Två systrar

Två systrar drömmer om att bli konståkerskor. Stora systern (Amy "Diamond" Deasismont) tränar extremt mycket och drabbas av grava ätstörningar. Hennes lilla syster (Rebecka Josephson) försöker hjälpa henne, men det möts inte av förståelse. Det blir istället "utpressning" och lilla systern ser nu ut och bli den som mår allra sämst. Hon börjar skära sig och när hon går över broar , kastar hon ner sitt hårband. Fallet är tungt och högt....
Sanna Lenkens prisbelönade film Min lilla syster (2015) blev omtalad när den nådde biograferna för några år sedan. Det är en viktig, gripande och djärv film om ett tabuämne som vi borde tala mer om. Var kommer kropps och träningsfixering i från? Hur förebygger vi detta? I filmen ser vi genuina miljöer och övertygande rollinsatser från samtliga, inte minst från huvudrollsinnehavarna själva. TA 

Smaklös Bridget Jones uppföljare

Bridget Jones (Renée Zellweger) är tillbaka.  Hon är nu skild och singel igen. Hon hänger med sina 20 år yngre kollegor och mycket tycks kretsa kring Tinder och sex. Storleken verkar ha betydelse.

Hennes älskare Daniel (Hugh Grant) har dessvärre mist livet. Hon träffar Mr Darcy (Colin Firth) oftast vid formella sammanhang. Stämningen mellan dem är laddad. Han dejtar någon ny. Trots detta faktum hamnar Bridget och Mr Darcy i sängkammaren....
 Bridget följer under sommaren med en kollega på musikfestival. Ölen flödar. Festen är gränslös. Och hon förminskar artisten Ed Sheeran offentligt. När hon sedan fastnar i den obligatoriska festival-leran dyker så en ny riddare upp , en proper amerikan (Patrick Dempsey) för undsättning. Det hamnar så småningom i samma säng.

Några veckor passerar och det visar sig att Bridget Jones är gravid. Men vem är far till hennes blivande  barn? Mr Darcy eller amerikanen Jack? Det är frågan....

Nej , ganska tidigt förstår man att Bridget Jones baby är daterad, det är löjligt, plumpt och faktiskt en ganska smaklös film. Om föregångaren hade en viss finess, är detta mest buskis , och en brittisk sådan. Här drivs det med media och homosexuella på ett hejdlöst sätt som man gjorde i Polisskolan filmerna på 80-talet. Och handlingen i sig är så forcerad och så tramsig att man nästan skrattar för dumheterna och inte humorn i sig. Stundtals funderar jag över huruvida det är en kvinna eller man som har dikterat filmens manus. Bridget Jones är knappast en feministisk karaktär. Det är istället en ganska kraftig fördumning och ganska nedvärderande skildring av en brittiskt tjej. Var finns den komplexa människan bakom allt hysteri och klumpighet? Människor förändras och är i ständig förändring. Men inte Bridget Jones eller James Bond tydligen. Dessa förblir icke-människor, mer karikatyrer, eller seriefigurer, om man så vill. 

Bridget Jones saknar helt kulturellt kapital, är knappt talför, korkad i största allmänhet och uppför sig mer som en ung tonåring än 40 + som hon faktiskt är. Och filmens idé faller ju platt, eftersom vi undrar ju varför hon inte bara tar reda på faderskapet, utan bara nonchalerar detta. Det visar sig att Helen Fielding (vars böcker filmerna baseras på) har även denna gång skrivit filmens manus (ihop med bland annat självaste Emma Thompson, som spelar läkare i filmen). Hon lär ha haft betydligt bättre arbetsdagar än så här. TA 

Ovanligt lyckat film-porträtt

I Jerome Salles film Jacques, havets utforskare (2016) så får vi lära oss om havsäventyraren Cousteaus (Lambert Wilson) och hans enastående livsgärning. Under mängder av år åkte han runt i världshaven och dokumenterade dess liv med hjälp av kameror. Han blev så småningom en riktig filmstjärna som drog till sig autografjägare. Han valde att satsa allt på utforskandet av havet och visa det ingen annan visat. Han blev en upptäcktsresenär under vattnet , och det är inte för inte som han både läser ur En världsomsegling under havet av Jules Verne. Han får dock sin egen son  - emot sig.... Sonen vägrar se sig som Cousteaus son , han vill "var sin egen"....

Det är en okomplicerad fransk film med  mäktiga havsmiljöer, behaglig stämning  och här finns  ambitioner att vara en rejäl och mustig äventyrsfilm av det lite äldre slaget. Ovanligt lyckad biografi-film. Audrey Tautou (Amelie från montmarte) gör rollen som Cousteaus fru och Pierre Niney från Frantz (2016) spelar Cousteaus rebelliske son. TA

Ett livslångt sår i en filmstjärna

Cary Grant växte upp i Bristol under början av 1900-talet. Hans lillebror dör i kallbrand och deras mor blir sig aldrig lik, efter tragedin. Hon lämnar familjen och unge Cary Grant, som då heter Archie Leach, är en pojke i sorg och i monumental Ensamhet. Moderns svek skulle ta honom nästan en livsålder att repa sig ifrån. Han träffar många kvinnor , i synnerhet när han etablerat sig som filmstjärna, men det är sällan tal om några längre förhållanden. Mark Kidels ypperliga dokumentär Becoming Cary Grant (från 2017, som finns på Svt play med namnet, Cary Grant, en världsstjärna föds) är fängslande och berättar om en filmstjärna som var mer komplex än vad man någonsin kunde ana. Bakom den komiska tajmingen och gentlemannen vi såg på bioduken fanns en vuxen man med låg självkänsla och som förtvivlat sökte trygghet och en plats och "vila på". Hitchcock såg "mörkret" i Cary Grant och gav honom därför annorlunda roller jämfört med de som han tidigare hade haft, till exempel. TA

Doktorn kan komma

Husläkaren Jenny Davin (Adèle Haenel) ger alltid sitt yttersta i sin profession. Patienterna går före allt, till och med hennes egna goda sömn. Hon bor praktiskt taget på läkarmottagningen. Ibland så pausar hon med en cigarett. Tillsammans med en ung praktikant försöker hon ge patienterna bästa möjliga vård. Efter ett hektiskt kvällspass och när mottagningen har stängt, ringer det på dörren. Jenny bryr sig inte om och öppna. Nästa morgon får Jenny veta att en flicka har hittats död i närheten av mottagningen. Flickans identitet är okänd. Jenny känner stor skuld i flickans död och måste veta vem hon var.....

De belgiska bröderna Dardenne har blivit "specialister" på osminkad socialrealism med en rad filmer (Barnet, Två dagar, en natt m fl). De står tillsammans med Ken Loach för något ovanligt, men som borde vara alltmer vanligt i dagens filmvärld och berätta om; solidaritet och empati med människor utanför eller på kant med systemet. I deras senaste film Den okända flickan ser vi hur en ung läkare kastas in i en härva av lögner, människohandel, svartsjuka och likgiltighet. Vad är en människa värd? Vad räknas en människa vara utan ett namn och ID-handlingar? Det blir en detektivhistoria med politiska förtecken, inte minst om illegala flyktingars situation i dagens Europa. Mycket sevärt! TA 

I Sofia Coppolas värld blommar skådespelarna

BIO:

De Bedragna , amerikansk film i regi och manus av Sofia Coppola
Medverkande: Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst och
Elle Fanning m fl.
Speltid: 93 minuter
Betyg: 4/5

För första gången i Sofia Coppolas karriär som regissör har hon fått utstå en hel del kritik för sin senaste film De bedragna. Lite ironiskt så vann hon samtidigt pris för "Bästa regissör" under årets Cannes-festival. Det råder alltså delade meningar , med andra ord, om filmen De bedragna.

Filmen bygger på Thomas Cullinans roman och är en nyinspelning av Don Siegels film  The beguiled (1971) med Clint Eastwood i huvudrollen som sönderskjuten korpral under amerikanska inbördeskriget.

Den skadade soldaten spelas av Colin Farrell i Sofia Coppolas uppdatering. Han är av irländsk härkomst, legosoldat och heter McBurney. Han har stridit för Nordstaterna och kallas för "yankee". Unga flickan Amy (Oona Laurence) hittar honom blodig och livlös under sin svampjakt i skogen. I dessa ödemarker hörs bara fågelkvitter och en strimma sol ligger som en skåra och agerar ständig bakomliggande kuliss. Amy hjälper honom och för honom bort till en flickskola i Virginia. 

Tillsammans med lärarinnan Miss Martha (Nicole Kidman) räddar de livet på honom...
McBurney är i "fiendeland" och omgiven av unga sydstatskvinnor. Men han lovas av Miss Martha att få stanna kvar fram tills hans knä har läkt färdigt. Hans vistelse väcker känslor och leder till osämja bland flickorna.....

De Bedragna är på flera sätt en ganska typisk Sofia Coppola film; här finns det suggestiva och distanserande berättandet och här finns det långsamma och eftertänksamma tempot  och här finns känslan för detaljer (en av flickorna visslar på Love me tender) och det omsorgsfulla fotot (spana in träden!). Det är svårt att inte tänka på hennes debutfilm Virgin sucicides (1998) och Peter Weirs Picnic at hanging rock (1975) när vi ser unga flickor , oskuldsfulla i sina vita klänningar i en alienerad och isolerad miljö.

Vi möts av liknande storslagenhet som präglar hennes film Maria Antoinette (2006) och även här ser vi Kirsten Dunst stoltsera i klänningar gjorda av muslintyg och delta i fransk undervisning. Dunst spelar Edwina, Miss Marthas "högra hand", en lärarassistent , som blir förälskad i McBurney.

I en av filmens starkaste scener ser vi hur han förför henne genom att be henne uttrycka sin allra största längtan. Det är en enkel scen , men här finns mycket känsla och det känns genuint och kemin går inte och ta miste på mellan två omaka människor som tycks vara "malplacerade" och finner tröst i varandra. Vi ser ännu en referens till en tidigare film av Sofia Coppola, nämligen hennes genombrottsfilm från 2003, Lost in translation.  Så, står hennes film De bedragna på egna ben eller är den bara en enda stor referens till Coppolas tidigare filmer?

Visst är det en film som står på egna ben , skulle jag säga. Högst fascinerad av persongalleriet och följer med spänning det psykologiska spelet som förekommer i skolans byggnad bland samtliga inblandade. Vi kanske har sett liknande historier förut, ni vet, berättelser där en främling dyker upp och förändrar "det lilla samhället". Men i Sofia Coppolas händer, blir det något märkvärdigt. Det blir en värld för sig - en bortom sfär att sluka upp sig i. Hon är djärv i sitt filmskapande. Hon undviker schablonmässiga fällor och hon tycks vägra att låta inordna sig en storfilms mall för och behaga den breda massan. Detta liknar ett laddat kammarspel och skådespelarna får verkligen blomma. Hennes kvinnliga karaktärer är alltid i förgrunden och karismatiska.

Nicole Kidman är magnifik i rollen som den kyliga lärarinnan Miss Martha. Skolan präglas av hennes religiösa värderingar och bönestunder, men vem är det man ber till och vad är dessa böner värda i slutändan, i skarpt läge , så att säga? 

Filmen ska utspela sig under det amerikanska inbördeskriget. Jag leker med tanken på ett "köns-krig" än ett inbördeskrig. Här ser vi en mystisk och nedsatt fysisk man. Iklädd fiendekläder, befinner han sig i "fiendeland", åtminstone utifrån hans perspektiv. Han tas om hand av kvinnor, kvinnor som levt likt nunnor i obestämd tid. Mannen ses som exotisk och kvinnorna objektifierar honom. Han åtrår dem likt en kvinna skulle kunna åtrå män. Mannen spelar på sin fysik, sitt leende, charm och artighet. Samtidigt är han begränsad och beroende av kvinnornas tillsyn. Han är , skulle man kunna säga i "deras händer". Mannen är "fången" i kvinnornas värld som i sig är fångna av ensamhet och slutenhet. Efter flirtande och romantiska uttryck vinner han den enas hjärta, den andras och tredjes sexuella frustration och begär. Han blir "Ormen i Paradiset" och med tiden blir det "inbördeskrig" mellan kvinnorna. Lusten håller på och förgöra dem och får dem och bedra varandra - för vad? När de sedan börjar vakna och inse vart det barkar - när mannen blivit ett djur och alltmer hotfull, vad finns kvar och göra? Systerskapet kallar.....

Favoriten Elle Fanning (som spelade huvudrollen i Sofia Coppolas bästa film, enligt mig, Somewhere från 2010) visar ännu en gång vilket potential hon har i sitt skådespeleri.  Hon spelar här en osedd, kärlekstörstande och rebellisk flicka som sover bort sina franska studier. Tristessen finner hon ingen hejd på....Colin Farrells soldat verkar till en början, bli hennes frälsning.....

Det tål och tvistas om vad Sofia Coppola vill med sin film, men det är på ett bra sätt. Jag kan tycka att kritiken mot hennes film är orättvis. Flera tycks ogilla att hon utelämnat helt slaveriet och afroamerikaners dåvarande liv i sammanhanget. Med alla respekt för det.
Kritiken har uppkommit då man jämfört Coppolas film med originalfilmen av Siegel (i den figurera tydligen afroamerikanska karaktärer). Å andra sidan tycker jag att Sofia Coppola har gett svar på tal: slaveriet och förtrycket mot afroamerikanerna är för viktigt för och bara skildras som "ett sidospår". TA

Harry Dean Stanton (1926-2017)

Någonstans vittnar tiden om att man börjar själv närma sig en medelålder med vissa bestämda steg. De senaste åren präglas av att flera idoler och profilstarka skådisar passerar revyn och somnar in. Harry Dean Stanton blev 91 år. Han var inte någon idol. I alla fall inte den typ av  idol i den bemärkelsen att jag såg varje film han gjorde eller klistrade upp bilder på honom på väggen. Men han berörde mig mycket med sina karaktärer och rollinsatser. Inte sällan förmedlade han en sorts värme och mystik i filmrollerna. Jag tänker främst på Travis i Wim Wenders mästerliga Paris Texas (1984) men även som underbar pappa till Molly Ringwald i John Hughes skrivna high school filmen Pretty in pink (1986). Listan kan göras lång. Han var även musikalisk. Stanton spelade gitarr och sjöng i filmen Rebell i bojor (1967) med Paul Newman. Det blev även några skivor under eget namn. Så sent som år 2014 gav han ut albumet Partly Fiction.
Det blev flera samarbeten med David Lynch , både Twin Peaks och i filmerna Wild at heart (1990) och Straigth story (1999). För den stora och breda publiken blir han nog mest ihågkommen för en i besättningen på Nostromo i Ridley Scotts klassiska Alien (1979). Harry Dean Stanton , tack för alla goda film-minnen! Du är för evigt saknad. TA  

Enormt drabbande dokumentär!

Brev till en seriemördare heter Manal Masris omskakande dokumentär som inte bör missas! Manal Masris är syster till Kamal Masri . Kamal cyklar hem en kväll från fotbollsträningen i Malmö. Nära vid en tunnel möter han en man som avlossar fem skott mot hans huvud. Mirakulöst överlever Kamal mordförsöket. Men han får lämna Sverige med föräldrarna som beger sig till Libanon. Hans syskon blir kvar i Malmö. Polisen finner gärningsmannen efter flera år. Han döms och får livstids fängelse. Han heter Peter Mangs. Kamals syster inleder en brevväxling med honom. Hon vill veta varför Mangs försökte ha ihjäl hennes bror.....

Manal Masris film är enormt drabbande, modig, högintressant, och skrämmande. Och den ställer frågan vi alla tänker på; går det och förstå en psykopat eller massmördare? TA

"DET" ÄR HÄR!

DET

Amerikansk skräck från 2017 i regi av Andy Muschietti
I rollerna: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Finn Wolfhard, Sophia Lillis, Jeremy Ray Taylor m fl
Premiär 13 september (Sverige)
Barnförbjuden, speltid 2 timmar 15 minuter
Betyg 4 av 5

Stephen King har under sin drygt 40-åriga karriär som författare mer eller mindre alltid varit i ropet men frågan är om den gamle skräckmästaren (som nyss fyllde 70) varit så i ropet som han är nu och har varit de senaste åren.
Egentligen började allt med tv-serien "Stranger things" (2015) med alla sina King-referenser/ blinkningar och hyllningar till 80-talet, en tid då King och Steven Spielberg var hörnstenar i den amerikanska populärkultur som även erövrade Sverige. Och när det blev klart att tegelstensromanen "Det" åter skulle filmas och denna gång med vår egen Bill Skarsgård som den ikoniska clownen Pennywise så började hypen som till slut fick en sådan snöbollseffekt att den nu, med denna lyckade storfilm, blivit en sådan enorm succé bara en knapp vecka efter världspremiären i USA.

När miniserien "Det" ("Stephen King's It") kom 1990 blev den snabbt en kultfavorit och skrämde många rejält, framförallt på grund av Tim Currys numera klassiska gestaltning av mördarclownen Pennywise.
När jag såg om den nyligen var det beklämmande tydligt att tidens tand har gått åt den hårt. Specialeffekterna är usla, ibland rent skrattretande dåliga, och skådis-insatserna är rejält ojämna. Visst finns det en charmig känsla i serien och även ett fortfarande ganska bra fångat obehag från boken, men i stort är Tommy Lee Wallace's version något man idag måste se med skämskudden nära till hands.

Så, om det var någon av Kings böcker som man kände borde förtjäna en ny chans så var det verkligen hans magnum opus, den drygt 1300 sidor tjocka "Det", som nu alltså blivit biofilm (och vars andra del, som handlar om hur barnen som vuxna återvänder till Derry, kommer 2019).

Och kanske var det också så att det krävdes en "outsider", en icke-amerikan, som skulle få jobbet gjort, så att säga. Argentinaren Andy Muschietti, debuterade på amerikansk mark med "Mama" (2013), har inte hastat igenom storyn som mini-serien gjorde, utan har gjort ett grundligt jobb och fokuserat på historien om vänskapen hos gänget "Losers" i den lilla hålan Derry. Förståndigt nog har också berättelsen flyttats från bokens sena 50-tal till 1988 och -89 i denna del.

Det är nämligen 27 år mellan varje tillfälle då Det terroriserar staden Derry och dess invånare och i denna cykel av händelser är startskottet när den lilla pojken Georgie är ute i regnet och testar en liten pappersbåt som hans storebror Bill har gjort åt honom. Båten försvinner nere i en kloak och när Georgie försöker hitta den i mörkret dyker en clown upp och börjar prata med honom...

Filmen drar igång starkt och ordentligt med skrämseleffekter och man fattar att här håller inte manusförfattarna i några bromsar direkt och Muschietti verkar trivas med att slå på trumman och inte behöva hålla igen på chockeffekter, våld och blod. Det är en ambitiös och storslagen skräckfilm av det lite gamla hederliga slaget, som t ex "Poltergeist" (utan övriga jämförelser). Läskigare filmer har jag sett, men det är en påkostad och mycket underhållande "nöjesfälts"- skräckis med gott om hoppa-till-scener och en lustfylld Skarsgård som verkligen fyller Tim Currys clownskor och gör ett imponerande jobb här.

Visst är det för en luttrad skräckfilmsfantast inte så jätteläskigt men det är spännande och visuellt häftigt och mycket bra berättat av Muschietti.
Styrkan ligger dock i storyn om barnen, om deras personliga umbäranden i hemmamiljön eller i skolan med mobbning och att nära nog bli slagen till döds av ligisten Henry Bowers och hans gäng. Det är fint och känsligt skildrat hur de olika barnen finner styrkan och modet att stå upp och kämpa mot ondskan och bitvis är det till och med väldigt sorgligt.
Snyggt, välbalanserat mellan uppväxtskildring, drama och skräck och välspelat, inte minst, som vanligt känns det som, när det gäller amerikanska barnskådisar. Speciellt Sophia Lillis (Beverly) gör en enastående insats som ensam tjej i killgänget.
(Man kan inte låta bli att undra vilka som kommer spela barnen som vuxna...? Kristen Wiig som Beverly kanske...?)

"Stranger things" ekar även i denna film, dels genom att en av killarna i "Loser"-gänget, Richie, spelas av Finn Wolfhard (Vilket namn!) som hade en av huvudrollerna i "Stranger things". Och för att känslan som fanns i den underbara 80-tals-serien (vars säsong 2 snart kommer på Netflix) sipprar in här och där i "Det".
Tillsammans med en hel del atmosfär och tematik från den kanske allra bästa King-filmatiseringen "Stand by me" så formar sig "Det" till en av en mycket stark och imponerande upplevelse som bör ses på stor duk.

Göran.

Årets Iranska Oscars-vinnare!

Ett ungt par (Shahab Hosseini och Taraneh Alidoosti) i Teheran flyttar in i ny lägenhet. Efter en viss tid i lägenheten drabbas de av en smärtsam incident. Den traumatiska händelsen har  med lägenhetens förra ägare och göra...
Asghar Farhadis bejublade The Salesman (2016) belönades tidigare i år med en Oscar för Bästa utländska film. Det är mycket välförtjänt. En stram, spännande och koncentrerad berättelse som ger insyn i dagens moderna Iran bland medelklassen och de intellektuella och arbetarna. Det finns mycket i Farhadis film som jag gillar och förundras över; Familjens starka band, Könsroller, klassklyftor, Kvinnosyn, barn och vuxna, diktatorskap, lärare och utbildning, förtryck, rättvisa, hämnd, censur och teaterns odödlighet.  Jag fascineras över miljöerna och det persiska språket.  Imponeras av hur Farhadi knyter ihop "påsen". Arthur Millers pjäs En handelsresandes död får i detta sammanhang en ny innebörd, för somliga. Mycket sevärd! TA  

Gudnason servar hem bland de stora

 

BORG
svensk film i regi av Janus Metz och manus av Ronnie Sandahl
Medverkande: Sverir Gudnason, Shia Lebeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny, 
Björn Granath, Leo Borg och Claes Ljungmark m fl.
Speltid: 1 timme 40 minuter
Betyg: 4/5

Det har varit med försiktig optimism som jag väntat på filmen om Björn Borg och John McEnroe. Jag är sedan barnsben tennisbeundrare och även om jag var för liten för Sveriges genom tidernas främsta tennisspelare , har jag ändå en sorts relation till honom. Hans banbrytande tennisstil med tvåhandsfattande backhand och framförallt hans sköna look. Hans karakteristiska  skäggstubb, långa hår och hårband var lika revolutionerande i tennisen som Beatles var med sina frillor för pop/rockmusiken. Det väckte minst sagt idoldyrkan och hysteri....

När historiska personer åldras, är det lätt för omvärlden att glömma bort vem de var och vad de faktisk uträttade. Det är i detta skimmer som filmen Borg gör sig som allra bäst. Den upplyser och påminner oss om en karismatisk idrottare långt innan ens Zlatan var född. Det fanns en världsstjärna som tillsammans med ABBA och Volvo placerade ut Sverige på världskartan. Och det fanns en svensk kille som blev super-bäst på tennis och som fick många gossar (inklusive mig själv) och öva tennis längs en garagevägg , dag efter dag. En idol. En förebild. Och Björn Borg fick Tennis-Sverige och bli framgångsrikt under ett helt decennium. Det kom en generations-kull (Wilander, Edberg, Pernfors, Nyström, Järryd m.m.) efter ikonen som förvaltade makten och firade nya tennisframgångar, men det är en annan historia. Men tror jag helst bara vill säga att Björn Borg har haft stort inflytande både under sina aktiva karriär och även efteråt....

Tveksam var jag, ett tag kring filmen Borg, så där tveksam som jag alltid blir när man ska göra historiska filmer och i synnerhet med svenskt 70-talstema. Hur kommer personen se ut? Ännu en larvig mustasch och löjlig peruk och överdrivna 70-talskläder (se Ulf Malmros filmer). Stundtals tycker jag att liknade filmer tenderar att bli mer maskerad  och parodier än - riktiga berättelser som man tillägnar sig och berörs av.... Utstyrseln tar över och historien glömmer man....

Nåväl, när dels beskedet kom om att  Sverir Gudnason var klar för huvudrollen som Björn Borg och Shia Labeouf (Transformers, American Honey) skulle spela John McEnroe tändes en viss förväntan i mig. Bilderna från inspelningen viskade en behaglig försiktig optimism. Kläderna var nedtonade och jag fick ett bra och väldigt seriöst intryck från bilderna tagna från inspelningen. Saken blev inte sämre att Ronnie Sandahl (filmen Svenskjävlar,  och romanen Vi som aldrig sa hora) skulle skriva manus.   

 Manusförfattaren säger till P4 Skaraborg att sportfilmen som genre är underutvecklad och det finns mycket intressanta historier inom idrotten, som vittnar om människans natur. Han säger att han ville skriva en historia om ikonerna McEnroe och Borg, och berätta om för och nackdelarna på världstoppen och utsattheten att vara världskänd men också hur missförstådda de var. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6432878
Sandahl har ägnat mycket tid åt research och intervjuat många som var med när det begav sig. Det har gett resultat. Fantastisk resultat i en utmärkt film om rädslan att förlora och ett drama som handlar mer om bara det som utspelar sig på center Court. Vem är man utan framgångarna? Vad händer när allt man kan och är; baseras på hur man hantera ett tennisrack?  Tänk om spelet faktiskt är en fråga om liv och död, i ordens verkliga bemärkelser?

 Inledningsscenen hintar om dessa frågor; vi ser mest bara ryggtavlan av svenska tennisundret och vi ser honom "balansera" längs balkongräcket i lägenheten i Monaco.

Det är odödligt snyggt, engagerat och dynamiskt berättat om Södertäljesonen Björn Borg  som förvandlas från frustrerad tonåring till iskall världsstjärna (Sverir Gudnason) i Tennisen allra högsta elitskikt. I slutet av 70-talet då han är som allra störst kommer hans "arvtagare" eller främsta rival och konkurrent, i amerikanen John McEnroe fram.

Deras relation är ökänd i tenniskretsar och har sedan länge dokumenterats och det har skrivits en hel del i ämnet i tex Tim Adam bok I huvudet på John McEnroe.

Det är en oerhört väl avvägd film med rätt ton och balans. Redan från första scen är jag förlorad i filmen och dess berättelse. Super 8 filmen som skvallrar om lilla Björn och när han spelar längs med garage-väggen nära hemmet i Södertälje. Det känns genuint och ger ett vemodigt nostalgiskt, varmt och oskuldsfullt ljus. Här skapas drömmarna , drömmarna om och vinna Wimbledon två gånger.... Det kommer bli mera....

I filmen Borg är sista veckan inför Wimbledon-finalen 1980 mellan McEnroe och Borg i fokus. Men manusförfattaren Sandahl har kryddat och lagt till tillbakablickar i båda personernas liv och även lyft fram birollskaraktärer som Björn Borgs kontakt med tränaren Labbe (Stellan Skarsgård) och även flickvännen Mariana (Tuva Novotny). Effekten blir en mer allmängiltig och inkluderande film som förmänskligar och gör historien till ett större drama än vad vi först tror oss få se. Vi får viktiga bitar i John McEnroes liv och en förståelse för honom , som är bortom svordomarna och hans fruktansvärda humör som gjorde honom så hatade under så länge i tennis kretsar....

Den som är tennisintresserad får givetvis sitt lystmäte här: tennisscenerna är massiva och explosiva och varje slag känns. Niels Thastums vackra foto är slagkraftigt och jag gillar hur de växlar mellan närbilder och ovan perspektiv och bilder på ben och fötter och så vidare. Det här är en sportfilm som är ovanligt lyckosam, finalen blir svettig och här finns tempot, drivet och en enerverande stämning som inte viker sig en tum under historiens gång. Vi känner av rädslan , trycket och pressen som båda huvudkaraktärerna känner både ifrån sig själva och utifrån. Det hela kan liknas en kappupprustning mellan stormakter. Giganternas kamp. En boxningsdrabbning av stora mått eller ett upptrissat gladiatorspel, om man så vill.

Tennisstjärnornas värld blir en bubbla som för utomstående blir svår och tas sig in i eller ens förstå. De blir ensamma trots stöd utifrån. Och kanske blir isoleringen det höga pris de måste betala....
Någon gång måste även de ha känt längtan att få vara någon annan. Det belyser även filmen med en scen då Björn Borg kliver in i ett fik/bar i Monaco. Han har glömt plånboken i bilen och kan inte betala för kaffet. Han börjar tala med personalen.  Borg presenterar sig som "Rune" och säger sig arbeta som elektriker.... 
 Jag gillar filmen Borg väldigt mycket, och kommer se om den här filmen framöver. Ingen annan än Ronnie Sandahl hade kunna skriva filmen så här komprimerad men ändå full på substans och Sverir Gudnason har redan servat hem nästa års Guldbagge. TA 

Lysande dokumentär om filmmogulen Schein

Maud Nycanders lysande dokumentär Citizen Schein (2017) om Harry Schein är svår att motstå. Hans enorma betydelse för svensk film går knappast och bortse ifrån. Grundare till Filmhuset och förändrade SF och dess ekonomiska muskler, betydligt. Han ville premiera kvalitetsfilm, och när man ser detta , känner jag ett behov av en likande profil i dagens Sverige. En udda fågel som hyser socialdemokratiska och solidariska värderingar men lever nära näringslivet, jet set och ändå betonar kulturens kolossala värde.
Schein var dock kontroversiell och knappast älskad av alla. Han beskrivs som en cyniker och en karriärist som man inte kom nära inpå livet. Han blev "tjenis" med folk han behövde bli vän med och som kunde ge honom fördelar.... 
En del menar att han var märkt av sin traumatiska uppväxt. Med sin judiska bakgrund tvingades han lämna sitt Österrike som barn när Hitler kommit till makten. Hans mor skickades till koncentrationsläger. Han förlorade även kontakten med sin syster.
Harry Scheins förflutna eller tillgång till sina blodsband och familj slogs i spillror på nästan noll-tid....
 Han  valde nog att vara oberoende.  Om han nu skulle överleva i ett främmande land - så måste han göra allting själv.
Och ändå i allt detta , stå stark, alfa hanne och Darwinistiska principer så kände sig han allra mest hemma i Socialdemokratin och Folkhemmets Sverige. Han kände för de svagaste i samhället. Det är för många kanske svårt och få ihop detta... men det gör honom inte mindre spännande för det....

Tennispolare med statsminister Palme och nära vän till Bergman.
Schein hade två mål i sitt unga liv: han  ville bli miljonär och gifta sig med världens vackraste kvinna. Så blev det också.
Han vann skådespelerskan Ingrid Thulins hjärta och långt innan han fyllt 40 var han ekonomiskt oberoende. Hans meriter var brokiga, fejkade som kulturskribent i Hollywood, kastade sig in i rengöringsbranschen i Stockholm och hittade "guld". Studerade till ingenjör, läste och skrev oavbrutet. Och hans kärlek till filmen verkade aldrig dö.....

Maud Nycander målade med breda och färgrika penslar ett förnämligt porträtt av Palme för några år sedan. Det var en stilig, folkbildande och utmärkt dokumentär om en av våra största makthavare någonsin. Vågar nu påstå att hon nu gjort det igen. Denna gång skildrar hon en av våra största och mest inflytelserika kulturpersonligheter under efterkrigstiden med liknade självklarhet och lyhördhet. Det blir spännande vem hon tar sig an och porträttera nästa gång! TA

David Lynch mästerliga återkomst

Innan du börjar läsa den här texten om "Twin Peaks - The return" ska du veta att den är absolut SPOILERFRI, så tveka inte att kasta dig över detta försökt till recension av det 18 avsnitt långa säsong 3 av "Twin Peaks"!

Det sägs ofta i den nya "Twin Peaks"-serien att det var 25 år sedan som ditten och datten hände och det förklaras ju av att serien spelades in redan 2015 och eftersom den stilbildande och kultförklarade tv-serien pågick 1990-1991 så blir det ju korrekt. Även om när man ser serien nu, 2017, så tänker man 1992 vilket ju är året då biofilmen "Twin Peaks - Fire walk with me" kom. Och det är, något otippat, men inte om man är Lynch, just den filmen som man mest bör ha i färskt minne när man ser den nya serien.

Jag vet ju att många, många, inklusive mig själv ofta, är skeptiska till uppföljare, remakes, reboots och allt vet det heter och till exempel är det ju många som önskar att de nya Star Wars-filmerna aldrig gjorts (även om jag inte tillhör den kategorin ska tilläggas...).
Twin Peaks har ju en speciell plats i mångas hjärtan och det är ju en av de absolut mest inflytelserika och bästa tv-serier som någonsin gjorts.
Att då göra en ny omgång av avsnitt, om än bara för att ge en förklaring till vad som egentligen hände när serien fick ett något snöpligt slut för att tv-bolaget, så att säga, drog ur kontakten, är nog för många lika tveksamt och onödigt som om att man gör en ny "Top Gun" eller en ny "Blade Runner" för den delen.
Men, men, det här handlar ju mer om David Lynch och Mark Frost än att det "bara" är en fortsättningen på en 25 år gammal tv-serie.

I våras, inför visningen av de fyra första avsnitten på HBO, var hemlighetsmakeriet stort, inget hade läckt ut om tv-serien men personligen pendlade jag mellan pessimism och en försiktig optimism. När så lång tid har passerat så kan det ju verkligen bli både pinsamt och krystat och daterat och allt möjligt. Ungefär som comebacken med "Arkiv-X" förra året...

Men efter de fyra första avsnitten, som alla lades ut samtidigt, så kunde man konstatera att firma Lynch & Frost inte bara hade gjort något som ingen förväntat sig utan också verkade ha skapat något olikt tidigare skådat i tv-serie-sammanhang.
Och den känslan förstärktes bara efter varje avsnitt som lades upp. Nya och gamla bekantskaper varvades och genidraget, ett av många, var att dröja innan vi överhuvudtaget hamnade i själva Twin Peaks. Ju längre fram serien kom, desto mer kunde man börja skönja någon slags tanke att binda ihop de två originalsäsongerna med den nya. Och kanske skulle vi tillslut få något slags avslut och förklaring till det som hände i Twin Peaks.

Lynch har själv sagt att han ser serien som en långfilm i 18 avsnitt och det kan man ju ha åsikter om. Jag ser mer serien som en löst, lite fristående uppföljare till klassiska tv-serien. Vissa avsnitt var mer som en slags installation, som konstfilmer mer än regelrätta dramaturgiska avsnitt, och andra avsnitt puttrade på lite avslappnat och var bra men kanske inte mästerliga. Men det varje, varje avsnitt aldrig var, var att de var tråkiga, ointressanta eller dåliga. Inte tillnärmelsevis.
Tror att jag aldrig sett en tv-serie eller knappt ens en film där jag suttit så klistrad och ofta med munnen halvöppen och glömt bort tid och rum, på sättet som jag gjort framför "Twin Peaks - The Return".

Det finns så mycket, så oerhört mycket som är fantastiskt och härligt och bra med den här serien, men allt kan jag inte dra upp pga av löftet om att det ska vara "spoilerfritt". Men bara en sak som alla de små konserter som framfördes på vägkrogen The Roadhouse... så häftigt!

Visst har det ibland varit snudd på obegripligt och utstuderat pretentiöst och känslan att Lynch har haft helt fria händer (vilket han nog aldrig hade när han gjorde serien första gången) är påtaglig, men sällan har väl något som gjorts i tv-serie-format eller som film varit så experimentellt och samtidigt så underhållande, sällan så vackert och gränslöst och samtidigt så våldsamt och blodigt och hemskt. Vissa avsnitt och vissa scener tillhör något av det mest läskiga och obehagliga jag skådat i mina dagar, vilket ju inte säger lite...

Men där finns ju även humorn. Det har klagats en del på att man saknat den gamla seriens knasighet, humorn, det där "damn good coffee", pajerna och det sköna galleriet av karaktärer.
Men då har man inte sett så mycket av de nya avsnitten. Lynch är en skön snubbe, han har humor och distans och det märks inte minst på den han själv spelar, FBI-chefen Gordon Cole.
Lika läskig och märkligt underlig som serien varit, lika rolig och härligt skruvad och ibland väldigt romantisk har den också varit. Och sorgsen över nationens tillstånd. Dagens USA går ju inte en konstnär som Lynch förbi direkt...

Jag minns med stor värme och glädje Harry Dean Stantons karaktär som ägare till en trailerpark. Jag kommer minnas Tim Roth och Jennifer Jason Leighs karaktärer med både ett leende på läpparna och en med en rysning. Bröderna Mitchum utgjorde en stor del av seriens humoristiska ryggrad och det var en njutning att se både James Belushi och Robert Knepper tillsammans med de playbunnies-liknande tjejerna som alltid följde i deras fotspår.
Och Miguel Ferrer, som ju tyvärr avled i början av 2017 men som hann avsluta sin medverkan i serien, hans insats kan aldrig minskas eller tonas ner i den här serien överhuvudtaget. Hans "deadpan" ansikte, speciellt i scenerna mot Gordon Cole, är obetalbart och han spred en konstig form av värme genom hela serien. Han hade verkligen hjärtat på rätta stället och var en av seriens moraliska kompasser.
Naomi Watts gick från att vara ett kul inslag i serien till att bli en av höjdpunkterna med hela "Twin Peaks - The return". Hon är fullkomligt fenomenal och levererar en hel hög med underbara repliker.

Och sist men inte minst, Dale Cooper himself. Kyle MacLachlan gör inget mindre än en Oscars-värdig insats här! Utan att avslöja något om serien så kan man ändå säga att han drar ett stort lass, i flera bemärkelser.
Jag blev djupt imponerad av MacLachlan i denna upplaga av "Twin Peaks".

Konstnären Lynch verkar ha haft det riktigt roligt här. Ibland känns det nästan som om han velat driva med oss alla, som om han velat ge oss fingret, gjort det, sedan skrattat och bytt spår och sedan kommit på att, ja just det, det här är ju "Twin Peaks" och jag ska ju liksom knyta ihop allt mot slutet...
Han har, också, lyckats förena det förflutna med nutiden på ett lysande sätt. Och slänger in små kommentarer och betraktelser om dagens USA och lirkar fram små, kärleksfulla porträtt här och där av människor och företeelser så som han ser det genom sitt säregna konstnärsskap.

"Twin Peaks- The return" blev inte som någon hade förväntat sig. Vågar jag nog påstå. Och jag vet att många slutade titta efter kanske fyra, fem avsnitt. För att det var för knäppt helt enkelt. Och för att sjunde säsongen av "Game of Thrones" började visas samtidigt i USA.
Och just nu, när serien har avslutats, är tonläget ganska lågt och ingen större buzz, så att säga, förutom bland alla som sett serien och gillat den.
Men jag är övertygad om att denna 18 episoder långa film, som Lynch vill kalla den, kommer växa ju fler som kommer kunna se den, när den visas på kanaler med större spridning, och den kommer, om det finns någon rättvisa, bli i varje fall en kultklassiker. Helt i nivå med originalserien. Personligen tycker jag den nya serien är överlägsen den gamla och det trodde jag aldrig jag skulle kunna tycka. Det finns en gränslöshet här som jag aldrig kommer kunna släppa eller glömma.

Jag tror och hoppas att det inte blir något mer om Twin Peaks från Lynch & Frost, men jag skulle mer än gärna se ett nytt samarbete dessa två herrar emellan.
Tills dess kommer jag inom kort att se om hela "Twin Peaks - The return". Inte bara för att jag var så extremt förtjust i den. Utan nästan mer för att jag känner mig tvungen. Detta väsen till tv-serie har skakat om mig på ett sätt jag sällan varit med om, och jag känner en slags dragning, en hypnotisk kraft som snart kommer tvinga mig att se om serien.
Tillsammans med en eld. "Fire walk with me".

Göran.

Onödig uppföljare

Gudarna vet hur svårt det är och återvända och göra uppföljare 20 år senare.
Mycket av filmers magi utgörs av dess samtid och så småningom kult omkring dessa. Trainspotting (1996) av Danny Boyle var ett energiknippe som kändes i mitten av 90-talet upprorisk , rolig, cool och originell. Filmen kom under en era då Storbritannien hade allt när det kom till populärkultur: musik, litteratur, mode och givetvis film. Det var kul och se Trainspotting då, även om det handlade om några skotska unga heroinister. Det är annat i dag, Brexit och en vända igen till Irvine Welsh missbrukare är mindre spännande.

Hade gärna klarat mig utan denna trötta, fantasilösa uppföljare som går under namnet , T2 , Trainspotting (2017). Inledningen är dock lovande, vi ser hur de fyra har utvecklats eller inte. Mark (Evan McGregor) återvänder till Edinburgh efter en längre vistelse i Amsterdam. Han är nu 20 år äldre , drogfri och möts av främmande värdinnor från Slovenien vid flygplatsen. Skottland är inte det Skottland han lämnade. Och detta får även symbolisera för hela filmen. Och däri filmens problem. Man gör en film som ska förhålla sig till originalfilmen och kan knappast stå på egna ben. Begbie (Robert Carlyle) smiter från fängelsestraffet, söker upp sin vuxne son och är fast beslutsam om att hämnas på kompisarna som fick honom skaka galler i två decennier. Begbie känns som en karikatyr, en seriefigur, eftersom han är överdriven på alla sätt. Spud var på väg och lämna drogerna och levde  en kortare period, ett familjeliv med barn och arbete. När han fick sparken från bygget , då föll han genast tillbaka till heroinet. Sick boy sysslar med utpressning och internet porr. Han har inte glömt bort vem som blåste vem för 20 år sedan...
Nej, det här funkar inte, det är våldsamt , och humorn är nästan som bortblåst och T2, Trainspotting , känns bara meningslös och djupt onödig. Hade man inte kunnat berätta mer om Mark och vad som hänt honom och hans väg till det drogfria valet? TA

Sval och oengagerad presidenthustru

Det har gjorts många biografier filmer om kända och historiska filmer genom åren. Genren i sig är mindre spännande då filmerna sällan utmärker sig eller är särskilt personliga eller konstnärligt tilltalande. De är så kallade "säkra kort" för och kassa in till Drömfabriken.

Visst har hon, presidenthustrun Jackie Kennedy skildras tidigare, kanske mest känd i Katie Holmes skepnad i tv-serien The Kennedys (2011) och i fortsättningen som SVT sänder. I Pablo Larrains film Jackie (2016) gör Natalie Portman en imponerade rollprestation som ikonen och USAs first lady. Filmen i sig är dock sval och väcker inget större engagemang. Det blir tungt, endimensionellt och mestadels blir det en film som hade potential men utnyttjade inte dess goda möjligheter. Det är något som saknas här. Det fattas något. Jag hade gärna sett att man kommit närmare Jackie , fått borra in i huvudet på henne, och dela hennes kluvna känslor och tankar kring sin döde make. Somliga vet att JFK inte var den Dröm som myten tillskrev honom... 

Filmen berättar om dagarna efter mordet på maken John F Kennedy. Det är dagar drivna av sorg och dagar förtappade i ensamhet och smärta. Jackie är isolerad, ensam och Vita huset liknar ett tomt slott. Det är en mardrömsliknande tillvaro. Hon har kvar blodet på kläderna. Bryter ut i hysteri och gråtattacker. Vad säger hon till barnen om vad som har hänt deras pappa? Hennes svåger, Ted Kennedy (Peter Saarsgard) erbjuder ingen större tröst. Jackie är övergiven. Hon söker sig till en präst (John hurt) som lyssnar på hennes stora sorg. Jackie bearbetar sorgen med och lära sig om Lincoln (som också mördades).....och skapa mytologiseringen av sin avlidne presidentmake....TA