Lucy - den första människan... och den smartaste

LUCY (2014)
Action/ Sci-fi
Manus & Regi: Luc Besson
Roller: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Analeigh Tipton m fl.
Från 15 år
Längd: 89 min
Betyg: AT AT AT AT

1974 hittades ett över 3 miljoner år gammalt skelett som numera anses vara den första förfadern till dagens människa. Lucy blev hon kallad.
Luc Bessons nya film, hans bästa på typ 20 år, börjar med en scen där Lucy står vid ett vattendrag i tidernas begynnelse.

Inte Scarlett Johansson... även om hon också heter Lucy...

Nästa scen slungas vi in i nutiden. Taiwan. Lucy (Scarlett) blir övertalad av pojkvännen att leverera en mystisk portfölj till en viss mr Jang på ett hotell. Det slutar inte bra och Lucy blir tillsammans med några andra olyckliga satar ofrivilliga kurirer av en ny superdrog. Men något går fel med drogen som Lucy fått inopererad i magen och den hamnar i hennes blod.

Lucy är en action/sci-fi som driver en ganska så fånig idé, men som tack vare Bessons öga för det visuella och det skruvade och originella, blir 90 minuter av explosiv och underhållande action-godis.

gullig, oskyldig...

Kopplingen till den första människan Lucy och Scarlett's Lucy i filmen är en lek med tanken på människans utveckling, att testa och se vad som skulle kunna hända om människans hjärna pressades till högra kapacitet än vad den utför idag, vilket enligt filmen är enbart 10%. Nu stämmer ju inte det riktigt, det var länge sen man pratade om den siffran, nu är procenten högre, men det är oviktigt egentligen.

här...inte längre så mycket...

På ett sätt är Lucy en superhjältefilm och kritik har höjts mot att spänningen går förlorad i och med att Scarletts karaktär blir mer och mer osårbar ju högre procent hjärnan bygger upp. Och visst har filmen en del skönhetsfläckar som ofta kan vara typiskt för Besson (han sträcker ibland trovärdigheten lite väl långt och skratten ligger vid några scener närmare än, som jag antar är tanken, wow-effekten) men jag gillar fantasin, ambitionen att försöka sig på något originellt, den typiska franska skruvade humorn och inte minst Bessons fingertoppskänsla för biffiga actionscener. Många sådana finns här och visst tänker man ofta på Bessons tidigare mästerverk som Nikita och Leon.

Morgan Freeman är ju alltid solid, men hur många gånger har han inte spelat den här älskvärde, gode, lite grubblande professors-typen som med sin trygga röst berättar och skapar trygghet?

Scarlett visar gång på gång vilken mångfacetterad skådis hon är. Filmen får direkt en tyngd och auktoritet på grund av henne som nog inte skulle funnits annars. Och vilken annan superstjärne-skådis kan från ett år till ett annat vara superhjälten Black Widow i The Avengers för att sen agera utomjording och åka runt i Skottland och ragga upp unga män för att mata... ja, vadå egentligen? i märkliga, men sevärda Under the skin (2013). Och sen vara rösten, enbart rösten som Joaquin Phoenix förälskar sig i Spike Jonze's Her?.

Vad är det här för skumma gardiner?

Lucy må vara ganska fånig, men jag ser hellre än fånig, men extremt underhållande, våldsam, blodig och skickligt utförd action-rulle med en kittlande story som går i mål på knappt 90 minuter än mycket annat på repertoaren idag.
Och Luc Besson som inte gjort något av värde sedan Leon (1994) är tillbaka med besked och visar att han fortfarande kan leverera.

GS.

SVT visar Mike Nichols I nöd och lust (1986) med manus av Nora Ephron (Sömnlös i Seattle) och i huvudrollerna Meryl Streep och Jack Nicholson. Filmen bygger på Ephrons privatliv, hennes förhållande med en av Watergate-avslöjarna, Carl Bernstein. Har glömt bort hur mycket jag gillar Carly Simons filmmusik, Coming back again. Men varför väljer SVT att visa kvalitétsfilm så sent? ( kl 22:25) TA

Brasse Brännström 1945-2014

Det är med stor sorg vi tar del av Brasse Brännströms bortgång. Han blev 69 år. Flera generationer har växt upp med honom och hans banbrytande barnprogram Fem myror är flera än fyra elefanter (1977).

Han hade en älskvärd personlighet, fantastisk komisk tajming och förenade en slags integritet med en folklighet. Samarbetet med Lasse Hallström nådde sin höjdpunkt med deras manus till Oscarsnominerade Mitt liv som hund (1985). http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19449282.ab

 I fjol briljerade han på ålderns höst i Mats Ahréns dramakomedi Bäst före (2013). Vi saknar dig, Brasse Brännström så olidligt mycket. Livet gör ont. Fruktansvärt ont. TA

Scotts revansch i Hjärtat

Det är så oväntat och därav min stora förtjusning. Det är Görans förtjänst. Vi talade härom veckan om regissören Tony Scott (som dessvärre lämnade oss alldeles för tidigt, året 2012, 68 år gammal) undersköna filmestetik. Göran frågade mig om Scotts thriller, Revenge (1990) med Kevin Costner.

Minns den filmen som ganska seg och småtråkig b-action. Men när jag ser om den nu först i vuxen ålder, så där 24 år senare, måste jag ändra ståndpunkt. Med risk att skriva om hela filmen, så börjar den lustigt nog som Scotts stora succé Top Gun (1986). Det är i flygmiljö och flygactionscener, Flygvapnets-piloten Cochran (Costner) gör sitt sista "pass på jobbet". Hans kollega mår dåligt och ber honom genast sluta med "flygkonsterna". Jag älskar det här. Det är som om jag får se hur Top Gun skulle kunna ha se ut med Costner i huvudrollen istället för Tom Cruise.

  Cochran firas av kompisarna. Han lämnar högkvarteret i Stilla havet och beger sig tämligen omgående till Mexico för att hälsa på en äldre vän , Mendez (Anthony Quinn). Hans vän är mäktig och har kontakter i det kriminella och det politiska toppskiktet.

Vännerna spelar tennis med en av hans värdefulla kontakter. Mendez tycker inte matchen är så viktig, när motståndarna säger att Cochrans serve är ute. Cochran däremot tar matchen på blodigt allvar. Han beskyller herrarna på andra sidan nätet för fusk. Och han lyckas övertyga sin partner, att nu avslutar vi matchen....
Tennis på film är också något jag älskar. Sporten borde förekomma oftare på film, Woody Allen har redan fattat det (Matchpoint) , så även Nothing Hill-producenten Tim Bevan (Wimbledon).

Det skrattas, och det skålas. Det sluts upp i pråliga middagar med diverse lyx. Tystlåtne Cochran förälskar sig i sin äldre väns hustru, Maria (Madeline Stowe). När Mendez blir varse om deras passion, tycks det bara finnas en sak att göra...

Det unga paret misshandlas svårt. Cochran slängs ut i öknen , bara gamarna kan se honom. Han ligger där som en grönsak, svetten rinner, blodet översköljer hans blick. Han har fått ärr för livet, om han överlever vill säga. Från en klippa tuggar en mexikan tobak och ser amerikanen ligga medvetslös. Skall han hjälpa honom?

Mendez underhuggare placerar Maria på bordell. Övergreppen hänger i luften... Hon är rejält knivskuren i ena kinden. Skadad av misshandeln. Svag och närmast försvarslös....tror vi...

 

Det verkar inte spela någon roll, vare sig vi är i Beverly Hills eller i Mexico, i Tony Scotts filmer och världar ser himlen alltid likadan ut. Himlens rosa skyn har blivit lite av hans adelsmärke. Vansinnigt snyggt! Likaså hur han låter Anthony Quinns solglasögon utgöra arena för händelseutvecklingen...

På http://wwwimdb.com läser jag flera intressanta fakta kring filmen. Kevin Costner ville först regissera filmen, men producenten Ray Stark ansåg honom inte mogen för uppdraget. Jack Nicholson var länge tilltänkt att spela Anthony Quinns roll. Don Johnson ryktades redan under Miami Vice-åren vara involverad i projektet. Walter Hill ingick ett tag i planerna att regissera filmen och önskade ha med Jeff Bridges. Han var dock inte intresserad. Filmen bygger på Jim Harrisons roman som publicerades i slutet av 70-talet i ett magasin. Flera regissörer såg det som prestige att få göra filmen, John Huston, Jonathan Demme och Sydney Pollack lär alla varit högst delaktiga i "striden".

Costner tillsammans med Miguel Ferrer och John Leguizamo

Revenge är en sorts modern western (Costner går till och med runt i vissa scener i boots och honky tonk skjorta) där hämndtemat är centralt för filmen.

Det är kanske Tony Scotts mest avvikande film i karriären, för det är i grunden en besynnerlig kärlekshistoria med förfärliga konsekvenser. Det är gåtfullt, mystiskt, mörkt och dystopiskt. Fuck Happy Ending!

Skådespelarna ger nerv till filmen och även birollerna går inte att tvivla över, Miguel Ferrer (Twin Peaks) och bortglömda Sally Kirkland. ´Till sist, den kanske mest omtalade scenen i Scotts senare film, True Romance (1993), ni vet, scenen där misshandlade Patricia Arquette avrättar sin torterare i form av James Gandolfini , föds redan här. TA

Sagan om Ringen

Det var en gång en snickare. Han drömde om Drömfabriken och bli filmstjärna. En dag när han snickrade, träffade han en man med större skäggväxt. Den skäggiga mannen pratade om rymdfilmer och ville ha honom med i stor roll som hjältemässig pilot. Snickaren hade slagit sin sista spik, på ett tag.

Han satsade allt och som han gjorde det. Han blev känd, kändare och kändast. Efter rollen som pilot ville den skäggiga mannen ha med honom i en amerikansk motsvarighet till James Bond. Men det skulle inte handla om någon agent, utan en arkeolog.

En arkeolog som slogs mot nazister, jagade skatter i djungeln och annat. Han hade kan man säga , lite svårt att sitta stilla. Böcker var inte hans grej.  Hans speciella redskap var märkligt nog - en oxpiska.
Med rollen blev den forne snickaren världsstjärna.
Tiden gick.
Åren passerade.

Snickaren blev äldre och han hade varit på Moskitkusten, varit Jagad, skyddat Vittne till mord, blivit Misstänkt för mord och uppvaktat Sabrina. Drömfabriken kunde han ut och innan.

Hans filmroller och filmer blev alltför lika. Inför Air force one (1997)  överraskade han dock på det privata planet. Han

piercade vänster öra. Ålderskris eller inte? Det var svårt att säga. Nästan tjugo år senare kontaktade den skäggige mannen honom igen. Han pratade om en ny rymdfilm med den hjältemässiga piloten igen. TA

Österlunds mästerverk om familj i utförsbacke

TURIST svensk film i regi och manus av Ruben Östlund.
Medverkande: Johannes Bah Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Vincent Wettergren, Clara Wettergren,
Kristofer Hivju och Fanni Metelius.
Speltid: 2 timmar
Betyg: AT AT AT AT AT
 Cannes-prisade svenska filmen Turist börjar med att en svensk familj fotograferas av en engelsktalande fotograf. Han ber dem posera och hålla om varandra.
Grimaser, och kroppsspråksgestaltning. Omfamningar och kramar. Leenden. Bilder eller bilden av den lyckliga heterosexuella kärnfamiljen. Det blir onekligen vackra porträtt av individerna och familjen. Men regissören Ruben Östlund nöjer sig inte med ytan.

Han tar oss in i det psykologiska landskapet i en svensk familjs uppluckring under en skidsemester i Alperna. Allt börjar med ett natur-hot mot familjen. De äter på en restaurang och en lavin väller in mot civilisationen. Pappa Tomas springer ifrån bordet och lämnar Ebba med barnen i skarpt läge...

Östlund befäster sitt rykte som Sveriges kanske viktigaste filmskapare (ihop med Jesper Ganslandt) för tillfället. Hans undersökande filmskapande och förmåga att aktualisera komplicerade frågor i spännande sammanhang gör hans konst tämligen unik. Filmerna har varit kontroversiella, alltifrån hans debut Gitarrmongot (2004) via De ofrivilliga (2008) till Play (2011). Frågor om rasism, skildringar av ansvarslösa vuxna och vuxna som abdikerar inför barnen, normer och avvikelser, konflikträdda individer, status och könsroller. Turist har väckt reaktioner inte minst i Cannes, och det främst kring hur mannen skildras i filmen. En viss gråt-scen sägs ha retat gallfeber på flera fransmän.

Tomas hulkar, skriker med gråt i halsen. Han låter nästan som en gris. Och han slutar inte. Han tappar helt konceptet inför sin familj. Barnen blir oroliga och hans hustru känner ångest. Han erkänner alla sina synder, om otrohet, hur han fuskar i sällskapsspel m.m.

Fredrik Wenzels foto är majestätiskt och fantastiskt. Tänker en del på The Shining (1980). Det är enormt stort bildberättande, har aldrig sett Alperna på detta vis. Snökanoner skjuter som vapen i ett krig. Klassisk musik (Östlund har aldrig jobbat med musik tidigare i sina filmer). Det är bilder på nackar, bakhuvuden, liftar, märkliga skyltar, undersköna vita fjälltoppar och man kan riktigt känna av slalomåkningen när huvudpersonerna gör sitt "dags-pass". Det sjuder ångest i skidbacken, i liften och bland korridorerna kring hotellrummet. Undrar vad den där rökande städaren uppfattar av det där utländska (svenska) paret som står i underkläder utanför sitt rum och ber om att få "privacy"?

Många scener i filmen är utomordentligt starka och förtjänar att diskuteras och lyftas fram. I dessa scener lyser dynamik, fenomenalt skådespeleri (oj, vad bra du är Lisa Loven Kongsli!) men framförallt förklarar Östlund för oss filmens kärna. Hur skulle du reagera vid katastrof? Skulle du försvara och rädda din familj eller skulle du tänka bara på din egen överlevnad? Vad förväntas av könsrollen?

Vi har ju matats av bilden av Mannen som Hjälten. Mannen som beskyddare och står upp i alla lägen. Men tänk om den bilden inte riktigt stämmer. Tänk om han faktiskt beter sig som "Kapten Ynkrygg". Flyr i en livbåt och lämnar besättning och passagerare i ett sjunkande skepp, vem är han då i våra ögon?
Turist är Ruben Östlunds närmaste försök till mainstream-film. Det på bekostnad av hans personliga filmstil.  Det är dock en av årets bästa filmer, och sannolikt årets bästa svenska film. TA

Coogan/Brydons förtjusande Italien-resa

THE TRIP TO ITALY
regi: Michael Winterbottom
Medverkande: Steve Coogan, Rob Brydon, Rosie Fellner, Claire Keeland m fl.
Speltid: 108 min
Betyg: AT AT AT AT AT

I The Trip (2010) reste komikerna Rob Brydon och Steve Coogan genom England och besökte/recenserade restauranger för en brittisk dagstidning. I uppföljaren som titeln också skvallrar om, The Trip To Italy, har duon fått uppdrag att ta tempen på Den Italienska Matkulturen.

Brydon excellerar i Hugh Grant imitationer, har en roll i Michael Mann-film på gång och plågar sin medresenär Coogan med Alanis Morrisette som ljudtapet i bilen. Det italienska landskapet är en lisa för själen och en sällsynt vacker tavla. Man önskade att man själv var med på resan runt bland annat Capri, Rom och Toscana. Hisnande vackert!

Under resan försöker inte Coogan att bara fördjupa i sig i poeten Byrons historiska italienska äventyr, utan också skärpa kontakten med sin tonårsson....  

Gillade man föregångaren , kommer man älska "tvåan". Men kärleken, eller förtjusningen slår mig någon dag efter visningen. När jag ser filmen har jag först vansinnigt roligt åt Rob Brydons Al Pacino-imitationer och gillar ju givetvis alla populärkulturella inslag i duons samtal under måltiderna. Miljöerna som sagt är bara det värt biobiljettpriset. Men jag ledsnar lite på Brydons ständiga lustigkurre och ironin som inte går att släcka i första taget. Det är när allvaret sänker sig över Italien, och som jag berörs allra mest; Människors egen litenhet, oförmåga till förändring, fast i ensamhet och obesvarad kärlek.

Den här filmen kommer få liknande betydelse för Italiens bilturism som Sideways (2004) hade för bilresor till vingårdar i Kalifornien. Helt förståeligt. TA  

Curtis (Michael Shannon, suverän!) lever med fru (Jessica Chastain) och barn i ett mindre lantligt samhälle. Han plågas av mardrömmar. I drömmarna är det jordens undergång. Han söker upp sin schizofrena moder. Lånar böcker om psykisk ohälsa. Pengar läggs på material till att renovera ett skyddsrum ute på tomten. Hans hustru börjar undrar när familjens hund inte längre får vara inomhus längre och beblandas med deras barn...

Det var länge sedan man såg en amerikansk film som griper tag så starkt som Take Shelter (2011) gör. Den är både klassisk: eftersom den följer berättartraditionen om ett hot som slår mot en familj, och faktiskt originell; det är ju en psykologisk katastroffilm. Om en man som bryts ner. Om en man övertygad om att Slutet är nära. Hans omgivning är inte lika säker på det. Och vi, tittare, hoppas ju förstås in i det sista att vi ska få en traditionell upplösning, där Hjälten , eller i det här fallet, en Hjältelös historia ska få en Hjälte. Men nej, Take Shelter gör inte det förväntade. Det finns något obehagligt, något laddat som vibrerar genom hela filmen. Regissören Jeff Nichols films (Mud) Take shelter bär jag med mig resten av året. TA  

En av tv-kanalerna visar komedin Titta, hon snackar också! (1990). Tänker på flera saker. För det första fanns det ju en tid då det var verkligen baby-boom i Hollywood (Föräldraskap,Tre män och baby, Tre män och en liten tjej, She´s having a baby, Baby boom etc.). Ett antal barnvänliga eller barnrelaterade filmer gjordes på tämligen kort tid. Drömfabrikens producenter verkade helt inne på en vinnande formel för Komedin; barn och bebisar.


I Amy Heckerlings (Häftigt drag i plugget, Clueless) filmer fick barnen röster gjorda av vuxna skådespelare, såsom Bruce Willis och Rosanne Barr. Jag växte upp med filmerna Tittar han snackar (1989) och Titta, hon snackar, också! (1990). Inga större mästerverk eller banbrytande filmer. Det var effektiva, lättsmälta och okomplicerade komedier som genererade ett och annat skratt...

Ibland kan det räcka för en verklighetsflykt...

För det andra: ser jag spåren av John Travoltas krokiga och upp och nergående karriär. 70-talets danskung i filmerna Saturday night fever (1977) och Grease (1978) fick ett annat än 80-talet än vad många kunde tänka sig. Hans karriär började dala (Brian DePalma thrillern Vittnet måste tystas från 1985 är dock mycket sevärd). Flopparna avlöpte en efter en. Även desperata försök som dansfilmen Staying alive (från 1983, titeln syftade på hitlåten från Saturday night fever) gjordes. Men, nej, han var plötsligt lika ute som eh, 70-tals-discon...

När 80-tal skulle bli 90-tal kommer dock hans tillfälliga vändning med Titta han snackar-filmerna. Men filmerna går ju knappast till filmhistorien. Dem är vad dem är. Om man vill vara snäll: Gulliga familjefilmer. Om man vill vara elak: så är det filmer gjorda för folk som normalt inte ser filmer, särskilt ofta.

Quentin Tarantino älskade med all sannolikhet Travolta i John Badhams Saturday night fever. Kan inte tänka mig att han tyckte Travolta var i sitt rätta element i slutet av 80 och i början på 90-talet. Regissören förstod vad vad som behövdes göras. Få 70-talets danskung att dansa igen. Coolt och övertygande. Och som han fick honom att dansa! I år är det 20 år sedan John Travolta dansade med Uma Thurman i Tarantinos Pulp fiction (1994). Till toner av Neiil Diamonds Girl you´ll be a woman soon framförd av Urge Overkill fick han en slags revansch. Kritiker och publik älskade hans återkomst. Han fick "nytändning" och gjorde bland annat en tung insats i John Woos snygga actionrulle Face off (1997).
Men är det något som är återkommande i Travoltas karriär är hur snabbt han skiftar mellan att befinna sig på toppen och vara flera oceaner ifrån den. Vad detta beror på, är jag inte man att svara på. I år är det som sagt 20 år sedan Pulp fiction. När får vi se honom dansa lika snyggt igen? TA

  

I Stuart Rosenbergs Cool hand luke (1967) ser vi den unge sydstatsmannen Lucas "Luke" Jackson åka in på kåken efter ett ringa brott. Hans förklaring till brottet är "tristess i en liten stad där det saknas något vettigt att göra". Hans militärmeriter väcker en viss respekt bland auktoriteterna. Men det är andra saker som skall göra honom ihågkommen i fånglägret. Lägerväktarna får känna att de är på jobbet. Ingen av dem har räknat med fången Lukes rebelliska trots och "Never give up"-mentalitet...

Donn Pearce och Newman.

Författaren Donn Pearce ogillar och se Paul Newman spela hjälten i filmatiseringen av hans bok Cool hand luke (romanen från 1965, bygger på hans egen fängelsevistelse, ett liv i bojor).

Han tycker att Newman är för torr för att spela hjälten. Pearce har själv en roll i filmen men sägs vara ordentligt irriterad under inspelningen. Det undgår Newman helt. Han är alldeles för upptagen av sin rollkaraktär och flera komplicerade scener: Slagsmål, käftande med kamrater och ledare och vadslagning om att äta 50 ägg. "Ägg-scenen" i filmen avslöjar Newman senare i en intervju. Han åt aldrig ett enda ägg , påstår han i en intervju.

Intervjuaren fråga om detta inte går emot Method-acting principen. Handlar inte Method acting om att göra det på riktigt? Newman svarar bara: "Nej, inte när det gäller att svälja ägg".

Han lär sig dock spela banjo , men inte överdrivet bra. I scenen efter att Luke fått besked om moderns bortgång, spelar han banjo. (s.216 Shawn Levy Paul Newman - A life, Three rivers press, 2009)

Motspelaren George Kennedy (Nakna Pistolen-filmerna) minns att Newman inte var nöjd med scenen eftersom han begick tekniska misstag i sitt musicerande. Men regissören Stuart Rosenberg tyckte prestationen saknade motstycke (s.217).

Newman var dock inte det givna valet för rollen. Jack Lemmon är först tilltänkt i titelrollen. Sedan vill filmbolaget ha Telly Savalas, men han är upptagen med att filma The Dirty Dozen (1967) i England. Paul Newman får höra om projektet, men färdigskrivet manus saknas. Bara vetskapen att Donn Pearce bok skulle filmas , räcker för honom. Han är övertygad om filmens potential. (s.203).

Till West Virginia reser Newman för att göra research till rollen. Talar med olika "infödingar", spelar in olika dialekter och studerar flera invånares attityder. Han stannar i Huntington och besöker konditorier, country klubbar och värdshus.

Rollen som Luke ger Newman ikon-status likt Marlon Brando i Storstadshamn eller James Dean i Ung rebell. Kritikerna är blandade kring filmen. En del tycker att filmen är "lite väl vacker", och det finns fog för den åsikten. Ibland tenderar filmberättelsen slå över ; manlig gemenskap (om än fångar) i solsken arbetar och kämpar på fälten. Bilderna blir nästan naturromantiska för tittaren. Mästaren Lalo Schifrins musik som skapar en känsla av välbehag. Men visst, det mörka och det essentiella frihets och demokrati-budskapet går inte att missa: Systemet får aldrig vinna över den fria tanken. Systemet får aldrig slå ner och söndra Individen. Det är en humanistisk film och på så sätt klär den väldigt väl Paul Newman, skriver författaren Shawn Levy i Paul Newman - A life (s.204, Three rivers press 2009).

Dennis Hopper till vänster under inspelningen av Cool hand luke.

Filmen får flera Oscars-nomineringar men ser sig förlorad mot tuff konkurrens: Mandomsprovet, Bonnie & Clyde, Med kallt blod, I nattens hetta och Guess whos coming to dinner. George Kennedy vinner för Bästa biroll. Newman förlorar Bästa manlig huvudroll mot idolen Rod Steiger (I nattens hetta) (s.218).
Rollistan i Cool hand luke är tämligen imponerande, Dennis Hopper, Harry Dean Staunton (som nyligen släppte sin första skiva, i filmen sjunger han och spelar gitarr vid flera tillfällen), Anthonhy Zerbe och Jo Van Fleet.
TA

Pengarnas färg

Eddie Felson (Paul Newman) är en erfaren gambler och biljardspelare. Han säljer whisky och säger sig ha biljardkarriären bakom sig. De grå håren skvallrar om hans ålder och livs-fas.
Han upptäcker en biljardspelande talang, Vincent (Tom Cruise) och blir hans mentor och med-kumpan. Tillsammans bedrar och lurar de flera framgångsrikt. En del i "spelet" handlar ju om att förlora, för det är då man vinner - pengar och insatserna.

The Colour of money - Revanschen (1986) är så ovanligt som en Martin Scorsese film utan religion, maffian och brutalt våld. Det är också så ovanligt som en film om biljard. Måste erkänna att jag gillar själv att spela biljard, men inget vidare förtjust att se på när andra spelar. Och med tanke på det är Colour of money, oväntat underhållande.

Scorsese kan ju det här med att berätta. Han bemästrar fånga till sig åskådaren likt en god författare får läsaren fast från första början. I filmens inledning läser han en kort monolog med slutkontentan: "Tur är också en konstform". Texten presenteras ihop med cigarettrök i slow motion, olika sekvenser från biljardbord och dylikt. Det är vansinnigt snyggt. Och det är hela filmen rakt igenom. Den karaktäriseras av god stil och smak i mestadels formen; flera filmåkningar, och skickligt klippt under matcherna för att skapa nerv och energi i en så publikbefriad sport som biljard faktiskt är. Musiken har också en viss del i filmens intensitet och pulserar mer än som traditionell bakgrundsmusik(Bodeans, Phil Collins, Robbie Robertson, Don Henley, Eric Clapton m.m.)

Walter Tevis

Författaren Walter Tevis skrev romanen The Colour of money, en uppföljare till hans filmade roman Fifflaren (1961 med Newman i huvudrollen), som handlar om "Fast Eddies" på äldre dagar. En saga om mognad, erövringen av visdom och empati, en småskalig frigörelse. Newman tänker på Martin Scorsese när han läser romanen/manuset till Colour of money.  Några år tidigare hade han sett Tjuren från bronx (1980) och blivit överväldigad. Newman skriver ett beundrarbrev till Scorsese under pseudonymen "Michael". (s.354 Paul Newman - A life, Shawn Levy, Three Rivers Press, 2009)

Regissören tycker boken/manuset är enformigt och tråkigt. Manuset bygger på Tevis roman och i den har Eddie Felson blivit en biljardhalls-ägare som förälskar sig i en college lärarinna. Scorsese saknar mörker och frigörelse i berättelsen och sänder manus-skriftet vidare till Richard Price (s.355) Newman är först skeptisk till Prices dovare story
Price/Newman/Scorsese jobbar sedan tillsammans med historien och efter ett drygt år verkar samtliga parter nöjda. 20th Century Fox (filmbolaget som producerade Fifflaren) är dock inte intresserad av projektet. Det blir istället Touchstone. Det som blir avgörande för samarbetet är att man lyckas säkra en ung stjärna i rollen som Vincent Lauria, nämligen Tom Cruise (s.356-357).

Newman och Cruise gör de flesta biljardscenerna själva efter utbildning av toppspelaren, Mike Sigel, Skådespelarna blir goda vänner under inspelningen och Newman introducerar bil-racing för sin yngre kollega (s.358).

Filmen blir Martin Scorseses största publikframgång hittills i karriären (s.359). Paul Newman vinner för sin roll en Oscar för Bästa manliga huvudroll (s.369).
 TA