Clint Eastwood är en produktiv regissör som få i dagens filmklimat. Men frågan som blir alltmer ofrånkomlig, när gjorde han något som verkligen berörde?

Eastwoods senaste film  J Egdar (2011) berättar om FBI chefen J Edgar Hoovers (Leonard Di Caprio) komplicerade tillvaro med hemlig homosexualitet,  maktmissbruk, besatthet och kommunismparanoia m.m. Det är välgjort, välspelat men inte särskilt älskvärt. Trots utsnygga miljöer, utmärkta skådespelare (Judi Dench och Naomi Watts och favoriten Lea Thompson i pytteliten roll!) och potential i i form av intressanta konflikter och händelser som utspelades under den egensinnige FBI-chefens liv och karriär rinner detta allt för snabbt mig förbi.

J Edgar är också urtypisk för vad som har hänt mainstreamfilmen under en längre tid. Man gör film på historiska personer, filmbiografier. Inget fel i det. Många historiska kända och okända människors liv har "oförutsägbart leverne" som knappast går att författas fram som Leonardo Di Caprio så fint säger. Problemet är att filmerna är nästintill likadana varandra i formen. 2 timmars speltid minst, storslagen musik, obligatorisk berättarröst, alternativt  huvudpersonen återberättar sitt liv för en reporter/författare, vi får glimtar från då och nu osv. Gäsp. TA  

En enda lång Bon Jovi video

 

 Young Guns 2 är klart präglad av sin tid. 90-talet var länge en enda förlängning av 80-talet. Det var mycket yta, kommersiella intressen och uppblåsta produktioner i färger och form. Young Guns 2 tenderar ibland att se ut som en enda lång Bon Jovi video. 

 

Bratpack skådisarna spelar omedvetna på sista versen. Christian Slater har ett år kvar i rampljuset före karriären hamnar i en återvändsgränd. Alan Ruck (Fira med ferris) skulle vara bortglömd, bara, några månader i framtiden. Fast i b-filmerna blev Lou Diamond Philips öde.

 

 Kiefer Sutherland kör sedan i diket både privat och i karriären. Men får en andra chans drygt 10 år senare med tv-serien 24.

Emilio Estevez är idag mer ett rörligt minne av en svunnen tid och barndom. När jag ser honom med vuxna ögon ser jag en ganska begränsad skådespelare (liksom sin halvbror Charlie Sheen), men inte helt obegåvad. Han får problem att övertyga när saker bli allvarliga (han saknar auktoritet), men så länge rollen kräver galenskap, tokeri, skoj och flams är Estevez med sin pojkaktiga framtoning solid.

William Petersen och Viggo Mortensen

    
William Petersen (CSI, Manhunter) spelar Pat Garrett, filmens kanske mest intressanta karaktär. Inledningsvis tillhör han Billy the kids gäng. Han låter sig köpas. Och Han byter sida. Pollisongerna rakas bort. En sheriffstjärna med hans namn placeras på hans vänstra bröst. Han jagar kompisarna från förr. Mestadels helt utan samvetskval. Petersen är troligtvis type castad i rollen efter sin ständigt ihågkomna  insats i Michael Manns Manhunter. Det är också fortfarande den mest helgjutna Hannibal lector filmen. Om du frågar mig.

 Petersen har en utstrålning som killarna i brat pack gänget nog skulle döda för. Om Young Guns 2 var ett farväl för flera av dåtidens ungdomsstjärnor var det bara början för en kommande världsstjärna , nämligen Viggo Mortensen. Han spelar borgmästare i filmen och Pat Garretts följeslagare i jakten efter Billy the kid.

Få kunde väl då förutsäga Viggo Mortensens senare framgångar. Inte minst vad Sagan om ringen filmerna skulle medföra. Idag har ju han något av ikonstatus tack vare Peter Jacksons filmerna.

Young Guns 2 förtjänar egentligen inte en enda tanke. Det är en film som bara kunde uppskattas av två olika "köpstarka" grupper: tonårstjejer som tyckte killarna var snygga (pojkbandpublik) eller som den jag en gång var, en liten pojke som letade sammanhang och trygghet och vill dyrka gemenskap, manlighet och styrka och gärna våldsromantik. TA 

 

PALME
Dokumentär av Kristina Lindström och Maud Nycander.
Speltid: 1 tim 43 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Vi har väntat på den här filmen länge länge.
Men den som väntar på något gott - väntar aldrig för länge.
Det mesta har sagts om filmen redan. Och det är väl bara ställa sig i den redan stora hyllningskören:

Palme är en mycket välgjord dokumentär. Den är skickligt berättad och balanserad (även om jag gärna hade sett lite mer fokus på hur Palme kommer in i S-rörelsen och hur han blir upptäckt av Erlander tex)

För egen del är jag mest gripen av de unga åren (Erlanders påläggskalv, reformerna, kårockupationen osv) och hans omvandling från överklass pojk till övertygad socialist (tiden i USA). Den senare delen då Palme är matt och trött som S-ledare/statsminister blir även här en smula baktungt (känns så även i biografierna/böckerna om Palme). Men det handlar mer om mig än själva berättelsen.

Maud Nycander (erfaren fotograf och dokumentärfilmare/producent) och Kristina Lindström (författare/journalist) lyckas med hjälp av flera utmärkta intervjuer teckna en livfull och komplex bild av en sällan skådad karismatisk politiker varken före eller efter. Vi får ta del av människan Palme, tänkaren, politikern, motståndaren, tävlingsmänniskan, kämpen, pappan, vännen, maken, retorikern mfl. Kärt barn har ju många namn som det så fint heter...

Det är också ytterst en imponerande film som går ihop. Och i synnerhet med tanke på allt material som Nycander/Lindström haft tillgång till..
Super 8 filmer från familjen Palmes privata akriv, bilder och klipp från SVT m.m.

Du kommer tämligen enkelt in i historien om Palme, oavsett ålder, referensramar och kunskaper. Det är enkelt språk och filmen börjar kort om mordet och övergår till en mer kronologisk sammanfattning av honom. Faderlös växer Palme  upp i Östermalm, i en av stadens mäktigaste familjer , tungviktare inom dåtidens näringsliv. Han skickas iväg till Sigtuna läroverk, slarvig med klädseln, utstakad tävlingsmänniska, men betydligt yngre jämfört med de övriga pojkarna och utsättes för trakasserier. Han tar studenten, och fortsätter vandra i en av släktens traditioner, i form av juridiska studier. Detta leder honom till Amerika.

I USA anses han av flera universitetslärare vara en stor begåvning. Efter studierna beger han sig på kringresa i landet. Han liftar och ser och lär känna landet på nära håll. Han upplever fattigdomen och orättvisor. Med dessa erfarenheter med i bagaget återvänder han till Sverige igen - som en ny människa.

Hans politiska gärning präglades av kamp mot rasism, diktaturer, våldsförtryck och kamp för demokrati.
Filmen väjer inte för att visa upp Palmes utveckling och hans brister. Han kommer med tiden att ställa till det för både sig själv och partiet. Skandalerna som drabbar hans parti i samband med Geijer-affären och IB-affären är svårläkta. Och 80-talet efter en tid i oppostion och med nyliberaliska vindar runt sig så reser sig han igen och blir åter statsminister. Men han är matt och trött nu. Det är svårare att förvalta makt än att erövra makt.


Palmes liv har mycket nyanser och förhållanden som gör sig lämpliga för film. Hans "klassresa", hans kontakter med kultureliten, hans starka USA-kritik och engagemang för Afrika t ex.

Det här är inte bara en film om en stark ledare , utan en film om Sverige och dess samtidshistoria och efterkrigshistoria. Ett utmärkt läromedel för högstadiets eller gymnasiet historietimmar. Här finns ju bitar av gårdagen (välfärdssamhället, utbyggnaden av Folkhemmet) och vår nutid: Nedskärningar, politikens alltmera beroende av media, VI har övergått till JAG, solidaritet har fått lämna plats åt valfrihet, politikerhat/förakt, osv.

Vemodet kommer till mig när jag ser filmen och tänker på dagens Sverige. Var finns en ledare som Palme idag? Och vilka tog efter honom? Och vad hände med Sverige och socialdemokratin? Vad hände med politiken och visionerna?
TA

Malick upprör på nytt

Enligt Aftonbladets Jens Peterson är årets besvikelse på Venedig filmfestival, Terence Malicks To the wonder (publicerat 2012-09-07). Utskällde Ben Affleck spelar huvudrollen mot Olga Kuryelenko (Quantum of solace) vars äktenskap kraschar. Svds Jan Lumholdt skriver (2012-09-08) om hur  filmen har delat festivalpubliken i två olika läger.  http://www.svd.se/kultur/smakfullt-starkt-och-skandalost_7483812. Detta hände även med föregångaren The Tree of life (2011). Flum eller mästerverk? Det lär nog dröja innan vi vet svaret. Inget svenskt premiärdatum är klart ännu för To the wonder. Men vi hoppas.TA

Mordmaskinen

Svds filmskribent Jeanette Gentele sågade inte helt oväntat Hamilton 2 (2012-09-07). Agenten är konturlös och framställs bara som en "mordmaskin", menar hon i sin filmanmälan. Detta gör att skådespelarna som spelar Hamilton är utbytbara "till skillnad mot Jason Bourne som inte existerar utan Matt Damon", skriver Gentele. http://www.svd.se/kultur/film/carl-hamilton-en-konturlos-agent_7480046.svd
Hon har klart en poäng här. Har varken sett Hamilton 2 eller dess föregångare eller särskilt mycket av Jason Bourne-serien. Men liknande analys kan föras på James Bond. Timothy Dalton fick kritik för att vara för mycket Rambo i Tid för hämnd (1989) men är det så stor skillnad på honom och säg Daniel Craigs tolkning? TA

Filmmagi

I fransk/belgiska/amerikanska filmen The Artist befinner vi oss i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Platsen är Hollywood och tiden är i slutet av 20-talet. Stumfilmen börjar se sina dagar räknade när ljudfilmen gör entré. Den enes död, den andres bröd.

Förändringen slår hårt mot stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) . Han förlorar allt. Annat är det för Peppy Miller (Bérénice Bejo). Hon kommer från ingenstans, får lite hjälp av Valentin och lyckas göra kometkarriär.

Filmen The Artist vann otippat flera tunga Oscars i år, bland annat för ”bästa film”, ”bästa manliga skådespelare” och ”bästa manus” (www.imdb.com). Det var klart en överraskning, vem hade kunnat ana att en stumfilm skulle göras 2012? Och inte bara det.  Att filmen också skulle bli en succé och även knocka Oscars-juryn! Detta gör mig hoppfull och spänd inför filmens framtid.

The Artist är som Roger Wilson träffande beskrev den i Kulturnytt (2012-03-09), http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=17000&artikel=5007150,

rejält charmig och har en ordentlig dos av nostalgi och kärlek till filmhistorien. Handlingen må vara bladtunn, men det är inte relevant här. Liknande kemin som lyser mellan skådespelarna Dujardin och Bejo har jag inte sett tillstymmelse av under flera år. Och kanske mest frapperande är att man som betraktare är alldeles förlorad i filmen redan efter 10 minuter.

Jag tänker inte en tanke på att det är en stumfilm jag tittar på, utan en riktigt fin kärlekshistoria som jag inte vill ska ta slut. Man njuter också av att se John Goodman och James Cromwell (Six feet under, LA Konfidentiellt) i annorlunda kontext, som filmregissör respektive privatchaufför.

 När skådespelaren Jean Dujardin fick förfrågan av regissören Michel Hazanavicius om medverkan i The Artist tokförklarade han projektet först (intervju i Kino 20120120). http://sverigesradio.se/sida/ljud/3718862 Vem vill finansiera en dylik film?

En ganska rimlig reaktion. Men tänk vad fel han/ vi hade. The Artist är ren och skär filmmagi. Och med vetenskapen om att filmen spelats in i drömfabriken och i filmikoners (Mary Pickfords) hem, gör inte saken sämre. Skådespelerskan Bérénice Bejo berättade detta i intervju i Kino från 20120120). Musiken, skådespelarna och stämningen får mig att rysa av välbehag. The Artist är som sagt FILMMAGI, och framförallt den sortens FILMMAGI som jag för länge sedan slutat hoppats på. TA      

DONNIE DARKOS MAMMA

Rose & Eddie Darko

Mary McDonnell, ring a bell? När jag ganska nyligen såg om Richard Kelly's kultmästerverk Donnie Darko (2001) insåg jag att kvinnan som spelade Donnies mamma, Rose, alltid har träffat något centralt hos mig.

Vissa skådisar har något extra, de gör sällan huvudroller, gör en massa olika typer av roller och får sällan någon större uppmärksamhet. Men när man ser dom på vita duken så händer något. 

Mary McDonnell var teaterskådis i 20 år innan genombrottet kom med Dansar med vargar (1990) och sen blev det film för hela slanten.

Jag har börjat kolla på tv-serien Battlestar Galactica (2004-2009) och förutom att det är en ytterst välgjord och påkostad sci-fi-serie så har den ett galleri av karaktärsskådisar som just McDonnell och Edward James Olmos (Miami Vice, m,m) för att ta några exempel.

Och sevärdheten i serien beror mycket på att Olmos och McDonnell skapar karaktärer av kött och blod vilket ju förstås ger scenerna mer nerv och att även en inte så van tittare av sci-fi kan dras in i storyn.
Vet inte riktigt vad det är med McDonnell, men hon har en stark och sympatisk utstrålning som drabbar mig.

Mary som Koloniernas president i Battlestar Galactica

Kanske dags att se om Dansar med vargar och kanske även filmerna hon gjorde därefter, som Grand Canyon, Sneakers (mot bland andra Robert Redford) och Passion fish. Alla utmärkta filmer mellan åren -91-92.
Sen kom ju Independence Day där hon lirade presidentfru (om jag inte helt missminner mig) och har också för mig att hon var en av få i den rullen som lyckades hålla sig cool och komma undan med hedern hyfsat i behållning.

Nej, nu måste jag kolla på lite mer rymdaction och Mary McDonnell!

Mary i Dansar med vargar

GS.

Regissören Danny Boyles namn var i ropet igen under sommar-OS i Storbritannien. Han låg bakom invigningsceremonin som flera blev förtjusta i. James Bond och Drottning Elisabeth hoppar fallskärm. Själva missade jag det.

Om detta hade varit senare delen av 90-talet hade jag sannerligen inte gjort det. Danny Boyle skrev in sig i filmhistorien med Trainspotting (1996). Vad som hände sedan med den mannens karriär, kan vi ta någon annan gång.

Trainspotting var inte bara 1996 års film, det var 90-talets viktigaste för engelsk film (okej, ihop med Fyra bröllop och en begravning). Brittisk film blev i och med den trendig och jag är nog beredd att påstå att den är ihop Quentin Tarantinos Pulp fiction (1994) är det decenniets mest stilbildande film. De har likheter i dessa ryckiga, fräna, kaxiga tempostarka och energiska berättarstil. Trainspotting är sin generations Quadraphenia.

I Glascow lever ungdomarna livet. Förlorade i heroin. Och de vägrar bli som alla andra. Leva ett ordnat liv, med jobb, familj och ”dålig smak”.  – Det är bättre än sex hävdar Renton (Ewan McGregor) och får kompisen Tommy (Kevin McKidd) intresserad av att prova drogen.

Vi får följa ett kompisgäng, men de är långtifrån några ”fina pojkar” varken mot sig själva eller mot varandra. Dessa skulle vi aldrig kunna se i amerikansk film. De slåss, lurar och utnyttjar varandra. Inget samvetskval. Ironi. Egoism. Eller bara missbrukar beteende? Vad ska vi kalla det?

Om Rob Reiners Stand by me (1986) hyllade barndomskamraterna med en nostalgisk Richard Dreyfuss bakom ratten som sörjer sin bäste kompis bortgång med orden: ”jag har aldrig haft sådana kompisar som jag hade då”. Så är Danny Boyles film, skitig (ja, bokstavligen) och bara cynisk och vänner, finns det några som är mer vanvettiga än Rentons?

Det är roligt och kvickt manus efter Irwine Welsh bok och bitvis är det vulgärt, utmanande och ganska skrämmande. Även om filmen balanserar tunt mellan buskis och svart humoristisk skruvad vardagsrealism, så är det svårt att bortse från en film som Trainspotting. Den är fortfarande oförskämt underhållande. Vare sig det handlar om samtal om Sean Connerys storhet eller vad som definierar livet. Och stundtals är filmen alldeles träffsäker och ger ord och bild till vad många kände då och kommer känna även om 20, 30 år i framtiden: jakten efter kicken, något som är större än Livet och oviljan att vara en Svensson. TA