I Peter Bogdanovichs kommersiella flopp (Paper Moon, Den sista föreställningen m fl) The thing called love (1993) spelar River Phoniex en slarvig, begåvad, bohemisk och självupptagen countrysångare/artist. Han får ihop det med en sångerska (Samantha Mathis) som drömmer om framgångar i Nashville. De gifter sig och de flyttar ihop. Livet verka leka kärt. Men vardagen kommer ifatt dem...Han klagar på henne om vart hon lagt hans nystrukna skjortor, och hon undrar varför han inte vill ha henne med på turnén?

Det är fascinerande när man tänker efter att filmen gjordes under tidigt 90-tal , då var countrymusik ganska ute. Visserligen fanns stjärnor som Garth Brooks, men det var enbart en amerikansk angelägenhet.

 Filmen har ljuva ögonblick men också en del stunder man gärna helst slipper se. Det känns som om filmen vill fånga in någonting, ungdomars längtan efter något större och bättre. Den ambitionen, den berättartraditionen vilar ju  i amerikansk film sedan begynnelsen. Men med blandade resultat och framgångar. Här blir det svårare att förstå slagsmålen, i varje mening skall "countrymusic" nämnas och vi ser en ung Sandra Bullock försöka ge liv i en av filmens biroller. Ironiskt nog spelar hon en väninna som vill bli filmstjärna i Hollywood. TA

Karen Allen som Marion i första Indiana Jones-filmen
Jakten på den försvunna skatten (1981)

Netflix har på kort tid blivit var mans filmskatt. Liksom musikens Spotify erbjuder den ett jättelik utbud. Men det gnisslar ändå i sortimenten. Det allra självklara kan i den världen vara mindre uppenbart. För hur förklarar man att Netflix saknar Indiana Jones i sitt utbud?

Detta är ett tecken på vår samtid , hur gamla filmtitlar inte får någon längre livsrum. Man säger sig inte se någon efterfrågan på filmer, äldre en 1 eller 2 år.
 Men det finns en efterfrågan och ett behov av att få se gamla filmer, inte bara av filmhistoriska skäl. Nostalgi och allmän nyfikenhet är behov som knappast kommer försvinna.TA

Utomjordingen Scarlett raggar skotska män

År 2001 började den hett eftersökte reklam- och musikvideo-regissören Jonathan Grazer att planera sin nästa film. Han hade ett år tidigare gjort sin debutfilm, Sexy beast med Ben Kingsley och var 35 år gammal och riktigt i ropet. Men filmatiseringen av Michael Faber's Under the skin hamnade på is och istället blev ett annat projekt. Birth med Nicole Kidman, som släpptes 2004. Samma år tog Grazer åter tag i Under the skin och 2013 blev filmen klar. Under årens gång har producenter, manusförfattare och skådisar kommit och gått. En period var Brad Pitt klar för en huvudroll, men han försvann när projektet drog ut på tiden. 

Scarlett & regissören Glazer på Venedig film festival 2013.

Undertecknad har sett varken Sexy beast eller Birth, men om man surfar på nätet om Glazer framkommer en bild av en regissör som i England nått lite av en kultstatus och av många hyllas som den nya Stanley Kubrick.
Efter att ha bevittnat Under the skin kan jag helt klart skriva under på jämförelsen med Kubrick (inledningen minner om finalen på 2001-ett rymdäventyr), men vill också lägga till David Lynch... och kanske en dos Lars von Trier, inte minst för den minst sagt dystra synen på mänskligheten.

I korta drag handlar Under the skin om hur en alien, i form av en kvinna (Scarlett Johansson) åker runt i Skottland och raggar upp unga, ensamma män och lockar dom till en slags förvaring (mer går inte att skriva utan att "spoila" för mycket). När hon plockar upp en man som visar sig ha en kraftig missbildning i ansiktet (tänk Elefantmannen) så förstår man att något förändras i henne och i förvirringen börjar hon tappa fokus på vad hennes uppdrag är. 

En av de mer originella uppslagen i Under the skin är de dolda kamerorna. Alla scenerna där Johansson plockar upp männen är filmade med dolda kameror vilket förstås då också gör att dialogen är autentisk. Alla inblandade i "ragg"-scenerna fick efteråt skriva kontrakt där dom gick med på att de filmades eller om de ville hoppa av. I eftertexterna förekommer bara namnen på de riktiga skådisarna.

Kvälls- och nattscenerna från Glasgow känns nästan dokumentära. Tonen och stämningen är kall, klinisk och vi upplever att som sker utanför utomjordingens bilfönster som något främmande och obegripligt. Vi är på jakt efter mat. Punkt slut. 

Det är deppigt, mörkt, dystert och hopplöst. Man förstår att det här inte är en film som Svensk Filmindustri skulle vilja sätta upp på bio. Frågan är om, i så fall när, den kommer på dvd. Det är ju ändå Scarlett...
Långa, långsamma tagningar på henne körandes sin van. Tempot är lågt och faktum är att i stort sett allt det vanliga som brukar gälla i filmberättande, oavsett genre eller låg-hög-budget-film, upphävs här.

Många gånger läser man eller hör frasen "Något liknande har ni aldrig tidigare sett". Har själv skrivit det i recensioner genom åren och sagt det till vänner eller arbetskollegor. Ett uttryck som tyvärr används lite lättvindigt.

Men... efter att ha sett Under the skin så måste jag ta till den frasen. Mästerverk? Vet inte, måste nog låta den smälta lite till, men helt klart en film olik något annat jag sett.

Och Scarlett då? Vad ska man säga om henne? På mindre än ett dygn såg jag Under the skin och Lost in translation och det är 10 år mellan dessa. Scarlett har självklart förändrats, men inte så mycket ändå. Hennes ansikte har blivit lite hårdare. I Sofia Coppolas mästerverk (en av de 5 bästa filmer som gjorts!) märks direkt en stjärna i vardande, en skådis som verkligen har "det" och som också var sjukt talangfull. Med små medel kan hon göra allt från komedi till drama till action till skräck. Och göra det högst trovärdigt. Männen i bilen känner inte igen henne som den star hon är, och det gör inte vi heller. Att se henne i en sådan här film är nog provocerande för en del. Men för dom flesta gör nog det bara att man beundrar henne ännu mer. Hon är fullkomligt lysande här. Punkt.

Sällan har väl en titel på en film varit så passande heller. Under the skin. Det är vad den här filmen gör. Tar sig under skinnet på dig. 

GS.

Han har på något sätt blivit ett med b-filmer. Det är i alla fall som jag ser det. Allt han har gjort under sin karriär är inte b-filmer. Långtifrån. I själva verket spåddes han väl en lovande karriär i slutet av 80-talet. Vi talar Michael Rooker. För somliga säger nog inte namnet någonting. Han har dock ett utseende som flera kanske är bekanta med. Han har utseendet som kanske liknar den där trevliga grannen som anordnar grillfester och sköter vårstädningen. Men bakom leendet döljer sig ilska, aggressioner, våld och galenskap. Bortom radhusidyllen ser vi hur han förvandlas till ren psykopat.

Rooker (59 år) är egentligen som gjord för att spela ett American Psycho i en film om The American Dream. Kanske var han för gammal när Revolutionary road (2008) gjordes? Tänkte Sam Mendes någonsin på Rooker för någon roll i filmen? Det får vi nog aldrig veta.

Tänker på honom när jag av ren händelse ser När mörkret faller (1996). Rooker ser ut och vilja ha hjälp med sin bil. Det finns ingen civilisation så långt ögat kan nå. Bara en landsväg av amerikansk snitt. Öknen. Ett par (Kyle McLachlan och Elisabeth Shue) och deras vän (Dermot Mulroney) stannar och försöker hjälpa honom. Det hela slutar i eldstrid och Michael Rooker skjuter vilt och gapar; jag ville ju bara få hjälp med bilen!

  Rooker såg jag första gången i Al Pacino-thrillern Sea of love (1989). Han var Tom Cruise hat-kärlek-motståndare i Days of thunder (1990). Glömmer aldrig deras rullstols tävling på sjukhuset. I Cliffhanger (1993) spelar han Stallones schysste kompis som förlorar sin flickvän i början på filmen. Det är kolossalt smärtsamt. Alla ser ju här att Rooker för en gång skull spelar en lycklig man, men det får bara vara i några minuter....
TA

Biosommaren 2014 kommer inte gå till historieböckerna. Åtminstone inte för dess berikande utbud. Det känns som det står helt stilla. Inte ens Cameron Diaz och Jason Siegels sexvideo kan väcka något större intresse. Och Colin Nutley säger sig ha Medicinen mot sommarsjukan. Vi får väl se.  
 Minns sommaren 1989 som motsatsen. Jag var 10 år och tyckte att bioutbudet var fantastiskt. Synd bara att alla filmerna man drömde om då var från 15 år: Batman, Road house, Indiana jones och sista korståget, Dödligt vapen 2, Karate Kid 3 (från 11 år), Lugnt vatten och Tid för hämnd. TA

Tänker en del på Farligt spel (1992). Har inte sett filmen på evigheter. Det är en stjärnspäckad thriller med Kim Basinger, Eric Roberts, Uma Thurman och Richard Gere. Filmens regissör, irländaren Phil Joanou var i ropet ett tag och särskilt efter hyllade State of grace (1990) och U2-filmen Rattle and hum (1988). Farligt spel hade klara Hitchcock-influenser, inte minst med hans mästerverk Studio i brott (1958).
En psykiatriker (Gere) förälskar sig i en patients syster (Basinger) och hamnar i en livsfarlig härva. Hur har den här filmen åldrats tro? Hade Roger Ebert tyckt likadant idag om filmen som han gjorde då? http://www.rogerebert.com/reviews/final-analysis-1992  TA

Basebolllagets Oakland A´s står inför en svår säsong. Fjolåret var lyckosam, men laget avslutade serien med en förlust. Och enligt självsäkre sportchefen Billy (Brad Pitt) är det som fansen minns. Inte hur många poängen laget tog och hur man överpresterade över en hel säsong. Fansen minns hur förra säsongen avslutades. Stora utmaningen ligger dock i hur man ersätter stjärnorna som försvinner till större och rikare klubbar. Billy är en av de första som känner till klubbens skraltiga kassa och ekonomi. Klubbägaren ger honom heller inte de resurser han efterfrågar. Han får bara höra att "låta de rika klubbarna köpa dyrt". Frustrerad och händerna över huvudet. Vad att göra? Han måste få ordning laget till säsongen börjar...
I möten med lagets talangscouter (en majoritet av äldre vithåriga män) vilar irritation och än mer frustration. Billy bestämmer sig för att anlita en Yale utbildad ekonom (Jonah Hill).

Tillsammans försöker de bygga ett lag som grundas på statistik. De kan ju inte köpa dyra spelare, därför får de försöka hitta "billiga" spelare vars värde grundas på statistik från matcherna.
Som Billy säger: "Vi kan inte ersätta Giamoni, men vi får återföda honom".... när han presenterar idéer inför scouterna. De skakar på huvudena. Billy menar att man får omskola spelare till nya positioner.

Men hela projektet försvåras när han inte får med sig coachen Artie (Philip Seymour Hoffman). Tränaren envisas ständigt att bänka de spelare Billy hoppats på. De delar inte heller syn på hur de ska spela och vilken taktik som skall råda i matcherna. Laget sjunker som en sten i tabellen och många förväntas sig en mardrömssäsong....Hur länge till kan Billy sitta kvar som sportchef?
   
Äntligen får man se filmen Moneyball (2011) som bland annat Svd hyllade till skyarna när filmen hade premiär på svenska biografer! Jag vet inte om Bennett Millers (Capote) sportfilm överträffar Oliver Stones Any given sunday (1999), men visst är den intressant, välspelad och klart underhållande. Som nordbor med nästan obefintlig relation till baseboll får man precis som när man såg Stones film (som handlar om amerikansk fotboll) låtsas att filmen berättar om fotboll och gärna Premier League.

Chris Pratt

Att politiken i filmen om kontrakt, spelare affärer och frostiga relationer mellan tränare, klubbägare och sportchefer kan vara en allmängiltig berättelse för den moderna sporten i sig. I slutändan handlar ju allt om pengar, resultat, makt samt syn på sporten. Såväl som i basebollens värld som i fotbollen i Premiership.

Aron Sorkin

Duktige Aron Sorkin (Vita huset, På heder och samvete, Social network) har för övrigt skrivit filmens manus.

Philip Seymour Hoffman lyser i birollen som tränaren Artie. Ännu en gång påminns man om hans storhet och vad han kunde ha blivit. Liksom andra storheter, hade han förmågan att förklä sig i nya skepnader och gestalta olika karaktär. Och fortfarande alltid lika trovärdig. Allt såg så enkelt ut. Och Brad Pitt gör på nytt en imponerande rolltolkning. Han har verkligen vuxit i mina ögon från tjejidol till en mer solid karaktärsskådespelare. TA

Chris Messina och Amy Adams

Julie (Amy Adams) har ett kontorsjobb som gör henne nedstämd. Det är tiden efter 9/11 och hennes jobb har en viss anknytning till tragedin.
Med pojkvännen har hon nyligen flyttat in till Queens.
Allt börjar för att liva upp vardagen lite...
Hon får för sig att laga alla matrecept från "legendaren", kocken, Julia Childs (Meryl Streep) kokbok. Julie börjar i samband med matlagningen att blogga om matupplevelserna...
 Julie & Julia (2009) blev regissören/manusförfattaren Nora Ephron sista film. Den f d journalisten/essäisten låg t ex bakom filmerna Sömnlös i Seattle (1993), När harry mötte sally (1989), Du har mail (1998) och I lust och nöd (1986. Hon gick bort 2012, 71 år gammal. (http://www.imdb.com)
Hon är för evigt saknad. TA

Jack den störste

Han ville bli som sin idol Marlon Brando. Vissa menar att han blev Brandos arvtagare. Han har 3 Oscars-statyetter (Gökboet, Ömhetsbevis och Livet från den ljusa sidan), 12 Oscars-nomineringar och över 60 filmer bakom sig. Hans privatliv har präglats av kvinnor, basket och fester med andra kändisar. I Marc Eliots bok Nicholson (2013 Rebel road) går det att läsa mellan raderna om en av Hollywoods största någonsin.  Drogmissbruk, hans identitets trauma som uppdagas sent i livet och hans rädsla för att hamna i ensamhet. 

Men fortfarande efter nästan 300 sidor, återstår frågan vem är Jack Nicholson? Och som författaren själv reflekterar, vet Nicholson ens själv vem han är? (s.333)

I Eliots bok är det fokus kring Nicholsons ”Oscars-spöke”. I flera år (Easy rider, Five easy pieces, Chinatown) är han nominerad men förlorar. Han vinner först i slutet av 70-talet med Gökboet (1975) för Bästa manliga huvudroll (s.160-162). 

Kvinnotjusaren Nicholson framstår som en notorisk självupptagen skitstövel som i många år bedrar flickvännen/sambon Anjelica Huston. Hon å ena sidan får aldrig vara otrogen, men han hamnar i säng med kvinnor natt efter natt. Det är så befriande att läsa att Huston lessnar – och agerar.

Hon besöker inspelningen av uppföljaren till Chinatown (1974) , The Two jakes (1990) och slår Nicholson med båda händerna mot hans ansikte. Hon har tappat all respekt, all förståelse, tålamod. Han har nämligen fått barn med en betydligt yngre kvinna, Rebecca Broussard. Huston är förtvivlad. (s.239) Länge har hon drömt om barn med honom.

Biografier är sällan annat än ytliga och en längre genomgång över en karriär. Eliots bok är inget undantag. Det hintas ju lite om Nicholsons drogmissbruk, men vi kommer aldrig in på djupet. Han och regissören Hal Ashby lär varit inne på kokain under inspelningen av Det hårda straffet (1974) (s.120). Och det är nästan vedertagen sanning om hur mycket droger som konsumerades under Easy rider (1969). Nicholson skall ”bara” ha rökt 155 joints  under "lägerelds-scenen" (s.71). 

 Nicholsons förflutna är onekligen komplicerat. Hans syster June visar sig vara hans biologiska moder. Och den modern han trott varit hans i alla år, Ethel May, är i själva verket hans mormor. (s.126)

Den stora mörka hemligheten kryper sig allt närmare honom i mitten av 70-talet och i samband med inspelningen av Roman Polanskis och Robert Townes mästerverk Chinatown (1974). Det är en smula ironiskt hur Nicholsons privatliv har rejäla likheter med filmens ”gömda sten”.

Det känns som efter traumat avslöjats så eskalerar hans kvinnoaffärer och han skapar eller förfinar sin persona som filmstjärna med obligatoriska solglasögon och hans ”killer smile”. Ingen kommer åt honom.

Hans filmkarriär börjar med motgångar (misslyckas på en audition för MGM, men börjar jobba på kontoret) och han gör oändligt många b-filmer, mest i lojalitet till kompisen Roger Corman. Det är också via honom han träffar Peter Fonda som sedan leder till genombrottet med Easy Rider (1969) (s.27-67). 

 

En mytomspunnen filmproduktion. För-produktionen är kaotisk. Flera medarbetare hoppar av eller sparkas.  Nicholson ersätter en skådespelare som Dennis Hopper sägs ha hotat med kniv. Fonda och Hopper hade blivit ovänner, och Nicholson sågs som en person som kunde lugna ner dem. Hopper skall bland annat klippt bort Fonda till förmån för sig själv. Han ville ha filmen 4 timmar lång. Det tog månader att klippa ner den till 95 minuter. (s.68-75)

För att få styrsel på Texas-dialekten som karaktären George Hanson lyssnade Nicholson om och om igen på tal med Lyndon Johnson. ”Nik Nik Nik”, kycklig viftandet tog han från en i filmteamet, som gjorde detta under pauserna. (s.71) 

Nicholson får sedan flera lukrativa erbjudanden som han tackar nej till : rollen som Michael Corleone i Gudfadern (1972), Blåsningen (1973), roll som den yngre prästen i Exorcisten (1973), mördaren i Schakalen (1973) och huvudrollen i The Great Gatsby (1974). Den senare har han ångrat att han valde bort (s.106).

Idolen Marlon Brando får han spela emot i Arthur Penns western Missouri Breaks (1976). Men ”mötet” med idolen (och även grannen) blir en smärre besvikelse. Brando är inte bara fet och lat, han är även helt omotiverad och trött på filmskådespeleriet.  Det slutar också med att Brando lyckas få regissören Penn att korta ner hans medverkan i filmen. Desto mer får Nicholson och göra (s.154).

Innan Nicholson väljer att göra The Shining (1980) tackar han nej till flera erbjudanden (Närkontakt av tredje graden och Kinasyndromet). (s.174) Han är utmattad och behöver en paus från filmproduktioner. Han har gjort 7 filmer på tre år: Chinatown, Gökboet, Yrke reporter (The Passenger), Tommy, The Fortune, Missouri breaks och Last tycoon. (s.167)

Stanley Kubrick ville ha honom med i en film om Napoleon. (s.101) Men filmprojektet rann ut i sanden. De filmar The Shining mellan maj 1978 och februari 1979 (s.180). Inspelningen drar ut på tiden. Regissören Kubrick är känd för att vara perfektionist. Han kan ta över 40 tagningar för en enda scen. Nicholson börjar ruttna på filmen.(s.181). 

Efter Batman (1989) hamnar Nicholson i en svacka i karriären. Tackar nej till Batman 2, När lammen tystnar (1991), The last boyscout (1991) och Ett tufft jobb (1991) (s.238). Han väljer att regissera uppföljaren till Chinatown istället, The two jakes. Och historien upprepar sig, Nicholson misslyckas återigen som regissör (Drive, he said och Going south).

Intressant är arbetsklimatet under inspelningen av Rob Reiners På heder och samvete (1992). Det talas då om hur Nicholson och Tom Cruise inte alls kommer överens. En del menar att deras privata gräl höjer rollprestationerna och intensiteten i filmen. Det var för övrigt Vita huset-grundaren Aron Sorkin (Social network) som skrev filmens manus, efter hans systers erfarenheter vid en liknande militärrättegång. (s.247)

Under 90-talet längtar Nicholson efter att vara en seriös och relevant skådespelare igen. (s.261) Filmroller som Jokern och varg (Wolf 1994) har visserligen gett honom en ny och yngre publik, men rollerna i sig har knappast utmanat honom - konstnärligt. Sean Penn fångar  upp honom och Nicholson gör nu smalare filmer och det mest inspirerande på länge: Hämnden (1995) och Löftet (2001). Båda filmerna rymmer intressanta sidospår. I Hämnden spelar han mot sitt ex Anjelica Huston. Hon har som krav att ska hon medverka i produktionen, måste Nicholson sköta sig och enbart vara professionell (s.266). När Löftet spelas in har Penn en större budget, men ekonomin försvåras när Nicholson kräver monument-stort arvode. Penn får själv finansiera en del av filmen för att få det gå ihop (s.281).  

77-åriga Nicholson är som sagt en av de största i Drömfabriken. Det är minst sagt häpnadsväckande hur han lyckas klättra sig uppåt, överleva på toppen, tappa och dala, ta sig upp igen och återuppliva karriären under så många år. Det återstår och se om han kommer fortsätta in på 10-talet. TA

Svenskarna ser mycket inhemsk film, enligt P1s Vetenskapsradion Forum: Trender och traditioner på bioduken. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/400130?programid=1302

 

Även om amerikansk film dominerar i Sverige så är 1/3 svensk film som biobesökarna väljer att se. Det är ovanligt mycket jämfört med biotrenderna i  t e x Storbritannien och Tyskland. Forskarna Erik Hedling och Ann-Kristin Wallengren från Lunds universitet hörs i programmet. De ser att svenskarna väljer ofta svenska komedi och actionfilmer. Svenska komedin/buskis har varit en populär genre ändå sedan 30-talet. Genren verkar vara "odödlig" av flera olika anledningar. Bland annat rymmer filmerna tydligen flera samhällsproblem än vad vi kan tro. På senare år tycker också forskarna att man kan se mer klass och politisk polarisering i svensk film än på länge. Filmer som Återträffen (2013) och Play (2011) skapar också debatt utanför filmkritikerkåren. Detta visar på att svensk film har samhällsanknytning och får sin livsluft , menar Wallengren. 

Ingmar Bergmans arv syns knappt i svensk film idag. Filmer i hans anda drar ingen större publik, berättar Hedling. Ur ett internationellt perspektiv är Bergman en svensk ikon fortfarande. Dokumentärfilmen går starkt framåt, det har vi sett också på senare år, inte minst med Palme-filmen (2012). TA 

Vad har Hollywood emot apor?
Ännu en Apornas planet film har gått upp på biograferna. Sedvanligt är det knappast några gulliga eller snälla djur det handlar om. De målas upp i filmen som monster som hotar mänskligheten, snarare.
För oss ap-vänner är detta beklämmande. Tittar man snabbt på Totalfilms lista över 30 Coolest movie monkey hittar man heller inte särskilt många apor som t e x Nim (bilden ovan , från dokumentären Project Nim) eller Michael Jacksons Bubbles.  
http://www.totalfilm.com/features/30-coolest-movie-monkeys/king-kong-1933
- Det är allvarligt, säger Internationella Apförbundets ordförande Appe Aplund.

Listan innehåller dock en viss tröst, Project X (1987). I den bortglömda 80-talsthrillern försöker Matthew Broderick rädda en chimpans som utnyttjas av försvarsmakten. Heja Broderick! TA

Boyhood - Filmen att se fram mot i höst!

Richard Linklater är regissören som mest gjort sig känd för trilogin Bara en dag, Bara en natt och Before midnight i vilka Ethan Hawke och Julie Delpy mest går omkring och pratar om allt mellan himmel och jord. Han har även förevigat sig själv hos oss riktiga filmnördar med indie-klassiker som Slacker (1991) och Dazed and Confused (1993) men frågan är om inte hans senaste projekt Boyhood slår allt han tidigare gjort. Sedan 2002 har Linklater filmat då och då med samma skådisar och huvudpersonen Mason är 5 år när filmen börjar och blir 18 när slutttexterna rullar.

Många tycker nog det är både dumdristigt och våghalsigt att ta sig an ett projekt som detta med tanke på vad som kan hända under en så lång tid, inte minst om någon av skådisarna hoppar av eller om det händer något. Dessutom skulle det vara mycket billigare och tidssparande att använda digitala effekter som i t ex Benjamin Button där Brad Pitt går från nästan död till typ nyfödd.

Men Linklater vore ju inte den regissören han är om han gjorde det enkelt för sig. Och vad vore riktig konst om man inte försökte tänja på gränserna inom det medium man verkar?

Boyhood har redan börjat göra rejäla vågor hos den amerikanska pressen och har svensk biopremiär i slutet av september.

Göran.

Cindy C

You think you were my first love. 
But you´re wrong - you were my only love
Morrissey

Under 90-talet fick några fotomodeller nästan status som rock-stjärnor (se Retro 18/7). De blev supermodeller. En av dessa var Cindy Crawford. Hon orsakade inte bara trafikolyckor när hon poserade för H&Ms underkläder på affischer nära körbanan. Affischerna upprörde och skapade ordentlig debatt kring H&Ms etik, kvinnosyn och sexualisering av det offentliga rummet. Diskussionen berörde knappast Cindy Crawford. Kanske var hon alldeles för upptagen att göra karriär. Kanske nådde inte debatterna utanför Sverige.

Hon var vid denna tid världens mest inkomstbringande fotomodell. Hennes ansikte var världskänt. Hon hade intervjujobb på MTV. Agerade i artisten George Michaels musikvideos. Omslagsflicka på flera av de stora magasinen (Elle och Vogue). Hon fick sin egen gympa-video (som hon gjorde PR för i Stockholm och i Anders Lundins krogshow på Berns) såld i hela världen. Prince skrev en låt om henne (Cindy C). En förälskad tonårspojke i norr-förort tapetserade hela sitt rum med bilder av henne.

1991 krossade hon tonårspojkens hjärta i bitar. Hon gifte sig då med Richard Gere. Fyra år senare fick Cindy Crawford chansen att filmdebutera mot William Baldwin i actionthrillern Fair game (1995).

 Filmen floppade (blev Razzie-nominerad, det är ju motsatsen till Oscarsnomineringar. Razzie skall kora Sämsta film, Sämsta Aktris osv.) och många talade om en kalkon. Och flera tyckte att hennes insats var "pinsam".  I filmen spelar hon ett advokatvittne som skall beskyddas av en tuff polis. KGB-Skurkar skjuter Bazooka och Crawford och Baldwin har en svettig sexscen på ett tåg. Mer minns jag faktiskt inte från filmen.

Kan ju tycka att Crawford förtjänade mer än den chans (väldigt begränsad roll) hon fick. Tydligen enligt www.imdb.com hade stjärnor som Brookie Shields (också modell från början), Drew Barrymore och Julianne Moore tackat nej till filmen. Filmens manus hade tidigare varit förlaga till Stallone-filmen Cobra (1986).  Crawford ångrar inte att hon gjorde filmen. I en intervju (med 3news från 2013) berättar hon (48 år idag) sin version om filminspelningen. Regissören Andrew Stipes lär efter en kort tid under produktionen upphört att ge instruktioner till skådespelarna. Hon kände smärre panik eftersom hon saknade skådespelarerfarenhet. Hon fick klara sig själv. Från början var det actionproducenten Joel Silver (som var under tidigt 90-tal ett stort namn i Hollywood) som lyckades övertala henne att göra filmen. Hon säger att hon borde tänkt sig för. Funderat på vilken regissör hon skulle jobba med, filmens manus och inte bara tänkt på  vilken trailer hon skulle ha. Men hon ångrar inte Fair game. Hon var 28 år då och hon kände att hon måste våga chansa lite.http://www.3news.co.nz/Cindy-Crawford-doesnt-regret-Fair-Game/tabid/418/articleID/289966/Default.aspx
Cindy C fick en tonårspojkes hjärta i brand. Och den elden brinner fortfarande.
TA

 

Under hela dagen har jag knappt varit förmögen att arbeta.  Har bara tänkt på en sak. Hur står sig filmen Tequila Sunrise (1988) idag? Går den fortfarande och se eller är den helt hopplös?
Då när den hade svensk biopremiär gjorde man en grej av att "sexsymbolerna" Mel Gibson och Michelle Pfieffer spelade i samma film. Förresten, säger man "sexsymboler" fortfarande?

Filmen är regisserad av Chinatown-författaren Robert Towne. Enligt uppgifter på www.imdb.com, lär regissören/producenten/manusförfattaren bråkat med Michelle Pfieffer under inspelningen. Han lär ha sagt att hon har varit klart "den svåraste aktrisen som han någonsin jobbat med".

Från början ville man ha Nick Nolte och Jeff Bridges (som är vänner privat) i rollerna som polisen respektive knarklangaren. Filmbolaget Warner ogillade starkt intrigen, att den "gode" visar sig vara kriminell medan den "onde" är polis.

När jag läser Roger Ebert recension blir jag också genast tveksam. Han skriver att Mel Gibson måste i filmen vara filmhistoriens mest sympatiske knark-langare. Han gör affärer och samtidigt försöker ta hand om sin son. http://www.rogerebert.com/reviews/tequila-sunrise-1988
 Kurt Russell spelar polisen och barndomskamraten som jagar honom. Men att båda står på olika sidor av rättvisan. Det är dock inte filmens stora konflikt. Nej, bråket männen emellan kretsar kring Michelle Pfieffer, - förstås. TA

När jag ser om Tim Burtons Batman - Återkomsten (1992) är jag väldigt inne i filmen. Förlorad i det mörka Gotham City, fascinerad av snöflingorna som täcker marken, blir illa till mods när föräldrar slänger ner sitt barn i ett vattendrag.... Förtjusas av Selina Kyle (Michelle Pfieffer) som sedermera förvandlas till Catwoman. Beundrar Batman (Michael Keaton) för hans tystnad. Och så affärsmannen Max Streck (Christopher Walken) förstås...
Den som sa att innan Christopher Nolans Batman-trilogi fanns det inga Batman-filmer av rang. Har han eller hon verkligen sett den här filmen?

Visst, Batman Returns (som originaltiteln bjuder) lämnar spår av tidens tecken, spår av ett tidigt 90-tal, men det råder ingen tvivel om att Tim Burton vet vad han gör. Det är saga, det är serietidningsvärld, och det är extremt underhållande. Fantasifullt, gott om högt tempo, händelserikt och med glimten i ögat. Tror att om man nu vill jämföra med senare årens Batman filmer (med Christian Bale) med 90-talets filmer, så bör man kanske se den som man gör med Bond-filmerna. De tillhör samma kedja, varumärke, men utformade under olika epoker, av olika filmberättare och för den tidens ungdomspublik.

"Kattkvinnan" Michelle Pfieffer får direktiv av regissören Tim Burton

Enligt www.Imdb.com  var många aktriser var aktuella mer eller mindre för rollen som Catwoman, som slutligen Michelle Pfieffer knep. Lena Olin, Nicole Kidman, Bridget Fonda, Meryl Streep (ansågs vara för gammal), Sean Young (sägs ha besökt Tim Burton & filmbolaget, iklädd kattkvinna-kostym), Sigourney Weaver, Geena Davies (tackade nej), Brookie Shields, Cher, Bridget Fonda, Jennifer Jason Leigh, Ellen Barkin, Raquel Welch, Demi Moore, Madonna, Jodie Foster (tackade nej) och Anette Bening (fick rollen ,men blev gravid och ersattes av Pfieffer). TA  

Ser om Stanley Kubricks Full metal jacket (1987). Filmen har jag inte sett sedan jag var liten pojke. Jag
förskräcks av översten (R Lee Ermey) som "fostrar" gruppen som ska skickas till Vietnam. Fullkomligt äcklas av miljön, "kårandan", hjärntvätten och inte minst behandlingen av menige Pyle (Vincent D´Onofrio).

D´Onofrio gör för övrigt en lysande rollprestation. Vi får se hur han förvandlas från slagpåse/mobbingoffer till galen hämnare. Det är något i hans blick som visar allt. Hur han gett upp, och dedicerar sig till hämnden, våldet och galenskapen. Blicken känns igen. Inte minst från en annan Stanley Kubrick figur, nämligen hotellägaren Jack Torrance (Jack Nicholson) i The Shining (1980). I Full metal jacket är det verkligen hat som föder hat. Menige Joker (Matthew Modine) är filmen berättarröst, han nämner något som är talande för filmen; Krigsmakten vill inte ha soldater, dem vill ha Mördare. TA

Kvinnan bakom musiken

Intressant läsning om Mary Ramos, musikrådgivare till bland annat Quentin Tarantino, intervjuad av Fredrik Strage i DN (2013-06-20) http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/mary-ramos-vi-traffas-i-quentins-stora-skivrumfore-varje-ny-film/

Hennes jobb innebär att hjälpa regissörer att hitta rätt musik som passar till filmen. Ett mångsidigt jobb som kan vara alltifrån att vinna musikrättigheter till att få artister/band och specialskriva låtar till filmen. (Fredrik Strage, DN Kultur, Filmfredag, s. 12, 20/6-2014)

Reality bites (1994) och Copland (1997) är filmer som finns med på hennes långa cv. Enligt imdb.com har hon jobbat med 110 filmer under de närmaste 22 åren!

Det är dock Tarantinos-filmer som sticker ut. Musiken i  hans filmer går inte att underskatta. Den har stor del i slutresultatet och den värld eller stämning som fansen fullständigt förälskar sig i. Och det är alltså Mary Ramos förtjänst. Hon ligger bakom val som t ex Neil Diamonds Girl you´ll be woman soon (framförs av Urge Overkill i filmen) i Pulp fiction. Mary Ramos besökte Peace and love film-festivalen i Borlänge tidigare i sommar. TA

När jag läser utmärkta Jan Gradvalls Nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar (2013 Albert bonniers förlag) fastnar jag särskilt för en artikel om droger, Himmel och helvete (s.265) lyder rubriken. Han  beskriver bland annat skickligt River Phoenixs (1970-1993) sista kväll i livet (s.266-269).

I oktober 1993 ramlade skådespelaren ihop utanför Johnny Depps klubb, The Viper Room på Sunset Strip i Hollywood. Han var klart drog påverkad. När ambulansen infann sig hade han slutat andas (s.269).
Gradvall har ju en intressant teori om varför allt hände och varför det tyvärr kommer fortsätta hända. Det handlar om filmstjärnor som vill vara rock-stjärnor. Rock-stjärnor i den bemärkelsen att man lever väldigt mycket för Drog-myten.

Det är även intressant och läsa om vad som utspelar sig under inspelningen av Rob Reiners Stand by me (1986). Filmen får med Jan Gradvall-artikeln ett litet nytt ( i alla fall för mig) skimmer över sig. Phoenix var 15 men skulle spela 12 år. Han åt upp sig för rollen som Chris Chambers. Om han var mer plufsig, så skulle han se mer barnslig ut, tänkte han (s.270). Motspelaren Corey Feldman kände han sedan tidigare. Men under filminspelningen blir dem riktiga kompisar. Feldman dricker alkohol för första gången i livet och röker sin första joint. Liksom karaktärerna de spelar i filmen "växer dem upp" (s.271). Feldman lär också hittat en joint i Phoenixs rum. Men skall ha förnekat att det var hans.....TA

En film man älskar djupt

I en av Dublins förorter lever stor-familjen Curley. Tillvaron förändras när äldste dottern Sharon (Tina Kellegher), 20 år, visar sig vara gravid. Hennes föräldrar blir förstås upprörda när de får beskedet. Hennes pappa Dessie (Colm Meaney) tror knappast att det är sant. Hans lilla fina dotter, har vadå?. När "chocken" har satt sig återstår då nästa fråga. Vem är då pappan? Det vill Sharon inte säga.

Vissa filmer är så svåra att skriva om. Man blir som blockerad. Finner inga ord, det låser sig även när man bara ska skriva om handlingen. Man kan inte göra filmerna rättvisa. Och det är framförallt filmer man älskar så djupt som det rör sig om. Stephen Frears The Snapper (1993) är en sådan film. Filmens manus är skrivet av Roddy Doyle (The Commitments och The Van). TA  

Det är den varmaste dagen på året. I ett kvarter, Bed-Sty, i  centrala Brooklyn och på Sal´s Pizzeria jobbar Mookie (Spike Lee) som pizzabud. Han har en flickvän (Rosie Perez) och en son att försörja. Men han bryr sig mest om att räkna pengar. Han syster Jade (spelas av Spike Lees riktiga syster, Joie Lee) vill att han börjar ta ansvar och blir vuxen. Systern är omtyckt inne på Sals pizzeria. Ägaren Sal (Danny Aiello) har ett gott öga för henne. Detta till Mookies stora upprördhet. Han vill att Jade inte visar sig mer på restaurangen.

Utanför Sal´s pizzeria driver flera olika karaktärer runt. Med bestämda steg vandrar Mystiske Radio Raheem (Bill Nunn) omkring och ur hans bergsprängare pumpas Public Enemy - Fight the power. Han träffar Buggin ´out (Giancarlo Esposito). Denne är bestört av flera anledningar. Hans ny inköpta vita sneakers är inte längre vita. En cyklist (John Savage) råkade smutsa ner hans skor. Och som om det inte var nog. På årets varmaste dag besöker han även Sal´s pizzeria. Där blir han varse om rasismen och nu vill han driva en massiv bojkott mot italienarnas restaurang....

Spike Lee blev Oscarsnominerad för Bästa Manus för filmen Do the right thing (1989), men fick se sig förlora mot vinnaren Tom Schulman för Döda Poeters sällskap, på 1990 års Oscars-gala (s.147 Spike Lee Interviews, i urval av Cynthia Fuchs, 2002 university press of mississippi).

Lees fjärdje långfilm Do the right thing var influerad av otroligheterna som hade inträffat mellan italienare och afroamerikaner och polisens övervåld. (s.16)
I regissörens dagbok som återges i boken Do the right thing, Spike lee with Lisa Jones (Simon & Schuster inc. 1989)  berättar han hur han fick idén till filmen:
- Det var 1986 och efter Howard Beach incidenten. Den svarte mannen är fortfarande jagad som en hund. Glöm aldrig Mississippi brinner: Ingenting har förändrats i Amerika, och du behöver inte åka söderut för att möta rasister. Dem finns i New York också.
Efter Howard Beach, var jag så less. Det enda som höll tillbaka ett offentligt upplopp var vintern. Det var för kallt. Men tänk om rasistiska händelser som Howard Beach, Edmund Perry eller Eleanor Bumpers morden skulle skett på sommarens varmaste dag?
(Do the right thing, Spike lee with Lisa Jones, s. 118)

I samband med filmens premiär fick regissören ohygglig kritik. Kritiker menade han försökte med sin film uppmuntra till revolter och upplopp (s.52, s.69)

Robert de Niro var Spike Lees första val för rollen som pizzeriaägaren Sal (Danny Aiello) i Do the right thing. De Niro läste också hans manus. Men den respekterade skådespelaren tackade nej till rollen. Han påstod gjort den typen av roller för många gånger. De Niro vill inte upprepa sig (s.75). Spike Lee blev en smula besviken. Det blir han också på kompisen Matt Dillon. Dillon är tilltänkt att spela en av Sals söner i filmen, den rasistiske Pino. Men Dillon hör aldrig av sig, ringer aldrig upp (s.84). Spike Lee tröttnar och väljer den Queens-födde John Turturro istället.

När Spike Lee fyller år firar han på en nattklubb med reggae inriktning. Han ser en tjej som dansar uppe på en högtalare. Han blir genast förtjust och fascinerad av henne. Det visar sig att den dansade tjejen är Rosie Perez. Hon saknar skådespelarerfarenhet. Men det spelar ingen roll. Hon både ser och uppför sig som Mookies flickvän, en attraktiv ghetto tjej, anser Lee (s.74).
Larry Fishburne är länge med i filmplanerna, men han säger sig bara vara intresserad av huvudroller, inte mindre roller som här erbjuds. Detta verkar störa regissören rejält (s.77, s.83)

Liksom Rosie Perez gjorde också Martin Lawrence (Bad boys) filmdebut.  I andra roller syns Samuel L Jackson och John Savage (Deer Hunter) och Frank Vincent (Phil Leotardo i Sopranos) Till sist, filmen tillägnas Michael Stewart, en av flera  unga afroamerikaner som avlidit av polisens våld. I avslutningstexten citeras också Malcolm X och Martin Luther King. Do the right thing känns dessvärre fortfarande väldigt relevant och aktuell idag. TA