I finska filmen Iron Sky (2012) har nazisterna varit på baksidan av månen ända sedan 1945. Detta gäller  verkligen inte för nazister på film. Chaplin drev med Hitler i Diktatorn (1940) och sedan dess har dem förekommit i många produktioner. Det är idag lika självklara som skurkar som actionfilmers explosioner. Man tänker inte längre att vi ser nazister. Människor som utförde värsta brotten mot mänskligheten i modern historia.

Eller så gör vi det. Dem blir i filmens värld en klar symbol av ren och pur ondska. Tveklöst är det så.
Och kanske kan det förklaras varför de ständigt återkommer i filmer. 

Tyskarna själva har försökt gå vidare i sin historia med filmer som Undergången (2004) om Hitlers sista dagar i en bunker. I filmen nyanseras bilden av Hitler och vi får se en mänskligare och mer komplex människa bakom mustaschen och snedluggen.
Men utanför Tyskland görs filmer med nazister som monster, skurkar, känslokalla robotar som älskar att mörda. Jag säger inte att det är fel. Men det är heller inte klockrent.
.
Visst, det har gjorts flera sevärda filmer om förintelsen och nazismen, inte minst Spielbergs Schindlers list (1994). Men tar det slut där? Behövs det inga flera berättelser? Varför berättas det inte mer om vad som egentligen hände?  Och varför inte mer om det mest skrämmande med Förintelsen? - Att "vanliga" människor som du och jag klev över till den mörka sidan...
 TA

Rockenroll och blåa ögon

I Paolo Sorrentinos film This must be a place (2011) ser vi Sean Penn i rollen som den rike, uttråkade och deprimerade f d rockstjärnan Cheyenne, 50 år. Han lever ett lugnt liv med sin hustru (favoriten Frances McDormand, hon verkar trivas i filmer med en viss rockmusikanknytning, Laurel Canynon och Almost famous!) i Dublin.

Han försöker försonas med minnen av sin bortgångne far. Han funderar över livets utveckling. Hans livsfrågor resulterar till en rundresa i USA. Cheyenne söker en man, en nazist som plågade hans pappa.

 Filmen har i sina bästa stunder en intelligent och intressant dialog. För många av oss som gillar eller ha gillat popmusik är detta också lite kul, Vem av oss har inte försökt tänka oss in i idolers huvud och tankar någon gång?

Cheyenne i This must be the place är en Robert Smith-kopia (sångaren i The Cure) med sitt luftiga hår och läppstift och gothiska framtoning med militärkängor och mörka kläder. Han är kritiskt till sitt eget musikskapande; ”har bara gjort depressiv musik för depressiva människor”.

Karaktären Cheynne har inspirerats av The Cure sångaren Robert Smiths utseende. Regissören Paolo Sorrentino har länge förundrats av honom. Smith är idag medelålders. Men fortsätter klä sig och sminkar sig som han gjorde i ungdomen.

I pressmaterialet för visningen av filmen i Cannes 2011 berättar Sorrentino att han har velat göra en annorlunda film om Förintelsen. Och det har han gjort, onekligen.

Men mest påminner This must be the place om en road movie. Inspirationskällan enligt regissören själv har varit David Lynch The straight story (1999). http://www.festival-cannes.com/assets/Image/Direct/040739.pdf

Och här närmar vi oss filmens ”problem”. Förutom temat med Förintelsen och en bortglömd rockstjärna i huvudrollen känns det mesta en aning uttjatat. Typisk festivalfilm. Resa i USA med vit medelålders man i livskris. Vi har sett detta många gånger nu och lite bättre förut (t ex About schmidt och svenska En enkel till Antibe).

Att Sean Penn alltid är sevärd är knappast något nytt eller unikt påstående. I This must be a place slås man dock ännu en gång av hur han skickligt förvandlar sig själv till någon annan; han förställer rösten, kroppsspråk och temperament är annorlunda osv. Det är uppvisning, enorm tolkning, det är klass, det är stort skådespeleri. Men trots allt beröm kan inte ens en tungviktare som Sean Penn helt rädda en film som This must be a place från att vara en smula lättsmält. Det är något i Cheyennes karaktär som inte lyckas gripa tag i mig. Kanske hans barnsliga sida, eller hans distans eller gothiska läggning? Jag vet inte. Historien bär inte ända fram.  

Ur filmen She´s all that (1999)

Och slutet tål helt att diskuteras. Spontant tänker jag på tjejen i high school filmen som slänger glasögonen, bär linser, sminkar sig och väljer korta kjolen istället för byxor. Och hon släpper ut håret. Plugghästen ska bli cheerleader.  Och hon blir killarnas nya dregelobjekt. Vad Cheynne exakt gör i This must be a place avslöjar jag inte. Men visst vore det intressant att höra hur en riktig The Cure-fan skulle tolka slutscenen. En och annan skulle se scenen illustera Gothrockens Död alternativt ett hastigt farväl till ungdomsåren, kanske. TA

Vem Satte Dit Roger Rabbit?

Den animerade skådespelaren Roger Rabbit fungerar inte som han ska under filminspelningarna. Producenterna misstänker att något privat gissel ligger bakom hans oskärpa. Detektiven Eddie Valiant (Bob Hoskins) hyrs in. Han får i uppdrag att skugga Rabbits hustru, den attraktiva sångerskan Jessica Rabbit. Det visar sig att hon har en affär med en av filmindustrins mer inflytesrika män, Marvin Achne. Han hittas senare mördare. Stadens domare (Christopher Lloyd) har bestämt sig. Mördaren heter Roger Rabbit och ska fångas. Eddie Valiant är dock inte lika säker på att så är fallet...

Första 45 minuterna är rasande underhållande. I filmens inledning ser vi ur själva filmen som Roger Rabbit spelar in. En tecknad Disney liknande produktion. Efter någon minut så hör vi hur någon säger "Cut" och nu ser vi människor möter teckande figur. Det är fortfarande en märklig och mäktig upplevelse. Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden, Forrest Gump) banbrytande film fyller i år 24 år. Roger Ebert gav den full pott, och tycker filmen är lika tekniskt skicklig som ET och Närkontakt för tredje graden. Han menar också att skådespelarna som t ex Bob Hoskins agerar som han hade talat med tecknade figurer hela livet. Fullständigt naturligt. Och att man själv vänjer sig med det extraordinära mötet mellan människor och Toons , som de kallas.
http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19880622/REVIEWS/806220301/1023


Vem satte dit Roger Rabbit? (1988) har inspirerats av Chinatown (1974) , i bägge filmerna ser vi en detektiv som bär på ett trauma. Tiden är densamma för bägge historierna, 40-tal. I den här filmen har detektiven Valiant svårt att närma sig Toontown, en stadsdel där bara tecknade figurerar vistas. Men givetvis vill hans öde något annat.
TA

Den sista scouten

MOONRISE KINGDOM
amerikansk film i regi av Wes Anderson
Medverkande: Frances McDormand, Bruce Willis, Edward Norton, Tilda Swinton, Bill Murray, Jason Schwarzman, Harvey Keitel m fl.
Speltid: 1 tim 33 min

Betyg: AT AT AT AT

Vad är det som gör Wes Andersons filmer så populära?
Han har onekligen en egen stil. Vad som karaktäriserar den är inte alltid lätt att sätta fingret på. Det är lekfullt, fantasieggande, här finns en genomtänkt dialog och berättelserna pockar för både intellekt, känslor och ögat. 


I en intervju med Christina Radish för Collider.com (5 juni 2012) säger regissören värna om manus, dialog, skådespeleri, ljud, musik och bilder.
- Det är allesammans möjligheter till att skapa någonting, säger han. http://collider.com/wes-anderson-moonrise-kingdom-interview/171047/

Och ambitionen lyser igenom hans filmproduktion. Moonrise kingdom är inget undantag.



Det är 1965, och historien utspelar sig på en ö, i närheten av New England. Två udda förälskade 12-åringar, Sam och Suzy (Jared Gilman och Kara Hayward) smiter iväg tillsammans. De flyr auktoriteter och försöker skapa sin egen värld. Polis, scouter och föräldrar letar efter dem....

Wes Anderson har i sällskap med regissörer som Noah Baumbach och Quentin Tarantino, ett beundransvärt mod att välja skådespelare i otippade roller. Både Gene Hackman i Royal tenenbaums (2001) och Jeff Goldblum i Life aquatic (2004) fick med Wes Andersons hjälp en viss nytändning. I aktuella Moonrise kingdom häpnas jag framförallt av Edward Norton. Inser  hur mycket jag har saknat honom. Varför ses vi inte oftare?
Norton är formidabel i rollen som den lite tafatte scoutledaren Ward. Varje kväll sitter han ensam och röker i sitt tält, och talar in dagens händelser i något som liknar någon slags ljuddagbok. Det är svårt att inte känna några sympatier för honom.

Bruce Willis är också underhållande i sin paradroll - polis. Men här är det inte fråga om någon tuff  stil. Polisen Sharp som han spelar här har mer gemensamt med Sylvester Stallones Springsteen älskande polis, Freddy Heflin i Copland (1997) än John McClane. Sharp lyssnar på Hank Williams. Prasslar lite med juristfrun Miss Bishop tillika Suzys mamma (Frances McDormand). Ensam i sin trailer stekar han korv och dricker öl.  Han önskar att livet hade tagit en annan vändning.

Och så några ord om bildarbetet i Moonlight kingdom. I Wes Andersons värld får vi angelägna detaljer i nästan varje filmruta. Det finns en scen i slutet av filmen då vi får se en av karaktärerna och vi  ser också  ett foto på hans skrivbord. Och vi förstår vad som har hänt. Intelligent och effektivt berättande.

Wes Andersons filmer  påminner om ett dockskåp från barndomen. I varje rum är det ordentligt med saker, färger, nyanser och människor, dessa oberäkneliga människor som man inte blir klok på, men ändå tar till sitt hjärta.

Sommarens feel good -movie heter tveklöst i år - Moonrise kingdom.  TA

Guilty pleasures... Streets of Fire

Det finns ju filmer eller artister eller böcker som man gillar fast skäms för det. Man diggar i smyg, man kan inte hjälpa det, man kanske kan erkänna det för några få. Men det är skämmigt, samtidigt kan man inte förneka det.

Så är det med mig och filmen Streets of Fire. Och med Jim Steinman, musikproducenten som väl är mest känd för att vara mannen bakom Meatloafs sound. Och Bonnie Tylers.

Streets of Fire från 1984 är en fläskig, pompös och ganska fånig actionsaga i regi av 80-talets svar på Michael Bay - Walter Hill. Men ändå, eller just kanske därför, så älskar jag den. Och inte minst är jag förtjust i soundtracket. Steinman har skrivit 2 av låtarna i filmen, den Bonnie Tyler- doftande Tonight is what it means to be young & Nowhere fast och producenten Jimmy Lovine satte sin prägel på 5 av filmens låtar, Lovine som rattat musiken till såna som U2, Tom Petty & the Heartbreakers, Springsteen, Stevie Nicks & Dire Straits för att nämna några.

När Streets of Fire kom 1984 var jag som en svamp när det gällde film. Var i den åldern då allt man ser gör väldigt djupa intryck, mycket är fantastiskt, väldigt lite är egentligen skräp, man blir påverkad på ett sätt som man aldrig någonsin blir igen. Man är storögd, naiv, tycker att nästan allt man ser (bio) eller hör (musik) är det bästa man sett eller hört.

Filmerna och musiken från de unga åren, dom som satt de djupaste ärren i ditt lackmuspapper till själ är dom som du bär med dig hela livet och som formar din film- och musiksmak och när man blir äldre märker man att man vill se om sina gamla favvisar och när man ska lista de bästa filmerna/ skivorna så är det ofta mycket nostalgi som dominerar.

Nu påstår jag inte att Streets of Fire är en sådan film. Den skulle inte hamna på någon topp-10-lista eller inte ens en topp-100. Men det är ändå en rulle som alltid finns där, som då och då poppar upp i mitt medvetande. När jag ganska nyligen såg om den fick jag gåshud när Ellen Aim (Diane Lane) kommer in på scenen och sjunger till rockiga Nowhere fast. För att inte tala om finalen när Aim som blivit kidnappad och fritagen revansch-ylar fläskiga Tonight is what it means to be young så att hela lokalen hotar lyfta i samma takt som mina hår på armar, ben och huvud.

Streets of Fire, en mix av serietidning, 50-tal och framtid, visade upp en Walter Hill på toppen av sin karriär.  Hans cv vid denna period bestod av kultsuccéer som The Warriors, Inkräktarna (Southern comfort), western-rullen De Laglösa (en personlig favvis, om Jesse James och hans bröder, hamnade i blåsväder för sina blodiga slow-motion-våld.) och inte minst the buddy-movie of alla buddy-movies 48 timmar. Filmen som blev Eddie Murphys biljett till filmstjärnehimlen. Hill gjorde några år senare 48 timmar igen, åter med Murphy och Nick Nolte men succén denna gång uteblev, både kritiker och publik gjorde tummen ner.

Men tillbaka till Streets of Fire. Jag blev kär i Diane Lane och följer fortfarande hyfsat hennes fortsatta öden och äventyr på vita duken. Michael Paré som lirade huvudrollen Tom Cody, hjälten, var blek men funkade i sammanhanget. En ung Willem Dafoe var badguy och Rick Moranis lirade geek som vanligt, precis som i Ghostbusters-filmerna. Förutom Lane, hade även en annan kvinna en större roll, Amy Madigan, som man sett i Drömmarnas fält mot Kevin Costner och En plats i mitt hjärta från 1984 mot bl a Ed Harris. I en mindre roll, som bartender, syns James Cameron-favvisen Bill Paxton.


Everybody's goin' nowhere slowly
They're only fighting for the chance to be last
There's nothin' wrong with goin' nowhere, baby
But we should be goin' nowhere fast
It's so much better goin' nowhere fast

Göran.

Vi måste tala om Kevin

För några år sedan skrev jag ett försvarstal om Kevin Costner och Bodyguard (1992). 

http://west8th.blogspot.se/2008/12/ett-frsvarstal-kevin-costner-och.html

 Jag tyckte många hade sågat och kastat skit på honom – utan anledning.

Jag tycker fortfarande han har en strålande period mellan 1985 års western Silverado till Clint Eastwood poetiska thriller A perfect world (1993). Det skäms jag inte för. 

Hans filmkarriär stagnerar dock kraftigt under mitten på 90-talet. Sedan bottennappet Waterworld (1995) har han inte riktigt återhämtat sig. Filmerna som har följt är ofta mediokra och direkta svaga. 

Kevin Costner har en central roll i mitt (film) liv. Han var en hjälte under min uppväxt. Min första 15 års film på bio var Robin hood - Prince of thieves (1991). Jag hade inte fyllt 15 när filmen gick på reportoaren, hade några veckor kvar till födelsedagen. Men lagen hindrade inte ett hungrigt biohjärta. Jag och bästa kompisen var så glada att vi lyckades komma in utan någon större kontroll eller bekymmer. Vi höll nästan på att avslöja oss själva med våra glädjerop och ungdomliga entusiasm. Utan att överdriva vet jag inte om Kista bio haft varken före eller efter den visningen några mera lyckliga biobesökarna än oss.


Vi älskade Robin Hood - Prince of thieves. Precis som våra farfäder hade älskat matinéer med Errol Flynn och Alan Ladd.


Kevin Costner blev en förebild för oss, radhuskillar. Vi som aldrig skulle ta en plats i fotbollslagets elitsatsning. Vi som heller aldrig skulle få kyssa skolans skönhetsdrottning. Vi skulle rösta på henne när Miss Helenelund skulle utses. Men hon la ingen notis i det. Däremot om vi hade kunna varit Robin Hood eller John Dunbar eller varför inte Elliot Ness, visst fan hade hon märkt oss då? Hon hade förmodligen funderat ett tag om hon verkligen skulle följa med hem med den där snusande fotbollskillen med Gällivare häng.

Costner var trygg, fåordig, rationell och modig. Han försvarade de svaga, bekämpade onda makter och stal Hennes hjärta. Han påminde också med dialekten och stilen om äldre sortens skådespelare och stjärnor, James Stewart och Steve McQueen.
  
Man ska komma ihåg , att detta är under en tid då mansidealet och de flesta hjältar bär gigantiska muskler och ser ut som maskiner (Arnold Schwarznegger) eller kastar ut sig one-liners och vulgärt och grovt språk (Bruce Willis) eller för den delen springer ikapp bilar (Mel Gibson).

Vad gör Kevin Costner? Han dansar med vargar, träffar fel med pilen när han distraheras av Marion, försöker lösa mordet på Kennedy och bekämpar Chicagos främsta gangsterkung. Men med knappast muskler eller några käcka kommentarer till hjälp.

Jag minns också hur han uttalar sig i en Filmtidningen , 1990, i samband med filmen Revange ska få premiär. Han säger något i stil med han hellre håller i ett vapen än i en kvinna. Och missförstå mig rätt. Det har inget med att förringa kvinnor eller något nedsättande eller dylikt. Costner menade han hellre gjorde actionscenerna än heta kärleksscener.  Han kände sig nämligen obekväm med att göra sexscener. Sympatiskt och förståeligt och modigt att han kunde erkänna det. Och för en alltför blyg pojk som upptäckt flickor, blir detta uttalande - en lättnad och en liten tröst.

Med uttalandet framställdes Kevin Costner som blyg och tillbakadragen, vilket också avspeglades i hans filmroller. I intervjuer gav han bilden av en ödmjuk filmstjärna som helst ville ses som skådespelare och ville helst att filmerna skulle tala för sig själva: 

Silverado, Ingen utväg, De omutbara, Dansar med vargar, JFK, Robin Hood, Bodyguard och A perfect world – dem flesta var förvisso Mainstream /Hollywood filmer, men i positiv bemärkelse;  underhållande, välgjorda och spännade filmer. 

Costner spelade aldrig över. Nedtonad, sansad och kontrollerad. Han blev upprörd när hans kärlek eller familj utsattes för hot. Men han fick aldrig raseriutbrott. Visst han tog till våld, men vem hade inte gjort det när vita sydstatare anföll oskyldiga försvarslösa indianer?

Med Dansar med vargar (1990) var han dessutom banbrytande på sätt vis. Filmen tog parti för indianerna och gjorde slut på gängse bilden av Den gode vite mannen och den ondeskulle indianen. Och sen var det lite coolt att självaste Neil Young lånade ut buffalos till filminspelningen.  

Hans gentlemannamässiga stil lockade kvinnorna.  Och kanske inte så konstigt när konkurrensen var sval. Tuffe Stallone började larva sig i komedier. Richard Gere köpte till sig kärlek. Michael Douglas ville mest ligga med Sharon Stone. Tom Cruise skrek åt Jack Nicholson om sanningen. Harrison Ford var misstänkt för mord. Och Mel Gibson klippte sig inte, körde tofs och snart slutade det med kilt.

 Men belackarna lät sig inte vänta. Kevin Costner var "Hollywoods kelgris". Han var "tråkig och torr och saknade karisma".

Det biter dock inte på publiken. Och med Bodyguard (1992) gör han även något "annorlunda", han har en kärleksrelation med svart kvinna , Whitney Houston. Det är konstigt, att behöva skriva detta, men filmer med vita och färgade kärlekspar skildrade är inte allt för vanliga i Hollywood.

Men efter flera blockbusters och erhållna oscarsstatyetter händer något. Vinden vänder. Kevin Costner spelar in med dåtidens mått och mätt, 1995, världens dyraste produktion, Waterworld.

Resultatet blir ett 3 timmars sömnpiller som mest påminner om en blekare Mad Max film.

Frågan är, vad gör framgångarna med honom? Förlorar han sitt goda omdöme , sina ideal och sina ambitioner? Förlorar han sin självkritik och distans? Och får han storvanesinne? 

Efter Waterworld börjar hans stjärna lysa svagare.  Han kommer in i ett kreativt mörker. Det är inte längre filmer för någon annan än honom själv. Stora format och ljumma romantiska komedier. Den ofrivillige golfaren (1991) framstå ju som ett litet mirakel i jämförelse med Tin Cup (1997). I huvudtaget ringer en varningsklocka hos mig när golf ska stå i centrum i en film. Men varför hör inte Kevin samma klocka som jag?

Och sedan fortsätter det. 2000-talet är på ingång. Russel Crowe har ersatt Costner som den nye matinéhjälten (Gladitator). Han har också en tystlåten stil, men betydligt mer bredaxlad och små små spår av australienska arvet hörs i rösten. Costner får ur sig, en klart hygglig kärlekskomedi, For love of the game. Men kommer direkt på video/DVD i Sverige. Ett fåtal har nog sett den , kan tänkas. Men det här är bara högst tillfälligt. Och en synvilla.

Han är Pojken med guldbyxorna men som nu har fått hål i brallorna. Eller som om byxorna är för små för honom. För skräp-filmerna fortsätter och fortsätter. Minnet av Costners fina facit mellan åren 1985-1993 började förtvina. Folk skrattar åt honom. Hånar honom. Belackarna från 80-talet tycks nu ha fått helt rätt. Och jag får själv allt svårare att försvara honom.

 I fjol fick jag också se sanningen i vitögat. Jag ser honom spela i Stockholm med sitt countryband. Det är för jävligt. Det är uselt. Det är en spelning som jag inte önskar någon annan få uppleva. Där sitter jag och min kamrat och ser honom spela en slags sämre variant av Springsteen rock. Musiken är dock inte största problemet. Svårare blir det att acceptera inramningen i form av alla ”religiösa” kvinnor, unga som äldre som vinkar till honom och slänger kyssar mot honom. Han verkar trivas. Han tackar alla dessa män som gett sin tillåtelse till sin kvinna att gå och se honom ikväll. Han vinkar upp mot vår rad. Jag vinkar inte tillbaka. Han pratar om hur han valde skådespelaryrket trots sina föräldrars motvilja. Han valde film, för det var vad hans hjärta sade till honom att göra. Ok, mer filmsnack nu, tänker jag. Förgäves.

Nej. Nej. Nej.

Han väljer att hylla soldaterna i Irak. Och han ska berätta sönder varje låt om vad den handlar om hur den kom till. Han ska prata om hur många här i kväll kan relatera till när ett förhållande inte längre fungerar. ”Ni sitter i bilen hem ifrån en fest. Och ni är så tysta så tysta i bilen. Kärleken går utför. Och vad gör man? När man inte längre kan tala med sin partner?”

Gitarrerna och fiolen går på. Och han börjar sjunga svagt om den där festen och paret i bilen. Och jag vill bara hem.

Min bild av den mer återhållsamme Costner börjar rasera. Jag befinner mig i ett slags Ladies night den här kvällen i Filadelfia kyrkan. Det är väl ett under att mannen inte börjar klä av sig eller dra sexanspelande skämt. Klyftan mellan min bild av Costners persona och den jag nu upplever blir oändligt stor. Han är smörig, stolt, amerikansk patriot med taskig smak. Och dålig självinsikt. Bara för att han har kul med sitt band betyder ju inte att andra kommer ha roligt. Om man nu inte är kvinna, och attraherad av Kevin. Jag ser honom med mina pojkmatinés ögon. Det är som om ett litet barn bevittnar sin far full för första gången. Det är inget man vill se. Det är inget man skall se. Det ska man bara besparas ifrån.

Jag är besviken, förbannad och känner mig lurad och bestulen av mina minnen. Det är som om att han låter sig gå ner sig, och vila i fördomarna som alla har haft om honom genom åren. Sexsymbol. Varken mer eller mindre. 

Vad är hans värdighet? Varför sälja sig så billigt?

Men vad hade jag väntat mig? Några månader tidigare konserten ser jag honom i en bröllopstidning. Han står där i nyslingat hår, klädd i  grå bröllopskostym ihop med en betydligt yngre blond kvinna, 30 +. Okej, han är gammal nu, tänker jag bara. Det är lågt att ställa upp i den här typen av ”hemma hos reportage”.  Men jag släpper det och tänker inte mer på det.

I videobutiken hittar jag ännu en b-film med honom. Och jag ser hans mindre kända filmer – med snabbspolning. Hur kunde han tycka det här var bra?  Tretton dagar (han vill göra JFK igen) Mr Brooks, och den där filmen där han ska råna banker i Las vegas – i Elviskostym, fy fan, och den där filmen där han påstår förfört Jennifer Anistons morsa och ha något med filmen Mandomsprovet att göra. Jag städar hellre, ja kanske till och med diskar eller löser Suduko.

Hur kunde han så snabbt förminska sig genom allt elände? Hur kunde han bli så fel?

Blev han för stor för sitt eget bästa?

Var hans succéfilmer på 80 och tidigt 90-tal bara tur och flyt? Och sedan kom tiden i fatt honom.

Min relation till Kevin Costner är tudelad i dag. Jag skulle bli väldigt glad att se honom igen. I gammal god form och i rätta filmer. Ryktena om en biroll i en Tarantino film gjorde mig hoppfull, men snabbt besviken. Han hoppade tydligen av filminspelningen.

Costner har gjort för mycket dåligt, vilket kommer påverkar hans eftermäle. Idag är han i mångas ögon en b-skådis. En kille med dålig smak och endast en angelägenhet för kvinnor. Ungefär som Martin Stenmark.

Jag gillar fortfarande den Kevin Costner vi såg mellan 1985-1993. Hederlig hjälte i underhållande filmer. Han fixade vackra kvinnor ; Mary stuart mastrantonio, Madeline Stowe, Whitney Houston, Sean Young, Mary McDowell m.m. Och han spöade bad guys ; Alan rickman, Gene hackman, Robert de niro, Anthony Quinn m fl. Kevin Costner var som skicklig en tennisspelare. Han behärskade grundslagen. Spelets regler. Tröttade inte ut sig i onödan, spelade listig och valde sina dueller med omsorg. Alltid gentlemannamässigt. Och tufft när det behövdes; ta bara scenen i Bodyguard då han ger en av Rachels (Whitney Houstons) dryga pr-folk en omgång i något kök. Jävlas du med mig, så får du på pälsen.

Men att säga att man gillar Kevin Costner är ungefär som att gå på debaser och säga att man köpt Tomas Ledins sista. Du bemöts med förakt, en och annan fnysning och människor som ser ut som levande frågetecken. Och det är nog egentligen bara ett tecken på sunt förnuft…

Tidigare har jag inte tänkt på det viset. Kevin Costner är numera det sista jag vill tala om. Jag är innerst inne ledsen för att skådespelaren fuckade sin karriär.

På 2000-talet har han bara gjort två filmer som är nämnvärda: Open range och The guardian. Resten är bara plågor för ögat, intellektet, känslorna och själen.

TA

I filmen I Rosens namn (1986), baserad på  Umberto Eccos bok, begås det flera bestialiska mord. Miljön och platsen är så ovanligt som i ett medeltida kloster i norra Italien.  

Vi ser en slags Sherlock Holmes i form av den franciskanska munken William av Baskersville (Sean Connery). Även han har en Watson vid sin sida, den unge novisen Adso (Christian Slater i en tidig roll). På ålderns höst minns han tillbaka till händelserna som förändrade hans liv....

Enligt uppgifter på www.imdb.com floppade filmen kraftigt i USA. Desto bättre gick det i Europa.  Sean Connery var inte självklart val i huvudrollen. Regissören Jean Jaques Annud tvekade långt inne i det sista. Han ville ha Robert De Niro , han ville ha jack Nicholson, han ville ha Paul Newman. Men det fick han inte.

Det blev till slut agent 007. Connery hade inget strålande 80-tal. Han hade mest floppar på sitt cv. Remaken på Åskbollen, Never say never again (1983) illustrerade hur svårt han var fången i Bond-kostymen, och hur vanskligt han hade att frigöra sig från den och "växa upp".

Så här i backspegeln kom nog vändningen för skottens karriär, med I rosens namn. Han blev med rollen BAFTA-nominerad och var bara en film ifrån en Oscarsstatyett ( vann för bästa manliga biroll för insatsen i Brian  De Palmas De omutbara).

Om Connerys skådespelarkarriär var i gungning, så var det här inledningen för en framgångsrik, kultförklarad om än kort karriär för Christian Slater. Han var 15 år när filmen spelades in.

Regissören Annud, själv medeltidsfan och älskare av Umberto Eccos bok, ville skapa en sådan genuin miljö som möjligt. Han ville därför inte ha särskilt vackra människor i filmen.
- På medeltiden fanns det knappast gott om tandläkare, som han säger i en intervju för amerikansk tv , året 1986. http://www.youtube.com/watch?v=jTnRR9lhKfY Och människor med taskiga tänder ser vi ganska gott om filmen. Ja, i huvudtaget fula , eländiga människor med dålig hälsa.

Medeltiden var väl hård, var kanske förenklat, en brytnings tid mellan barbari och en process närmare civilisation och demokratisering. Inte minst med tanke på kätteristraffen , förföljelserna mot individer som inte hade samma åsikt om religionen och utmanade kyrkan. Gjorde man det, då brändes man på bål.   

Världen har blivit en bättre plats för många människor i flera avseenden. Men på sina håll råder det undantag och avarter. Länder där kvinnor straffas för att de är kvinnor, länder där en åsikt endast gäller. Motsatt eller annat tänkande kan innebära döden. I rosens namn påminner mig mest om det. TA