Tråkiga Cannes

Lyssnar på Kino podcast från P1 där dom pratar om Cannes-festivalen och de hade en slutsummering av festivalen. Till och börja med hade programledarna olika åsikter om Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom som var öppningsfilmen, men den blev utan priser. Det fick däremot Michael Haneke för sin film Amour, Guldpalmen, det finaste priset fick han för andra gången på 3 år. Senast var det för Det vita bandet 2009. Även Ken Loach fick ett fint pris, Jurypriset.

 Michael Haneke blir så här glad när han vinner pris!

Och jag kan hålla med Roger Wilson på Kino att det blir lite trist, lite förutsägbart med samma vinnare år efter år, eller i varje fall samma typ av vinnare. Har man inte vunnit något förut i Cannes är det svårt att slå sig in bland de gubbar som fått priser.
Visst all ära åt Haneke och Loach, men det måste ju finnas andra, yngre, spännande förmågor som tävlar i Cannes som man kan belöna?

Det är förvisso olika jurygrupper år efter år, men traditionens makt verkar stor och självklart kan det ju vara så att Hanekes film verkligen var den absolut bästa film som tävlade i Cannes i år, men det känns ändå lite småtrist att en regissör kan vinna två gånger på tre år, oavsett hur bra han eller hans filmer är.

Hur som helst har försommaren mycket spännande och kul att erbjuda i form av celluloid-drömmar!
På fredag är det världspremiär för många filmfans våta dröm - Ridley Scotts återkomst till det universum han skapade med Alien, i Prometheus.

6 juni har Moonrise Kingdom premiär och den 8:e får vi se återigen se Charlize Theron (Prometheus) i Snow white & the Huntsman där även Kristen Stewart figurerar som Snövit. Skräckfilmen Chernobyl diaries av regissören till Paranormal activity går upp samma datum och den 13:e juni blir det läskigt på svenskt sätt med Helena af Sandeberg och Sverrir Gudnason i Rafael Edholms thriller Mörkt vatten.

Kul också att SF sätter upp den sprillans nya dokumentären om Woody Allen som Robert Weide, mest känd för tv-serien Simma Lugnt, Larry, har regisserat. Woody Allen - a documentary har premiär 29/6.

GS.

Kassaskåpsäker publiksuccé

Som de flesta märkte så redovisades sommarens storfilmer i gårdagens Metro (25/5). Batman, Alien, Spiderman och kanske mest oväntade - Snabba cash 2 (biopremiär 17 augusti). Nuförtiden är det rätt ovanligt att en svensk film får en uppföljare (om inte den heter Göta Kanal eller Beck förstås), ännu ovanligare är att regissören från originalfilmen inte finns med i "tvåan". Sebbe-regissören Babak Najafi tar över medan Daniel Espinosa letar intressanta manus i Drömfabriken. Det är sällsynt också att en andra del uppstår så snabbt inpå originalfilmen (2010). Det brukar visserligen inte vara någon nackdel.  Publiksuccén känns minst sagt kassaskåpsäker. TA

övernaturlig aktivitet

Efter att ha sett Paranormal activity 3 så måste jag, en ärrad skräckfilmsfantast, inse 2 saker: Att man fortfarande kan bli skrämd, oavsett hur gammal man är eller hur mycket skräckfilm man sett.
Och att Paranormal activity-filmerna bildar den kanske starkaste och mest skrämmande rysar-trilogin någonsin.

Men, och det är ett stort men, i höst kommer en fjärde Paranormal activity och precis som Saw och skräckfilms-serier innan dess, som Halloween, Nightmare on Elm Street & Friday the 13th, så finns det förstås risken att det kommer gå utför och bli mer upprepningar och ursäkter för att mjölka det mesta ur ett framgångsrikt koncept.

Men faktum är. Första PA skrämde mig som ingen rulle gjort sedan Blair witch project. Och tvåan var nästan ännu värre. Trean lyckades att fortfarande kännas fräsch med grejen att allt ger intrycket av att det är dokumentärt.

Fascinerande är också att filmerna i sig är ganska händelsefattiga. Tempot är lågt, det är ingen musik, långa stunder är det tyst och bara en videokamera i ett rum som tyst registrerar ingenting... tills plötsligt något händer.
Men hela tiden finns där en obehaglig känsla. En känsla av att något ska hända. Att det finns något i huset som inte är... normalt.

Frågan är bara vad som ska hända i fjärde filmen. Man har behandlat nutiden ur två olika perspektiv. Och dåtiden som ledde fram till nutiden. Risken finns att ideerna tar slut i takt med publikens intresse.

Men jag kommer garanterat vänta på Paranormal activity 4. Som den skräckfilmssucker man är!

GS.

Galet TV-ankare och Agent 007

I senaste numret av Empire (juni 2012) häpnas man av först av att Anchorman får en uppföljare. ”Tvåan” beräknas ha premiär senast 2014. Inspelningen beräknas börjar nästa februari.

Originalet från 2004 tillhör något av senare års roligaste amerikanska filmer. Både smart, charmig och tokig om en mansgris till tv-nyhetsankare, Ron Burgundy,(Will Farrell) och hans medarbetare i 70-talsmiljö.

Vän av ordning undrar givetvis om en uppföljare kan leva upp till den tidigare standarden? Men framförallt undrar man vad finns att berätta ytterligare?

Regissören/manusförfattaren Adam McKay är intresserad att ”tvåan” ska utspela sig i slutet av 70-talet, då tv-nyheterna förändras i med 24 timmars nyhetssändningar.

I samma tidning firar man James Bond 50 år.  Exklusiva bilder från kommande Skyfall (biopremiär i Oktober) regisserad av Sam Mendes (Revolutionary Road och American Beauty) med Jarvier Bardem (No Country for old man) som skurk. I andra roller ser vi meriterade aktörer som Albert Finney, Ralph Finnes och prylfixaren Q återkommer, nu i Ben Winshaws skepnad.

Skyfall utspelar sig i Kina, Skottland, Istanbul och i London. Enligt Daniel Craig och Sam Mendes påminner nya Bondfilmen om Leva och låta dö och Agent 007 ser rött.

Förutom fokus på Skyfall får vi också intervjuer med tidigare Bond (Timothy Dalton), snygga bilder och en del matnyttig fakta kring filmer i urval. Ikoner/sexsymboler som både Birgitte Bardot och Catherine Denuve tackade nej till rollen som Teresa Tracy Di Vicenzo i I hennes majestäts hemliga tjänst (1969).

Filmen har omvärderats, från floppförklarad och nedgjord till att ses som tidernas främsta Bond-film. Flera tänker väl på olycklige George Lazenby som bara fick slutföra ett uppdrag. Men å andra sidan han står för de mest romantiska och känslostarka ögonblicken under James Bonds historia.

Det är bara under Lazenby som Bond har blivit förälskad och det avspeglas i Bondfilmen. I hennes majestäts hemliga tjänst ser inte ut och är heller inte som andra avsnitt i serien. John Barrys musik är annorlunda, i filmen ser vi ett kollage av bilder på Bond och Tracy till toner av Louis armstrongs musik. Det är lika mycket en kärlek såsom en actionfilm. Bond ska både lyckas störta Blofelds vansinne och rädda Tracy från att begå självmord.

Tydligen enligt uppgifterna i Empire dubbades George Lazenbys röst i några tillfällen i filmen (av George Baker).  Det gäller scenerna när Bond ska infiltrera Blofeldts vinternäste i Schweiz som kiltbärande skotske släktforskaren Sir Hilary.

Det som slår mig när man tittar på Bonds 50-åriga historia är två saker: värvningar av Bond-skådespelare börjar tidigt, året 1968 fick Timothy Dalton frågan om han var intresserad att spela agenten längre fram i karriären.  Pierce Brosnan var länge påtänkt, redan om jag minns rätt vid tiden före Levande måltavla (1985), men han var då upptagen med tv-serien Remington Steele. Och Roger Moore fanns med i planerna redan efter fjärde eller femte Bondfilmen. Sean Connery mättades av framgången som 007 och kunde tänka sig lämna över rollen till någon annan.

Det andra är hur filmerna också ska ses utifrån sin samtid och vad man ville Bond skulle symbolisera är heller inte helt oviktigt. Bond får existensiella problem när Berlin muren och kalla kriget går i graven. Men i och med gränserna öppnas ökar också brottsligheten och Brosnans Bond placeras därför i 007s mått mätt, mindre lukrativa miljöer som i Östeuropa.

Martin Campbell regisserade Pierce Brosnans Bonddebut Goldeneye (1995). Han säger att han ville ta tillbaka humorn och de spektakulära stuntsen. Han kritiserar Dalton epoken med filmerna Tid för hämnd (1989) och Iskallt uppdrag (1987) för att var allt för allvarliga och att man vill göra Bond alldeles för realistisk.

Timothy Daltons seriösa tolkning var en reaktion mot Roger Moores lätta och ytliga 80-tal. Dalton ville tillbaka till Bonds ursprung, den livsfarlige agenten som både förför kvinnor och förgör skurkar. Och allvarligt blev det. Så i den höga grad att Tid för hämnd blev första Bond-film som fick 15 års gräns.   

Till sist ska väl sägas att Sean Connery tog hjälp av en svensk dans lärare, Yat Malmgren inför rollen som agent 007 i Dr No (1962). TA

Nedräkning...

15 dagar. Knappt 2 veckor kvar. Många stora premiärer på gång. Dark Knight Rises. Men in black 3. Amazing Spider-Man. Cabin in the woods. Oh, den senare verkar vara mumma för skräckfans, sajten Moviezine.se hyllar den och menar att den är skräckfilmernas svar på Inception.
Men för undertecknad finns det bara en film som gäller i sommar. En film som man väntat på egentligen ända sedan Alien kom 1979. En film som föregåtts av en massa trailers och special-små-filmer för att hajpa intresset ytterligare. Och få snålvattnet att rinna ännu fortare på oss stackars fans.

Pratar förstås om Ridley Scott's Prometheus, en film som alla utom Scott själv fattar är en föregångare till hans egna klassiker Alien, en film som formade en hel genre och som fortfarande är "untouchable".

Kommer inte ihåg när jag senast var så upphetsad inför en film. I skrivande stund känns det som att jag inte ens kommer på när det kan ha varit.

Kommer Prometheus ens att kunna leva upp till förväntningarna som finns bland fansen? (och de är många...)

Svaret får vi efter premiären som sker i Sverige den 1 juni, före USA och England.

GS.

Steven Soderbergh's Haywire

Steven Soderberg är en stabil och pålitlig regissör. Han gör ganska varierande rullar men kvalitén är alltid hög och underhållningsfaktorn konsekvent. Hans senaste actionthriller Haywire, som i Sverige hamnar direkt på dvd & blu-ray, är ingen ny Ocean's 11 och lär inte heller mynna ut i fler filmer, men det är en klart sevärd rulle med flera färgstarka, solida och tunga biroller i form av Michael Douglas, Antonio Banderas, Bill Paxton, Ewan McGregor och Michael Fassbender.

Mallory Kane på flykt ovan hustaken i Dublin.

Med Haywire har Soderbergh velat göra en cool, lite film-noir doftande spion-/hämnarrulle med en tuff brud i huvudrollen och där har han lyckats. Mallory Kane, spelad av Gina Carano, en f.d kampsportstjärna som nu sadlat om till filmens värld, är en agent som vill hoppa av. Hon får ett sista uppdrag av sin chef (McGregor) men snart fattar hon och vi att hon blivit lurad och resten av filmen försöker hon överleva och hämnas.

Fassbender & Carano

Låter det lite som Bourne? Ja, spontant känns Kane som en mix av en kvinnlig Bourne, en Modesty Blaise, en Lisbeth Salander kanske, eller en Hanna från Försonings- regissören Joe Wrights senaste film. En tjej som slåss och dödar utan att blinka och som är oerhört fokuserad och nästan radiostyrd, men som nu vill ut, bort, börja ett nytt liv.
Men det är som bekant inte så lätt i filmens värld...

Douglas försöker läxa upp Mallory...

Haywire omges av mycket läckra saker. Fotot, som alltid är så soft och behagligt och coolt i Soderberghs filmer, musiken, cocktail-party- musiken som skapar en lite old-school, noir- känsla, dialogen, den torra, krassa, underförstådda dialogen som förklarar en massa utan att säga det rakt ut.
Fight-scenerna, inte minst. Flera minnesvärda sådana, realistiska, man känner direkt att det är farligt, dödligt och på riktigt. Carano kan verkligen slåss och är vig som Cat-Woman, eller en Wonder Woman (som en polis kallar henne i filmen).

Från riktiga fighter till filmvåld. Gina Carano i underläge i fightnings-buren när det begav sig.

Hon är kanske inget skådisämne, men i det här sammanhanget funkar hon alldeles utmärkt och jag kan mycket väl se henne som en trovärdig kvinnlig actionhjälte i framtiden. Man tror mer på henne än t ex Angelina Jolie, om man säger så...

Vår hjältinna i överläge mot Ewan McGregor.

Haywire är mycket yta och inte så mycket innehåll, men jag gillade den något flummiga känslan i filmen och det är aldrig fel att se en cool, tuff brud sparka bakdel i snygga miljöer bland bra skådisar och schysst musik signerad David Holmes som Soderbergh använt sig av tidigare i bl a Out of Sight och Oceans- trilogin.

Haywire kommer ut på dvd & blu-ray den 4 juni.

GS.

Julsånger och människor i kris

This is England ´88 (släpptes 12/3 på dvd och blue ray) är precis som föregångaren This is England ´86 (2010) uppbyggd i tv-serieformat. Den visades i mitten på december i engelsk tv (Channel 4). I tre delar skildras livet mestadels kring Lols (Vicky McClure som vann Baftas pris för bästa kvinnliga skådespelare 2011 http://www.channel4.com/programmes/this-is-england/articles/lol-vicky-mcclure

) nyblivna moderskap. Det är jul, och Lol kan inte sova. All hennes tid går till dottern Lisas omsorg. Pappa Milky (Andrew Shim) finns inte med i bilden. Lol finner ingen ro. Hon röker för mycket. Hon går oundvikligen en depression till mötes. Demonerna med sin döde far i spetsen jagar henne. Hon undviker gänget.

Hennes ex  Woody "Woods" (Joe Gilgun) lever också i skymundan av gänget. Han har funnit Jennifer, en söt och ordentlig tjej (Stacey Stampson). Han erbjuds också en ny tjänst på jobbet som skulle innebära högre status och inkomster. Hans föräldrar älskar honom. Allt borde vara ett enda leende. Men så är det inte. Woods finner ingen glädje. Han är kaotisk, elak och orolig. Han fungerar inte som människa. Saknaden av den han var med gänget och Lol är för stor. Inombords gråter han hinkvis…

Shaun (Thomas Turgoose) har börjat college och läser drama. Han dras till Fay (Charlotte Tyree), hans charmiga motspelerska i pjäsen som de övar på dagligen. Flickvännen Michelle "Smell" (Rosamund Hanson) lever än så länge i ovisshet. 

Gillar man karaktärerna från de tidigare filmerna så blir man inte besviken den här gången heller. Det är fascinerande hur Shane Meadows lyckas skapa en helt egen värld.

En egen värld genomsyrad av så mycket hjärta och smärta, utan att det bli kladdigt och tillgjort. Jag älskar det här.
Vill aldrig att det ska ta slut. Woods,

 Shaun, Kelly (Chanel Cresswell), Lol ,Gadget (Andrew Ellis), Milky, Combo (Stephen Graham) m fl, har nästan blivit som ens kompisar. Åtminstone inbillar jag mig det.  Det är stor Englandsromantik, det är effektiv, färgfull och personlig historieskrivning av 80-talet.  Låt oss bara hoppas att Shane Meadows gör en fortsättning. Han säger i en intervju att det kommer blir en This is England 90, som handlar om ravekulturen. http://www.tvchoicemagazine.co.uk/interviewextra/shane-meadows-england-88

Härnäst ska regissören göra en dokumentär om Stone Roses (berättade han själv i november på ett seminarium på ljud och kameramässan BVE North. Klipp finns på Youtube). TA