Fascinerande vackert om olyckligt människoöde

När man försöker närma sig Roman Polanskis filmproduktion, går det inte riktigt att undvika hans privatliv. Odiskutabelt har Polanskis privatliv haft inverkan på sina filmer, kanske inte alltid vad och varför vissa historier måste filmas, mer hur de har filmats, när och var de har spelats in någonstans.

1978 lämnar Roman Polanski USA, för att han riskerar att hamna i fängelse. Polanski misstänks för en våldtäkt mot en 13-årig flicka (rättprocessen pågår som bekant än). Han flyr till Frankrike.

Tess (1979) blir Roman Polanskis första film på 5 år (efter Chinatown, 1974). Filmen inspelad i vissa delar i England och i Frankrike (Normandie och Bretagne) och blir den dyraste franska filmen dittills. Baserad på Thomas Hardys roman Tess av släkten d´Urberville.

Det är fascinerande läsning i Roman Polanskis memoar Polanski (P.A Norstedts & Söners förlag, 1984) om inspelningen och arbetet av filmen Tess. Filmen utmynnar i en jättebudget, och drar ut på tiden. I en by, Leslay i England tvingas man betala by innevånare för att man har ”lånat” deras stad och ”sminkat om” (tagit bort alla tv-antenner och elledningar) den till 1800-talsmiljö. Filmens fotograf, Geoffrey Unsworth känd för att ha fotograferat Stanley Kubricks 2001: A Space odyssey avlider hastigt under inspelningen. Hans ersättare, Ghislain Cloquet får till en början en omöjlig uppgift, att smälta in i gemenskapen bland ett sammansvetsat filmteam i sorg.

Tess blir klar, men till en början råder svalt intresse från filmbolag att köpa in filmen. Filmen visas framgångsrikt i Frankrike, men begränsas till tre visningar per dag istället för fyra, eftersom speltiden passerar 3 timmar.

Polanski försöker därför klippa ner filmen, men misslyckas. Francis Ford Coppola försöker hjälpa honom, han säger sig också vara intresserad att köpa in filmen via sitt bolag, Zoetrope, till staterna. Under vissa villkor. Coppola vill bland annat att ha mer närbilder på Natassia Kinskis Tess i filmen. Han har också synpunkter på filmens inledning, och vill "slakta" förtextscenen, som Polanski själv verkar vara väldigt förtjust i. Det faller inte Polanski i smaken.

Tess börjar mycket vackert och jag kan förstå att Polanski mycket bestämt avfärdade Coppolas råd.

Vi ser på långt håll i horisonten, ett stort sällskap marscherar på rad, och vi hör blåsinstrumentmusik. Dimmigt landskap, med kullar och på en mindre grus väg kommer det stora sällskapet vandrades. Förtexterna rullas ner och kameran står stilla, efter några minuter då texterna är avklarade får vi se församlingen i närbild. Det är unga flickor i vita klänningar, sjungandes och lyckliga. På väg till dansen på ängen. Bland alla vackra flickor finns Tess.

Och vi är bara några sekunder från Den stora Kärleken. Bonde-flickan Tess kommer alldeles strax möta den i form av Angel Clare (Peter Firth) som av en slump ser de dansade flickorna på ängen. Men samtidigt är vi också nära det som blir avgörande för Tess öde. Hennes far kommer komma farandes på häst och vagn, gravt berusad. Till flickornas skratt och förlöjligande av Tess. Tess försvarar sin fader men kan inte riktigt dölja en viss genans…

I hemmet sedan får Tess förklarat vad av faders ”festande”. Hennes far har nyligen fått höra att familjen tillhör en aristokratisk släkt. Tess skickas sedan iväg av sina föräldrar till avlägsna släktingar för att, ja vad då? Göra ”klassresa”…


Flera hävdar att TESS är en romantisk kärleksfilm, men det är att förenkla. Jag kan heller inte se särskilt mycket romantik. Angel Clare som blir Tess livskärlek, fördömer och sviker henne, och blir i mina ögon symbol för patriarkala strukturer. Tess är främst en fascinerande vackert visuell film om ett olyckligt människoöde, i historisk miljö om klass och könsroller
TA.

Slutet för Bond?

Den planerade 23:e James Bond filmen har tillfälligt skrotats helt eftersom filmbolaget MGM har ekonomiska problem och man tänker ju då att det måste vara major problems eftersom de senaste Bond-rullarna med Daniel Craig spelat in mer stålar än alla tidigare 007- filmer. Så det måste vara illa ställt om man inte ens kan dra igång productions för en så säker kassa-ko som en ny Bond-rulle.

 

Skjuts upp på obestämd tid...

Men jag vet inte. Kanske är det dags att lägga ner Bond. Visst har Craig som Bond blivit en nytändning för agent 007 men det är inte längre samma Bond som förr. Oundvikligt kanske, men jag saknar känslan och tonen i de gamla, hederliga, lite småtöntiga filmerna med min favorit Roger Moore. Även Pierce Brosnan funkade hyfsat, han var ofta bättre än filmerna med undantag för Goldeneye som var en höjdare.

Craig gick mer åt Sean Connery-hållet och inget fel i det, men filmerna i sig tenderade att bli för mycket action i stil med Bourne-filmerna och Bond själv lite för mycket broiler och lite för seriös och allvarlig. Nånstans kan jag tycka att de nya 007 med Craig tappat lite av den klassiska Bond-feelingen.

Men där finns det säkert olika åsikter, många tycker säkert Moore stod för en för humoristisk Bond och blev lite löjlig. Hursomhelst är framtiden just nu oviss för allas vår hemlige agent. Om inte något annat filmbolag köper rättigheterna så kan det dröja med en 23:e Bond-film eller så blir det inget mer.

Och när jag tänker efter så skulle det kännas konstigt. Bondfilmerna var en orsak till att jag blev fascinerad av film till att börja med och de har liksom alltid funnits så länge jag gått på bio och jag vet inte hur jag skulle reagera om det slutade göras filmer om James Bond.
Kanske skulle världen gå under?

Göran.

Sjukt vackert men det räcker inte

HIERRO
Spansk rysare
Biopremiär 100423
Regi: Gabe Ibanez
Roller: Elena Anaya, Hugo Arbues, Mar Sodupe m fl
Betyg: AT AT AT

Man kan nästan snacka om en spansk nya vågen - skräckvågen. Pans Labyrint och Barnhemmet blev internationella succéer och la grunden för ett lite speciellt filmspråk också. Mörka och sorgsna historier till vackert foto i gråtoniga färgskalor. Människorna i filmerna har det tungt, ofta nån tragedi i bagaget men samtidigt finns en kampvilja och en tro om hoppet.

En liten pojke försvinner spårlöst på en färja över till en semesterö och hans mamma letar förtvivlat på båten och senare på ön där hon får hjälp av den lokala polisen. Men sökandet blir resultatlöst och ett halvår senare kallas hon tillbaka till ön då polisen har hittat en kropp som motsvarar beskrivningen av pojken. Men mamman hävdar att det inte är hennes son och börjar åter leta på ön. Finns han där någonstans eller håller hon på att bli galen?

Precis som aktuella Shutter Island har vi här en ogästvänlig ö, ett mystiskt försvinnande och en lokalbefolkning som beter sig underligt. Hierro är något av det snyggaste och mest drömska jag sett i skräckfilmsväg på länge och fotot och stämningen räcker väldigt långt trots den svaga och ganska så klyschiga storyn. Gillar även mamman i huvudrollen, Elena Anaya, som både är tokigt snygg och spelar ganska så övertygande.

Svårt att säga att man borde se Hierro på bio bara för att den är så snygg och full av stämningsskapande bilder, speciellt med tanke på biopriserna, men den är sevärd. Förvänta er bara inte en läskig skräckis.

Göran

Larry fortsätter Simma Lugnt!

En av de största nyheterna i tv-världen, i varje fall tycker jag det, är att det blir ännu en säsong av den geniala tv-showen Simma Lugnt, Larry eller som den heter i original - Curb Your Enthusiasm.
Skaparen av världens genom tiderna bästa komediserie, Seinfeld, Larry David kommer alltså fortsätta terrorisera sin omgivning och tv-tittare i tv-serien där han i stort sett lirar sig själv och lallar omkring i Hollywood och egentligen försöker göra så lite som möjligt men hamnar alltid i mer eller mindre pinsamma och jobbiga situationer.

När den åttonde säsongen blir klar står väl skrivet i stjärnorna men för oss Seinfeld- fans vars abstinens endast kan botas av gamla re-runs av Seinfeld och Simma Lugnt, Larry så är detta mumma och något att se fram emot! Big time!

Kolla länken för lite mer info!

http://www.imdb.com/news/ni2157498/
Göran

Studie av skådespelarna

Inslaget i Kino (16/4) i SR P1 om skådespelarna var intressant. Frågor som berördes var ”Hur är det vara skådespelare” och ”hur är det bakom kulisserna”?

http://www.sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3051

Gustaf Hammarsten (Tillsammans) och Malin Crépin ( I skuggan av värmen) gav flera intressanta svara i Jenny Aschenbrenners intervju. Bland annat beskrev Crépin skådespelarnas huvudsakliga – bisarra – arbetsuppgift: ”Att ständigt låtsas, och att det måste uppfattas av andra som äkta”.

Höjdpunkten i intervjun var aktörernas tankar kring hur de förhåller sig till att bli utvald respektive bortvald för olika roller. Crépin resonerade att hon försökte stå utanför sig själv och hela tiden skilja på yrkesroll och person.

Tänker på tv-serien Unscripted (Oskrivet blad, 2005) som gick för några år sedan i SVT. Serien handlar om tre skådisar (Krista Allen, Brian Greenberg och Jennifer Hall) som försöker lyckas i Hollywood. Trion möts på en kurs och får alla en personlig relation till en dramalärare spelad av Frank Langella. I ett avsnitt säger han till sina elever att många gånger kommer de bli nobbade roller. Och då måste ni säga till er själva och tänka på producenterna som avfärdar er:  ”Nej, nej, nej, nej, ni har fel, ni har fel”…

Inslaget i Kino får mig också att tänka på dokumentären Juliette Binoche dans les Yeux (2009) som visades i K Special i höstas. I filmen uttrycker franska skådespelerskan Juliette Binoche att framgångarna får henne bara att känna en rädsla att börja förlora. Det hade varit intressant att höra i Kino om svenska skådisarna känner igen sig i deras franska kollega. TA

Vad har följande plattor gemensamt? :  Rolling Stones Let it bleed (1969), New Order Power, corruption and lies (-83), Primal Scream Screamadelica (-91), Blur Parklife (-94) och The Clash London Calling (-79)

Jo, dessa plattors omslag har alla blivit frimärken i Storbritannien.  http://www.royalmail.com/gear/shop/html/shopProductPopUp.jsp?catId=9300091&product=prod86660010&communityId=900003

Vilka svenska plattor (skivomslag) skulle DU vilja se göras till inrikes frimärken?

Här är några förslag…

Bret Easton Ellis är tillbaka!

Brettan

Väntan är snart över. I sommar får alla fans av Bret Easton Ellis chans att bota sin abstinens när han kommer ut med sin första roman sedan 2005 års Lunar Park som var Ellis mest självbiografiska roman. Imperial Bedrooms som boken heter är dessutom inget mindre än en uppföljare till debuten Less Than Zero!

Omslaget till Imperial Bedrooms

Ellis återknyter alltså kontakten till Clay och hans band av vänner som levde loppan i 80-talets Los Angeles fast nu har det gått 25 år och ungdomen har övergått i medelåldern med allt vad det innebär i förändrat leverne.

I Juni kommer den ut på engelska. Jag kommer kasta mig över Imperial Bedrooms.

Göran

En liten pärla till ungdomsfilm

AMERICAN TEEN

Medverkande: Jake Tusing, Megan Krizmanich, Colin Clemens, Mitch Reinholt och Hanna Bailey.
Regi:Nanette Burnstein

Betyg: AT AT AT AT AT

Festivalhyllade dokumentären American Teen (2008) fick inte biodistribution i Sverige. Det är för mig en riktig gåta. Gudskelov kom den på DVD! Hade inte velat vara utan den här filmen! Redan efter 18 minuter in i filmen är jag fullkomligt fast och förälskad i American teen.


American teen har beskrivits som en ”modern Breakfast club”, och först fnyser man åt den jämförelsen. Men det gör man i onödan. Här skildras nämligen den bekanta hierarkiska ordningen i High school från John Hughes ungdomsfilmer under 80-talet, inte minst i Breakfast club: Tönten, sportfånen, snyggningen, rebellen och populära tjejen.

Men där slutar likheterna. Prisbelönade dokumentärfilmaren Nanette Burnstein vistelese i en liten småstad i Indiana har resulterat i en liten pärla till ungdomsfilm för 00-talets generation, vilken är uppväxta med tv-spel, SMS, Internet och ett MTV som visar dokusåpor istället för musikvideos. Dokumentären American Teen, ja det tål att upprepas, eftersom American Teen känns mer fiktiv i sin form och i sitt berättande. Kanske ger den röst och ett ansikte för dagens generations sökande, rädslor och funderingar. Något motsvarande vad Slacker (1991), Reality bites (1994) och Singles (1992) gjorde för generation x under 90-talet. Filmer som vågar ta unga på allvar, men inte på bekostnad av humor, intelligens och värme.

Det är sista terminen på High school i en mindre amerikansk stad, Warszawa, i Indiana. Vi får följa Jake som ser sig själv som ”en tönt”, och hans sökande efter en flickvän och en positiv självbild. Han är en udda fågel och spelar i skolorkestern som marscherar före basketlaget Tigers hemmamatcher. I laget spelar stjärnan Colin som alla hoppas på. Pressen vilar tungt på Colins axlar. Regionmästerskapet måste vinnas med laget, om han ska lyckas få något basketcollegestipendium.

Colins spelar ”egoistiskt” och sviker laget i matcherna, tycker Mitch, en av lagkamraterna. Populäre Mitch blir oväntat ihop med outsidern och konstnärliga Hannah (en tjej som jag tippar Ryan Adams gärna hade skrivit låtar om). Med drömmar om att bli filmregissör i Kalifornien längtar hon bort ifrån Indiana. Rädslan är stor att bli som sina föräldrar med 9-5 jobb, hus och barn.

När Hannah och Mitch blir ett par, höjer flera elever och kamrater på skolan ögonbrynen. Det skvallras och småsnackas om dem, längs med skolkorridorerna. En av de flitiga är populära elevrådsrepresentanten Megan. Men bakom äppelrunda kinderna och käcka leendet bär hon på ett mörkt förflutet i familjen. Samtidigt försöker Megan förhålla sig till pressen att lyckas bli antagen på på Notre Dame college.

TA

King of Kong

Såg dokumentären The King of Kong på SvT igår kväll och blev helt fascinerad. Hade hört talas om den prisbelönta filmen om två killar i USA som tävlar om världsrekordet i arkad-spelet Donkey Kong och var nyfiken på den, har funnits på dvd ett tag men det har inte blivit av att man hyrt den men nu blev det läge när  den gick på tv.

Snacka om nörderi på högsta nivå! Man träder in i en värld där gamla hederliga arkadspel i spelhallar är religion, där det tävlas seriöst med domare och allt och vi för följa två amerikaner, den ena Steve Wiebe, en familjefar som har en Donkey Kong maskin i källaren och spelar när han har tid över, den andre, legendaren Billy Mitchell som i början av 80-talet satte ett världsrekord som varade i 25 år.
Ett rekord som alltså Wiebe försöker sig på och lyckas som första person någonsin att slå det inför publik dessutom, något som Mitchell enligt uppgifter i filmen aldrig setts göra.

Billy Mitchell - Den Onde

Men så skickar Mitchell ett videoband där han visar att han tagit tillbaka rekordet och tillslut ordnas en tävling där representanter från Guinness rekordbok kommer vara med och där det slutgiltigt ska tas fram en mästare. Kommer divan Mitchell dyka upp, vågar han sätta sitt rykte och sin karriär på spel mot en familjefar och lärare som bara spelar på sin fritid, ofta med en unge hängande över sig?

En spännande och udda dokumentär som visar att det mesta går att göra intressant och kul bara man gör det på ett bra sätt och det har regissören Seth Gordon lyckats med här. Skapar en klassisk känsla av kampen mellan gott och ont, i form av Wiebe, den gode, och Mitchell, den onde.

Det blir väldigt fascinernade och nästan rafflande när Wiebe sitter framför maskinen med Donkey Kong, på en pall, och spelar sig igenom hela spelet i drygt 2 och en halv timma!

GS

Steve Wiebe - Den Gode, och domare Walter Day

Välkommen tillbaka Lukas

Paret Ellen (Michelle Williams) och Leo (Gael García Bernal) lever i New York med dottern Jackie (Sophie Nyweide) och barnflickan Gloria (Marife Necesito). Han är framgångsrik speldesigner och hon är kirurg. Familjen bor högst upp i en jättelägenhet, med en utsikt över hela staden och med ett gängse kylskåp sprängdfyllt med mat.  Vad döljer sig bakom den perfekta fasaden? 

Som i Lukas Moodyssons tidigare filmer står barnen även i Mammut (2009) i centrum. Här får vi följa dessutom flera utsatta barn. Kanske allra tydligast blir det med barnflickan Glorias söner i Filippinerna. De har mat, husrum och en mormor som sköter om dem. Men saknaden efter mamma tycks vara omättligt stor.

Pojkarna förstår att mamma är i ett annat, rikare land för att tjäna pengar och hjälpa dem. Men vad är den kraftinsatsen egentligen värd? När man inte tycks kunna leva tillsammans. Och vad krävs för att få tillbaka mamma? Hur högt måste priset bli?

Jackie får allt det hon pekar på , men inte sin egen mors tid och närhet. Modern Ellen har valt jobbet framför allt annat. Dedikerad i rollen att rädda andras liv. Men är hon medveten om priset?

Fadern Leo framstår som ”en ung man med en förlängd ungdom” (som hans hustru beskriver honom). Han åker på affärsresa till Bangkok, och förhandlingarna drar ut på tiden. Han lämnar ”kostymnissarna” och flyr till ett backpacker liv och blir förtjust i lögnen om sig själv. Han säger att han är brandman och röker på med några amerikaner. Var finns hans tankar på sin egen familj? 

Filmen Mammut lyfter fram olika livssval och framförallt västvärldens cyniska sätt att leva. Här finns en del fascinerande symbolik (inte alltid helt lätttolkad). Filmtiteln härstammar från det förhistoriska elefantdjuret , och har gett namn på den penna som Leo får i inledningen. Pennan kostar skjortan, men när allt kommer omkring , ses den bara som en ”värdelös” dussin penna.

Enligt buddhistisk sett att se på liv och död, har vi människor ett liv före vårt liv. Cookie, en flicka som Leo har sällskap med i Thailand önskar att hon var elefant i ett annat liv. Elefanten skulle mycket väl i flickans fall symbolisera västvärldens leverne. Stor, kraftig och utan pardon, går den fram. Men samtidigt kan den ses som en spegelbild av Asien, stor och mäktig men ohyggligt utnyttjad och exploaterad.

Moodyssons bildberättande är lätt och dokumentärt skakigt och osminkat. Det bidrar till hög trovärdighet. Mammut är en väldigt intressant och komplex film och tar onekligen tillbaka regissören i fin rummet efter lite svagare filmer som Ett hål i mitt hjärta (2004). Välkommen tillbaka, Lukas!
TA