FILMÅRET 2013

ÅRETS BÄSTA FILMER 2013 - ENLIGT GÖRAN.

Otippat att Sandra Bullock skulle toppa en årsbästa-lista...

1. GRAVITY

I rymden kan ingen höra dig skrika.  Ångest & eufori under 90 svettiga minuter i denna imponerande kamp om överlevnad.

 2. DJANGO UNCHAINED

Tarantino bevisar att han behärskar vilken genre som helst. Och gör något eget av den. En fantastisk western med djup och grymt underhållningsvärde.

3.BEFORE MIDNIGHT

Tredje & sista (?) filmen om Jessie & Celine vars kärleksaffär började 1995 med Bara en natt. Men dessa romantiska snack-filmer är så mycket mer än "bara" filmer. De har blivit en del av ens egna liv. 

 4. SPRING BREAKERS

Oförglömlig odyssé till Florida med ett gäng frihetstörstande tjejer. Skevt, vackert & starkt!

Två av vår tids bästa och mest färgstarka skådisar i samma film. Gnistrande!

5.  DU GÖR MIG GALEN

Galet dålig svensk titel på en fantastiskt välspelad romantisk komedi. Och De Niro känns mer inspirerad än på mycket länge. Bara en sån sak.

 6. JAKTEN

Mads Mikkelsen briljerar i dansk pedofil-dynamit av Thomas "Festen" Vinterberg.

 7. STORIES WE TELL

Skådisen & regissören Sarah Polleys fascinerande dokumentär om sin familj. Ställer intressanta frågor om minnen och så kallade sanningar.

Cate Blanchett & Alec Baldwin i Hamptons, utanför New York.

8. BLUE JASMINE

Woody Allen tillbaka i New York & Kalifornien. En fullkomligt lysande Cate Blanchett trivs i den bästa dramatiska Allen-filmen på år och dagar.

Utmärkta Jessica Chastain i jakten på Usama Bin Laden.

9. ZERO DARK THIRTY

Efter Oscars-belönade The Hurt Locker fortsätter Kathryn Bigelow producera aktuell, stark och både visuellt och intellektuellt underhållande krigsdrama-action.

Joaquin Phoenix & PhilipJ Seymour Hoffman skådis-duellerar i post-krigsdrama.

10. THE MASTER

Oavsett om det handlar om scientologerna eller inte så är detta 50-tals-drama egensinnigt, originellt & extremt välspelat. Och kontroversiellt rent dramaturgiskt.

ÅRETS BUBBLARE

ELYSIUM

THE CONJURING

THE BLING RING

FRANCES HA

SIDE EFFECTS

 

ÅRETS BÄSTA FILMER, ENLIGT THOMAS

1) GRAVITY - Rymdfilm som revolutionerar inte bara en genre, utan en hel filmvärld. Enormt minnesvärd 3D filmupplevelse! Mexikanske regissören/manusförfattaren Alfonso Cuarón visste bättre än andra i rymd/sc/fi genren. Han lät monstren vila och valde att undersöka människornas allmängiltiga funderingar kring vår existens och döden. Har Sandra Bullock någonsin varit bättre?

2) ÅTERTRÄFFEN - Anna Odells kompromisslösa film är en käftsmäll som får en att tappa andan. Ställer frågor om skuld, mobbing, social klass, gruppdynamik och hierarkier på sin spets. Årets viktigaste film!

3) BEFORE MIDNIGHT - Tredje och avslutande delen i en suverän och ytterst originell kärlekssaga för Generation X. Det visade sig bli SÅ BRA som jag verkligen det ville att den skulle vara. Jessie och Celine har det oroligt i Edens lustgård.

4) MAN OF STEEL - Urvacker, Mörk, kraftfull och fragmentariskt berättad superhjältefilm med utmärkta skådespelare, inte minst Amy Adams, Diane Lane, Russel Crowe och Kevin Costner. Självklart har Christopher Nolan en viss del i produktionen. Kunde inte hålla mig för tårar!

5) THE BLING RING - Inte lika direkt som Sopia Coppolas tidigare alster, men gör ändå ingen besviken. Historien om ungdomar som stjäl bokstavligen sina idolers livsstil berättas närgånget och osminkat. 

6) THIS IS 40 - Paul Rudd och Leslie Mann bjöd på flera hjärtskärande skratt i denna charmiga, smarta och fräcka  komedi. Saknar inte musikreferenser!

7) FRANCES HA - Noah Bambauch och Greta Gerwig gav oss en färgfull New York hälsning i svartvit. Gerwig dansar ovisst kring livets gator längs Manhattan till tonerna av David Bowies Modern love. Finurligt, småkul och begåvad komedi. Gerwig gör sin finaste rolltolkning hittills!

8) BÄST FÖRE - Brasse Brännström är en gigant i en bitterljuv liten dramakomedi som är betydligt mer än bara en reklamfilm för Silja Galaxy. Här står manlig vänskap, ensamhet och åldrande i centrum. En syssling till Richard Hoberts En enkel till Antibes.    

9) THE PLACES BEYOND THE PINES - Mycket sevärd men överambitiös film med tre olika handlingar. Inledningen är alldeles lysande, stämningen i filmen är stundtals magnifik och vi talar filmmagi (glass-scenen med Eva Mendes) vid flera tillfällen. Bradley Cooper gör ihop med Ryan Gosling finfina prestationer. Jag hoppas verkligen att Gosling och regissören Derek Cianfrance fortsätter samarbeta i framtiden. Jag älskar det. Det känns klassiskt.

10) JAKTEN - Winterbergs  remarkabla come-back skakar om, berör det allra djupaste och upprör. Mads Mikkelsen fångar väl den vanliga mannen som råkar ut för elände och svårigheter. En modern häxjakt med ett omdiskuterat slut.

BUBBLARE: FÖRTROLLAD I PARIS, SPRING BREAKERS, FOXFIRE, DU GÖR MIG GALEN, THE GREAT GATSBY.  

"Foxfire burns and burns"

I Laurent Cantets film Foxfire är det 50-tal och ett antal skoltjejer bildar en hemlig grupp, med namnet Foxfire. Gänget trotsar tillsammans mot den manliga världen och dess förtryck. De leds av den färgstarka ledaren Legs (Raven Adamson) och går från klarhet till klarhet. Men gruppen kommer i kant när Legs hamnar oväntat i fängelset... 
Filmen bygger på en roman av Joyce Carol Oates och har filmats tidigare med Angeline Jolie i huvudrollen (Foxfire 1996). Det är ett välspelat och engagerat drama där Raven Adamson lyser allra mest i den eminenta ensemblen. Hon är styrka, kraft och hopp. Sällan har vi sett en sådan självklar stjärna presentera sig. TA

 

 

Blir inte riktigt klok på mig själv och min relation till filmen Bodyguard (1992). Såg om den för säkert 10:e gången härom kvällen (Enligt Socialstyrelsens broschyrer bör man söka upp hjälp snarast när man ser om Bodyguard i huvudtaget) 

Det är nog bara Vittne till mord (1985) som jag sett flera gånger. Det är förvånade varje gång när jag ser filmen och  hur mycket känslor den väcker i mig och hur berättelsen blir starkare för varje gång jag upplever den.

 

Inledningen är medryckande och jag kan inte riktigt släppa Frank Farmer och Rachels motsträviga kärleksöde. Kevin Costner är i varje scen , perfekt nedtonad och i takt med rollen. Inget överspel, inga onödiga repliker, inga försök till att vara rolig. Han är en klassisk filmhjälte. Önskade att jag kunde bära en vit skjorta som honom, önskade att jag också  kunde köra bil som honom, dansa som han gör med Whitney och även läxa upp en och annan översittare som han gör.
 

Whitney Houston är alldeles förtjusande som film/musikdiva, en roll hon nog enkelt kunde ta till sig. Rachel gör först narr av tystlåtne livvakten Farmer. När han räddar henne under en stökig klubbkonsert, förändras hennes känslor. Farmer förälskar sig i henne när han en kväll i sin ensamhet ser henne i en musikvideo på storskärm. Hon har håret utsläppt, tunna kläder, och ser på honom från skärmen och sjunger I wanna run to you. Farmer ler inte. Men hans ögon är stora.

När de sedan dejtar, vad är det dem gör? Jo de går på bio och ser Frank Farmers favoritfilm, Yojimbo - Livvakten (1961) av Akira Kurosawa. Bara en sådan sak. TA

Ser om Gabriela Pichlers Äta sova dö. Den är ännu bättre den här gången. Historien om unga tjejen Rasa (Nermina Lukac) som hamnar i arbetslöshet, någonstans utanför Malmö, bör vara obligatorisk för varje politiker i det här landet. Inte minst Statsministern.

Det är en sådan tydlig känga mot regeringens politik med arbetslinjen som format snart ett helt decennium. Ska man bara lämna vänner, släkt, till och med sin sjuke far bara för att ta jobb, var som helst, när som helst och hur som helst? Ingen respekt mot människan här inte. Ingen förståelse för människan och hennes privatliv eller livskvalité.

 

 

Scenerna när Rasa ska få beskedet om att lämna fabriksjobbet för nödvändiga rationaliseringar är gripande och kan ses mer än bara det vi ser framför oss. Det skulle mycket väl kunna vara en metafor för hur människor utvisas från länder, inte längre får vara kvar i Sverige och tvingas hem till sina länder, där krig och kaos råder. Och vi ställer ju oss frågan? Men varför henne? Hon var ju duktigast , varför valde man henne? Det vore väl mer rimligt och ta bort de som inte fungerar i arbetsstyrkan , eller sist in – först ut politiken.

Äta, sova dö har flera intressanta scener och poänger om det Sverige flera av oss aldrig ser eller ens får uppleva. Vi ser pappan som skäms över sina svaga språkkunskaper och den egna situationen i Sverige. Hans dotter får försörja honom. En allvarlig ryggskada sätter stopp för hans arbetsförmåga.  Läkarbesöken blir en metafor för samhällets rasistiska syn mot invandrare och nysvenskar. Hans läkare tar honom inte på allvar. Han anser att hans beteende är nyckfullt. Hur kan komma hit på läkarbesök och konstatera dålig hälsa och sedan genast börja arbeta? Arbete och pengar är väl inte allt här i livet. Nej, säger jag och många fler. Men fråga regeringen och se vad de skulle svara!

AMS-utbildningarna skildras också träffsäkert i filmen. Rasa, vår hjältinna i filmen uppför sig som Zlatan: stolt och med glimten i ögat har hon svar på det mesta. Hennes kamrater har det svårare. Bland annat en äldre kvinna. Hon upprörs av kursledarens uppmaning till gruppen att var och en hittar en hobby.  Det är en imponerande debutfilm och kanske är det en blivande svensk klassiker vi ser. Det är en film som säger något om samtiden, samhällsutvecklingen, men också om oss människor, det finns något allmängiltigt över historien med Rasa och hennes kamp för överlevnad. Har Ken Loach sett den här filmen tro? TA

Kärlekens språk

Regissören/manusförfattaren Nora Ephron som tragiskt gick bort härom året är underskattad. Hennes filmer förtjänar ett större erkännande. Jag ser gärna att man fortsätter visa Du har mail (1998) varje jul framöver i svensk tv och gärna även Sömnlös i Seattle (1993). Och kanske låter Livet är underbart (1946) vila.

 

Som varje genre finns det mästare och mästarinnor som förvaltar, tillhör och förnyar en tradition. Nora Ephron visade detta när hon gjorde en remake på The Little shop around the  corner (1940) i och med Du har mail. 

Hon berättar skickligt med intelligens, humor, värme och naturligtvis har hon Tom Hanks och Meg Ryan som bidrar till gnistor.

Det är orättvist och nedsättande att säga att hennes filmer är ”söta”. Visst det är väl inte de mest komplicerade filmer, filmkonsten har sett. Men heller inte isolerade från livets svåra ting. T ex Tom Hanks pappa i Sömnlös i Seattle (1993), han sörjer sin bortgångna hustru (Carey Lowell) och tillika mor till hans barn. I Du har mail är både Ryan och Hanks etablerade. De båda befinner sig i sjunkande äktenskap/samboliv. De hittar varandra på nätet.

Det de egentligen faller för i filmen är inte varandra, eller jo så är det ju i slutändan, men det är språket för dem samman. Det är språket, deras ord, uttryck, formuleringar i mejlen som får dem att tänka på den andra i timmar. Det är språket som skapar nerv, värme, intresse, längtan och såsmåningom får kärleken i brand. TA

Sömnmedel

Jag står i en skivaffär i södra Stockholm. När jag bläddrar bland vinylskivorna hör jag en av kunderna (som är engelsman) pratar med butikspersonalen. Engelsmannen är entusiastiskt över Peter Jacksons Hobbit ("Amazing film") och vill så gärna se Hobbit 2 på bio.
En av personalen berättar att hon försökte se den första delen av Sagan om Ringden (2001), men somnade in halvvägs in i filmen. Jag bär ett leende på mina läppar. Det gjorde jag ju också. Trodde jag var ensam om den upplevelsen. TA

GOD JUL!

Läser Erika Hallhagens recension om nya Sune-filmen, Sune på filmsemester (affischen får mig omedelbart att tänka på Ett päron till farsa-filmerna). Den får lägsta betyg i Svd http://www.svd.se/kultur/film/sloa-skamt-lockar-inte-till-skratt_8844296.svd 

Borde det inte vara en person i rätt målgrupp som skriver om filmen? Med andra ord, borde inte barnfilmer recenseras rimligast av ett barn?

En vuxen kan ju försöka se den ur en förälders glasögon eller försöka förstå den ur barnperspektiv men det räcker inte. En vuxen kan ju haka upp sig på i stort sett allt. I det här fallet humorn vilket är fundamentalt för en film som Sune. Men om en barn/familjefilm är rolig vet ju vi först när vi ser eller hör barn skratta åt eller till filmen. Bara en tanke. TA

Negativ särbehandling

Igår kväll (20/12) visade två helt olika tv-kanaler Dödligt Vapen 2 (1989) respektive Dödligt vapen 3 (1992). Dessa filmer gick i stort sett samtidigt. Detta visar att respektive tablåläggare förutsätter att gemene man har sett dessa filmer åtskilliga gånger sedan tidigare. Opedagogiskt. Detta skulle aldrig hända  Batman, James Bond eller Indiana Jones. TA

Peter O'Toole

Peter O'Toole är död. 81 år gammal somnade den irländsk-födde skådisen in efter en lång tids sjukdom. Mannen gjorde runt ett 90-tal filmer och höll på in i det sista. Trots en mängd storfilmer och imponerande insatser fick han aldrig någon Oscar för en speciell film, däremot en heders-Oscar för lång och trogen tjänst 2003.

Den mest kända filmen O'Toole medverkade i är onekligen mästerverket Lawrence av Arabien (1962) i regi av David Lean. Brittiska filmtidningen Empire rankade år 2006 fram O'Tooles insats som den främsta någonsin på en 100-topp-lista.

Peter O'Toole var en av filmens giganter. Känns som att han representerade en sorts skådespelare som inte finns längre. Han kommer bli saknad.

GS.

Olmo (Gerard Depardieu) och Alfredo (Robert De Niro) växer upp jämsides i början på förra seklet  i Italien. De växer upp i olika klasser; den ena är jordbrukarson och socialist och den andre är son till en pardone, stor markägare med fascistiska kontakter. Vi får följa dessa gossar växa till män mellan två världskrig. Vi får följa skilda men ändå gemensamma livsöden färgade av deras historia, olika val men framförallt deras klass och sociala arv. Olmo blir änkling, och far till en dotter, en man som strider mot orättvisan, han för intensiv kamp mot att vara slav och sakna människovärde hos markägarna. Alfredo möter sin livs kärlek i konstnärsbohemen Ada , och han gör allt för att inte bli som sin hatade fader....

Italienaren Bernardo Bertoluccis (Sista tangon i Paris och Den Sista kejsaren m.m.) ambitiösa film (över fyra timmar lång), 1900 (eller Novecento som den också kallats, 1976) är en stundtals vacker, livfull hyllning till demokratin, Italiens historia och blodiga kamp mot förtryck, klassystem och fascismen. Han ville tydligen ha Jack Nicolson i rollen som Alfredo (http://www.imdb.com) , men ingen saknar honom, när Robert De Niro fullkomligt blänker i rollen.

Flera scener med honom mot Depardieu är omistliga och även med Dominque Sanda påminner oss om hur han en gång var kanske världens främste amerikanske manliga skådespelare. Filmen 1900 var tänkt som en tv-serie, men Bertolucci ändrade sig för han tyckte att det politiska budskapet förtjänade att synas på stor duk. Regissören var inspirerad av de fyra årstiderna när han gjorde filmen. Ennio Morricone kanske gör sitt livs filmmusik, filmens ledmotiv är av änglalika toner. Filmkritikern Roger Ebert var dock besviken över filmen och minns hur den mottags i Cannes. Inför visningen gjordes många desperata försök till att få biljetter. Vid presskonferensen efter filmen var det tyst och buropen ringde i öronen. Ebert tyckte att 1900 hade flera minnesvärda scener men det är en film som inte är episk annat än på längden och det är en historia som inte tar oss någonstans, vi lär aldrig känna karaktärerna annat än som ideologiska motpoler. http://www.rogerebert.com/reviews/1900-1977
 TA      

"Someday a rain will come"...

Martin Scorsese bodde i Los Angeles i början av 70-talet. Han fick genom kompisen Brian De Palma tips om Paul Schraders manus. Schrader var filmkritikern som försökte skola om sig till filmmanusförfattare. Scorsese började "punktmarkera" honom. Sökte upp honom på fester osv.  Producenterna Julie och Michael Philips, försökte han övertyga. Han ville att de skulle förstå att han var "killen som skulle göra Taxidriver". Men de var inte alldeles övertygade precis. Men efter Scorseses framgångar med Mean Streats (1973) och Alice bor inte här längre (1974) samt Robert De Niros Oscar för Gudfadern 2 (1974) förändras attityden...

I dokumentären (Behind the scenes documentary) som följer dvd:n Taxidriver (1976), berättar Schrader om när han skrev filmens manus. Hans liv var i spillror. Hans äktenskap hade brakat ihop och där stod han helt utan bostad.
Ensam, isolerad , drev han omkring och inte visste inte vad han skulle göra. Inte en människa hade han talat med på flera veckor. 

Taxibilen i filmen blir i hans ord en symbol för "manlig vandrande ensamhet". Robert De Niro imponerade på motspelaren Peter Boyle. Han minns att De Niro åkte mellan inspelningen i Italien av 1900 (1976) och förberedelserna inför Taxidriver i New York. De Niro tog taxi-kort och körde taxi runt i staden. 

Scorsese ville ha Harvey Keitel först i rollen som valkampanjarbetare (den rollen som Albert Brooks spelar i filmen), men Keitel läste manuset och ville sedan ha rollen som hallicken Sport. Keitel hade från början bara fem repliker. Han lade till, ändrade och såg till att hans biroll fick mer att säga till om. Han bodde i Hells kitchen under den här tiden. Han hade sett en hallick nära sin bostad vid flera tillfällen. Han studerade honom noga. Klädde sig sedan som honom och en liten detalj tog han också med sig. På ena handen , eller ena fingret har han en lång nagel som är målad med röd färg. Den var till för att snorta kokain.

Jodie Foster var bara 12 år gammal när filmen spelades in. Hon kände Scorsese sedan filmen Alice bor inte här längre, där Foster hade en liten roll.  Scorsese kontaktade hennes mor inför filminspelningen av Taxi driver. Han frågade om hennes dotter fick lov att spela den prostituterade Iris. Fosters mor gick efter en viss tvekan med på förslaget. Under inspelningen var Fosters mor ständigt närvarande. Foster avskydde kläderna hon tvingades ha och skämdes att gå runt i högklackat m.m. Hennes kompis i filmen som syns i några scener sägs vara riktig prostituterad och hetat Iris och varit förebilden för Fosters rollkaraktär.

Cybil Shepard blev först förbannad efter att ha läst klart filmmanuset. Hon tyckte med all respekt för Paul Schrader att rollen hon fått var en sådan "icke-karaktär-roll".

Enligt Scorsese är filmen en form av skräckfilm  och en slags gotisk New York-skildring. Schrader tillägger att det är en film om staden och vad den står för: all galenskap och hur du går dit för att uppleva galenskap. Dess ironi är Ensamhet. Sann ensamhet återfinns bland offentliga miljöer och däribland folkmassor.

Foster minns hur De Niro kontaktade henne och de åkte runt i New York och fikade på olika ställen.  Han satt alltid tyst. Foster förstod ingenting. Hon började pratade med andra i caféet. Med tiden började hon känna sig bekväm med honom. Och de började improvisera och repetera, repetera och åter repetera.

Scorsese är ju själv med i filmen som kund till Travis Bickle. Hans rollinsats var en nödlösning. Skådespelaren som skulle ha spelat den taxikunden hade skadat sig i en filminspelning och kunde därför inte vara med. 

Filmen handlar om "ensamhet som byggs upp och exploderar inombords" enligt Schrader. Om en mans impulser och motsättningar; hans besatthet att bli hälsosam samtidigt som han drar i sig piller och andra tvivelaktiga saker. Det handlar mest om hur han förbereder sin egen undergång.

Jodie Fosters  syster Connie fungerade som hennes stand in i vissa "obekväma scener". Eftersom Jodie Foster ansågs enligt som minderårig fick hon träffa en psykolog i samband med filminspelningen. Scorsese och hans filmteam fick också se till att inte filma scener med Foster för sent på kvällarna. 

Travis Bickles mohawkfrisyr uppkom när de gjord research till filmen. En statist i filmen hade krigserfarenheter och berättade för Scorsese att vissa soldater rakade sig på det viset. Det var som en ritual innan de begav sig i strid. Scorsese tyckte att det passade bra in på Travis Bickle.

Scorsese tankar om filmen är intressanta: vi människor kämpar mellan fantasi och verklighet. Vi ställs mot vad vi skulle vilja göra och vad vi kan göra. Vi skulle vilja göra vissa saker men vi vet att vi inte kan göra det. I Travis Bickle fall så försöker han leva ut sina fantasier.

Steven Spielberg hjälpte till i klippningsjobbet, minns Scorsese.

Filmen dediceras till Bernard Herrman som gjorde den oförglömliga filmmusiken. Han avled strax efter att han blivit klar med musiken för filmen.
Schrader avslutar: Filmen är en kommentar till media. Han tänkte på en kvinna som sköt president Gerald Ford. Hon blev kändis efter mordförsöket. Och media fungerar så. Ingen bryr sig hur eller vad du har gjort eller hur du hamnade där. En kvinna skjuter presidenten och blir kändis och hjälte. I medierna råder det inga värderingar. En kritik som är lika aktuell idag som 1976. TA