Tittar på Polisskolan (1984). Sex och Bögskämten haglar. Karaktärerna är extremt tillyxade och nästintill karikatyrer: de korkade cheferna, rövslickarna, ljud-fenomenet Jones, tjejtjusaren, vapendåren, morsgrisen, Hightower, Callahan och hon med lena rösten m fl. Varför har man inte glömt dem? 

De tycks nästan existera i filmen enbart för att förstärka Bilden av "de vanliga" personerna i filmen, rebellen Mahoney (Steve Gutenberg) och hans kärlek Karen Thompson (Kim Cattrall). 

Vet inte om jag fnissar av nostalgiska skäl eller åt flöjtmusiken som då och då rullar. Musiken får utrymme då vi ska känna sympati och regissören vill visa att gruppen är ändå schyssta och solidariska. Auktoriteter förlöjligas ( i hög grad) och göra humor på det viset - är tacksamt. Allt är verkligen överdrivet, "helgalet" och förutsägbart. Inte långt ifrån Benny Hill.

Det som kanske mest kännetecknar Polisskolan-serien är dess unika ensemble. Skådespelarna  har jag  med några få undantag (Steve Guttenberg, Kim Cattrall, Sharon Stone, Bobcat Goldthwait och Ron Pearlman) inte sett annat än just här. TA

SONEN FORTSÄTTER ARVET...

Äpplet faller inte långt ifrån trädet...

Förstås inte alltid det är så men i många fall när det handlar om kreativa människor som får barn följer ofta dessa i någon av sina föräldrars fotspår.

I filmens värld finns t ex Francis Coppolas dotter Sofia som började som skådis men sedan gick över till att stå bakom kameran istället.

I bokvärlden kommer jag att tänka på Stephen King och en av hans söner vid namn Joe Hill (eller egentligen heter han något annat, Joe Hill är en psedonym). Hill har redan skrivit flera böcker i farsans anda men står helt klart på egna ben.
Hans nya bok Nos4r2 är en helt magisk och fantastisk skräcksaga som minner om Stephen Kings tidiga mästerverk men som samtidigt har något eget och unikt i stämning och berättarteknik.

Och så har vi då Brandon Cronenberg, som råkar vara son till en viss David Cronenberg, som från att ha startat som en kultförklarad skräck-regissör med förkärlek till kombinationen kropp och maskin, numera gått och blivit lite av en mainstream-regissör. Från provokativa skräckfilmer som Scanners, Flugan och Videodrome till A history of violence, Eastern Promises & kostym-filmen A dangerous method.

Men Brandon, som debuterar som regissör med Antiviral, tar lite grann vid där farsan slutade för att utvecklas och gå vidare som filmskapare (eller om man så vill - bli mainstream & lite tråkigare...).
I extramaterialet till Antiviral berättar Brandon hur han fick idén till filmen. Han blev riktigt sjuk och började fundera på det här med virus och hur man kan bli smittad av en annan människa och vad som händer i kroppen och lite runt det temat.

Antiviral utspelas lite diffust i en dystopisk framtid då kändishysterin är total och har gått så långt att det finns företag som replikerar sjukdomar som tidigare tillhört kändisar och säljer till folk som vill betala. Sid (Caleb Landy Jones) jobbar på en av dessa kliniker och förutom att han ibland skjuter in kändisars virus i sin egen kropp så har han en egen liten verksamhet för att tjäna lite extra vid sidan om på den svarta marknaden.

Antiviral lovar gott, riktigt gott och i större utsträckning än sin pappa David har Brandon ett mycket gott öga för det visuella och estetiska och skapar en mycket udda, intressant och skrämmande framtidsvision om vår tids kändishysteri.

Antiviral är aktuell på dvd & blu-ray.


Göran.

Hisnande och drömsk saga

Fragancia (Alicia Vikander) förhörs av polis (Tomas von brömssen).  Flickan är misstänkt för mord. Hon berättar om hennes liv: om familjen (Alexander Rapaport och Michalis Koutsogiannakis som finfina föräldrar), ishockeyn, samhällets stora arbetsplats Perssons skor och dess förmögna ägare (Loa Falkman), hans son Richard Persson (Bill Skarsgård) och Pettersson Jonsson (Björn Gustafsson). Ella Lemhagens Kronjuvelerna (2011) liknar ingenting annat. Det är en hisnande drömsk saga om kärlek, familj, värderingar och ondska. Elegant sammanvävd med lån av olika genres; sci fi, kostymdrama, thriller, romantik och komedi. TA

Woodys blåa film

BLUE JASMINE

Biopremiär 23/8 2013
Manus & Regi: Woody Allen
Medverkande: Cate Blanchett, Alec Baldwin, Sally Hawkins, Peter Sarsgaard, Andrew Dice Clay, Bobby Cannavale med flera.
Längd: 100 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Woody Allen är 78 år gammal. Men inte slår han av på takten för det. Blue Jasmine är hans 48:e film och i detta nu så håller han som bäst på och förbereder för den 49:e som enligt imdb.com ska utspelas i Europa och i södra Frankrike mer specifikt.

Man kan verkligen lita på Allen. Inte bara att han lika säkert som att det är julafton varje år levererar en film varje år utan att han lyckas göra film på film på film som håller så hög nivå. Efter dom lyckade "europeiska storstäds-filmerna" Match Point, Vicky Cristina Barcelona och Midnatt i Paris kom Förälskad i Rom förra året och den var ingen höjdare. Underhållande, men lite väl skissartat och med en Woody Allen framför kameran som skjuter iväg trötta repliker som man tycker sig ha hört i tidigare filmer.

Jasmine vet hur man gör entré...

Men så kommer då Blue Jasmine och visar med eftertryck att Allen inte är slut som artist, utan tvärtom. Filmen är inte bara det bästa dramat karln gjort sedan Match point utan kommer nog faktiskt att kunna räknas in som en av de bästa filmer Allen gjort. Och det säger inte lite det.

Allt känns rätt redan från start. Efter ett hennes liv rasat ihop helt anländer Cate Blanchett (fullkomligt lysande här!) till San Franscisco för att bo hos sin syster (brittiska Sally Hawkins är en favorit) tills, som hon säger, "kommer tillbaka på fötter igen".

Sally Hawkins träffar Louis CK på en fest.

New York står för det förflutna i Jasmines liv och Frisco för nuet. Vi kastas mellan dessa städer och får reda på vad som hänt med henne som gjort att hon hamnat där hon är och varför. Från ett jetset-liv med finansmaken Hal (Alec Baldwin, som vanligt oklanderligt bra) till en kraschlandning och "vanligt" liv med sin syrra och hennes loser till pojkvän i en sjavig bostad långt från dom lyxiga våningarna och festerna i New York.

Jag blir omedelbart kär i San Francisco. Och vill åka dit. Har sett staden på film förut förstås, även om den självklart inte förekommer så ofta på vita duken som The Big Apple. Men aldrig har väl den kuperade kuststaden framställts så här förföriskt och charmigt.
Och Allen leder oss genom denna historia med sedvanlig lätthet och elegans. Till en början är det en del skratt och den där lättsamma känslan som präglat Allens senaste filmer. Men ju längre filmen lider desto mer går det över i mer mörka, dova färger och det är lite som en grekisk tragedi över det hela. Och där har ju Allen grävt förut, t ex i På tal om Afrodite.

All is well in New York...

Men det här är Cate Blanchetts show. Hennes förvandling från överklassfru till ett hispigt nervvrak beroende av piller och sprit är inget mindre än Oscars-material. Det är stort skådespeleri och som så många gånger förr visar Allen att han verkligen kan skriva oerhört bra och nyanserade kvinnoporträtt.

Många kritiker både här och i England och USA, har dragit fram namnet Bernie Madoff som en inspiration till filmen, men här i Sverige är väl inte det namnet så känt. Madoff figurerade under finanskrisen 2008 i USA där hans investment-bolag avslöjades som ren svindleri-verksamhet. 

Syrrans boyfriend passar kanske inte riktigt in...

Men jag tänker inte på Madoff när jag ser filmen. Njuter bara av handlaget, miljöerna, skådisarna, dialogen och tänker flera gånger att Woody Allen är helt unik, helt fenomenal.

Blue Jasmine är en blå film, en blues över en kvinnas uppgång och fall och det är så mästerligt utfört att man aldrig vill det ska ta slut. Men det gör det ju och det är också en av Allens bästa sidor, att hans filmer ofta springer i mål på mellan 90 och 100 minuter.

Man jämför bäst Allens filmer med hans egna. Och i det universumet känns Blue Jasmine spontant som ett mästerverk. Alltså ytterligare ett att lägga till alla dom andra mästerverken...

Göran.

Lika som bär

Henry Cavill i Man of steel



Prins Carl Philip

Efter Basic instinct (1992) fortsätter Michael Douglas göra kontroversiell film, Falling down (1993).  Filmen väcker avsky och en del debatt. I John Parkers biografi om Michael Douglas, Acting on instinct (1994 Headline) får vi veta varför.

Innan ens filmen Falling down är på födelse stadiet är Michael Douglas privatliv i gungning. Det gnisslar mellan honom och frugan. Han ser tudelat på sin karriär. Filmerna (Farlig förbindelse och Basic instinct) som har tagit honom till stjärnorna har också placerat honom i "ett hörn".  Han vill nu göra någonting annat. Han vill spela en roll där han gör en karaktär som inte är beroende av någon kvinna. (s.257)

 Ebbe Roes  (numera heter han Ebbe Roe Smith) har ett manus ingen verkar vill veta av. Det är för mycket. Det är för stötande. Det är för kontroversiellt. Texten har snurrat runt producenten Arnold Kopelsons bord alltför länge. Han funderar på att sälja manuset för en billig penning till en sömnig kabelkanal. Men så blir det inte.

Inte efter att Michael Douglas läst Ebbe Roes manus.

Joel Schumacher och Michael Douglas under inspelningen av Falling Down

Regissören Joel Schumacher är en gammal kompis till Michael Douglas. En ex-hippie, iklädd hästsvans och liberal filmskapare. Utbildad  kläddesigner och kommit in i filmbranschen genom att göra kläder till Woody Allen filmerna, Sleeper (1973) och Interiors (1978).

Han hade skrivit manus till kultförklarade Car wash (1976) med Richard Pryor. (s.258) Under 80-talet hade Schumacher varit framgångsrik med filmer som St Elmos fire och The lost boys.

När han har läst  Ebbe Roes manus tänker han först:

"Varför har ingen gjort den här filmen förut? Det är ju helt vansinnigt. Jag fattade inte. Sedan insåg att Ebbe hade träffat en nerv, rakt i hjärtat av den amerikanska kulturen. Hans text hade politisk, social och ekonomisk förgrening. Det präglades av en vardaglig vanvett. Mörkt, roligt, men innehåller ohyggligt mycket ilska som faktiskt speglar uppfattningar utspridda i Amerikanska samhället.
Det var ett manus som tog upp rasism och trångsynta människor. Allt de arbetat för var på väg att försvinna. Det skapade deras arga beteende."

Schumacher fortsätter om Falling down: "Filmen reflekterar över attityder i samhället. Normalt brukar filmer reflekterar kring gatans vrede utifrån afroamerikaners perspektiv. Men de är inte dem enda som är förbannade i Amerika. Den här historien skulle kunna vara med nyheterna. Jag har försökt ge den ett ansikte och ett själ". (s.261)

Filmbolaget Warner brothers blir övertygade att filmen Falling down är en "hit" efter en provvisning. De gör den enkla slutsatsen efter publikens reaktioner. Ingen lämnar salongen. Ingen gäspar. Flera av åskådarna säger sig hata vad filmens står för, men samtidigt varit fängslande av berättelsen. (s.262)

Michael Douglas och Barbara Hershey

Filmen får premiär i slutet av februari, 1993. Falling down blir föremål för debatt och diskussion. Michael Douglas blir rejält kritiserad i USA. Ännu en gång hamnar han i hetluften. Basic Instinct genererade protester inte minst från gay-rörelsen. Nu med Falling down möter han ilskna minoritetsgrupper, i form av latinamerikaner och koreaner. Han får höra att hans är våldsam, oansvarig och rasistisk. Koreanerna känner sig sårade och förolämpade hur de framställs filmen. Douglas vägrar be om förlåtelse.:

"Visserligen är rasism en del av karaktären jag spelar. Jag försvarar det inte och försöker inte avsiktligt identifieras med, men jag har rätt att få demonstrera att den finns.
Du kan inte göra en film i dag om du måste oroa dig om du är politisk korrekt.

Hans far, den gamle Hollywoodstjärnan, Kirk Douglas försvarar sonen offentligt: "Folk ser inte att Michael spelar en bandit som är ett offer liksom alla andra i filmen. Det är inte rasism, det är uppriktighet". (s.263)

Falling down blir Michael Douglas sätt att hävda sig mot Hollywood. Ett Hollywood i hans ögon som inte längre gör filmer med sociala och moraliska frågor. Drömfabriken har under en längre tid bara fokuserat på nostalgi och eskapism. (s.264)
TA
 

I David Cronenbergs Videodrome (1983) letar tv-chefen Max Renn (James Woods) efter nya "tv-chocker". Nya sensationer. Nya Kickar.  Han får av olika "langare" videoband med diverse stötande material i form av våld, tortyr och sex. Hans jobb handlar om att ständigt tänja på gränserna över vad som får visas i TV.

Filmen Videodrome (ryktas om en remake, http://thefilmstage.com/news/david-cronenbergs-%E2%80%98videodrome%E2%80%99-getting-remake-from-music-video-director-adam-berg/
http://www.deadline.com/2012/08/universal-sets-adam-berg-to-helm-videodrome-remake/) känns som en intelligent satir.

David Cronenberg och James Woods

Cronenbergs film var med all säkerhet i framkant, för vad som skulle ske i tv och video-utvecklingen. Syftar då på senare årens översköljande utveckling i form av doku-såpor och reality-tv. Det skall hända på riktigt. Inget fejk inte. Gränserna tunnas ut mellan vad vi bör och får se samt vad vi tror vi skulle vilja se och ha behov av.

I övrigt har filmen Videodrome inte så mycket med verkligheten att göra. Tv-chefen blir förkroppsligad med våldet och förvandlas till en levande videomaskin där videobanden gör honom fysiskt illa och lidande. Han bär ett stort sår i magen (eller är det ett kvinnligt könsorgan?).

Ju längre man bevittnar Cronenbergs film ju mer snurrig blir man. Och faktiskt ganska mätt och åksjuk. När eftertexterna rullar har jag nästan glömt att Blondies karismatiska sångerska Debbie Harry hade en smärre biroll i filmen. Hennes dåtida rock/pop gloria lär ha spelat in när Cronenberg valde henne för rollen. Det speglar också tiden, decenniet, då alltfler rock och popstjärnor (Sting, Madonna, Phil Collins, David Bowie osv.) väljer att göra filmroller.

Till sist några (kanske inte så väl valda) ord om James Woods.
När jag ser Videodrome med honom i huvdrollen funderar jag över vad han betyder för mig? Vilka filmer har han gjort sig "odödlig" med? Och gillar jag honom egentligen? Han har ju ett utseende som sticker ut. Han är på många sätt född för att spela bad guy. Kanske är han underskattad?

Letar i minnet efter den där filmen (Torpeden från 1987) han gjorde med Brian Dennehy. Vem minns den i dag?

Jag minns bara faktamässigt att han spelade drogmissbrukare mot Melanie Griffith i Larry Clarkes flopp Another day in Paradise (1998). Woods var även behållningen (förlåt Sharon Stone) i B-filmen  Specialisten (1994). Woods utstrålar när han är som bäst - urbota vansinne och till viss del humor. I Scorseses Casino (1995) briljerar James Woods som Sharon Stones osympatiske ex-make. Kanske har James Woods kvar sin Stora Roll att göra? TA

Maaret Koskinen & Mats Rohdins bok Fanny och Alexander, Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor (W & W 2005) har sina stunder.

Författarna har exklusivt fått tillgång till material som inte fått möta offentligt ljus förut (Bergmans dagbok, arbetsbok och regibok etc.)

Oscarsbelönade Fanny och Alexander (1982) visar sig bli Ingmar Bergmans sista långfilm (bortsett från tv-filmen Saraband). Detta är föga överraskande, menar Maaret Koskinen. Filminspelningen var onekligen krävande. I Bergmans dagbok får man en tydlig bild av hur en filmmakare kämpar med en utdragen och lång filminspelning (sju månader, s.21).

Inspelningen var ett stort företag av svenska mått mätt. Den omfattade mer än 150 personer i rollistan och över 1000 statister (s.28). Och givetvis var det en filminspelning inte helt befriad från komplikationer.

Stuntmannen Johan Torén bränner händerna och skadas allvarligt (s.117) och den viktige fotografen Sven Nykvist förlorar sin före detta hustru. (s.104).

Regissören betvivlar skådespelares hälsa och förmåga (Gunn Wållgren, Eva Fröling och sonen Mats Bergman) ( 93-94 samt s.97-99). Om Tv-serien Dallas skriver han "underbart" i dagboken.TA

 

I sevärda kortfilmen Player (2012) http://www.svtplay.se/video/1394221/player

befinner vi oss på en ung vuxen fest i Stockholm. Pojke (Olof Leth som även regisserat och skrivit filmen) möter flicka, de röker, och beundrar storstadens utsikt utifrån terrassen. Flickan (Alexandra Dahström) berättar för sin ”flirt” om sin manodepressiva pappa och visar bilder på sin lillebror. Hon ber sedan om ursäkt för sitt utelämnade. Det behövs inte, tycker pojken, och verkar bara vara intresserad. Stora ögon. Hög puls. 

De går sedan in till festen igen. Pojken vill att kompisen Mange (Simon J Berger) inte ”stöter” på tjejen han vill ha. Men det verkar inte falla i god jord… TA

 

Filmregissörerna Martin Scorsese (Boardwalk empire) och Todd Haynes (utmärkta Mildred pierce) har tidigare satsat på tv-serier. Nu är det Jane Campions tur.

Imorgon (19/8) visar SVT hennes hyllade tv-serie Top of the lake. Campion är kanske mest känd för filmen Pianot (1993). Med den filmen vann hon som första kvinna Guldpalmen i Cannes (http://www.imdb.com).

Serien Top of the lake utspelar sig i Campions hemland, Nya Zeeland, dit återvänder polisen Robin Griffin (spelad av Elisabeth Moss från Mad men) för att ta hand om sin sjuka mor. I övriga roller ser vi bland annat Holly Hunter (som spelade huvudrollen i Pianot) och Peter Mullan (Mitt namn är Joe). TA

Allens 48:e film

Woody Allen saknar motsvarighet i filmens värld för sin flitighet. 23:e augusti är det dags för Blue Jasemine. Hans 48:e film som regissör. I rollerna ser vi Cate Blanchett, Alec Baldwin (snacka om att han har lyckats "styra upp sin karriär"), Sally Hawkins, Peter Sarsgaard och Andrew Dice Clay (Ford fairlane, om ni minns?) TA

Stoned love

I Shane Meadows (This is England-filmerna) dokumentär Made of stone (svensk biopremiär 6 september) får vi höra flera fans besvara frågan:

Vad är man beredd att göra för ett band man älskar?

Lämna iväg barnen, lura chefen på jobbet, smita från jobbet, springa och åter springa efter en biljett osv.

Vad är man beredd att gör för ett band man älskar?

En söndagskväll i augusti och Regnet häller ner över oss på Kulturhusets tak. På stor duk ser vi filmen om Stone Roses återföreningsturné från i fjol och deras historik.

Det får regna, det får åska och det får blixtra. Det får till och med bli naturkatastrof. Det enda som betyder något är The Roses. Jag tar förkylningen…

Vi är som förlorade i bilderna på sångaren Ian Brown. I filmen går han längs med scenen i Heaton Park och hälsar på fansen. Han går apa. Baggy-jeans. Han påminner om en boxare. Han tar en mobilkamera och filmar sig själv och lämnar sedan tillbaka telefonen till en salig beundrare. Hans ansikte må vara ärrat av livets hårda gång. Men han sjunger fortfarande om att han vill bli dyrkad.  Folkhavet på Heaton park överröstar sången. Det är masspsykos. Det är kärlek. Det är England.  

Vi är förlorade i bilderna när Ian Brown, Mani, Reni och John Squire är på väg ut inför ”uppvärmnings giget” på en mindre klubblokal i Manchester. De är uppe i det blå. Men något är fel. Ian blir smått upprörd. Musiken som de har valt inför scenentrén hörs inte. Men så kommer den, Stoned love med The Supremes. Så rätt, så bra och så charmigt. Det går inte annat än att småle. Ian Brown smilar, exalterad, och Mani ser ut som om han är på väg upp till rymden. Nu gäller det.

Det är en film gjord av ett stort fan (Meadows) för fansen. Här finns flera roliga intervjuklipp från tiden då det begav sig, intressanta fakta hur allt startade (Pete Townshend lär ha sett bandets första spelning) och lustiga anekdoter (bandets ”färgattack” mot Paul Birch) och nutida klipp ifrån replokalen.

Man kommer dock aldrig riktigt nära rosorna. Konflikterna inom bandet lämnas nästan helt, vilket är synd. Men det är en film som fansen inte vill gå miste om. Inte ens vid dåligt väder. TA      

Bambauchs fullfjädrade mästerverk

Park Slope, Brooklyn, New York, 1986. Den intellektuella familjen Berkman går igenom en tuff och svår fas. Föräldrarna ska skiljas och de två sönerna hanterar detta onda faktum på lite olika sätt. Äldre brodern Walt (spelad av Jesse Eisenberg) följer lojalt sin far Bernard (Jeff Daniels) och har honom som idol. Han citerar och talar precis som sin pappa. Att undersöka vem han är och vad han själv tycker om saker är inget för honom (som Walt säger ”jag vill inte slösa bort tiden") 

Hans lillebror Frank (spelad Kevin Klines son, Owen Kline) onanerar i skolans bibliotek och dricker alkohol. Han tar parti för sin mor Joan (Laura Linney) och han beundrar sin tennistränare Ivan (William Baldwin). Denne börjar även hans mor dejta. 

Storebror Walt träffar en flickvän, Sofie Greenberg (lustigt sammanträffande med hennes namn och Baumbach tredje film Greenberg, inte sant?). Han ljuger att han skrivit Pink Floyds Hey you. Hans far Bernard får ihop det med en av sina studenter, Lili, (Anna Paquin) som dessutom Walt trånar efter.

Det blir tydligt i den här filmen hur de vuxna krigar mot varandra. Det är inte mycket kvar av det som en gång var kärlek. Det är bara vaga minnen. Flera scener i filmen är fullständigt lysande. Till exempel, öppningen, då familjen spelar tennis och pappa Bernard uppmanar Walt att sikta mot sin mors backhand, ”den är rätt så svag”. Han gör det och pappan blir nöjd medan modern blir rasande. 

Att "ha någon att bolla med" får genast en ny innebörd i och med filmen. Tennis och pingis blir ett sätt för familjen att kommunicera eller inte att kommunicera. Lillebrodern Frank slår bara bort bollen när pappan vill spela pingis. Frank vill vara som Ivan, tennistränare. Nej säger pappan, Ivan är ingenting, han är bara en som inte bryr sig om intressanta filmer och böcker. Då vill jag vara en sån också, säger Frank. 

The Squid and the whale har en del populärkulturella referenser, film (Nr 5 lever, Mamman och horan, Errol Flynn och Godard etc.) litteratur (Leonard, Kafka, Dickens etc), tennis inte minst, (McEnroe,Borg och Connors). Jimmy Connors slår hårdast. Men familjen Berkman saknar en fungerande andra serve. Allt resulterar bara i dubbelfel. Walt och hans far påminner mer om ett par  kompisar än far och son. Pappan är ganska likgiltig för sonens känslor och är mest ego och utnyttjar sonens lojalitet. Sonen är förvirrad och vet inte hur han ska gå vidare med flickvännen. Han är också en kopia av sin pappa, och på många sätt, saknar han eget livskompass. 

Pappan kör sönerna genom kvarteret, inga parkerings-platser är tillgängliga. Här visar Noah Baumbach de olika relationer fadern får med sina söner. Storebrodern Walt säger ”Jag hjälper dig hitta plats” och pappan tackar uppskattat. Den yngre sonen, Frank, vill bara att fadern släpper av honom. Nej, du åker med mig. Jag hämtade dig och då hjälper du mig att hitta en plats.
Den ena sonen är blind för den han idoliserar och den andre är i ständig opposition.

I Greenberg (2008) har vi även en bilsekvens som säger något mer. Greta Gerwigs barnflicka Florence kör bil i filmens inledning och vill göra filbyte, ”Låter du mig komma in?” frågar hon högt och blickar ut mot medtrafikanten i närmaste fil. Detta säger något om karaktärens försiktighet och lite outsider-perspektiv. Att ta plats är inte självklart. Hon frågar om lov. Hon blir beroende av att andra är vänliga mot henne än att hon ryter till. Detta kan dock ändras under historiens gång. Skickligt att plantera dessa "fruktbara plantor" av Bambauch.

Jag är verkligen förtjust i The Squid and the whale och hur filmens titel får sin förklaring i berättelsen. Utan att avslöja för mycket kan jag skriva ändå att titeln har sitt ursprung i sonen Walts tidiga barndomsminnen med modern Joan.

Jag ser filmen för 5:e gången och jag blir fortfarande så ofantligt knockad. När jag tittar på omslaget säger det allt vad filmen vill berätta. Barndomsminnen, föräldrarna åtskilda och omgjorde till bittra fiender, en tar stor plats , en annan längre upp mot skyn och ses mindre och så har vi två pojkar som bråkar och slåss mot varandra. De slåss för sina föräldrar och mot skilsmässans obönhörliga realitet.



Philip Lapote

I filmens extramaterial finner jag ett givande samtal mellan författaren Philip Lopate och Noah Baumbach (som gjordes 2005 på New York film festival). Bambauch berättar hur han började skriva scener till filmen. Om hur han var väldigt hänförd av att skriva barns röster, vilket han inte hade gjort förut. Hans tidigare filmer skrev han utifrån sin dåvarande livssituation. Men inte med The Squid and the whale.  På så sätt är filmen inte helt självbiografisk och utelämnade som många vill se den. Men visst finns det likheter i filmen med hans eget liv.

Noah Baumbach. Foto:Anders Olsson

Liksom pojkarna i filmen är han också uppvuxen i Brooklyn och med en skrivande pappa. Baumbach berättar att han var intresserad av att undersöka hur föräldrarna förför sina barn för att knyta dem tills sig. Vad gör föräldrarna medvetet? Hur reagerar barnen? 

- Barnen är uppvuxna i en intellektuell värld, de ser inte riktigt vad som händer dem, de tror att föräldrarna vet bättre, säger Baumbach.

Känslor och språk är centralt i filmen menar Philip Lapote. Språket och känslorna är dock avskilda från varandra.
- Familjen känner till psykologi, språket blir ett skydd och en barriär , Bernards värderingssystem som Walt tar till sig om böcker, är en kod att hålla ifrån sitt eget liv, karriär och bitterhet, berättar Baumbach.

Regissören var länge osäker på hans manus. Skulle det göra sig bra som film? var länge frågan. Det kändes mer som en roman eller memoar, minns han. Bambauch som älskar franska nya vågen och Ingmar Bergman filmer, visste inte riktigt hur han skulle lyckas få finansiering till en film som The Squid and the whale. Kunde man göra en amerikansk film på det här sättet?
Han försökte komma på hur man gjorde en film som liknande en upplevelse. Det gjorde han också, minst sagt. The Squid and the whale är ett fullfjädrat mästerverk och en film du inte vill vara utan. TA  

Gordon-Levitt debuterar som regissör

I dramat Mysterious skin (2004) spelade Joseph Gordon-Levitt en sexuellt utnyttjad pojke som i vuxen ålder försörjer sig som prostituerad. I oktober har hans regisdebut Don Jon svensk premiär.

I filmen spelar han Jon. Han är vad andra skulle säga en "brudmagnet". Hans vänner kallar honom till med för "Don Juan". Han objektifierar allt i sitt liv, sin lägenhet, kyrkan, sin familj, sin bil och kvinnorna. Hans porrkonsumtion gör honom olycklig. När han försöker överträffa sexupplevelser efter den andra upptäcker han kärlek och lär sig hantera livets större läxor...

I övriga rollerna ser vi Scarlett Johansson , Julianne Moore och Tony Danza (tv-serien Vem är chefen?)

Trodde först att Don Jon var ett samhällskritiskt drama, om sexmissbruk, men Gordon-Levitt har i ett brev deklarerat att det är i först hand en komedi. "Don Jon är en komedi om hur män och kvinnor behandlar varandra och hur media som vi konsumerar kan skapa orimliga förväntningar på varandra".
http://ohnotheydidnt.livejournal.com/78240201.html

Hollywood reporter tycker att filmen känns "lite ensidig" och Gordon-Levitt "bjuder inte på några nyanser eller självreflektion i sitt porträtt av Jon".
http://www.hollywoodreporter.com/movie/don-jons-addiction/review/413910

Engelska The Guardian är mer positiv och skriver att "filmen är lättsam, kul och bjuder på gapflabb och bör hitta sin publik". http://www.theguardian.com/film/2013/jan/21/sundance-film-festival-2013-don-jons-addiction
TA



  



  

Oktober går bara av Farten

Daniel Bruhl i samspråk med regissören Ron Howard

I oktober får Ron Howards actiondrama Rush svensk premiär. Filmen bygger på verkliga händelser (1970-talet) och beskriver rivaliteten mellan formel 1 stjärnorna; perfektionisten,österrikaren och världsmästaren Niki Luda ( Favoriten Daniel Bruhl mest känd från Inglorious basterds) och uppstickaren, kvinnotjusaren, engelsmannen James Hunt (Chris Hemsworth). Filmen får premiär i USA i september vilket förklarar den än så länge sparsamma informationen om filmen http://www.imdb.com
http://www.rushmovie.com/.

Det återstår att se om Ron Howards Rush fortsätter i spåren av Frost Nixon (2008) med god 70-talskänsla och återhållsamhet  eller om han lutar åt att berätta ytterligare en Hjälte-historia av klassiskt klichéartat Hollywoodsnitt (Eldstorm). TA