ÅRETS 10 BÄSTA FRÅN GÖRAN & THOMAS

GÖRANS FAVVISAR FRÅN ÅRET SOM GÅTT:


5. THE SOCIAL NETWORK (Bio)

David Finchers grymt underhållande drama om Facebooks grundare Mark Zuckerberg. Som spelas av Jesse Eisenberg vilken ryktas ligga bra till för en Oscars-nominering. Och vi fick på allvar stifta bekantskap med den amerikanska Lisbeth Salander - Rooney Mara.

Mara och Eisenberg i Facebook- rullen. 

4. INCEPTION (Bio)

Dark Knight- regissören Christopher Nolan visade återigen sin storhet med denna originalstory om ett gäng individer ledda av Leonardo Di Caprio som jobbar med att infiltrera folks minnen. Håller redan på att få modern klassikerstämpel. Och Di Caprio tog defenitivt steget upp som 10-talets största affischnamn.

3. TOY STORY 3 (Bio)

Femton år efter första banbrytande filmen kommer den tredje storyn om de levande leksakerna med cowboyen Woody som deras ledare. Trots otroligt höga förväntningar infriade Pixar dessa och leverade en maximalt underhållande och fantastiskt fantasifull animerad film som likt de tidigare blinkar åt klassiska filmer. Här mycket med rymmar-rullar som den kanske bästa i genren -  Den Stora Flykten med bland andra Steve McQueen.

2. SOMEWHERE (Bio)

Sofia Coppola fortsätter sin utforskning av kändisskapet och dess baksidor. Coppola har denna gång inte enbart fått positiv kritik, många tyckare menar att hon har drivit sin tes så hårt att det blivit Kejsarens nya kläder. Att det bara är tomhet om tomhet. Men då har man missat målet och poängen. Ingen kan som Sofia Coppola så konsekvent och så precist beskriva vår generations identitetslöshet, ensamhet och själslig tomhet.

Stephen Dorff, Sofia Coppola och Elle Fanning på filmfestivalen i Venedig.

1. THE WALKING DEAD (TV-serie, säsong 1)

Efter att ha sett 3 avsnitt från den korta säsongen, bestående av 6 episoder, kan jag bara konstatera att bolaget som gav oss fantastiska Mad Men på nytt lyckats att inte bara skapa en ny beroendeframkallande tv-serie utan faktiskt också berikat alla oss som gillar starka historier, oavsett i vilket format det än är, med en ny succé-serie. Som dessutom handlar om zombies.

Skaparen bakom serien (som bygger på kultförklarade seriealbum), Frank Darabont, regisserade senast den lyckade Stephen King- filmatiseringen av The Mist och är van vid det dystopiska och mörka. Men vet även att det viktigaste är en stark story och intressanta karaktärer. Och det har The Walking Dead. I want more, more, more...

Bubblare: En Profet(Bio), Fish Tank (DVD), Mad Men (TV-serie), The Event (TV-serie), Kick-Ass (Bio).

GS.

THOMAS VÄLJER :

5) AMERICAN TEEN  (DVD) - Oemotståndlig uppdatering/hyllning av 80-talets collegefilmer, och fejk eller inte , Nanette Burnsteins dokumentär lockade både fram nostalgi, skratt och vemodet.

4) MAD  MEN (tv-serie) - Diskussionen om att tv-serier är den nya litteraturen (läs, drogen) känns inte här  alldeles orimlig. Oändlig cigarettrök, unkna könsroller, alienation och obönhörliga sprickor i The American Dream...Undrar vad Bergman hade tyckt om Mad men?

3) HÄMNDEN (bio) - Susanne Bier återvände hem till Danmark och gav oss ett stark och tungt drama om våld och förtryck. Hennes Hollywoodbesvikelse, Things we lost in the fire  har vi nu glömt.

 2) EN PROFET (bio) - Jaques Audiard fängelsefilm växte till en jätte efter visningen. Fransk film må inte vara lika dominant som förr, men nog kan de berätta historier på ett eller annat sätt. Må Gudarna säga eller skriva  "Non american remake...merci"....

1) SOMEWHERE (bio) - Sofia Coppolas mest personliga och lyckade film, hittills. Nog skymtar hennes barndom här och var i filmen, och inte minst mellan Stephen Dorffs avtrubbade skådis och dess bortglömda dotter, fantastisk spelad av Elle Fanning.

Bubblare: This is england ´86, Prodigal sons, Wikileaks - med läckan som vapen, Rolling stones  Exile on main street, An education, Miss Kicki och Sebbe.

TA

Ängelskt hjärta i New Orleans

Angel heart (1987) av engelska regissören Alan Parker (The Commitments, Midnight express) är mest känd för en vågad sexscen mellan Mickey Rourke och Cosby-stjärnan Lisa Bonet. Filmen fick klippas ned för att kunna visas på biografer i USA. Men den kontroversiella sexscenen är för ovanlighetens skull inte alls omotiverad, snarare en nyckelscen för hela filmens ”hemlighet” .

Filmen bygger på William Hjortsbergs skräckroman Falling Angel (1978). Privatdeckaren Harry Angel (Mickey Rourke) anlitas av den underlige Louis Cyphre (De Niro) för att hitta den spårlöst försvunne musikern Johnny Favorite. Angels sökande för honom från New Yorks mörka, regniga gator till hettans, voodoo och jazzmusikens New Orleans. Angel är bara några steg ifrån mardrömmen…

John Frankhemier, Brian De Palma och Robert Redford sägs ha försökt göra film av Hjortsbergs bok, men misslyckats. Filmbolagen har efterlyst ett lyckligt slut, utan framgång. Alan Parker blev sedan tillfrågad av Hjortberg. http://www.williamhjortsberg.com/angelheart.html


Den förre tv-reklammakaren Parker kunde finansiera dels själv filmen och dels fick han hjälp ifrån filmbolaget Tri Star. Bolaget gick bra efter framgångarna med Rambo-filmerna. Parker skrev manus, bytte ut titeln, ändrade miljön från New York till New Orleans, men inte slutet.



Om jag minns rätt, floppade Angel Heart, i Sverige, trots den mediala uppmärksamheten och med stjärnor som Rourke och De Niro.

Kanske var Angel Heart före sin tid? Under 90-talet blev psykologiska thrillers med oförutsägbara slut på modet (Seven, Memento, Djävulens advokat och De misstänkta etc.)

Upplösningen i Angel Heart känns 90-tal. Här blandas genrer; skräck, thriller och film noir. Och man känner sig osäker, förvirrad och distraherad av vad som är verklighet, fantasi, drömmar och illusioner.

Filmen har ett lågt tempo, och någon spänning är det väl knappast frågan om. Mer fascinerade över Parkers bildspråk, övergångar, berättelsens nycker, och Mickey Rourkes fullständiga dominans. Han ler, skämtar, ser sammanbiten ut, gråter, gapar, röker tufft, och får en del stryk av bad guys etc. Han är en värdig arvtagare till Jack Nicholsons detektiv, Jake Gittes i Chinatown (1974). En charmig, småsjaskig rebell och avvikare i samhället, tillika en envis och orädd sökare.

Enligt Rourke fick han inspiration under inspelningen genom scenerna med De Niro. Före inspelningen skall Rourke vara ordentligt trött på skådespeleriet, men får en tillfällig nytändning genom arbete med förebilden och den han ständigt jämförs med.



TA

GOD JUL!

Tron - osannolik uppföljare

Såg Tron - Legacy häromdagen. Riktigt kul att se fortsättningen på en film man såg första gången för 28 år sedan och då som nu var Jeff Bridges med precis som Bruce Boxleitner, Luke Macahan, och när man nu ser Bruce slås man av hur många år som gått sedan första filmen. Och sen Macahan, inte minst. När Boxleitner var en hunk. Tjejernas idol. Nu är han gammal och gråhårig.

Hur som helst. Tron - Legacy var en mäktig film att se på bio. Tror den hade varit lika ball utan 3-D, men nu blev det förstås en ytterligare dimension, en ännu mer häftigare upplevelse just för att det var på Sveriges kanske maffigaste biograf med det fetaste ljudet och ett bevis för att film faktiskt fortfarande är bäst på bio. I varje fall om man ser en rulle som Tron - Legacy.

Poster för Tron 1982.

Otroligt läcker rulle med en digital, futuristisk look som fick mig att tänka på sci-fi/ fantasy-klassiker som Blade runner, Star Wars och Matrix. Inte för att Tron har samma tyngd eller klassikerstämpel som nämnda rullar (storyn är för tunn och lite för nördig) men inflytandet finns där och inspirationen finns där och hommagen finns där och det är gott nog.

Jeff Bridges, Garrett Hedlund & Olivia Wilde från Tron - Legacy på Comic- con 2009.

Vet inte om det är en kandidat till årets bästa filmer. Men det är helt klart en av årets coolaste bioupplevelser och det är gott nog och positivt och viktigt i dessa tider då speciellt singel-biografer är utrotningshotade och hemma-biosystem snart finns i var mans hem.

GS.

Mycket sevärt besök i The Town

THE TOWN
Bio 2010-12-15
Betyg: AT AT AT AT

Ben Affleck's andra film som regissör "The Town" är ett fett, bullrigt och påkostat action-drama som höjer Afflecks värde som regissör ett snäpp. Precis som i Dennis Lehane-filmatiseringen "Gone Baby Gone" som kom för ett par år sedan utspelas bankrånar-filmen "The Town" i Affleck's barndomsstad Boston och som man får reda på i början av filmen så drabbas den staden av fler bankrån än någon annan stad i USA.

För Ben Affleck, som även spelar huvudrollen, och hans kompisar är bankrånandet en livsstil. Men problem uppstår när han och hans kumpaner rånat en bank och tagit en kvinnlig bankchef till gisslan för att sedan släppa henne vid havet. Oroade över att hon kan ha sett och hört för mycket så börjar Affleck förfölja henne samtidigt som han gradvis blir kär i henne. Hans kumpaner vill att han gör sig av med henne, men han känner att det kan vara dags att dra sig tillbaka, att lämna det gamla livet bakom sig och börja ett nytt med sin nya kärlek. Men hon vet inte om hans hemlighet...


Samtidigt dras nätet åt kring honom och hans gäng när FBI kopplas in och försöker en gång för alla sätta gänget bakom galler genom att gå via ledarens (Afflecks) flickvän.

Påminner en hel del om Michael Mann's "Heat" från 1995 med De Niro och Al Pacino, men är inte alls i samma liga, dock är den på intet sätt dålig, tvärtom. Dessutom känns den ganska så realistisk och skitig för att vara en Hollywood- actionrulle. "The Town" bubblar av Afflecks kunnande och kärlek om och till staden Boston, det är en slags hatkärlek och sympatierna för "det lilla folket", arbetarna, är tydlig och hantverket är gediget och proffsigt och snyggt. Kul att se "Mad Men" stjärnan Jon Hamm (Don Draper), han är mycket bra och karismatisk som envis FBI-agent och visar att det finns ett liv för honom efter "Mad Men". Att Blake Lively från tv-serien Gossip Girl dyker upp i filmen och gör det dessutom ganska så övertygande var ganska oväntat. Speciellt som att hon lirar en neddekad knarkande singel-mamma. 
Bäst är Jeremy Renner från Hurt Locker som den orädde, galne barndomsvännen och kollegan till Affleck. 

"The Town" är en ambitiös, välspelad, snygg och mycket actionfylld och spännande bankrånarrulle som man bör se på bio. Inte minst för de spektakulära biljaktsscenerna och skjutuppgörelserna. Ben Affleck befäster sin position som en "rising star" inom filmskapandet och även om han aldrig varit dålig som skådis (vilket den här filmen visar på) så känns det som att filmregissör är det Ben Affleck ska satsa på.


GS.

Elliott Guld

Gould som Marlowe i The Long Goodbye
(Donnan är den danskfödda baronessan Nina Van Pallandt)

Elliott Gould, född 1938, var i huvudstaden förra veckan och blev intervjuad på Filmhuset av Johanna Koljonen. Allvarligt talat var inte där, men jag vill ändå ta tillfället i akt och hylla denna amerikanska doldis-skådis som jobbat med Ingmar Bergman och bland annat lirat huvudrollen i en av mina absoluta konspirations-thrillers of all-time, Capricorn One från 1977.

För dagens bio- och tv-publik är han nog mest känd som Ross och Monicas pappa i Vänner och kanske också för Ocean's trilogin vid sidan om de mer kända i form av Braddan och Clooney.

Enligt imdb.com så skulle Ingmar Bergman ha tyckt att Gould var svår att jobba med i filmen Beröringen (The touch) från 1971.
Har sonen Jason Gould med ex-frun Barbra Streisand.

Har varit värd för Saturday Night Live 6 gånger och blev Oscarsnominerad för bästa biroll i komedin Bob & Carol & Ted & Alice (1969) i regi av Paul Mazursky.

Enda skådis som varit med i s.k. cameo-roller i mer än en Mupparna-film.

Härunder kommer några favoritfilmer med denna amerikan som verkligen provat på det mesta, allt från Bergman till b-krigsfilmer som Flykten till Athena.

Capricorn One (1977, Peter Hyams)
Långt farväl (som Philip Marlowe i regi av Robert Altman, 1973)
Bugsy (Barry Levinson, 1991)
Ocean's Eleven, Twelve, Thirteen, Steven Soderbergh, 2001,2004,2007)
MASH (Robert Altman, 1970)

MASH tillsammans med Donald Sutherland

Och jag måste nog ta med Flykten till Athena (George P. Cosmatos, 1979) också, även om den inte är någon höjdare, men jag såg den när jag var mycket ung och det var en av de där första barnförbjudna filmerna man såg och alla de gjorde intryck. På ett eller annat sätt.

GS.

Golden Globe nomineringarna klara!

En första indikation på hur Oscarsstatyetterna kommer fördelas brukar Golden Globe vara, som sänds ett par veckor innan Oscars.

Idag presenterades alla de nominerade, gå in på länken här:

Golden Globe

Årets filmsnackis, men ingen fullträff

I´M STILL HERE


Amerikansk film i regi av Casey Affleck

Medverkande: Joaquin Phoniex, Anthony Langdon, Elliot Gaynon,

Casey Affleck och David Letterman m fl.

Speltid: 1 tim 48 min

Betyg: AT AT AT

Den 9 november 2009, Late night show with David Letterman. Programledaren ler och fäller ett skämt, ”Joaquin Phoniex, sorry he couldn´t be here tonight”, och bredvid honom sitter filmstjärnan själv, närmast oigenkännlig.

Joaquin Phoniex (JP) är skäggig som en tomte, bär solglasögon och mumlar under intervjun. Han har nyss berättat om sin nya inriktning, hip hop musik.

Härmed lurar han och Casey Affleck medierna med råge. Allt visar sig vara en del av den fejkade dokumentären I´,m still here.

Och årets filmsnackis, är ett faktum.

Första halvtimmen av I´m still here är klart underhållande och infriar mina förhoppningar.

Det är närgånget, kameran är skakig och suddig och ljudbandet har skiftande kvalité. JP gnäller över hur ”jävla tråkigt” det är att repa manus inför filminspelningen. Han hatar det. Hemma försöker han skriva hip hop rim och befaller assistenten att tygla hundarna när han blir intervjuad.

Det är väldigt kul att följa hans försök att få kontakt med producenten/artisten Sean ”Puff Daddy” Combs för en skivinspelning.”Puff Daddy” är ständigt uppbokad. När JP äntligen får en tid hos honom, blir han fullkomligt nedgjord.”Vad är pengarna?” undrar Combs , lätt irriterad, och JP fattar inget. Combs förklarar, ”inga pengar , ingen skiva…”

Men någonstans bland alla vilda fester, dråpliga konserter, skivinspelningar och Jackass fasoner tappar jag intresset.

JP är varken sympatisk eller särskilt komplicerad. Mest en bullrig, barnslig och egocentrisk skitstövel. Hur kan han ha så lojala och vänliga människor runt sig?

Filmstjärnan JPs nedbrytning blir mest ytlig och otillräcklig för en hel film. Vi lyckas aldrig komma in i hans inre. Och kanske ”ska det vara så”. Det blir mest MTV-såpa, typ The Hills med bekanta ansikten. Med temat ”vilsna unga män” är Sofia Coppolas Somewhere, en betydligt intressantare film än I´m still here. Väntar nu med spänning på vad som nu kommer efter I´m still here. När kommer en fejkad eller ofejkad dokumentär om bröderna Baldwin?

TA

Lite kärlek, lite humor och mycket klichéer

CEMETERY JUNCTION

Brittisk film från 2010 i regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant.

Medverkande: Christian Cooke, Felicity Jones, Matthew Goode,
Tom Hughes, Jack Doolan, Ralph Fiennes och Emily Watson m fl.

Speltid:  1 tim 35 min

DVD
Betyg: AT AT

Vi är bortskämda med tv-serierna The Office och Extras, intelligenta och komiska fullträffar av Gervais/Merchant.

Deras långsfilmdebut, bitvis självbiografiska Cemetery Junction är däremot en enda halvmesyr. En halvmesyr av humor och drama, en halvmesyr av nostalgisk tillbakablickande och på väg att bli vuxen- skildring.

Duon lyckas inte klä långfilmsformatet. Den här gången tar historien slut för tidigt, motsvarande 3 tv-serieavsnitt, vilket inte förmår hålla hela vägen för en långfilm…

Filmen skildrar tre grabbar i 20årsåldern och deras olika livsval i 70-talets England, i Cemetery Junction, en liten förort till Reading (Ricky Gervais hemstad). Freddy försöker slå igenom inom försäkringsbranschen, och Bruce sliter i stålverkstaden. Snork läser telegram på tågstationen. Lite kärlek, lite fräck humor och mycket klichéer. Här kommer ett urval:

Följ drömmarna. Gör uppror mot auktoriteter. Ta ingen skit. Kompisarna är det viktigaste i livet.

Gammal kärlek rostar aldrig. Företagspampar är elaka, giriga och egoister osv.

Ett av grundproblemen i Cemetery junction är valet av skådespelarna och dess trovärdighet. Både Tom Hughes och Christian Cooke ser ut som Dressman modeller. Grova ansiktsdrag och tandkräms leenden.

I en intervju med Phil De Semlyen i Empire (April 2010) förklarar Merchant att Hughes och Cooke var dem enda som passade rollerna. Alla andra som provspelade för rollerna var antingen lämpliga för kostymdrama eller en film om Londons undre kriminella värld. Sedan försvarar han sig med att citera Billy Wilder: ”Nobody wants to look at ugly people”.

Snork spelad av Jack Doolan, känns som en brittisk Jack Black kopia. Han hörs, gör bort sig mest och saknar social handlingskraft. Men han väcker nog ändå mest känslor hos publiken och det är väl en av få mål som Gervais lyckas uppfylla i den här filmen. Han själv är också med för övrigt och spelar Freddies pappa.  Men det känns mest som ”rutin”, och hela tiden ligger han på gränsen att ”stjäla” showen från huvudkaraktärerna.

Kvinnoporträttet av företagspampens (Ralph Finnes) dotter och Freddies ungdomskärlek Julie Kendrick (spelas av Felicity Jones) känns unken. Troligtvis ska Julie visa ” hur könsrollerna såg ut på 70-talet”, men jag är inte bombsäker. Hon sitter mest på sitt rum med trånande fotografdrömmer.



Cemetery Junction är en påfrestande snäll och lättsam film, och mest visar den på hur urless jag börjar bli på detta ständiga val av att skildra 70-talet på film. Det räcker inte med nostalgi för att legitimera epoken eller att bygga en film på. Delvis Boogie nights (1998), lider av exakt samma besvär som CJ, maskeradsymtomet. Båda filmerna visar upp frisyrer, kläder som man delvis småler åt i högst någon minut och sedan känns det mest som om, ja, maskerad, och en ganska trist och tillgjord sådan… Tidsandan förmås gå förlorad. Och inte minst den goda berättelsen.

Se istället: Diner (1982), Sista natten med gänget (1973) eller The Last pictureshow (1971)
TA

Bronshästen till Sundance-vinnaren!

Årets Stockholms Filmfestival är över och priserna har delats ut. Vinnarfilmen, som fick ta emot festivalens finaste pris, Bronshästen, blev den amerikanska Winter's Bone (Sverigepremiär på bio, 7/1) i regi av Debra Granik. Hennes film fick även ett annat pris, för bästa skådespelerska - Jennifer Lawrence.

Publikpriset, Silver Award, delades mellan Waste Land av Lucy Walker och This Is England '86 av Shane Meadows.

GS.

Mördaren inom mig

 Jim Thompsons litterära förlaga från 1952.

The Killer Inside Me
DVD & BLU-RAY 20101208
Regi: Michael Winterbottom
Roller: Casey Affleck, Jessica Alba, Kate Hudson med flera.
Längd: 109 min
Betyg: AT AT AT ½ (3.5 av 5)



Britten Michael Winterbottom förknippar man inte med hårdkokta deckare direkt. Den samvetsgranne regissören är mest känd för en stor variation av filmer, och Jude (1996), 24 Hour Party People, Welcome to Sarajevo, Tristram Shandy och Angelina Jolie-filmen A Mighty Heart och dokumentären The Road to Guantanamo tillhör väl hans mest kända och omdiskuterade verk.

Nu har han gett sig i kast med en blodig och våldsam historia som utspelas i det mörkaste Texas i slutet av 1940-talet om en psykopatisk polis som söker hämnd och får kickar av att misshandla sina kvinnor. Filmen, som bygger på en klassisk noir-thriller av Jim Thompson (1907-1977), har filmats tidigare, 1976, av en Burt Kennedy (gjorde en massa westerns och några avsnitt av Macahans och Magnum P.I.) med Stacy Keach i den roll som Casey Affleck nu 2010 tar sig an som den sabbade polisen Lou Ford.

Kate Hudson, Casey Affleck i The Killer Inside Me

The Killer Inside Me börjar lika sömnigt som själva hålan den utspelas i. Idylliskt till ytan, precis som Ford, som alla tror är en ung, skötsam och trevlig man som uppehåller lagen. Ford får i uppdrag att åka ut till en prostituerad i utkanten av stan för att betala av henne och sen kasta ut henne över gränsen. Men efter att de slagit varandra några gånger visar det sig att båda går igång på detta och kärlek uppstår. Ford har en flickvän hemma (Kate Hudson) men blir oftare och oftare ute hos Joyce (Jessica Alba). Hon dras in i något som hon tror är en hämndaktion från Lou's sida men det verkar efter ett tag som om Ford har andra tankar med sina handlingar.

Affeck och Alba rumlar runt i sänghalmen...

The Killer Inside Me är en riktig noir-deckare med farliga män och fala kvinnor men det är inte i stil med t ex Raymond Chandler eller James Cain (Postmannen ringer alltid två gånger). Thompson var en thrillerförfattare som grottade ner sig mycket i det mörka hos människan och den här historien är mörk, skruvad, sjuk och mycket våldsam och blodig. Finns några misshandelsscener som är bland det jävligaste jag sett och tankar om hur mycket man måste visa i den här typen av scener poppar upp i huvudet. Men jag kan förstå varför både Thompson och Winterbottom inte vill väja för realistiska våldsscener, det är så mycket vem Ford är och hur han agerar och reagerar i samband med detta som visas upp och ger en klar bild av hans sjuka hjärna.

Det finns mycket bra med den här filmen. Miljöerna, kläderna, stämningen. Winterbottom bygger upp en trovärdig och ganska imponerande bild av en oljehåla i stekheta Oklahoma på 1940-talet. Affleck med sitt ganska barnsliga fejs gör ett helt okey porträtt av en sjuk och sadistisk människa som håller upp en fasad utåt. Alba och Hudson flankerar och gör det lika bra som de ser ut här.

Jessica Alba som den lösaktiga Joyce.

Men jag mår lite dåligt ibland, rent fysiskt och filmen är inte sådär värst spännande eller engagerande, men som en skitig noir-thriller funkar den hyggligt med alla de ingredienser som en gammaldags hederlig deckare med ond bråd död och hämnd ska innehålla.

Man känner sig som sagt lite skitig efteråt. Lite illamående. Men snyggt är det. Läckert. Och noir. Blodnoir.

GS.

Råbarkad och underskön ballad om England

THIS IS ENGLAND ´86

Brittiskt drama i regi av Tom Harper och Shane Meadows

Medverkande: Vicky McClure, Joe Gilgun, Andrew Shim,
Rosamund Hanson, Thomas Turgoose, Stephen Graham,
Danielle Watson, Andrew Ellis m fl.

Betyg: AT AT AT AT AT

I Shane Meadows film This is England (2006) är det 1983 och ynglingen Shauns pappa har omkommit i dåvarande Falklandskrig. Shaun söker sig till skinheadskulturen. Där formar han sig en identitet med klädsel och musik och känner gemenskap. Bland vännerna Smell, Lol, Milky och Woody, Gadget och alla andra har Shaun hittat sin surrogatfamilj. Men när hårdingen Combo kommer till gänget efter ett längre fängelsestraff blir det genast svårare läge. Shaun tvingas nu välja sida, då två fallanger formas i gänget; musikälskarna mot  rasisterna. På var sin sida står Shauns förebilder, den vänlige Woody mot den våldsamme/rasistiske Combo.

I fortsättningen This is England ´86 är tonen – annorlunda - till en början.

FotbollsVM pågår i Mexico, och alla väntar på kvartsfinalen mellan England och Argentina. Shaun avslutar skolan och får sitt första jobb. Woody skall gifta sig med Lol.

Inget går riktigt enligt planerna. Lol och Woodys förhållande knakar då hennes far oväntat återvänder hem till familjen. Och Woody jobbar mer än vad han borde.

This is England ´86 är en råbarkad, skitig, obehagligt uppriktig och underskön ballad om England. Liksom Guardians tv-kritiker Sam Wollaston påpekar är det mindre fokus här på skinheadskulturen och mer på karaktärernas egna livsöden. Wollaston tycker att fortsättningen av This is England brister i regi

(http://www.guardian.co.uk/tv-and-radio/2010/sep/07/this-is-england-86-review.)

Skådespelarna har inte fått någon hjälp eller vägledning. Jag ser inte det som något problem. Däremot kan jag invända emot en del av dialogen. T ex när Lol söker upp Woody på hans arbete för att ”vi behöver prata”, och det upprepas, ja, då står klockorna stilla.

Men det är parenteser. Små, små parenteser. Ja kallar det gärna för fotnoter.

Musiken, kläderna och miljöerna är fantastiska. This is England ´86 tillsammans med filmen från 2006  bildar en stark enhet och utan att låta alltför klyschig; ”filmmagi”, brittisk sådan, som jag inte känt på flera år. Och som ingen kan vara utan.

This is England ´86 är gjord för tv som miniserie, i fyra delar. Det sägs att 3 miljoner britter stannat hemma på tisdagar och sett den, vilket också gjort den till en av Channel 4 mest framgångsrika produktioner på senare år. Shane Meadows (född 1972) valde att göra en fortsättning och med året 1986 i åtanke eftersom han tycker att liknande tider ser vi nu svepa över England igen: uppgivenhet, hög arbetslöshet (drygt 3 miljoner nu som då) och att världen står vid en vändpunkt. (http://www.shanemeadows.co.uk/)

This is England bygger på regissören Shane Meadows egen uppväxt och bakgrund som skinhead. Han berättar på Stockholm filmfestival  (http://www.stockholmfilmfestival.se/)  i intervjun med journalisten Oscar Skagerlind (19/11), att det snackas om  ytterligare en del, ett avsnitt som ska skildra det tidiga 90-talets England, åren mellan 1990-1991, en tid präglad av droger (Ecstasy) och Madchester-pop.

– En del av mina vänner började  med heroin då, vissa klarade sig och en del gjorde det inte. Vi såg Ian Brown (sångare i Stone Roses) och alla de andra, och vi tog droger och trodde att vi hittat Gud och att vi kunde förändra världen. Men faktum var att vi höll alla på att gå under, berättar Meadows.

Han fortsätter: - jag skulle vilja göra klart historien.

Det får vi verkligen hoppas på.

TA

Utan all tvivel blir Casey Afflecks regidebut I´m still here intressant. Men man undrar om filmen kan stå på egna ben och tala till oss eller har all mediecirkus förminskat/förstorat den?

Regissören Affleck och Phoniex grundlurade medierna för två år sedan. Då deklarade Phoniex att skulle lägga ner skådiskarriären för att satsa istället på hip hop musik...

Utspelen visade sedan vara en del av filmen I´m still here, som i sin tur visade sig vara en mockumentary, en fejkad dokumentär om skådisen Joquin Phoniex förfall.

Undertecknad ska erkänna att jag har inte följt medierapporteringen jättenoga. Men så här i efterhand blir man genast fundersam vad allt det här handlar om. Att fejka en dokumentär.

Vi minns ju hur skräckfilmen, lågbudgetvarianten Blair Witch project (1999) red länge på en "falsk marknadsföring", tillika myt eller hajp om att filmen var "verklig". Men ganska snabbt visade det sig att så var icke fallet. Men jag antar att devisen "all publicitet är god publicitet" inte helt går att avfärda...

Om vi förflyttar oss i tid ännu längre, vi snackar 80-tal och Rob Reiners Spinal tap. Idag räknas den som en "måste se kultiflm" och det är både en hyllning och parodi av dåtidens heavy metal  och dess tids vindar. Här vet publiken redan från början att det är en fiktiv berättelse om ett hårdrocksband, gjord i dokumentär anda, och det är inte bara en viss musiker som sagt sig känna igen sig.
I´m still here hakar vidar via Spinal Tap och Blair witch, men drar det till en ny nivå. I´m still here skapar sig en egen myt, en egen upphause i medierna - genom att lura medierna.
Och när medierna blir fullkomligt lurade, ja då, blir det viktigt att understryka det... Det är ju Tredje statsmakten vi talar om...som har gått bort sig....

I´m still here skulle man kunna se ur flera perspektiv: dels trenden som präglat 00-talets filmskapande, metahandling, t e x  mästerliga Adaptation (2002), där Nicolas Cage manusförfattare skriver filmens handling eller tv-serien Oskrivet blad (2005), där skådisarna Krista Allen, Jennifer Hall och Bryan Greenberg spelar sig själva och kameran följer egentligen, om än smått skruvat deras "riktiga" vardag. I´m still here kan också ses utifrån att stjärnorna ger tillbaka, mot medieetablessemanget, skvallerpressen med desinformation...Men I´m still here visar också på att filmen numera använder sig av det skönlitteraturen/bokbranchen länge haft som främsta försäljningsargument: verklighetsbaserade berättelser. Men vad som är vad, ja det är högst oklart.

Slutligen, jag hoppas INTE att man gör en film om popfenomenet Milli Vanilli från 80-talet, som avslöjades vara fejk - av medierna...
 TA

Utomordentlig Hawkins i Leighfilm

Jag har inte sett många Mike Leigh filmer, det ska understrykas.  Sist var det nog Hemligheter och lögner (1996), men jag gillade det där diskbänksrealistiska och uppriktigt skitiga och brittiska. Det var tegelhus , cigaretter och människor som ätit kanske lite för mycket Fish and chips , eller åtminstone gick dagligen ner till kvarterspuben. Men mest av allt Hemligheter och lögner hade skådespeleri som inte kändes som skådespeleri. Det var inte ansträngt. Det bara var.

Liknande känsla och intryck får jag av Mike Leighs Happy go lucky (2008). Men frågan är om den inte överträffar , eller snarare om inte Sally Hawkins (vann pris för Bästa kvinnliga skådespelare i Berlin, 2008) som spelar huvudrollen, överträffar allt annat?
Hawkins (har medverkat bland annat  i Woody Allens Cassandras dream och i hyllade humor-serien Little britain) gör ett magnifikt porträtt av 30-åriga Poppy, en lågstadielärarinna, i norra London, som ständigt bär ett leende och skojar och tramsar. Klädstilen känns vara tagen ur tv-serien Helt Hysteriskt. Vulgärt och extremt färgskrikigt. Bakom det glada lynnet vilar något mörkt, något vi aldrig får se. Och inte ska se. Kanske är det Ensamheten. Förbjudna tårar. Självförakt över att inte duga eller oförmåga att älska sig själv. Ovilja till ansvar och att se Ungdomen gå upp i rök. Det är upp till betraktaren att tolka.
Mike Leigh serverar inga svar eller moraliska pekpinnar. Han ger oss tragikomiska berättelsen om Poppy, där hennes omgivningen inte verkar reagerar över hennes beteende. Förutom hennes bilskolelärare Scott...

Regissören Leigh säger i en intervju med Telegraph (http://www.telegraph.co.uk/culture/film/starsandstories/3672276/Mike-Leigh-sees-the-funny-side.html) att filmen Happy go lucky är politisk, handlar om utbildning, om hur vi lär oss och undervisar andra. Om ansvar, trofasthet och män och kvinnor. Han säger att han vill med filmen visa  att det finns människor där ute som försöker lära barnen saker och hyser framtidshopp, trots att vi håller på att miljöförstöra världen.
Filmen har hyllats och belönats, men det finns vissa belackare ( t e x Guardian) som ogillar Leighs karaktärer i filmen, inte minst huvudpersonen och störs på hennes bekantas röster och personligheter. Min invändning är en pettitess, slutfinalen är för  flytande och Leigh verkar haft lite svårt att "knyta ihop säcken". Men det fråntar inte Sally Hawkins utomordentliga rolltolkning! 
TA

Facebook & Mara

 Rooney Mara & Jesse Eisenberg i The Social Network.

Såg The Social Network i helgen. David Finchers senaste, men alla pratar om Finchers nuvarande projekt som också det har en viss Rooney Mara i rollistan. Den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor spelas just nu in i Stockholm och Mara gestaltar som bekant Lisbeth Salander.
Har sett Mara i två rullar, förutom Facebook-rullen The Social Network, där hon har en liten, liten roll, så har hon huvudrollen i den dvd-aktuella Nightmare on Elm Street, som är en remake, eller som det numera heter, en re-imagination, dvs tolkning, av Wes Cravens klassiker med samma namn.

Ska ärligt erkänna att jag inte hade sett nyversionen om det inte vore för intresset för Mara och sen också för att få se mer av en kvinna vid namn Katie Cassidy som jag blev mycket förtjust i efter att ha tagit mig igenom skräck-tv-serien Harper's Island från 2009.

Mara och David Fincher samarbetar alltså igen, direkt efter The Social Network och oavsett framgången för Facebook-filmen hos både kritiker och publik så lär deras nya projekt i det kalla Svedala bli en ännu större succé, åtminstone rent publikt med tanke på det upphausning som filmen redan fått på båda sidor om atlanten, nästan ett år innan den tänkta premiären.

Svårt att säga hur Mara kommer stå sig jämfört med vår Naomi Rapace, men jag som bara har sett första filmen i trilogin och som blev ganska så imponerad av den späda men ack så tuffa Rapace, har svårt att se hur Mara ska kunna matcha henne. Men Fincher har ju sagt att hans version blir annorlunda och således borde även deras Salander bli det och om det är någon amerikansk regissör som kan göra något vettigt och bra och annorlunda när det kommer till en remake så borde det vara Fincher. Inte minst känner jag det efter hans två senaste filmer, Zodiac och The Social Network. Den senare fängslade mig mer än jag trodde var möjligt då dess tema och innehåll inte direkt är något som triggar igång mig. Men Fincher lyckas få 2 timmar att gå väldigt snabbt och även om filmen inte gör något jättedjupt intryck så är den sjukt underhållande och välspelad. Inte minst av Jesse Eisenberg som tidigare gjort trovärdiga mer eller mindre nördporträtt i Roger Dodger, Zombieland och för all del även mästerliga The Squid and the Whale. Men här gör han sin absolut bästa roll och borde bli uppmärksammad av Oscarsjuryn till nästa års gala.

Carey Mulligan. Keira Knightley. Andrew Garfield. Never let me go.

Mycket välspelat som sagt. Och snyggt. Justin Timberlake varken sjunger eller dansar utan lirar Sean Parker, skaparen av nedladdningssajten Napster som skakade om skivindustrin rejält men som tillslut tvingades på fall i en rättegång.
Andrew Garfield, som kommer ersätta Tobey McGuire i den fjärde Spider-Man filmen med premiär 2012, lirar Mark Zuckerbergs bästa kompis, Eduardo Saverin som var högst delaktig bakom idén och framställandet av Facebook.

Många av morgondagens stjärnor hittar vi i The Social Network. Jesse Eisenberg. Rooney Mara. Andrew Garfield. Garfield är för övrigt även aktuell i snart bioaktuella Never let me go mot bland andra Keira Knightley. Som är både en stjärna av idag och morgondagen.

GS.