckan bara för att få råd till en BMW. Vi bryr oss inte om deras alternativa samhälle. De sviker sin egen revolution för ett par joggingskor. Frågan är vad ska vi göra? Hur åtgärdar vi eländet som vi har ärvt? Svaret är enkelt. Svaret är...svaret är...jag vet inte.”

Ex-musikjournalisten Cameron Crowes Singles (1992) är mer konventionell i formen och innehållet, men inte mindre väsentlig för det.

Det är en ypperlig tidsmarkör och en produkt av sin samtid. Tidigt 90-tal, och grungens intåg på marknaden och populärkulturen. Utgångspunkten är musiken och romantikens dåtida centrum; Seattle. Ett av paren Linda (Kyra Sedgewick) och Steve (Campbell Scott) träffas under en konsert med Alice in chains. Vi får också följa bitvis ett grungeband med buffliga sångaren Cliff (Matt Dillon) i spetsen, de övriga medlemmarna spelas av bandet Pearl Jam.

Det är mysigt, obotligt charmigt, och småroligt på sina håll, och någonstans vilar en distans och lite vardagsgrå skimmer över filmen. Man får se bortom Crowes ständiga längtan efter drömkvinnan; hon som älskar popmusik ( Kyra Sedgwick) lika djupt som honom själv. Hon som namedroppar skivor, band, artister och berättar anekdoter och som uppslukas fullkomligt av musiken. Jag betvivlar dock att dem finns. Men kunde Hitchcock envisas med sina blondiner i film efter film, ja då måste väl Cameron Crowe få ha sin förkärlek för kvinnliga, vackra musiknördar (Kirsten Dunst i Elisabethtown, say no more!).

Flera scener kan ingen motstå i Singles. Roger Ebert http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19920918/REVIEWS/209180303 anser att den roligaste scenen i filmen är när caféservitrisen Janet (Bridget Fonda) ska förstora brösten på en klinik. Det är bara att hålla med. Janet och kirurgen Dr Jamison (Bill Pullman) tycker olika. De sitter framför en dataskräm med prototyper för olika bröststorlekar. Läkaren Jamison kan tänka sig genomföra en gradvis förstorning. Medan Janet bara vill ha det största möjliga. Tryckkriget på datorn är i gång.

Dr Jamison erkänner sedan att han är förtjust i henne. Och han tycker att Janet inte ska begå en bröstoperation. Hon är fin som hon är. Vi antecknar 1992 och Crowe målar en samtidsskildring som aldrig varit mer aktuell än i dag. Men också något som kanske kan sägas känneteckna generation x:

Bristande självkänsla och ständig jakt efter bekräftelse. TA

Baksmälla i Bangkok & grekisk tragedi

Baksmällan (2009) var en frisk fläkt i den amerikanska komedifåran. Rolig, smart, välspelad och varvad med svärta vilket gjorde att den inte kändes sådär flabbig som jänkar-rullar kan vara. Men mest blev den en sån succé för att den var rolig, väldigt rolig.
Denna gång ska det bli giftermål i Thailand och precis som i ettan vaknar killarna upp dagen efter svensexan och är hur trasiga som helst och minns inte ett jota. Trots att de bara tagit en öl, sen är det nattinatti. Och även denna gång tappar de bort en i gänget och måste försöka luska ut vad som hänt. Och självklart har de lyckats göra en del folk småsura längs vägen...

Trion med Bradley Cooper, Zack Galifianakis och Ed Helms är än mer sammasvetsade här och även om upplägget är detsamma fast i annan miljö funkar det ett varv till och man har aldrig tråkigt. Apan i filmen är en annan anledning till filmens storhet. Han är grym!
Faktum är att man blir jäkligt underhållen och skrattar mycket. I varje fall gjorde jag det!

"Nu är det fredagsmys..."

Skrattade gjorde jag inte så mycket till den grekiska Dogtooth. Men när jag gjorde det så var det ofrivilligt och nästan lite chockartat då filmen är mycket sjuk, skruvad och obehaglig. Fast på ett laid-back, David Lynch- aktigt sätt. Kontrasten av en tillsynes idyllisk familj i en stor bostad med pool och gräsmattor till det som faktiskt sker innanför väggarna är subtil och skildras som om det vore hur normalt som helst.
Föräldrarnas förtryck och diktatoriska sätt att uppfostra barnen är jobbigt att se på, som att bevittna en trafikolycka, du kan inte sluta stirra.

Mästerverk eller inte? Vet inte, men jag drabbades av den hur som helst, men mådde inte så bra efteråt...

GS.