Skoglund & Andersson : mars 2018

fredag 30 mars 2018

Gripande livsöde i Indien och Australien

Den 5 åriga pojken Saroo blir hemlös och förlorar kontakten med sin familj i Indiens Calcutta , år 1986. Han hamnar så småningom i Australien och får adoptivföräldrar (Nicole Kidman och David Wenham). 25 år senare försöker han (Dev Patel) med hjälp av Google maps hitta sin biologiska mor och sin hemby i Indien....
Filmen Lion (2016) bygger på verkliga händelser. Det är en rörande och gripande berättelse. Historien rymmer både en viss hoppfullhet och smärta. Det är en film som skänker en del funderingar över Indien, tredjevärlden, våra olika världars skilda livsvillkor och vad händer med adopterade barn och när det väcks identitetsfrågor i dem? TA

Strålande Fares Fares i guldbaggevinnare!

Året är 2011 i Egyptens Kairo. Den arabiska våren slår in. I det skakiga, politiska korrupta, odemokratiska och ihåliga samhällsbygget skor sig poliserna över makten. De bestämmer alltmer vilka som har rätt till rättvisa. Polisen Noredin (Fares Fares) är varken bättre eller sämre. Visst tar han emot pengar, om summan är intressant, vill säga.
Han lider av svår sorg och outtömlig smärta. Hans hustru omkom för några år sedan i en bilolycka. Bilden av henne försvinner inte. Varje kväll tycks sluta för honom på liknande sätt. Skräp-teve från Italien, sprit och lugnande piller. Kedjerökning och påfallande ensamhet. Han får ett mordfall på halsen. Mordet på en vacker sångerska lär ha skett på ett hotell. En städerska kan ha sett gärningsmannen. Det som ser ut att först vara ett passionsdrama visar sig ha förgreningar upp till den absoluta politiska eliten.....

The Nile Hilton Incident vann årets Guldbagge för Bästa film. Det är svårt att säga huruvida den är bättre eller sämre än Ruben Östlunds The Square. Det är nämligen två helt olika filmer. Men oavsett, så är Tarik Salehs film ytterst välgjord och spännande. Här finns en känsla av elegans och film noir i annars politiskt dominerade thriller. Man blir både nyfiken och mindre entusiastisk över ett land som Egypten. Fares Fares gör en strålande insats i huvudrollen som den desillusionerade polisen Noredin. När han senare kommer sammanfatta sin karriär så kommer han antagligen tala varmt om den här filmen. Mycket sevärd! TA

söndag 25 mars 2018

Tankeväckande thriller av Trier

Thelma är uppvuxen i ett kristet hem i ett mindre samhälle på den norska landsbygden. Hon läser nu på universitet i storstaden. Hon blir förälskad i Anja. De utmanar hennes stränga uppfostran , där GUD ser dig. De tänjer på gränser inte minst med alkohol....
Thelma drabbas senare av attacker som påminner om epilepsi. Attackerna återkommer med jämna mellanrum. Läkare försöker få klarhet vad som "är fel" på henne.....

Regissören Joachim Trier återvänder till Norge efter succén med hans första utländska och prisade produktion Loader than bombs (2015). Hans senaste film Thelma (2017) väcker många frågor och tankar. Det är en psykologisk thriller med ett mystiskt skimmer över sig. Den får mig och tänka lite på Brian De Palmas Carrie (1976). I bägge filmerna ser vi ju nämligen en ung flicka i centrum med övernaturliga krafter. I norska flickan Thelmas fall hör det kanske ihop med hennes uppväxt och genetiska arv. Trier får oss och lägga pussel och fragmentariskt och på ett mästerligt vis berättar han om en familjs mörka historia. Han underskattar inte sin publik. Här är det fri tolkning som gäller och det väcker funderingar på ett befriande sätt. Vem är då Thelma? Är hon Gud själv? Är hon Jesus som gör saker som ingen kan förklara? Vad gör vi med saker vi inte kan svara på eller ens förklara? Är vetenskapen vår tids stora och enda religion i ett sekulariserat samhälle? TA

lördag 24 mars 2018

Boyle gör nästa Bond-film

Brittiska The Guardians artikel om Danny Boyle som nästa Bondfilmskapare är klart intressant läsning. https://www.theguardian.com/film/filmblog/2018/mar/20/danny-boyles-007-what-can-we-expect-from-the-next-james-bond-

Det är alltså sedan en tid tillbaka, bekräftat, att det blir Trainspotting-regissören Boyle , 61 år, som kommer göra nästa 007-film. Enligt uppgifter sägs han jobba just nu på ett manus till den 25:e Bondfilmen i ordningen. Guardians Ben Child sticker inte under stolen med att han gärna föredragit en viss Quentin Tarantino som regissör/manusförfattare. Men det är inte troligt att han skulle få göra en Bond-film , med tanke på hur hårt 007-serien är hållen av producenterna. Men man är ändå försiktigt positiv av valet av en sådan som Danny Boyle. Han förväntas göra Daniel Craigs sista Bond-film med nödvändig energi och en fot förankrad i den 50 åriga agent 007-kulten. Och han förväntas också göra det "lilla extra". Boyle vill göra en modernare Bond och en agent 007 i spåren av #metoo....Han säger att han skriver om Bond och om svårigheten att se agenten utifrån ett feministiskt håll. TA

torsdag 22 mars 2018

Landsbygden slår tillbaka!

TÅRTGENERALEN svensk film i regi av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Medverkande: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Tomas von Brömssen och
Agnes Lindström Bolmgren m fl.
Speltid: 101 min
Betyg: SA SA SA

Året 1984 utses Köping av Jan Guillou till Sveriges tråkigaste stad. Det smärtar hos alla innevånare i stan. Det är förnedrande och gör det inte enklare för en stad som länge kämpat med identitet. En alkoholiserad och misslyckad affärsman vid namn Hasse P (Persbrandt) blir förbannad och tar saken i egna händer. Hans hemstad ska få återupprättelse. Kosta vad det kosta vill. Köping ska hamna i historieböckerna. Och inga Stockholmare ska få kasta skit igen mot staden. Irrationell och uppfinningsrik som han är , planerar han att baka tillsammans med några ungdomar världens längsta smörgårdstårta....

Jag har inte fattat grejen med Filip och Fredrik. Kan inte uttala mig om dem. Är de dagens motsvarighet till Hasse och Tage eller är de bara är några gaphalsar? Jag blir inte klok på den frågan. Däremot blir jag imponerad av deras film Tårtgeneralen. Det är till och börja med en smått osannolik och sensationell historia. För det andra har filmen värme och känns personlig. Och för det tredje ser vi flera fantastiska karaktärer figurerar i intrigen. Mikael Persbrandt gör en väldigt inspirerande gestaltning som Hasse P. Han är briljant. Larger than Life. Den ständiga byfånen eller förloraren som får sin revansch. Han och Köping blir symbios. De vill något större , de vill lämna avbytarbänken. Göra något på riktigt, få ett värdigt liv. Ibland tänker jag på Ulf Malmros landsbygdsskildringar (Smala susie, Bröllopsfotografen) med original och egensinniga profiler och bitvis ser jag även lite influenser från Wes Anderson (The Royal Tennebaums). Filmens sidohistoria , den om en ung Filip Hammar och dennes excentriske frankofil till pappa är finstämd och extra minnesvärd. TA

onsdag 21 mars 2018

Unik insyn i en hemlig artist

Det känns exklusivt med en dokumentär om musikern Lars Winnerbäck. Han är en av Sveriges mest älskade artister, men väldigt få vet särskilt mycket om honom. Linköping-sonen har en enorm integritet och gör sällan intervjuer. Det är musiken som är det viktigaste för honom, inte det andra. Kändisskapet är han inte intresserad av. Det är många saker som man tar med sig från en film som Ett slags liv. Fansen kommer yla av lycka. Vi får honom med egna ord berätta om barndomens glädje (måla, rita och idolerna Kiss) och om det han avskydde mest - skolan. I filmen samtalar Winnerbäck med bland andra Per Gessle ( om låtskrivande, och om varför han valde det svenska språket), Melissa Horn ("man kan alltid skylla på kändisskapet för att slippa åka till IKEA en lördag") och Rolf Lassgård ( om arbetet med texter). Det är djupt rörande också att höra om året då allt vänder. Under ett och samma år kommer han ur en längre kris. Han börjar jogga varje, han lyckas ta körkort och han träffar sin blivande hustru. Inget är omöjligt. TA

söndag 18 mars 2018

Utplåning

ANNIHILATION (Amerikansk Sci-fi/ Action/ Skräck från 2017 i regi av Alex Garland, med Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Tessa Thompson, Tuva Novotny, Oscar Isaac med flera.
Biopremiär i USA, Kanada 23 februari, Sverige och övriga Europa 12 mars på Netflix.
Längd 1 tim 55 min
Betyg: SA SA SA SA

Alex Garland har haft lite otur med sina senaste biofilmer, i varje fall i Europa och Sverige och när det kommer till att visas på biografer. Ex Machina, där Alicia Vikander briljerade som robot, blev en kritikersuccé och gick på bra på de ställen där den visades på bio, men alltså inte i Sverige (där den ändå blev en kultfavorit via nätet och köpfilm).
Likadant har det alltså blivit med hans nya science-fiction-rulle som filmbolaget ansåg för intellektuell för biopubliken (men man undrar ju varför den visas i USA då, och inte utanför landets gränser, när den "intellektuella" publiken mer finns utanför USA än tvärtom... eller?) och sålde de internationella rättigheterna till strömningsjätten Netflix.

Har pratats om likheter med Tarkovskijs klassiker Stalker, men så pretentiös eller ambitiös (beroende på vad man tycker om Tarkovskij...) och poetiskt slagkraftig är inte "Annihilation". Däremot är det synd att man inte får chansen att se den på stor duk, då det är en lika vacker, som spirituell och creepy sci-fi-skräckis om ett gäng kvinnliga militärer som ger sig ut i djungeln för att undersöka ett mystiskt skimmer som lagt sig över ett område dit många tagit sig in men ingen har kommit ut (förutom Portmans man, Isaac, som kommer ut därifrån som ett vrak och inte vet någonting om var han varit eller gjort).

Bygger på den första boken i den kultförklarade trilogin kallad "Southern Reach-trilogy" av författaren Jeff VanderMeer, vars första del precis kommit ut på svenska med titeln "Avgrund" på förlaget Fria Ligan.

Med "Ex Machina" visade Garland att han är något av en visionär och en mycket intressant skapare av tankeväckande science-fiction. I "Annihilation" tar han upp frågor om vår jord, om miljön och hur naturen kan svara på en attack som påverkar hela ekosystemet och hur den anpassar sig, och även om hur lite som skiljer oss människor från det som lever och växer i det gröna.

Vill du se något annorlunda, bitvis flummigt men hela tiden hypnotiskt och vackert och spännande, både visuellt och idémässigt, och stundtals oerhört skrämmande och läskigt? Då ska du se "Annihilation"! Annorlunda på många sätt, men inte minst för att huvudrollerna spelas av i stort sett enbart kvinnor. Men det är inget man tänker på efter ett tag, om något så känns det lite befriande att se en film av detta slaget med så få män i stora roller och så många kvinnor i stora roller.
Portman är, som vanligt, mycket bra och kul även att se Tuva (som pratar oklanderlig engelska) i en så stor roll.

Cred åt Netflix för att ro iland en så här stor och omtalad biofilm. Tråkigt bara för oss som gillar film på bio och hoppas det inte blir en trend att mer och mer film kommer direkt till tv-skärmen utan att passera biografen.

Göran.

torsdag 15 mars 2018

Tomb Raider (Amerikanskt actionäventyr från 2018 i regi av Roar Uthaug och med Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins, Daniel Wu och Kristin Scott Thomas i huvudrollerna)
Från 11 år, längd 1,55
Biopremiär 16 mars
Betyg SA SA SA SA

De två filmerna med Lara Croft som Angelina Jolie gjorde i början av 2000-talet känns ganska så fjärran- och daterade- i denna nya filmatisering av en av de allra mest ikoniska tv-spels-karaktärerna, Lara Croft.
Alicia Vikander saknar de fysiska attributen som gjorde Jolie perfekt att spela Lara, men i de senare Tomb Raider-spelen så har Lara blivit mindre stereotypisk och mer realistisk. Och trots att Vikander biffat till sig så är hon för finlemmad och småbröstad för att bli den actionhjältinna som många Tomb Raider-fans vill ha. Men varken Vikander eller den norske regissören har velat skapa en Lara Croft för att frälsa fansen utan tvärtom har man velat föra in henne i vår tid och med de nya idealen och att göra Croft till en kvinna av kött och blod.

Och Vikander jobbar hårt för att ge Lara karaktär och lyckas ge lite djup (så mycket som nu manuset och typ av film tillåter förstås...).
Filmen, som baseras på spelet Tomb Raider från 2013, som i sig är en reboot på det första Tomb Raider-spelet, handlar om den unga Lara Croft vars äventyrare och aristokrat till pappa har varit försvunnen i sju år och som alla, utom Lara, tror är död. Men Lara, som jobbar som cykelbud, kommer över dokument som tyder på att pappan gav sig iväg på en expedition för att leta efter mystisk och ökänd gravkammare på en avlägsen ö.

Hon bestämmer sig för att åka iväg och ta reda på sanningen om sin pappa.
Man får ta Tomb Raider för var det är. En äventyrsfilm baserad på ett tv-spel. Begränsningarna finns där. Och något nytt under solen bidrar den inte med. Men respekt åt Vikander och vad hon gör med sin roll som den rebelliska aristokratdottern Lara. Och jag gillar försöket att göra en mer seriös och realistisk Tomb Raider, det är skitigt och ruffigt och åtminstone en scen (flygplanet) sticker ut som riktigt läckert och spännande gjort.

Indiana Jones är det inte men om man har abstinens för äventyrsfilmer i den skolan är Tomb Raider en helt ok ersättning.

4:an i betyget sitter dock löst men det är Vikanders förtjänst att den ändå är där.

Göran.

tisdag 13 mars 2018

Välförtjänt Guldbaggevinnare om naturkraften Silvana

Man blir äldre , visst är det så. Och när man blir äldre får man svårare att hänga med i svängarna. I trenderna. I idolerna. I det nya. I ungdomens vingslag. När jag ser Guldbaggebelönade dokumentären Silvana - väck mig när ni vaknat (2017) om rapparen/hip hoparen Silvana Imam blir jag varse om hur mycket jag har missat de senaste åren. Hon har gjort och gör revolution i detta stundande nu, som ingen annan makthavare är i närheten av.

När 00-talet och 10-talet sedan ska summeras i kommande svenska historieböckerna kommer Silvana Imam vara lika given som säg #metoo för att förstå samhällsstrukturer, förändring, utveckling och avgörande följder/effekter. I filmen Silvana - Väck mig när ni vaknat lär jag känna ett fenomen, en ikon , en "naturkraft", för att citera henne själv.

Hur kommer det sig att hon gått mig så förbi genom åren?

Det vore lätt för mig att skriva att det har med åldern att göra. När allt kommer omkring handlar det om andra mer komplicerade saker - jag är vit medelklass man. Vad vet jag om att växa upp i ett samhälle där patriarkatet styr , när jag är en del av det? Vad vet jag om att flytta till ett annat land , där jag blir bemött som invandrare? Och vad vet jag om att vara i ett samhälle där det hela tiden ska talas suspekt om min sexualitet?

Silvana Imam har i hela sitt liv slagits mot normer. Att inte passa in.
Vi ser invandrarflickan som kommer till Kiruna i mitten av 90-talet. Hon kallar sig för Erik, för hon vill bära kort hår och vara pojke. Dansar till Ace of base , Wheel of fortune......

Mobbad i skolan. Hon sparar ut till långt hår och successivt anpassar sig till könsrollen. Hennes pappa brann för politiken och det "ärver hon". Hur blev flickan som ville heta Erik den stenhårda butchiga scen-personan Silvana Imam? Det får vi kanske inte riktigt svar på i den här filmen, dessvärre. Vi får dock små hintar om det, och resten får vi nog fylla i själva. Det får vi leva med.

Filmen är gjord av Mika Gustafsson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis. De har gjort en djärv, personlig och sensitiv skildring av en artist som kastar taggtråd mot etablissemanget. Hon sparkar ständigt uppåt och jag tänker på flera politiska ledare i historien som kämpat för frihet. Och jag tänker även på David Bowie och Bob Dylan. I den meningen att Silvana likt dem skapar en scenpersonlighet som tar över och till slut blir - för mycket. Även för Silvana själv. I filmens inledning rusar hon ut i skogen och mot en klippa väser hon ur sig: vad vill ni ha ut av mig? Och jag hör en oro. Och jag hör en frustration. En nedstämdhet. En förtvivlan. En sorg. En kommande utmattning. Det vilar något ironiskt över alla dessa "frihetskämpar". För hur fria är vi och blir vi? Silvana Imam blir ledaren och inspiratören för många tjejer , att leva som de själv vill och klä sig som man vill och slå tillbaka mot patriarkatet och rasisterna. Det ironiska vilar i att Silvana Imam infriar och ingjuter frihet i tusentals och kanske miljoner själar, samtidigt som denna Jesus-gestalt dör för dig. Dör i sig själv. I och med makt och kommer ansvar. Förväntningar.

Hennes förhållande med Beatrice Eli är fint och målas med varm hand. Flera scener med dem två inger en direkt wow-känsla! De talar om bilderna av dem själva , vilka de skulle vilja vara men blir i bilderna. De talar om hur deras forna jag och om deras tidigare liv. Och kärleken är mäktigare än allt annat. De utstrålar den där självklarheten hos varandra som är så svår att sätta ord på. Silvana Imam får frågan: Hur känns det att tycka om en person så mycket, som gör så fantastisk musik som Beatrice Eli gör? Hon får något varmt i blicken och hon blir tyst. En tår parkerar i ögonen och hon säger att en mening räcker inte för att beskriva det....
TA

måndag 12 mars 2018

Gang of four

I den utsökta Blur-dokumentären No distance left to run (2010) får vi höra gruppens medlemmar berätta om deras "resa". Det är en historia om några utbölingar från Konstskolan, ett gäng på fyra, vilka möts i London och bildar ett av Englands mest framgångsrikaste popband. De växer upp i Thatchers England i ett segregerat Colchester med systrar. Intresset och nyfikenhet på all sorts musik förenar dem. De blir varandras surrogat-bröder.

I början av 90-talet får de ryktet av att vara ett Storbritanniens coolaste band och allt går väldigt fort. De får skivkontrakt och blir ganska låst musikaliskt. Det är först på tredje albumet Parklife (1994) som de går mer sin egen väg. Bandets sångare Damon Albarn är less på att se hur amerikanska band , i efterskalvet av grungen och Nirvana sveper över land efter land. I och med skivan Parklife skapar de "britpopen" som blir en antites mot det amerikanska , och i synnerhet grunge vågen. De blir tillsammans med rivalerna Oasis enormt stora. Indiemusiken blir så småningom mainstream. Blur befinner sig i en mediecirkus som saknar motstycke. Popkriget, "battle of the bands" får stor exponering och till slut känner sig gitarristen Graham Coxon mycket besvärad av kändisskapet. Tusentals tjutande tonårstjejer hänger efter dem. Det hade varit roligare att bli uppskattad eller respekterad för musiken och inte "det andra", säger han.

Bröderna Gallagher i Oasis rackar ständigt ner på Blur. Det är oräkneliga förolämpningar och oförskämdheter i stor mått , alltid riktade mot ett och samma mål. Damon Albarn känner sig sårad och säger att det är som "om mobbarna från skolan" kommer tillbaka i ens liv. Framgångarna och kändisskapet drar sakta i sär gruppen. Gitarristen Coxon hamnar i ett svårt alkoholmissbruk. Damon Albarn skiljer sig från sångerskan Justine Frischmann. Trummisen Dave Rowntree satsar på politisk karriär och basisten Alex James skriver en bok och börjar med ostproduktion. Året 2009 återförenas gruppen och vi får se i filmen hur de repar inför ett gig på tågmuseum i Colchester. Och där allt började en gång i tiden. Cirkeln sluts. Bandet skrattar och trivs med varandra igen. Vi bevittnar med andra ord, en vacker återfödelse.TA

fredag 9 mars 2018

Sheridans gula sten

Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har gjort intryck med spännande filmer som Hell or high water (2016) och nu senast Wind river. Hans kommande tv-serie Yellowstone (amerikansk premiär i juni) väcker min nyfikenhet och en hel del förväntningar. Dramat utspelar sig i Montana. I rollerna ser vi Kevin Costner, Kelly Reilly (True detective 2), Danny Huston och Wes Bentley. Costner spelar en mäktig ranchägare och familjeledare vid namn John Dutton.

Familjen Dutton äger USAs största ranch. Deras affärer störs av fallande ekonomi och hot utifrån. Det ser ut att få ödesdigra konsekvenser...TA
Källor: http://www.indiewire.com/2018/02/yellowstone-trailer-kevin-costner-taylor-sheridan-tv-show-1201933829/
https://www.rollingstone.com/tv/news/see-kevin-costner-in-gritty-new-yellowstone-trailer-w517268
http://variety.com/2017/tv/news/kevin-costner-paramount-network-yellowstone-1202425717/

måndag 5 mars 2018

Oscars - så gick det.

De senaste åren har Oscarsgalan inte sänts på tv här i Sverige utan det har varit Aftonbladet TV som visat galan live. Och jag tyckte det var lite upprörande att ingen kanal visade världens största filmgala tills jag började titta i natt och såg väl kanske en tredjedel innan jag kroknade. Och det var inte bara för att jag blev trött utan lika mycket för att galan har tappat mycket av sin glans och attraktionskraft. Det är inte längre den storslagna och glittriga gala som den en gång i tiden var. Visserligen håller Röda Mattan-delen fortfarande och är väl det mest underhållande med galan numera.

Själva programtiden har dragits ner kraftigt, talan har blivit mycket kortare och sång och dansnumren och de galna, roliga inslagen lyser med sin frånvaro eller har också dragits ner på. I år leddes galan av Jimmy Kimmel och det var andra gången som den något torre talkshowvärden stod som värd och även om det inte är något fel på honom, så har han ingen större utstrålning. Han inledde med att skämta om förra årets tabbe, då Faye Dunaway och Warren Beatty utropade fel film som vinnare, och de två var åter inbjudna för att öppna kuvertet som innehåll vinnaren av Bästa Film (och denna gång gick det bättre...).

Kimmel och alla vinnare pratade förstås mycket om #metoo och andra rörelser och upprop som präglat inte bara Hollywood utan i stort sett hela världen det senaste halvåret. Och överhuvudtaget låg det en ganska så lågmäld och allvarlig ton över Dolby Theatre i Kalifornien och det kändes som om den som inte pratade om #metoo- relaterade ämnen i sina tal eller som kanske skämtade för mycket skulle inte bli så poppis denna kväll.
Om man ska hitta något positivt så var det väl att den revolution som gått som ett jordskalv genom världen efter #metoo verkligen gjort stort intryck i filmens Mecka och att det verkar ha förändrat industrin på djupet.

Tyvärr en avslagen och inte så underhållande kväll i filmens tecken, men självklart tycker jag att det värmde med den något överraskande vinnaren The Shape of Water. I övrigt gick priserna till väntande vinnare.

En vinnare som verkligen var förtjänt av sitt pris var fotografen Roger Deakins, som efter 14 nomineringar nu äntligen fick ta emot en Oscar för sitt arbete med Blade Runner 2049. Någon annan vinnare i år skulle varit en skandal utav astronomiska mått.

Här kommer hela listan på alla vinnare (Listan hämtad från IMDB)

The 90th Academy Awards Nominees