"Svensk" rymdskräck levererar.

LIFE (USA, 2017)
Skräck, sci-fi, thriller
Biopremiär 22 mars

Regi: Daniel Espinosa
Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds m fl.
Från 15 år
Längd 1 timme 45 minuter
Betyg: AT AT AT AT

Daniel Espinosa debuterade 2004 med kritikersuccén Babylonsjukan och "Snabba Cash" efter bästsäljande deckaren av Jens Lapidus 2010 blev hans biljett till Hollywood. Där gjorde han "Safe House" 2012 med Denzel Washington och Ryan Reynolds och det blev en hyfsad framgång och att få ombord två så pass stora stjärnor i sin första amerikanska film är rätt så imponerande. Men nästa projekt, den påkostade storfilmen "Child 44" med Tom Hardy, Noomi Rapace och Gary Oldman, också den baserad på en bok med samma namn om en mordutredning under Stalintiden i Ryssland, blev en flopp och sågades i staterna och bannlystes i Ryssland. 

Daniel Espinosa.

Men kanske är det så att "third time's a charm", dvs tredje gången gillt, för rymdskräckisen "Life" kan bli rullen som fixar en permanent plats i det förlovade landet för Espinosa. En flopp kan man ha råd med som europeisk inflyttad regissör, speciellt om man gjort en framgångsrik debut, men inte två, då hamnar man ganska så snabbt i tv-serie-träsket eller får göra direkt-till-dvd-filmer.

Att Espinosa ändå fått möjlighet att jobba med så pass stora stjärnor som Washington, Reynolds, Oldman och nu senast Jake Gyllenhaal, Reynolds igen, och svenska stjärnskottet Rebecca Ferguson visar ju på ett förtroende och en tro på att han tillhör den nya, spännande, stilbildande ligan av yngre regissörer från olika delar av världen som bidrar med något eget, nytt och samtidigt kan mixa in det i en traditionell Hollywood-formula.

"Life" är ingen originell film, faktum är att den mest påminner om både Ridley Scott's "Alien" (1979) och "Gravity" av Alfonso Cuarón (2013) och är långt ifrån lika bra som någon av dessa, men faktum är att det inte gör så mycket. När man väl kommer över influenserna och tar den för vad den är, så vinner den mark mer och mer för varje steg den tar i rymden. 

Forskare på rymdstationen ISS (International Space Station) har lyckats få med sig bevis på liv från planeten Mars, men exemplaret växer aggressivt snabbt och lyckan över att hittat liv på Mars förvandlas till en mardröm. Och snart är expeditionen en kamp på liv och död.

På många sätt en märklig film, man tänker hela tiden på "Alien", speciellt i inledningen och vissa scener, som när forskarna sitter och äter och snackar och skrattar vid matbordet, är som "snodda" från den stilbildande rymdskräckisen. Men på nåt vis lirkar sig Espinosa ur kopiator-maskinen och tack vare sin känsla för tempo, takt och berättarteknik så lyckas han, i stort sett, både hylla och göra något hyfsat eget av arvet från "Alien" och rymd-stoftet från "Gravity". 

Ferguson gör faktiskt störst intryck i denna stjärnensemble och det utan att ha något direkt att bita i vad gäller dialog och manus, och därefter är det Reynolds som står för den komiska och nödvändiga distansen som sticker ut.

Tekniken och effekterna, liksom det visuella är klanderfritt och soundtracket av Jon Ekstrand funkar utmärkt.

Det finns en hel del brister i "Life", men det positiva överväger i stort sett det negativa. Filmens längd på ca 105 minuter är både oväntat kort och oväntat passande då många filmer nuförtiden ska vara typ 2 och en halvtimma. Den är spännande, tajt och effektiv och när den väl trampat igång på riktigt efter typ 20, 30 minuter så blir det åka av. Espinosa vet hur en slipsten ska dras och man sitter på kanten av biostolen hela vägen utan att för den skull känna att man varit med om något omtumlande eller mästerligt. 

Originellt är det som sagt inte, men där med inte sagt att man har det tråkigt eller att det är undermåligt. Tvärtom.  "Life" levererar och ibland hoppar man till rejält och vissa scener är ordentligt skrämmande och läskiga. Jag gillade vad jag såg utan att bita på naglarna under resans gång.
Men...hade det inte varit för det smått fantastiska slutet hade helhetsintrycket blivit att man kände att något saknades.

Nästa projekt för Espinosa är en nyversion av Jan Troells Utvandrarna efter romanen av Vilhelm Moberg. Det ska bli oerhört intressant att se vad Espinosa kan göra av den historien!

GS.

Läser med stort nöje Nicholas Wennös intervju med Richard Gere (DN, 17 februari, 2017) http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/richard-gere-jag-ar-bara-en-illusion-ett-magiskt-trick/

Skådisen har följt med mig i nästan ett helt liv. Såg ju Pretty woman (1990) när den kom och även om det var Julia Roberts stund i solen, så var det ju han som vann hennes hjärta. Under mina högstadie-år såg jag Utan nåd (1986) åtskilliga gånger. Det var samma sak där.

Han fick Kim Basinger. Bara han tycktes förmå en sådan sak. Och så fortsatte det. Även på det privata planet. Han blev ju tillsammans med supermodellen Cindy Crawford. Och jag kunde inte vara mer avis.

Många förknippade nog honom med roller i filmerna American Gigolo (1980) och kanske mest med En officer och gentleman (1982). När det gäller Schraders film , så jag minns jag mest med glädje, hur Gere står i hemma i lägenheten och pluggar, absurt, nog - svenska. Och soundtracket med Blondie, förstås.

Han framstod som sin generations främsta manliga sexsymbol, och därför tyckte jag att det var kul när han fick lite mer "udda" roller. Han var bra i t ex Misstänkta förbindelser (1990) som korrupt och elak polis.

Här förförde han andras kvinnor (Faye Grant från tv-serien V), och var notoriskt otrogen och slutförde den skumma affären efter den andra. Kall, kylig, mystisk, brutal och våldsam. Polisensintern utredare, Andy Garcia fick ingen lätt match. Jag vet hur tidningarna också gjorde en grej av hur filmen stod mellan "Latino  lover" och "den äldre sexsymbolen".....

Gere tackade tydligen nej till Basic instinct (1992) http://www.imdb.com/title/tt0110146/trivia?ref_=tt_trv_trv och 90-talet som började starkt med Pretty woman (1990) skulle visa sig bli en ojämn historia för aktören. Han menar själv i intervjun med Wennö att Mr Jones (1993) förtjänade större publik än vad den fick. Primal fear (1996) tillhör dock inte bara en av Geres fullträffar utan generellt en av 90-talets bättre thrillers. Minns även att jag gillade otrohetsthrillern Unfaithful (2002) som han gjorde med regissören Adrian Lynne (Farlig förbindelse) och Diane Lane.

I Wennös intervju framstår Richard Gere som en sympatisk anti-stjärna/kändis, vilket känns ovanligt i dagens celebritetsfixerade klimat. Han uttalar sig en del om politik och han säger att ett samhälle måste dömas utifrån hur man tar hand om de svagaste. Det är tilltalande och läsa om en Hollywoodstjärna som lägger ner mer tid på att utplåna sitt eget Ego än och värna om sitt varumärke. Han är buddhist sedan länge och talar bara om Jaget som en idé. Han betonar också vikten att göra saker tillsammans och med för andra, det är bara det som kan skänka positiv motivation och energi och ta oss till nya ställen. TA

Scorsese vid Syndafloden

Intressant text om Scorsese och hur han skildrar syndens problematik i sina filmer. https://www.svd.se/i-scorseses-filmer-sker-fralsningen-pa-gatans-villkor

Kulturskribenten Johan Sjögren beskriver Scorseses Mean Streets (1973) och hur Harvey Keitels karaktär Charlie försöker rädda Johnny Boy (Robert De Niro) gång på gång , från gatans dåligheter. Och räddningen handlar främst om Charlies egen frälsning.

Men Charlie kan inte  nå sin egen botgöring eller frälsning utan nåd och kärlek. Och utan att glömma sig själv. Det visar Scorsese också i filmen.... våldet och blodet  förekommer inte av någon slump.

Sjögren skriver även om hur Mean streets bygger på flera filmmakaren Scorseses egna erfarenheter. Han växte upp i Little Italy i New York, hade astma och kyrkan blev en trygg plats för den lilla pojken och fly gatans våld och brutalitet. Han vill senare bli präst , men studierna blev för krävande, och han valde slutligen filmbanan, istället....Detta kan förklara litegrann , Scorseses förståelse, känsla och intresse för religion och inte minst syndens mekanik;  "Synd är att vända sig bort från kärlek, och låta sig konsumeras ner i tomhet och bryta ner och korrumpera det goda, det som är."

Taxidriver (1976) har beskrivits av regissören själv som hans egen Anteckningar från ett källarhål. Vi ser en Vietnamveteran vilja göra något gott. Han vill rädda en ung prostituerad flicka (Jodie Foster). Men det goda inom honom korrumperas och vanställs. Räddningen förvandlas till ett blodbad.

Sjögren hävdar att Scorsese , trots allt våld i hans filmer, är en anti-våld-förespråkare.  I hans filmer visas det ständigt hur våld föder våld. I hans berättelser härskar våld och lösningen blir - våld. I filmerna gestaltar sig världar av glamour, makt och pengar,  men om vi ska tro Sjögren, handlar detta om Synden och i sin tur - en brist , en tomhet.

I Tjuren från Bronx (1980), skriver Sjögren,  ser vi hur boxaren Jake lever ut sin destruktivitet , inte bara på sig själv, utan förstör även andras liv. Den enda vägen ut ur mörkret blir - barmhärtighet....
TA
 

När Vincent mötte Sally

Den 42-åriga arkitekten Vincent Eastman  (Richard Gere) befinner sig i gränslandet mellan ett gammalt och nytt liv. Han jobbar på samma byrå med sin ex hustru Sally (Sharon Stone) men har inlett ett nytt förhållande med kulturjournalisten Olivia. I tillbaka blickar får vi se hur Vincent träffade Sally och bildade familj och fick tillsammans en dotter. Vi får även se hur äktenskapet krackelerade och hur han träffade sin nya kärlek, Olivia. Vincent förlorar sitt sökljus och riktning. Han kör bara runt med bilen och kan inte riktigt bestämma sig - vågar han satsa på ett nytt liv med Olivia eller bör han gå tillbaka till ett äktenskap som liknade - ett företag?

 Mark Rydells (Floden) film ojämna Det bitterljuva livet (1994) utmärker sig kanske mest för två saker. Sexsymbolerna Richard Gere och Sharon Stone möts här för första gången , och historien berättas bara utifrån hans perspektiv. Stones karaktär Sally framstår som ljuvlig , vacker , men samtidigt stram, kylig och Pappas flicka. Hon förmådde aldrig och kunna njuta medan Geres Vincent föreslog att släppa kontrollen och bara leva i nuet.... 

Stone är bra och det är riktigt roligt och se henne i en ovanlig roll. Det var från början tänkt att hon skulle spela Lolita Davidovichs roll, men aktrisen spjärnade emot och fick till slut rollen hon ville ha , som exhustrun Sally.....
Gillar filmens första del, visst är det klyschigt , men det blir både underhållande och ganska rörande med stjärnor som Stone och Gere i huvudrollerna.

Sedan är ju Lolita Davidovich (Blaze) oerhört charmig och Martin Landau gör en fin biroll.  Det blir dock tandlossning mot slutet av filmen. "Vändningen" eller berättelsens klimax skildras överdrivet utförligt och onyanserat. Det märks att manusförfattarna måste ha slitit håret ur sig, för och få ihop filmen. Det blir för mycket och det går nästan inte och se klart filmen. Snyftare är en svår genre, det kan lätt bli som i det här fallet, överdrivet och alltför forcerande. Den här filmen mår som bäst när det bit för bit berättas och man hinner smälta intrycken och när Lolita Davidovichs tårar faller över telefonsvararen, så rinner det även tårar ned över min kind....
TA 

Samiskt om att bryta sig fri

SAMEBLOD
Sverige, 2017
Drama
Biopremiär 3 mars
Manus & Regi: Amanda Kernell
Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Sparrok, Hanna Alström, Katarina Blind, Julius Fleischanderl, Olle Sarri, Maj-Doris Rimpi m fl.
Från 11 år, längd 1 timme 50 min
AT AT AT AT AT

Det är tidigt 30-tal och Elle Marja, 14 år, och hennes lillasyster Njenna går på en särskild samisk skola därför att staten inte vill blanda raser och man menar att risken är stor att samerna dör ut om de går i vanliga skolor. De skulle inte klara det, för, som lärarinnan (Hanna Alström) säger till Elle Marja, deras hjärnor inte är som andras och det är för deras egen skull som de inte blandas med andra. Men samtidigt blir de berövade sitt språk, piskrappen viner över fingrarna när de pratar sydsamiska i klassrummet.

Tidigt känner Elle Marja att hon vill bort, hon vill bli lärarinna och utbilda sig i Uppsala och bli svensk. Men förståelsen är noll och intet, varken bland hennes egna eller hos fröken och när de får besök av ett team rasbiloger som mäter deras skallar och tvingar de klä av sig nakna för att fotas, så är förnedringen stor, men Elle Marja känner bara ännu starkare att hon måste därifrån för att bli "normal" och "svensk".

Hon förstår att hon måste anpassa sig och vill göra allt i sin makt för att bryta sig loss från sin sameidentitet. Hon stjäl lärarinnans klänning och hamnar på en dans i byn där hon möter en lumparkille, Niklas, som bor i Uppsala och kemi uppstår. Men Elle Marja, som säger till Niklas att hon heter Christina, samma namn som hennes fröken, blir ertappad av hennes lillasyster som tagit med en kvinna från skolan och hon tvingas tillbaka inför blickarna på alla på dansen.

Det finns en fantastisk scen när Elle Marja, innan hon går till dansen, går ner till ett vattendrag och försöker gnugga bort sin lukt från armar, ben och ansikte. Hon tycker hon luktar same.

När hon nekas av sin fröken att få ett intyg för att plugga vidare så lämnar Elle Marja allt och hoppar på ett tåg mot Uppsala för att söka upp Niklas. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig...

SAMEBLOD är ett fascinerande porträtt av en tid i svensk historia som vi borde skämmas över. Tyvärr är filmens budskap fortfarande aktuellt och det känns läskigt och obehagligt att det forskades om rasbiologi i vårt land så sent som i början av 30-talet.

Filmens främsta förtjänst är att Kernell, själv av sameursprung, inte gör en entydigt positiv film om samekulturen eller att hon vill vara politiskt korrekt med att skriva oss på näsan. Nej, det starka här är att skildra de begränsningar en människa har att kunna förändra sitt liv, att bryta sig loss från den identitet som man föds in i och som begränsar en på alla möjliga sätt. Förminskar en, nedvärderar en. Förtrycker en.
Och att skildra hur en same försöker bryta sig loss från sin värld, att till varje pris vilja bli någon annan, något annat, men att motståndet är så starkt, kräver sin kvinna. Har svårt att se någon annan kunna göra en sådan här film, än just Kernell som vet vad hon gör och var hon kommer ifrån.

De inledande scenerna, i nutid, är starka men också förbryllande, men, som det visar sig, genialt gjorda då man senare får förklaringar på det hela.
SAMEBLOD är en poetisk, stark, vacker och oerhört välspelande film där amatörerna Sparrok och Maj-Doris Rimpi (Ella Marja som gammal) imponerar, speciellt Lene Cecilia Sparrok är magisk.

Fotot är underskönt och musiken av Kristian Eidnes Andersen skapar en suggestiv och andemäktig känsla som bidrar till en stark, suggestiv och nästan magisk realistisk helhet.

Med SAMEBLOD har Amanda Kernell gjort en av de bästa svenska filmerna på år och dagar. Kan vara den bästa debuten sedan Lukas Moodyssons Fucking Åmål.
Att kombinera en mörk och skamtyngd period i vår historia med ett oerhört starkt coming of age porträtt med en klassisk bryta-sig-fri-story i en så poetiskt vacker film är ingen liten bedrift.

GS.

Kong is King!

KONG: SKULL ISLAND

Action/ Äventyr, USA 2017

Regi: Jordan Vogt-Roberts
Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L Jackson, Brie Larson, John C Reilly, John Goodman m fl.
Längd 1, 58 tim
Från 11 år
AT AT AT AT

En av de mest långlivade filmmonstren återvänder för första gången sedan Peter Jacksons KIng Kong (2005) och denna gång är det mer en spin-off än en ny version av den klassiska King Kong (som Jacksons version byggde på). Året är 1973 och Vietnamkriget är slut, president Nixon kallar tillbaka trupperna men en av dem, ledd av överstelöjtnant Packard (Jackson), kallas in till ett nytt uppdrag tillsammans med en grupp forskare som lyckats få igenom en expedition till den mytomspunna ön Skull Island som aldrig tidigare utforskats.
Med på resan följer även den f.d. legosoldaten James Conrad (Hiddleston) och krigsfotografen, eller "anti-krigsfotografen" som hon kallar sig själv, Mason Weaver (Larson, Oscarsvinnare för bästa kvinnliga huvudroll i 2015 års bunkerdrama "Room").

Kong:Skull Island är långt ifrån Jacksons episka och originaltrogna film från 2005 och saknar den tragiska och sentimentala tonen (vilket, till viss del, är självklart då det här inte är samma story och framförallt inte har samma sorgliga final) men det den saknar i de aspekterna tar den igen på action, tempo och ett mycket underhållande berättande av den relativt oprövade Vogt-Roberts, som mest gjort komedi-tv-serier innan.

Filmen fungerar som en lyckad mix av Vietnam-filmen Apocalypse Now och klassiskt matiné-monster-äventyr och det blir både underhållande, spännande och emellanåt ganska roligt mellan de avancerade och oerhört snyggt filmade action-scenerna. Inte minst de tidiga scenerna när helikopter-armadan anländer till ön genom en stormvägg och får ett varmt välkomnande av Kong. Riktigt läckert och hisnande utfört och upplevelsen blir rejält häftigt om man ser filmen i IMAX.

Alla de skickliga skådisarna har ju inte så mycket att bita i men de lyckas ändå göra tillräckligt mycket av sina karaktärer att man sugs in i storyn och biter på naglarna när de kämpar mot Kong och andra förhistoriska monster på ön.  Den som sticker ut är John C. Reilly som soldaten som blev kvar på ön under andra världskriget och bott hos urbefolkningen alla år... Han stjäl nästan hela filmen och fick mig att tänka på Dennis Hopper i Apocalypse Now!

Och att Kong inte är den största fienden kommer väl inte som en överraskning och är inte heller en spoiler såvida man inte kan ett jota om legenden King Kong...
En annan sak jag gillade, som också skiljer denna från Peter Jacksons version men inte originalet från 30-talet är att här är Kong en apa och inte en gorilla. Så han går rakt, som en människa. Och han är stor som ett hus!

2 timmar känns för en gångs skull som typ 90 minuter och Vogt-Roberts övertygar med en ruggigt snygg och spännande, old-school-monster-movie som utan att vara ett mästerverk ändå ger mästerlig valuta för pengarna för den äventyrslystne!

GS.

Edelmans välförtjänta Oscars-vinnare!

OJ Simpson rättegången saknar motstycke i USAs moderna kriminalfallshistoria. I dokumentären OJ: Made in america (2016) följer vi den utdragna processen, kännetecknad av flera märkliga vändningar och "missar". Vill inte avslöja för mycket, men rättegången tycktes dock inte stanna vid ett mord och huruvida OJ Simpson var en kallsinnig mördare eller inte. Rättsfallet indikerade på ett fortsatt splittrat USA mellan afroamerikanska och vita medborgare. Polismordet på Rodney King var fortfarande i färskt minne. Och hur kunde man glömma dagarna/åren av slaveri?
Ezra Edelmans Oscarbelönade dokumentär OJ: Made in america (2016) lämnar ingen oberörd. Finns på SVT Play!
TA  

Många  pratade förstås om Neil Jordans film The Crying game (1993) när den kom, inte minst på grund av "överraskningen" som inträffar mot slutet av filmen.

Filmen känns idag, drygt 24 år senare , en smula ojämn. Den första hälften är mycket bra , och jag gillar verkligen vänskapen som skildras mellan den godhjärtade fångvaktaren Fergus (Stephen Rea) och fången Jody (Forest Whitaker). Utmärkt dialog och berättelsen är både underhållande och lite tänkvärd.

Intensiteten i filmen sjunker betydligt då historien förflyttas till London och Fergus försöker fly sitt förflutna inom IRA. Han har skaffat sig ny frisyr , och ett "vanligt" jobb och börjar uppvakta Jodys flickvän, hårfrisörskan, Dill (Jaye Davidson).

Det finns vissa film noir paralleller och det är ganska snygga sådana, men någonstans tappar jag ändå filmen ur händerna.  Har man en gång sett den här filmen och känner till själva utropstecknet eller "överraskningen" mot slutet, så blir det inte samma sak , tyvärr, vid en andra visning. 

Å andra sidan, spelar det kanske ingen större roll. Applåder till samtliga skådisar. Kul och se Adrian Dunbar (Line of duty) i yngre vigör. Boy George gjorde även ett mycket fint ledmotiv till filmen. Förnämligt skrivet manus av Neil Jordan. Man undrar vad som hände med regissören? Han tycks idag var relativt bortglömd och leva en undanskymd tillvaro. Men enligt imdb.com är han fortfarande verksam och bidrar med både filmer och manus. TA

Filmhistoriens mest omtyckta vinkännare

Under mina sena tonår och som ung vuxen var Swingers (1996)  den film man identifierade sig med. Grabbgäng, tv-spel, Las Vegas, jazzklubbar och den ständiga frågan , När ska man ringa henne? Vince Vaughn sade alltid "Ring efter 3 dagar"....

Men filmen förlorade så småningom helt betydelse i mitt filmliv. Och som ni vet, när något försvinner , uppstår oftast något "nytt" eller något annat.

2004 såg jag Alexander Paynes Sideways på bio och jag hade nu funnit några nya vänner, och en karaktär som jag kunde starkt relatera till. Det var vinfantasten Miles, en misslyckad författare som försörjer lite motvilligt som engelska lärare på grundskolan. Han är nyskild och lider av depressioner och är emellanåt hopplös på alla sätt. Men trots alla hans skavanker finns ett stort hjärta och en hängiven person. Paul Giamatti gjorde en mästerlig rolltolkning.

Sideways fungerade som  utmärkt reklam för bilresor och särskilt belagda i Kalifornien längs delikata golfbanor och vackra vingårdar. Men framförallt förnyade och nyanserade den bilden av manlig vänskap.    Giamattis antihjälte är oförglömlig och sällan sitter man och vill så gärna väl för en filmkaraktär som dennes  Miles.

När Virginia Madsens charmiga servitris kommer in i hans liv , känns det både hoppfullt och svårt....inte så långt ifrån det verkliga livet....alltså....

Med denna bakgrund så kanske ni förstår min starka relation till Paul Giamatti. Skådespelaren har dock på senare år , något olyckligt hamnat i en enda typ av roll, - den osympatiske elakingen. Han fick bland annat spela Brian Wilsons inhumana läkare i Love and mercy (2014).

Det är dock roligt och läsa Erik Augustin Palms Svd-intervju (Svd perfect guide, 11/2-17 nr 4) med den 49-åriga skådespelaren.  Han framstår som en ganska vanlig kille som motionerar, älskar hamburgare och böcker, och sitt yrke som aktör, såklart. Han upplever att han ofta "lever ut stressen i de intensiva karaktärer som han spelar".
TA

Almodovars eminenta kvinnohyllning

Manuela (Cecilia Roth) förlorar sin son Esteban i en bilolycka. Modern bearbetar sorgen med och lämna Barcelona för och bege sig till Madrid för och återförenas med den man som var Estebans pappa , men som han aldrig fick träffa. I sitt sökande efter Estebans pappa som numera kallar sig för Lola, möter Manuela på gamla och nya bekanta, den transsexuella prostituerade Agrada (Antonia San Juan), socialarbetaren Rosa (Penelope Cruz) vars relation till sin egen mor är något ansträngd och några svala aktriser Nina och Huma (Marisa Parades).....

Pedro Almodóvars excellenta Allt om min mamma (1999) är visuellt högklassig och här dröjer det inte länge förrän film och teaterreferenserna får plats, som t ex Linje lusta och Allt om Eva (1950). Känsligt skådespeleri och som många gånger förr ger spanjoren oss en gripande , humanistisk, temperamentfull berättelse med skeva kvinnor i spetsen. TA

En arbetskamrat talar om Taxidriver

Cybil Shepards karaktär Betsy och vad hon ser i Travis Bickle (Robert De Niro) i Taxidriver (1976) har länge väckt mina funderingar. Ibland har jag trott att Betys dejtar Travis av ren - vänlighet , artighet och ja, ren medmänsklighet. Och kanske cynisk medvetenhet.

Betsy är politisk aktiv och det vore då olämpligt inför eller under en kampanj att avvisa en tänkbar - väljare.
En arbetskamrat till mig ser dock det hela annorlunda. Han menar att Betsy var attraherad av Travis. När han traskar in oblygt på hennes kontor, likt en cowboy och uppvaktar henne, blir hon - imponerad. Hon är intresserad av honom tills "det roliga" övergår till "ett ansvar" som blir för tungt och bära , för henne. TA

En arbetskamrat berättar om Heat...

Al Pacinos karaktär, polisen Vincent Hanna,  i Michael Manns suveräna Heat (1995) var tänkt och vara kokainberoende från början , men man ändrade sig i sista sekund. Man befarade att en knarkande polis skulle ogillas av såväl publik som av etablissemanget. Denna bakgrund förklarar varför Pacinos skådespel i filmen är på gränsen till "over the top".

Missbruket skulle illustrera den avgörande skillnaden mellan Pacinos polis Hanna och De Niros bankrånare, Neil McCauley i filmen. Pacinos polis befinner sig i livets slutskede medan  De Niros tjuvs liv är på väg och börja....

Pacino lär i en intervju från 2016 med Batman-regissören Christopher Nolan, bekräftat att hans karaktär Vincent Hanna använder kokain, även om det inte visas i bild  i filmen. http://www.imdb.com/title/tt0113277/trivia?ref_=tt_trv_trv
Tänka sig! Allt detta fick jag höra om Heat, tack vare en ny arbetskamrat! Inte illa.
TA

Zombietåget

TRAIN TO BUSAN
(Busanhaeng, 2016, Sydkorea)
Zombie-skräck
Svensk biopremiär 3 mars 2017
Manus & regi: Sang-ho Yeon
Roller: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Yung m fl.
1 timme 58 minuter
Från 15 år
AT AT AT AT

Sydkorea är ett filmland som alstrar en massa godbitar inom action, skräck och dystopier. Old boy, A tale of two sisters, Memories of murder, The Host, Hämnarens resa, I saw the devil... Listan kan göras längre, men faktum är att utanför Hollywood så är Sydkorea nog det land som gör mest och bäst action och thrillers, även dramer är de rätt så vassa på också.

Precis som i utmärkta katastrof-action-thrillern Snowpiercer (2013) där dialogen är på engelska men där allt i övrigt är sydkoreanskt, så utspelas Train to Busan på ett tåg, i den senare på en sträcka mellan huvudstaden Seoul och Busan. Ca 90 procent av filmen är på ett hastighetståg som lämnar Seoul samtidigt som virussmitta drabbat staden och en smittad människa hinner hoppa på tåget innan det åker iväg.
Och, det krävs ju ingen raketforskning för att fatta vad som sedan händer...

Train to Busan har ju blivit en megasuccé överallt där den visats, inte minst i USA och England och en remake sägs vara på gång i Hollywood inom kort. Det är förståeligt, det här är en rapp, skickligt utförd och mycket spännande skräckis som slänger in några, lite nyare grepp bland de förväntade och samtidigt förvaltar genrens hörnstenar på ett föredömligt sätt.

Karaktärerna som befolkar tåget känns som en blandning av folket och när "skiten träffar fläkten" så att säga, blir det här, likt Snowpiercer, lite samhällskritiskt med klass-system och liknande. Även om det är ganska ytligt och karaktärerna inte är så direkt finkänsligt utmejslade så bryr man sig om några av huvudrollsinnehavarna och det blir lite nagelbitning mellan allt splatter och våld.

Ibland dras tempot ner något och intresset hålls inte alltid på topp, filmen är dessutom något för lång med sina snudd på 120 minuter.
Men regissören Yeon har verkligen en blick för det visuella och sättet att göra hisnande och underhållande action och jag ser fram mot vad han kommer göra i framtiden.
Även om jag börjar tröttna på zombies så hade jag rejält kul under större delen av Train to Busan!

GS.