Haneke försöker komma åt förintelsens födelse

En sak är säker med österrikaren Michael Hanekes filmer. Hans filmer kommer aldrig behaga publiken. Sålunda mainstream filmen ser ut som den gör, kommer mina  filmer inte ändras, säger han i en intervju med Brightlightsfilmjournal http://www.brightlightsfilm.com/50/hanekeiv.htm

Han säger sig själv vilja få oss i publiken att tänka självständigt http://www.spiegel.de/international/spiegel/0,1518,656419,00.html

Ofta vill Haneke (har en bakgrund inom tv och studerat psykologi och filosofi) uppmärksamma våld och människans störda handlingar. Underhållnings och filmvåld i Funny games (1997), psykiskt våld och mediekritik i Dolt hot (2005) och i Det vita bandet (2009) undersöker han förintelsens uppkomst.

Hans mörka fokus har gjort att man undrar över privatpersonen Hanekes mentala hälsa. I intervjun med Der Spiegel säger Haneke att han är väldigt trött på att sammanflätas med sina verk. Han är varken en optimistisk eller pessimistisk människa, privat. Men världen består av rubbningar, menar Haneke (född 1942). Film ska gestalta konflikter, det håller jag hårt på, fortsätter han i intervju med Der Spiegels Philipp Oehmke och Lars Olav Beier.

I Det vita bandet (Das weisse band eller The White Ribbon) minns en före detta lärare (Ernst Jacobi) tillbaka till tiden (1913-1914) då han arbetade i ett mindre samhälle i norra Tyskland. Befolkningen i den protestantiska byn skakas av flera häpnadsväckande händelser. Ridolyckor, självmord, oväntade övergrepp och våldsamheter mot diverse individer, t ex handikappade eller utstötta i den sociala gemenskapen. Vem eller vilka gör detta? Varför? Och hur kommer det sig att ingen ser något eller ens kan vittna?

Haneke film visar slagfärdigt om hur hat föder hat, vilket kanske inte känns särskilt nyskapande. Desto mer egendomlig blir hans klassperspektiv. Hatet forslas uppifrån och nedåt i hierarkin. Från maktens läkare och pastorer (Burgart Klaussner), via deras barn till samhällets bottenskick. Självhatet är gränslöst, och uppmuntras av nyckelpersoner i bygden. ”Ett uns av självhat har ingen dött av, tvärtom”.

Här finns en kärlekshistoria (mellan läraren spelad av Christian Friedel och en barnflicka, spelad av Leonie Benesch), men den får mest vila i periferin. Mörkrets krafter är för starka och det är för sent att vrida klockan tillbaka.

Det kan låta dystopiskt och inte särskilt tilltalande film. Men icke. Det är en väldigt god berättelse (skriven av Haneke ), fantastiskt fotograferad (Christian Berger) och skickligt presenterad, här omsveps vi av fascinerande detaljer, trovärdigt persongalleri, klanderfri dialog och en historia som blir alltmer intressant och hur karaktärer, små som stora växer. Berättelsens uppgörelse ger mersmak. Michael Haneke likgiltighet för ett enda slut och ett enda svar, ja det är man inte direkt bortskämd med i dagens filmklimat. Haneke retar nog många med sina öppna slut, SÅ befriande, tycker jag.

Med facit i hand, 2009 års jury i Cannes agerade vaket då de utsedde Det vita bandet till ”bästa film” och belönade den med Guldpalmen.
TA

Intressant i några minuter

Marlon Brando formulerade i stil med: "Skådisar kan aldrig rädda en pjäs eller en film, men däremot manus och en god historia kan rädda mindre passande skådisar". I Oliver Stones film Alexander (2003) finns  varken manus eller skådisar att räkna med.


Det finns en scen i Alexander som tydligt visar filmens budskap.  Fältherren Alexander uppmanar sin armé på asiatisk mark för ytterligare erövring:  "Vi slåss för frihet och i Zeus namn" skriker han och lyfter svärdet i luften. Retoriken är påfallande lik det en viss amerikansk president uttryckte för inte så länge sedan.

Alexander (Colin Farrell) framställs i filmen som en man med maktbegär men också intresse för asiatisk kultur. Han säger sig vilja föra ihop Europa med Asien. Men belackarna menar att det är bara nonsens. Det visar sig bara vara en strategi för att erövra flera områden och göra fler människor underlydande

Hur kul är det att se slow motion scener med gormande och muskelösa män i stridsslag efter stridsslag?
Alexander följer den förväntade mallen. Otaliga slow motion scener med gormande, muskelösa och stridande män. Med Anthony Hopkins sympatiska berättarröst får vi följa Alexanders uppgång och fall. Han dör i cancer vid 33 års ålder, säger myten. 
TA

Missa inte Walking Dead!

Om du kan se på TV 11, dvs gamla TV400, så måste du bänka dig framför tv:n nu på söndag kväll kl 22.30! Då drar nämligen årets mest hajpade - OCH hitills bästa - tv-serie igång. The Walking Dead. Samma bolag som gett oss Mad Men levererar en ny, febrig, beroendeframkallande serie som framförallt är ett bevis på att oavsett vad en film eller en tv-serie handlar om, så är det storyn och karaktärerna som gör att man vill fortsätta kolla.
Det är ju det som är hemligheten med Mad Men, det var det som var hemligheten med Sopranos och det är det som är hemligheten med The Walking Dead.

Första säsongen är bara 6 avsnitt, men vilka avsnitt sen! I centrum ser vi polisen Rick Grimes (britten Andrew Lincoln) som leder en grupp överlevare genom ett USA som tagits över av zombies.
Väldigt gory, blodigt, våldsamt, men också oerhört spännande, dramatiskt, sorgligt och gripande tack vare ett fantastiskt manus (baserat på en serie graphic novels) och bra skådisar. Och så är det hela grymt snyggt utfört till råga på allt.

Say no more! Måste ses helt enkelt!

GS.

Adam Sandler

Jag måste försvara Adam Sandler. Varför försvara? Jo, men det känns som om han har ett ganska dåligt rykte, många menar att hans filmer bara är dumma och bullriga och fulla av under-bältet humor. Det må så vara, men jag erkänner: Jag gillar Adam Sandler. Tycker han är rolig. Kan inte riktigt förklara vad det är som gör honom rolig. Men han har någon form av komisk timing och just det där att han pendlar mellan att bli arg och att vara barnslig och snäll blir ofta rätt så skoj.

Den senaste Sandler- rullen på dvd är The Grown Ups där han tagit med sig sina polare (David Spade, Rob Schneider, Kevin James & Chris Rock) till ett hus vid vattnet för att ha kul över en helg. Ingen märkvärdig sak, inte alls, men en smårolig, underhållande, grabbig och väldigt amerikansk film vilket förstås innebär att det finns en moralitet inbakad i allt det gulliga och nojsiga.
Om man orkar vara kritisk mot Grown Ups så är det väl t ex att på omslaget syns alla manliga stjärnorna och deras efternamn står högst upp. Nedre delen av omslaget syns tjejerna, fruarna, flickvännerna. Salma Hayek, Maria Bello & Maya Rudolph, men deras namn finns inte med. Det är en grabbfilm. Punkt slut.
Om några veckor är Sandler åter aktuell på vita duken då den romantiska komedin Min Låtsasfru (Just Go With It) har premiär, en remake på Kaktusblomman som Goldie Hawn slog igenom med 1969. Den här gången lirar han mot Jennifer Aniston som verkar vara med i allt just nu.

Just det, Rob Schneider ska ju börja stå-uppa igen! Tydligen höll han på med det när han var yngre, nu ska han tillbaka till rötterna och uppträder på Göta Lejon i maj. Men där går gränsen, Schneider är inte så kul och jag tvekar att hans stand-up show kommer bli någon höjdare. Seinfeld däremot på Globen i sommar, det kan bli en klassiker...

GS.

De sammanbitna bröderna Coen

På fredag har bröderna Coens senaste film premiär i Sverige. Westernrullen True Grit bygger på en roman av Charles Portis och har filmats en gång tidigare, 1969 med John Wayne i huvudrollen (den svenska titeln var De Sammanbitna), en film jag inte sett, men den nya versionen har jag spanat in och det är en typisk Coen- produkt.
Osentimentalt och destillerat berättad med brödernas sedvanliga torra, underfundiga humor och ett som vanligt oerhört vackert bildspråk.

14-åriga Mattie vill hämnas sin far som mördades av en laglös man och mot alla odds lyckas hon anställa den ökände, whiskey-drickande Rooster Cogburn, den hårdaste U.S. Marshall som går att uppbringa, för att ta upp jakten på mördaren som flytt in i indian-territorium. De får även sällskap av en Texas Ranger som har egna skäl för att hitta den efterlyste mannen.

Vilken genre än Coens ger sig på så lyckas dem göra något mästerligt av det. Så även i detta fallet. En sävlig, tuff, råbarkad, bitvis brutal western som lättas upp av den finurliga, subtila humor som brukar prägla Coens filmer.
Jeff Bridges som gör John Waynes roll som Rooster är som vanligt fenomenal och hade han inte fått Oscar förra året för Crazy Heart skulle han sopat hem Bästa Huvudroll i år. Matt Damon, Hailee Steinfeld (Mattie) och Josh Brolin bidrar alla till en mycket välspelad, väloljad och underhållande berättelse som råkar utspela sig under Vilda Västern. Men som skulle kunna utspelas när och var som helst.
Det är väl det som är storheten med bröderna Coen. Att de älskar att berätta. Och att de älskar sina karaktärer. Och att de älskar film. För det syns.

GS.

Odödlig thriller

I den spännande thrillern Ladyn från Shanghai (1947) spelar Orson Welles (står också för regi och manus), Michael O Hara, en irländsk sjöman med dunkelt förflutet. Han förälskar sig i en advokat hustru, Mrs Bannister (Rita Hayworth). Efter att ha tagit anställning på parets gemensamma yacht kastas O Hara in i en härva av mord och komplotter.


En scen från Ladyn från Shanghai har jag svårt att släppa. I den sitter O Hara och hans kamrater från sjöfarten på puben med advokaten Bannister (Everett Sloane). De diskuterar om vad som definierar ”tuffa killar”. Och den ene säger att det handlar om en sak – överläge. Att ha något någon annan saknar. Mod. List. Styrka. Pengar etc.

Redan i filmens inledning, presenteras skickligt hela filmens idé och anslag: O Hara frågar, miss Bannister om man verkligen kan straffas för mord i Amerika. Inte om du har en skicklig försvarsadvokat, svarar hon. Filmen Ladyn från Shanghai ställer just frågor kring försvarsadvokaten. Är han eller hon kapabel att klara sig ostraffad från brott? Och hur långt kan man klara sig med en listig jurist?

Ladyn från Shanghai bygger på Sherwood Kings roman If I die before i wake. Filmen var Welles femte film som regissör. Den har fått blandad kritik. Rita Hayworths insats verkar dra isär kritikerna.

TA