Ulf Stolts intervju med skådespelaren Simon J Berger i Situation Sthlms februarinummer ( # 186) är riktigt läsvärd. I unga dagar börjar teatern som fritidsintresse för honom. När han skall söka till läkarlinjen känns det inte rätt. Hjärtat säger något annat. Det blir Scenskolan i Malmö (s.21).

Vad handlar skådespeleri om? Enligt Berger är en skådespelare "en som fattar, gestaltar och gör berättelser".  Inför rollen som överklasspojken Erik Westfeldt i tv-serien Upp till kamp (2007) hängde han runt i Göteborg för att studera hur folk pratade. Skådespeleri handlar inte om att plugga in repliker utantill och härma, menar Berger. Man måste hitta sin egen röst, en del av det arbetat görs när man lyssnar på andra människor, säger han.

Intressant är även samtalet kring hur skådespelare gör för att memorera större textmängder. Det handlar om att knäcka koden till orden. Det handlar om att jaga ordens betydelse. Komma underfund med dess betydelse för att med kroppen kunna känna och förstå vad det är som händer när dialogen sägs (s.22). TA
  

Oscarstips

Här kommer mitt ytterst ödmjuka tips på hur några av de tyngre priserna fördelas under Oscars-natten:

Bästa film: Argo
Ben Afflecks verklighetstrogna thriller-drama om ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran mitt i den iranska revolutionen i slutet på 1970-talet. Oerhört välgjort och ruggigt spännande.

Bästa regi: Steven Spielberg (Lincoln)
OM inte priset för bästa film går till Lincoln så tror jag juryn kompenserar Spielberg med att ge honom regipriset, speciellt som att varken Ben Affleck (Argo) eller Kathryn Bigelow (Zero dark thirty) är nominerade i denna kategori, vilket är ganska så skumt.

Bästa manliga huvudroll: Daniel Day Lewis (Lincoln).
Galans säkraste tips.

Bästa kvinnliga huvudroll: Jessica Chastain (Zero dark thirty).
Mer att jag hoppas än verkligen tror. På förhand känns Jennifer Lawrence (Silver lining playbook) som en favorit, men Chastain gör en stark insats i filmen om jakten på Osama bin laden och har på kort blivit blivit en Hollywood-gullis.

Manliga biroll: Philip Seymour Hoffman (The Master).
Kanske kan De Niro och Christoph Waltz hota, men Hoffman är helt makalös i Paul Thomas Andersons mästerliga film om en scientolog-liknande sekt i 50-talets USA.

Kvinnliga biroll: Anne Hathaway (Les Miserables).
Känns också rätt så givet på förhand. Endast Amy Adams (The Master) kan hota, enligt mig.

Bästa utländska film: Amour.
Mikael Hanekes prisade drama är nominerad i fem klasser. Här vinner den.

Bästa dokumentär: Searching for sugar man.
Malik Bendjellouls tokhyllade film om musikern Sixto Rodriguez känns ganska kassaskåpssäker.
Vunnit både Golden globe och Bafta.

GS.

Kom och tänka på den här filmen härom dagen efter justiteminister Asks utspel om sänkta straff för kronvittnen. Svenska thrillern Kronvittnet (1989) är idag med all sannolikhet bortglömd. Och antagligen med all rätt. TA

Frukta domedagen!

När jag hörde om Dredd första gången så tänkte jag direkt på Stallones gestaltning av den futuristiska polisen Judge Dredd i filmen med samma namn från 1995. Inget mästerverk, men som jag kom ihåg den var den underhållande och trogen serieförlagan av John Wagner.

Men vilken chock när jag väl bestämde mig för att se Dredd, där Karl Urban är den mest fruktade juryn, domaren och avrättaren i en och samma person.
Det är en otroligt tajt, hård, rå, våldsam, blodig, osentimental och häftig actionfilm vi bjuds på här. Framtid, USA har gått åt skogen och längs hela östkusten sträcker sig Mega city one, en gigantisk plats där alla kriminella och fattiga samlats.

Där jobbar Dredd och får en dag en ny partner, rookien Anderson (Olivia Thirlby) som visar sig vara synsk och blir till ovärderlig hjälp för Dredd när det kommer till kritan.
Tillsammans rycker dom ut till jättekomplexet Peach trees, en 200 våning hög byggnad som styrs med järnhand av den onda Ma-ma (Lena Headey) som kontrollerar och distribuerar den nya, farliga drogen Slo-mo som, precis som namnet antyder, får användaren att uppleva att allt sker som i super-extra slow-motion.

Serieupplagan av Judge Dredd

Vet inte exakt vad som fick mig att direkt gilla och dras in i Dredd. Men nåt med det direkta tilltalet, enkelheten, inget tjafs liksom. Allt är bara självklart och man kommer rakt in i storyn och inramningen är storslagen utan att skryta eller ta överhanden.
Någon skrev att regissören inspirerats av amerikanska 70-tals-action-filmer och det är inte helt fel. Lägger man sen till top notch- modern teknik och effekter och mer blod och splatter än någon mainstream-film som gått på bio på väldigt länge, så blir det både överraskande bra, uppfriskande och en fest för actionälskare som är trött på urmjölkade och förutsägbara kopior till actionrullar. Som nya Total recall eller Taken 2 eller Expendables 2 för att ta några nyare exempel.

För att återvända till drogen slo-mo och hur den upplevs så är det något av det ballaste och häftigaste jag sett i en film på länge. Slow-motion har ju använts hur länge som helst och på alla möjliga sätt, kors och tvärs och så vidare, men här känns det som effekten skruvas till ytterligare och tillsammans med det ypperliga fotot och musiken nås ibland faktiskt rent poetiska höjder.

Men det är bara där och då, i övrigt är Dredd en njutning för action-älskare och har man möjlighet att se den i 3-D och på en stor tv med schysst ljud så är man lyckligt lottad.

Frukta inte Dredd. Kolla in honom!

GS.

Hem till gården

Mark Rydells Floden (1985) är något så ovanligt som en amerikansk miljöpolitisk film. Eller ja det brister i alla fall inte på gröna inslag i filmen. Bonden Tom Garvey (Mel Gibson) och hans familj bor i ett utsatt läge. De har sitt hus och mark nära en flod som med jämna mellanrum svämmar över. Det ödelägger människornas försörjning och livskvalité. En kapitalist (Scott Glenn) med ett förflutet med Toms fru Mae (Sissy Spacek) vill köpa upp marken för att bygga en damm. Men Tom vill bo kvar på marken där han odlar till varje pris...När naturens krafter blir för mäktiga, skörden och banklånen uteblir tvingas Tom söka jobb i stan. Han får ett svetsarjobb på en fabrik , utan vetskap att han ersätter strejkande arbetare...

Familjvärderingar. John Williams musik. En ko räddar Sissy Spacek från undergång. Jag ser nu om Floden för tredje gången. TA

Oscarsgalan närmar sig och en av de nominerade för bästa film är Ben Afflecks Argo. Här i Svedala verkar den ha passerat ganska obemärkt trots att den gick på bio. Hyfsade recensioner, men hos hos allmänheten och dom normalt filmintresserade verkar den ha gjort litet eller inget intryck alls.

Det är synd för Argo är ännu ett exempel på varför Affleck är bättre bakom kameran än framför den, även om jag är en av dom som inte tycker han är så pjåkig som skådis. Lite trist kanske, men han har ett  ok register.

Hans tidigare regi-filmer, Gone baby gone och The town är riktigt tajta och bra thrillers och med nya verklighetsbaserade thriller-dramat Argo fortsätter han gå från klarhet till klarhet.

John Goodman, Alan Arkin & Ben Affleck skålar för den fejkade filmen.

Lika otippat (för mig i alla fall) som annorlunda som filmprojekt handlar den om när personal på amerikanska ambassaden i Teheran, Iran, togs som gisslan 1980 när Ayatollah Khomeini tog över makten och folket krävde av USA att dom skulle återföra Shahen av Iran till hemlandet så han kunde ställas inför rätta (dvs hängas på torget typ).

6 st amerikaner som lyckas fly från ambassaden till den kanadensiska ambassaden lever i ständigt hot om att bli avslöjade och dödade. Affleck lirar en CIA-specialist som får i uppdrag att försöka få ut dom från Iran. Men det är lättare sagt än gjort eftersom alla västerlänningar och amerikaner i synnerhet vid den här tiden i stort sett avrättades på plats.

Affleck och några av de amerikaner som ärt på flykt från den belägrade ambassaden.

Ben Affleck har gjort en minst sagt imponerande rulle som har en hög trovärdighetsfaktor i fråga om tids- och miljöskildring. Detaljrikedomen och känslan av att det händer här och nu är pricksäker och filmen är dessutom inspelad i Teheran. För att få en 70-tals känsla använde Affleck riktig film vid inspelningen (istället för det man numera använder, digital film) och återanvände dessutom scener från klassikern Alla presidenters män till scenerna i CIA:s kontor i filmen.

Mycket är bra i filmen, men det främsta, det som när det kommer till kritan är det som gör att man fortsätter titta, är dramatiken, spänningen. Hur ska det gå? Kommer dom klara sig ut ur landet innan allt avslöjas?

Det är så pass spännande, så pass nagelbitarspännande att jag knappt klarade av att se klart filmen. Men det gjorde jag. Och även om finalen blev något klyschig och "enkel" så är det marginellt i det stora hela.
Det krävs något extra att göra en film där man vet (eller kan ta reda på) hur det gick, och ändå få folk att sitta på helspänn.
Det fixar Affleck med Argo.
Det är respekt.

St elmos fire (1985) är idag en kultklassiker. En 80-tals klassiker som jag ser med andra ögon än jag gjorde då. När det begav sig  missade jag att Alec (Judd Nelson) är demokraten och idealisten som väljer jobb toppjobb hos republikanerna. Och det leder till kompisarnas förakt. 

Då såg jag inte heller vad filmens titel härstammar ifrån: i slutet av filmen ger Billy Hicks (Rob Lowe) pepp talk till självmordsbenägne Jules (Demi Moore) i en råkall lägenhet…

Hon har förlorat bankjobbet. Och hon undrar över varför pappa hatar henne så mycket.

Billy Hicks:  julie det är inte verklighet

Vet du vad det är? St Elmos fire

Elektriska blixtrar från mörka moln ur ingenstans

Han visar sedan med att tända på sprayflaskan och ur kommer det en stor eldflamma.

Billy fortsätter:

De vägledde sjömännens förfäder. Men det fanns ingen eld. Inte ens någon St Elmo. De hittade på den. För de trodde att de behövde den när det blev svårt. Precis som du hittat på det här.

Vi går igenom det här allihop. Vi balanserar på kanten.

St Elmos Fire visar sig klart åldras med hedern i behåll. Givetvis är det 80-tal i kläderna och det finns budskap och uppfostringsideal i den som kan diskuteras. Men det gör den inte mindre intressant för det. Kevins(Andrew Mccartey) karaktär får hela tiden leva med anklagelser för att vara bög. Tittar man längre fram i tiden, 1994 och i Reality Bites så är Troys(Ethan Hawke) kompis Sammy (Steve Zahn) gay, men knappast något hot eller som man behöver behandla avvikande.

 

Kevin i St Elmos fire är hemligt kär i Leslie (Ally Sheedy) som är tillsammans med duktige Alec(Judd Nelson) som verkar göra kometkarriär inom politiken. Men han verkar inte veta vad han har. Han är ständigt otrogen och han skryter för kompisarna hur han ligger med den snygga expediten efter den andra.

Kevin får också höra att han inte haft sex på flera år. Det är anledningen till hans negativa inställning till kärlek: ”kärlek är kass”, kärlek är en illusion osv. Han försöjer sig på att skriva begravningsannonser i en mindre tidning. Han har författardrömmar och funderar och skriver kring meningen med livet. Han lyssnar på Aretha Franklins Respect. Han samlar bilder på Leslie i en låda.  När han är på stan möter han en svart prostituerad, hon försöker ragga upp honom, men han vägrar betala för sex. Och även om frestelsen är stor, lyckas han motstå hennes erbjudanden. Det är intressant att den prostituterade är svart. Det är visserligen samma år som Cosby show  visas på tv – den första amerikanska serien med bara färgade i ensemblen. I en film som St Elmos fire är alla vita och medelklass, den enda färgade är med i högst 1 minut och är en prostituterad. Det säger något om tiden.

 

St Elmos fire är som en indirekt fortsättning på Breakfast club. Skoltiden är över och vägen ut i vuxenlivet är mer komlicerat än vad vuxna kunnat förstå. Joel Schumachers film visar ungdomarnas identitetsproblem, jakt efter kärlek och bekräftelse, brist på mognad och ansvar, press från föräldrar, och drogmissbruk.

Ungdomarna i filmen skall föreställa 22 år. Antar att karaktärernas upplevelser i filmen inte är ålders eller tidsbundna och därav hittar vi varför St Elmos fire förblir en klassiker. Kirbys inte alltid igenomtänkta försök att fånga förälskelsen Dale Biberman , kan nog flera relatera till. Kevins utanförskap är också en historia som tilltalar flera. 

 

Och Billy som inte vill släppa taget om studentlivet. Han saknar den ansvarslösa tiden. Flera känner nog likadant som honom men vågar inte bara skita i ”det vuxna”: jobb, familj, ekonomisk stabil osv. Billy försöker inte ens. Han vill ha tillbaka skoltiden. Livet fungerade utmärkt då: fest, brudar och musik. Sedan fick han barn med en flicka. ”Det var inte min grej” säger han själv till kompisen Wendy (Mare Winningham). TA

 

Vykort från Drömfabriken

I självbiografin Hollywood Animal (2005 Arrow books) tecknar manusförfattaren Joe Eszterhas sin historia. En historia om hur han, en andra generationens ungersk invandrare blir framgångsrik journalist på tidningen Rolling stone och sedan förmögen manusförfattare i Drömfabriken.

Flera av stjärnorna som han möter och jobbar med (Stallone, Stone, Bruce Willis, Tom Berenger m fl) framstår som självupptagna divor. Det är en ytlig värld, och där bara pengar, pengar och återigen pengar räknas. Eszterhas upphör aldrig att fascinera av flera olika skäl. Han är en av få manusförfattare som fått rekordsummor för sina historier ( 3 miljoner dollar för Basic instinct). Med kalkonfilmen Showgirls (1996) grävde han nästan sin egen grav som manusförfattare.

Boken är över 700 sidor och i mina ögon alldeles för lång.  Han har lagt alldeles för mycket fokus på privata ting; äktenskap och familj. I några avseenden är det dock intressant. I synnerhet när verkligheten kom i kapp fiktionen. Eszterhas skrev manus till Music box (1989) som handlar om en ungersk man (Armin Mueller Stahl) som utvandrar till Amerika. Han skaffar familj och etablerar sig i det nya landet. Han fostrar upp sina barn till framgångsrika amerikanska medborgare. Långt senare anklagas han för krigsförbrytelser och hans dotter (Jessica Lange) blir hans juridiska försvarare. Detta händer även Eszterhas. Hans pappa blir efter filmen Music box anklagad och ställd inför rätta (för ha genom böcker spridit anti-semitisk propaganda i hemlandet Ungern under kriget) (s.481-482).

Paul Verhoeven

Milos Forman skulle först regissera Basic instinct men filmbolaget valde istället Paul Verhoeven (s.293). Han får en inte alltför sympatisk presentation i boken Hollywood animal. Enligt Eszterhas är han ett kontrollfreak. Och "han talar som en nazist" (s.300): "i am the director, ja?" (s.294)  . Bråk uppstår ganska fort inför förberedelserna av inspelningen av Basic instinct. Verhoeven har synpunkter på manus och kräver ändringar (s.294). Eszterhas vägrar. Gayrörelser upprörs av hur lesbiska skildras i filmen , Verhoeven utesluter helt en dialog med demonstranterna. Eszterhas däremot tar diskussionen.  Han lyssnar på kritiken från gay och homosexuella aktivister. Och slutligen gör han ändringar i manus efter deras önskemål ( te x tas ordet "dykes" bort helt ur dialogen (s.303).

Don Simpson

Eszterhas berättar väldigt lite om hur han får inspiration till sina filmmanus. Det är en svaghet i boken tycker jag. Man blir också lite trött på honom som människa - han känns ganska torftig och som också titeln syftar på Hollywood animal - ett pengar girigt och star strucked djur formad av industrin och människor som omger honom. Egocenrisk, uppblåst och trångsynt. Det är mycket kvinnor i hans liv och hans vänner Don Simpson och Robert Evans pumpar igång ett machoideal, där rivaliteten aldrig vilar om vem som är den stora kvinnotjusaren. Det nästan outtalat tävlas mellan dem om vem som går till sängs med flest fotomodeller och skådespelerskor.

F.I.S.T (1978) är en politisk film om hamnarbetares kamp mot sin arbetsgivares orimliga krav. Det är Eszterhas första manus. Robert De Niro är påtänkt huvudrollen som Johnny Kovak. Men han tvekar länge. När han väl hör av sig och är intresserad, då är det för sent. Filmbolaget United Artists och regissören Norman Jewison har valt Sylvester Stallone. På den här tiden är Stallone den hetaste manliga filmstjärnan, särskilt efter succén med Rocky (1976). (s.86-87)

Kapitel 3 heter I killed Rocky Balboa och är bokens stora stund. Eszterhas hamnar nämligen i konflikt med "Sly".
Stallone gör press och ljuger om att han har skrivit filmens manus. Eszterhas blir rasande (s.88-89).

Alla inklusive Eszterhas pappa tror att det är Stallone som är filmens upphovsman. Sly kräver också att hans namn skall stå i filmens förtexter för manus. Detta får han också delvis igenom.

Stallone har också synpunkter på slutet. Eszterhas vill att "hjälten" Kovak i F.I.S.T skall dö. Stallone tycker det är uppåt väggarna. "Im Rocky Balboa, he cant die" säger han. Eszterhas försöker förklara för "italian stallion" att F.I.S.T är en annan typ av film än Rocky, ingen actionfilm, mer av en grekisk tragedi. Men det går föga fram till mottagaren.

Filminspelningen inleds och när det är dags för att filma slutscenerna då vägrar Stallone jobba. Han överväger att hoppa inspelningen om man inte gör något åt slutet. Stallone får inget gehör. Och han säger att han inte kan jobba mer. Han har ont i nacken. Läkare tillkallas till inspelningsteamet och undersökningen visar att Stallone är frisk. Slutet genomförs. Det görs en enda tagning och Stallones Kovak dör som det var tänkt (s.90).

Här skulle historien kunna vara slut och alla skulle kunna vara nöjda. Konflikten mellan Eszterhas och Stallone blir dock mer invecklad. Filmen floppar. Vad händer?

Stallone går ut i medierna och erkänner att han ljugit. Eszterhas blir först hoppfull om en ursäkt. Han får sedan veta att "pudeln" i medierna handlade om något annat. Det handlade aldrig om någon offentlig ursäkt eller samvetskval. Eftersom filmen misslyckades ville Stallone skylla på manuset. Därför ville han ta avstånd från manus och på så sätt skydda sitt eget namn och varumärke (s.100-101).

Sharon Stone och Eszterhas finner varandra. De blir goda vänner och har något av en smärre romans. Stone är tacksam för rollen som Catherine Tramell  i Basic instinct. "Du skapade mig" får han höra henne säga åtskilliga gånger (s.331). "Men allt detta skulle ha hänt mig när jag var 20 och inte när jag snart är 40", varför skrev du inte manus till Basic instinct för 20 år sedan? frågar hon honom i limon som de åker runt i. De är förlorade i framgången, i festen, i sig själva och röker joint efter joint. De stannar bilen utanför en skivbutik. De handlar upp sig på flera James Brown skivor. Och festar vidare... (s.332) 

Stone är enligt Eszterhas en smart, rolig och vacker diva, hon skall ha hatat Michael Douglas, Paul Verhoeven och Philip Noyce (Sliver-regissören). "Förhörsscenen" i Basic instinct som går till filmhistorien får hon brottas med i under en hel karriär. Scenen som filmen är mest ihågkommen för, är ironiskt inte med i Joe Eszterhas manus utan påkommet av Verhoeven (s.35). Stone försöker sedan gör allt för att bli kvitt den scenen. Hon fick rollen i Basic instinct efter en lyckad provfilmning. Flera mer kända skådespelskor hade antingen tackat nej (Lena Olin) eller inte gjort någon övertygad audition;  Mariel Hemingway och  Kelly McGillis (s296).

Jane Fonda var tänkt att få huvudrollen i Jagged edge/Kniven är enda vittnet (1985) (s.178) men rollen går till den då okände Glenn Close. Den castingansvarige Marty Ransohoff tvivlar över valet av Close. Would you like to fuck her? frågar han Eszerhas som är tyst i sammanhanget. Ransohoff fortsätter: I wouldn´t like to fuck her! (s.190). Inspelningen präglas av bråk i synnerhet mellan Close och antagonisten Ransohoff. Men Close får upprättelse. Liksom Eszterhas , som fått kämpa även denna gång för filmens slut.  

Filmen blir oväntat en succé. Publiken hyllar filmen under en festivalvisning. Vid eftertexterna frågar Eszterhas Close om vad hon tycker. Hon svarar: - My ass was too big (s.196).

En knivsäljare stämmer i Michigan stämmer filmen på pengar. Filmen Jagged edge, visar sig också vara namnet på en knivsäljarens butik. (s.197) 
TA