Mannen av Ztål

Jag älskade verkligen Zack Snyders tolkning av serieklassikern Watchmen (2009) för hans sätt att ta sig an ett verk som ansågs vara omöjligt att föra över till vita duken. Även om filmen inte är ett mästerverk så älskar jag mycket med den, ambitionsnivån är imponerande, det episka och majestätiska finns där och den känns både mainstream och independent på ett sätt som tillfredsställde både fans av seriealbumet och fans av superhjälte-och- action-filmer.
Vilket inte är en helt lätt uppgift att klara av!

Snyder har tidigare gjort den utmärkta re-maken på George R Romero's zombie-klassiker Dawn of the dead (2004) och slog några år senare igenom med visuella blodbadet 300 (2006). Sucker punch (2011) blev något av ett bakslag för Snyder, men nu är han tillbaka i gamet med sin tolkning av den kanske mest klassiska av alla superhjältar - Superman, eller Stålmannen som han hette på min tid!

Och därav Z:at i rubriken, för den här filmen är verkligen en produkt av Zack Snyder, det är inte bara en annorlunda tolkning av legenden, den är berättad på ett sätt som nog bara Snyder, med hjälp av producenten Christopher Nolan (Batman-trilogin), kunnat göra den.

Kal-El, som ju Stålis egentligen är döpt till, säger att S:et på bröstet står för Hopp på hans hemplanet, men på vår planet vet ju alla vad det står för. Men det kan också uttalas som ett Z då Zack Snyder sätter en tydlig prägel på berättelsen, inte bara hur den berättas utan lika mycket hur den ser ut rent visuellt. Och temperament-mässigt. För då dom tidigare Superman-filmerna, i varje fall dom med Christopher Reeve från slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet, var väldigt humoristiska så saknas det nästan helt och hållet i 2013 års version.

Amy Adams som Lois Lane. Liiite tuffare än tidigare versioner...

Här är det mörkt, tungt, pretentiöst och mycket allvarligt. Både visuellt, tematiskt och musikaliskt.
Och även om jag hade hoppats på ännu mer episkt och majestätiskt utförande så gillar jag när det väger över mot det dramatiska och ödesmättade. Mycket hellre det än att det blir för mycket humor.
Därför har jag respekt för en regissör som Snyder, en filmskapare som vågar spänna bågen så hårt att den nästan går sönder, och om den gör det så blir det i varje fall ett ambitiöst misslyckande.

Henry Cavill är helt okey som Superman och han flankeras av stora namn både från idag och igår, som Russel Crowe, Michael Shannon, Kevin Costner och Diane Lane. Och Amy Adams som Lois Lane. Adams är en bra skådis, inget snack om annat, men nja, hon är inte min bild av Lois Lane. Det kommer nog alltid vara Margot Kidder från Superman (1978).

Michael Shannon som General Zod

Snyder berättar storyn om Stålis från början...fast ändå inte... vi kastas mellan dåtid och nutid ganska mycket, men det funkar och en av filmens styrkor är att fokus ligger mer på den utsatthet som det innebär att vara en "alien" än just att han är en superhjälte som ska frälsa världen.

S som i Superman men också S som i en spektakulär action-film med engagerande handling, otroligt snyggt foto, dramatisk, passande musik och en sådär lagom pretentiös, domedags-feeling över det hela.

Stålis jord-föräldrar i skepnad av Kevin Costner och Diane Lane.

Finalen går verkligen inte av för hackor, även om jag satt och funderade över vilken otrolig förödelse slagskämparna lämnade efter sig (Ett ålderstecken kanske?).

Men... Man of Steel är mycket sevärd, oavsett om man gillar Superman eller inte. Och snäppet bättre än den i och för sig underskattade Superman returns från 2006 i regi av Bryan Singer, och kommer säkert yngla av sig åtminstone en uppföljare! Och den ser jag fram emot!

GS.















GS.

All good things

David (Ryan Gosling) tillhör en av de mest inflytelserika företagsfamiljerna i amerikanskt
näringsliv på 70-talet. Han träffar Katie (Kirsten Dunst). De blir ett par och flyttar ut till landet. De startar en ekologisk butik. Detta till Davids far (Frank Langella) stora besvikelse. Han har svårt att
acceptera att en av hans söner inte går i hans fotspår och förvaltar arvet.
David och Katies förhållanden förändras i takt med att Katie vill ha barn och plugga till läkare. David plågas av sitt förflutna och sin mors självmord. Han vägrar skaffa barn.

Filmen sträcker sig mellan 70-talets början till 2000-talet. Katie försvinner spårlöst, 1982, och David misstänks ligga bakom hennes försvinnande....
Andrew jarecki har regisserat filmen, han ligger bakom den omtyckta tv-serien Felicity (1998) och hyllade dokumentären Friedmans (2003). All good things är välgjord och välspelad. Det är ibland spännande och det är en smått skrämmande thriller. Obegripligt hur denna film aldrig gick upp på svenska biografer. Se den! TA

En riktig läskig film

På Krönika sidan (s.263) i  nummer 6 av filmtidningen Chaplin från 1980, läser jag följande:
"Rymdimperiet slår tillbaka är en riktig läskig film. 15-årsgränsen är en självklarhet, säger Kerstin Elmhorn, ordförande i Barnfilmrådet.
I Danmark och Norge är gränsen satt till 12 år och i England är filmen barntillåten.
- Engelsmännen är ju ett känt sadistiskt folk. Vi svenskar rider inte efter räv heller, kommenterar Kerstin Elmhorn (Sydsvenska dagbladet 1980-08-14)" . TA

Det ska egentligen inte fungera. Ewan McGregor och Nicole Kidman i en musikal? Men otippat får australiensaren Baz Luhrman till det i Moulin Rouge (2001). Det skall erkännas att musikaler är ingen favoritgenre precis. Oändliga sångnummer, stora gester, och allt ekar ut i bara tomhet. Kejsarens nya kläder. I Moulin Rouge skapar dock Luhrman ett eget universum (något liknande lyckas han med The Great Gatsby också). Kidman och McGregor sjunger utan skönsång moderna hits av bland andra Elton John (Your song) och David Bowie (Heroes). Allt är lekfullt, ibland känslosamt, skruvat, fräckt, med glimten i ögat, och färgfullt in i minsta detalj. Den nyligen avlidne filmkritikern Roger Ebert beskrev filmen träffande: "Luhrman använder sig av 1800-talets opera, 50-talets Hollywood-musikaler och musikvideons tempo".  http://www.rogerebert.com/reviews/moulin-rouge-2001

Man kan inte annat än älska hur kurtisanen Satine (Kidman) och författaren Christians (McGregor) tragiska kärleksöde blir föremål för musikalen i filmen och även Christians författarskap. Moulin rouge påminner oss ånyo att de kärleksberättelser vi finner mest mening i äro: De om omöjlig kärlek. TA

Reklamens makt

Vet inte om jag åkt så mycket tunnelbana förut som just den här sommaren. Jag vet inte hur många gånger jag stått och väntat på tåget och haft den här affischen framför mig. Normalt bryr jag mig inte om The Fast and furious-serien. Affischen har ändå något som pockar på uppmärksamhet. Möjligen är det distans. Fart och bilromantik. Endast den starke överlever. Nej, nu får jag sluta.
Vi kan dock konstatera att reklammakarna har haft flyt i arbetet. Eftersom jag som sagt normalt inte bryr mig om Fast and furious 6. TA

Jag är nyfiken - två filmer i blågult

Lukas Moodysson återvänder till svensk miljö med filmen Vi är bäst. Filmen utspelar sig i Stockholmsmiljö, 1982, och skildrar tre punkintresserade tonårsflickor. Filmen får svensk biopremiär 11 oktober. http://www.sffilm.net/

Lisa Langseths följer upp den prisade långsfilmdebuten Till det som är vackert (2009) med dramat Hotell. Även denna gång görs huvudrollen av Alicia Vikander. Hon spelar den till synes lyckade Erika som tappar fotfästet i tillvaron. Hon börjar på gruppterapi. Gruppen bestämmer sig för att finna en plats för anonymitet och återuppfinnande. De väljer att checka in på olika hotell. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=74394&type=MOVIE&iv=Story Premiär för filmen blir det 4 oktober.  http://www.imdb.com/title/tt2363178/

Coppolas Hemma-hos-stöld-turné!

The Bling ring är Sofia Coppolas femte film och är bland hennes tre bästa... och då ska man ha i åtanke att Francis Ford Coppolas dotter inte gjort en enda dålig film, inte ens en medioker film. Faktum är att jag skulle ha med två av hennes filmer på min topp-20-lista över de bästa filmer som gjorts - Lost in translation (2003) och Marie Antoinette (2006).

The Bling ring är alldeles för ny för att komma på fråga att hamna på någon topplista, men det står helt klart att redan nu kan man nog börja diskutera hur länge till dotter Coppola kommer vara i skuggan av sin far?
Ok, han har inte dåliga rullar på sin cv, även om det var väldigt länge sedan, och än så länge är det svårt att matcha filmer som Gudfadern 1 & 2 och, inte minst (enligt mig i alla fall) Apocalypse Now. Alla tre filmer som hamnar högst på de flestas topplistor, inklusive min där jag nog skulle ha Vietnam-filmen högst, kanske med konkurrens av Blade Runner.

Sofia och hennes snubbe Thomas Mars

Men om Sofia någonsin känt ett behov av att få revansch efter sin bespottade insats i farsans Gudfadern 3 så borde det begäret vara uppfyllt vid det här laget. Med råge. Den storm av negativ kritik hon fick som skådis i den filmen saknade all proportion, och det var ju tur att hon inte ruttnade på branschen helt och hållet utan att hon blev sugen på att testa att jobba bakom kameran istället.
Vilket ju blev ett lyckodrag. 

The Bling ring bygger på verkliga händelser och handlar om en grupp tjejer och en kille ( i varje fall i filmen, i verkligheten var gruppen större) som tog sig in i kändisars hem och rånade dom på smycken och kläder under en period från 2008 till 2009. Och en av dom värst drabbade var Paris Hilton, vars hem blev utsatt för inbrott runt 5-7 gånger av dessa mestadels tonåringar som var besatta av dessa kändisar och ville vara och klä sig som dom. 

Coppolas filmer handlar i stort sett alltid om yta och glamour och tristess och hon utforskar främst unga människors sökande efter en identitet, efter en mening med allting. 

Här blir det extra lyckosamt i en miljö som bara skriker yta, glitter, glamour och utseende-fixering och statusjakt. Och bland människor som försöker rättfärdiga sitt leverne med tomma new- age- plattityder. 

The Bling ring är nog Coppolas tajtaste film och det närmaste en thriller hon gjort. Ligan med kändis-besatta tonåringar kan nästan jämföras med klassiska rånar-ligor i filmer av t ex Scorsese eller som i Michael Mann´s Heat. 

För dom blir det en livsstil, efter ett tag ett normalt sätt att leva, inte minst när dom upptäcker att det är så lätt att göra inbrott. Dom kollar upp vad kändisarna befinner sig, ofta är dom bortresta eller på någon fest, och sen googlar dom var dom bor, tar sig dit på natten och knallar in. Dom behöver inte ens bryta sig in, alltid är det någon dörr som är öppen. 

Sen börjar "shoppingen". 

Coppola med Emma Watson, Paris Hilton och några till...

En annan styrka med Coppola är musiken. Hur hon använder musiken i sina filmer. Här är det modern musik som gäller, soundtracket till dom här kidsens liv. Bland den bästa och mest atmosfäriska musiken i filmen är tonsatt av Coppolas man, musikern Thomas Mars, sångare i franska synth-gruppen Phoenix. 

Som vanligt är det bra skådisar i Coppolas filmer. Emma Watson, innan denna film förstås mest känd som Hermoine i Harry Potter-filmerna, gör en imponerande insats här och även Leslie Mann, New-age-mamman till Watson och en annan av tjejerna i ligan, är obehagligt bra. Men, som sagt, det är bra över hela linjen och det är riktigt spännande och intressant att dom bästa filmerna på repertoaren just nu är "Girl Gang"-rullar, Spring breakers och The Bling ring. 

Båda är oerhört bra och starka på olika sätt. Spring breakers, i regi av Harmony Korine, är mer fysisk, pulserande och personlig medan Sofia Coppolas film är mer distanserad och nästan dokumentär i sin framtoning.

The Bling ring är verkligen en film i tiden. En träffsäker och fascinerande skildring av kändis-besatthet och hur sociala medier har förändrat och påverkat våra liv.

Göran.

HUR TONY MONTANA FICK SITT EGET UNIVERSUM

I december i år är det 30 år sedan Brian De Palmas film Scarface fick amerikansk biopremiär. I David Taylors bok The Making of Scarface (2005)  berättas historien om hur filmen kom till.

 

Allt börjar med en sömnlös natt. Året är 1980. Producenten Martin Bregman får ingen sömn. Han ser om gamla versionen av Scarface (1932) med Paul Muni.

Bregman häpnas. Ingen motsvarande film har gjorts på senare år. En sådan där film om en amerikansk gangsters uppgång och fall (s.8). Efter den natten är det bara en sak som gäller. Att producera ”gangster opera”, en påkostad gangster film av den gamla skolan (s.10).

Sidney Lumet (Serpico, En satans eftermiddag) ser länge ut att bli regissör till nyinspelningen av Scarface. Han föreslår att filmen ska utspelas i Miami och att Tony Camonte ska syssla med kokainhandel. Och Tony ska inte vara italienare i den nya filmen. Han ska vara en kubansk gangster. (91-92)

Producenten Bregman hoppas få hjälp med manus från en dåtida ung författare, vid namn, Oliver Stone. (s.96) Stone är ett vrak. En personlig tragedi. Att han har floppat med sin film The Hand (1980) är nästan av sekundär art (s.110). Hans tunga narkotikamissbruk äter upp honom. (s.111) Han är förlorad i kokain.

Chansningen med Oliver Stone visar sig gå hem. Han är redan påläst i ämnet och har värdefulla kontakter.Han gör duktig research. Han reser bland annat till Bolivia och Ecuador och besöker kokainbaroner. Där får han veta mer om hur drogernas leverans fungerar. (s.112-113)

Inspirerad av Shakespeares Richard III (s.115) omvandlar Stone 1932 års Tony Camonte till Tony Montana, en våldsam yngling från Kubas fängelser som kommer till USA via Mariel båtarna (s.116).

Regissören Sidney Lumet ogillar hans manus. Det är för mycket våld och allt är för överdrivet, tycker han. Stone blir förkrossad. Lumet föreslår att CIA ska få vara med i historien. Att CIA involverar sig i kokainhandeln för att koppla större grepp över Castros regim. Den idén faller inte i grönska. Åtminstone inte hos producenten Bregman. Stones manus, däremot, är han mera än nöjd med. (s.119)

Bregman vänder sig osäkert till regissören Brian DePalma. (s.120)  DePalma hade tidigare varit med i leken. Han och David Rabe började med manusarbetet först (s.87). De insåg att en remake krävde en uppdatering. Men hur det skulle gå till, visste dem inte (s.88). Frustrerade och besvärade lämnade de projektet. De körde fast. Kom inte längre. Och Sidney Lumet tog över (s.91)

Lumet var ett spöke för DePalma. Han hade jobbat med filmen Prince of the city (1981) men fick sparken. Vem ersatte honom då? Jo, en viss Sidney Lumet (s.72)

 

Det verkade vila en förbannelse över DePalma och Lumet. Den ena vann på att den andre försvann. Nu var det kanske dags att bryta trenden. DePalma ersatte ju Sidney Lumet. DePalma gillade verkligen Oliver Stones manus:

 - Tänk er! Kubaner! Kokain! Al Pacino! Maskinvapen! Tjejer! Wow! Det är vad jag vill se”. (s.120)

Budgeten för filmen gör DePalma orolig. Han har sett hur hans film Blow out (1981) hade överskridit budgeten och hur biopubliken vände filmen ryggen. Han hade inte råd igen med ännu en flopp.

 

Al Pacino har vid den här tidpunkten i sin karriär avancerat. I så hög grad att han nu kan bestämma vem han ville spela emot. Han vänder sig emot DePalmas val – John Travolta. Pacino och Bregman vill hellre ha Kuban-födde Steven Bauer i rollen som Tony Montanas vän och följeslagare Manolo Rivera (s.124)

Bauers bakgrund är till hans fördel. Han föddes i slutet på 50-talet i Havanna. När han var 4 år flyttade familjen till Miami. Var det någon som kände till exilkubanska närvaron i Miami så var det onekligen Steven Bauer (s.125). Han får rollen som Manolo Rivera.

 Om Steven Bauer är självklar i rollbesättningen så är det tuffare för Michelle Pfieffer. DePalma vägrar att träffa henne. Han har nyligen sett hennes film Grease  2 (1982) och är föga imponerad. I den filmen spelar hon en tjej i high schoolgänget Pink Ladies. DePalma lär ha sagt till henne att ”jag kommer aldrig kunna använda den där Rosa katastrofen” (that Pink disaster). (s.128)

Pfieffer vinner dock producenten Bregmans sympatier. Och hon lyckas göra rollen Elvira, till sin, under övertygade provinspelningar.                

                               

Scarface är tänkt bli inspelad på plats i Miami. Filmteamet vill utnyttja helt stadens speciella känsla och lokala färg. I september 1982 får de tänka om. Den kubanska befolkningen i Miami ogillar filmprojektet. De tycker att kubanerna i filmen framstår som knarklangare eller brottslingar (s.139). Flera hot riktade mot filmpersonalen gör att Bregman tvingas avbryta inspelningen. Produktionen flyttas till Los Angeles (s.141).

 

När filmen är klar får Oliver Stone se resultatet. Han är annat än nöjd. Hans kritik mot kapitalism och Den amerikanska drömmen är som bortblåst i filmen:

-          ”För många handlar filmen om bilar, palats, pengar och kokain. Det handlar den inte om. Den handlar om vad dessa saker gör med dig och hur de korrumperar dig. Detta tema finns inte med i filmen”.

 

Stone skriver ett 15 sidigt kritiskt dokument. I skriften redogör han filmens uppenbara brister och hur filmen kan förbättras. Hans manifest får inte det bästa av mottaganden. Bregman och DePalma har tankarna på annat håll. (s.171). Fighten med censuren väntar nämligen runt hörnet.  

På den här tiden i Hollywood har regissörer särskilda kontrakt med filmbolagen. I dessa kontrakt är regissören skyldig att klippa filmen i sådant skick att den undviker att bli X-rated, dvs., totalt barnförbjuden och får endast visas för vuxna. X-rated är mest förknippat med porrfilmer. Det har en negativ klang och filmer med X-stämpel visas inte på alltför många biografer. (s.175-176)

DePalma tvingas klippa filmen tre gånger.Men utan någon större effekt. Censuren godkänner inte filmen och ger den X-stämpel. Det starka våldet och det grova språket (ordet Fuck, hörs sägas, i filmen mer än 200 gånger) kan man inte bortse ifrån.

Bregman önskar få till stånd en förlikning. Mycket står på spel. Om Bregman/DePalma förlorar tvisten får filmbolaget Universal all makt. Vid förlust får Universal fria händer vid klippningsbordet (s.179)

Inget lämnas därför åt slumpen. Bregman rekryterar vittnen. Filmkritiker, poliser, barnpsykologer och filmbolagsfolk får uttala sig fördelaktigt om filmen. Allt för att stärka Bregman/DePalmas aktier.

Det ger också resultat. Det blir ingen 18 års gräns. Men vad vinner de egentligen? DePalmas första klippta version är helt duglig. Och det är också den versionen som blir filmen. (s.180) Filmen som vi alla har ser om och om igen och aldrig slutar älska. TA 

Den enda skilsmässofilmen

Det blir tydligt när man ser Robert Bentons Kramer vs Kramer (1979) att tiden sprungit iväg. I filmen har reklamarbetaren Ted Kramer (Dustin Hoffman) ett enskilt samtal med sin chef (Georger Coe) på avdelningen. Kramer förklarar sin nuvarande situation. Hans hustru Joanna(Meryl Streep) har lämnat honom ensam med sonen Billy (Justin Henry). "Kvinnors frigörelse, du vet?" och han och chefen bryter ut i skratt. Det skvallrar något om dåtidens rådande tidsanda, kanske.

Hustrun och modern Joanna Kramer ser vi inte mycket av i filmen. Jag vet inte om det är en brist och i sådant fall en endimensionell historia. Vi får i varje fall nästan bara följa Ted Kramer och hans utveckling som pappa till sonen Billy.

Eller är det kanske en medveten mystik? Vi får ju aldrig se hela bilden av Joanna.  Hela bilden får vi fantasiera om. Vad går det för tankar i hennes huvud? Vad tänker hon kring Ted Kramer? Sig själv? Livet? Billy? Vi får helt enkelt själva bilda en uppfattning av vem Joanna är.  Ungefär som Helga i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905) eller namnlösa hustrun i Ulf Lundells Den vassa eggen (1985).

Brist eller mystik eller både och kanske? Det får DU själva avgöra när du ser filmen. Trots att Joanna inte syns allt för mycket i filmen så får vi relativt god information om henne. Joanna har en okänd älskare. Hon arbetar med sportkläder. Hon har varit olycklig och strävat att bli en "hel människa" igen. Hon var tvungen att lämna familjen för att hon mådde inte bra i det där hemmet. Hon orkade inte längre. Hon kunde inte vara en bra moder för Billy längre. Han förtjänade bättre. Hon kunde inte bli den hustru som Ted så gärna ville att hon skulle vara. Hon var inte bara den typen av människa. Nu mår hon bättre. Och hon vill ha vårdnaden om Billy. Hon älskar sin son. Nu kan hon ta hand om honom igen. Jag tror tveklöst på henne och jag känner starkt sympati för henne.

Det ska väl tilläggas att Robert Bentons filmatisering på Avery Cormans roman har prioriterat att  fokusera på Ted Kramers utveckling. Han genomgår en inre resa. Mognar som person. Han går från karriärmänniska till hängiven förälder och insiktsfull ex-make. Han lämnas ju ensam med sonen. Varför lämnar hon mig? Frågan hanteras först med skratt med chefen på kontoret. Nivån stiger och på ett djupare plan kommer frågan, Vad gjorde jag för fel? Varför lämnade mamma sin son? Hur gör jag med Billy? Hur uppfostrar jag ett barn?
och till slut kommer Ted Kramer fram till det viktiga. Han vill ha vårdnaden om sin son. Han rustar sig för strid med frågan: Varför skulle pappan vara sämre lämpad än modern att ta hand om barnet?
Striden är inte mot hustrun, även om det ser så ut. Den är riktad mot det juridiska systemet.


Franska nya vågen-regissören Francis Truffaut var först påtänkt att regissera filmen. Filmens manusförfattare Robert Benton gav sig inte. Han vill så gärna regissera filmen. Så blev det också. Med sin regidebut vann han sensationellt Oscar för Bästa regi, Bästa film och Bästa manus. Hoffman och Streep vann också för Bästa manliga huvudroll respektive Bästa kvinnliga biroll. http://www.tcm.com/this-month/article/18946%7C0/Kramer-vs-Kramer.html

Kramer vs kramer är den enda film som jag har sett som skildrar en smärtsam skilsmässa. Det har säkert gjorts flera filmer i genren. Men någonstans behöver jag inte se fler än denna. Det är för mig den enda skilsmässofilmen. Och kanske på gott och ont. Men mest på gott tror jag. Jag  ser två fina skådespelare i Dustin Hoffman och Meryl Streep. Då var de på toppen av karriären. Idag är de mest gamla. Idag har jag hört att han hänger med skumma typer på trav och galopp banor. Hon reser en del till medelhavet och sjunger glatt med i ABBA-låtar. Allt har sin tid.

Kul och se också JoBeth Williams i Kramer vs Kramer. Här är hon i en betydligt fredligare miljö än i Poltergeist (1982). Hon har en liten roll som Ted Kramers arbetskamrat och kortvariga  romans, Phyllis Bernard.

Jag äter alltid fattiga riddare efter jag sett filmen Kramer vs kramer. Och är evigt tacksam att jag klarat mig från skilda föräldrar. TA

Tjejen som var bäst!

Ser om klassikern Tjejen som visste för mycket (Foul play) från 1978 och inser att den inte har åldrats alltför väl. Ändock har den sin charm och visst fattar man varför den blev en sån gigantisk succé på bio. Inte minst i Sverige.

Mixen av komedi, spänning & action var väl inte något nytt egentligen, Hitchcock hade ju använt sig av den formulan framgångsrikt tidigare och filmen är klart inspirerad av den gamle häxdoktorn.

Men tänk att det är 35 år sen. Det var annorlunda då. 70-talet var en gyllene era för amerikansk film men mest gällde drama och realistisk action. 

Tjejen som visste för mycket blev ett fenomen (och inte minst "Tjejen som...") och kändes som något nytt, en föraning om vad som komma skulle när 80-talet knackade på dörren.

Men det som gjorde det då och som gör att den går att se idag är främst en sak. Eller snarare en person.

Goldie Hawn.

Här är hon i sitt esse.
Här är hon perfekt.
Kan inte få nog av henne i denna film.
Utstrålningen.  Ögonen. Herregud ögonen. Leendet. Skådespeleriet. Allt.
Goldie Hawn anno 1978 är och förblir en evig favorit. 

Glöm dagens Goldie.
Tjejen som visste för mycket strålade som av guld.
Golden Goldie.

Göran.

En tredje gång för filmparet nr 1

Den 20:e september tar du ledigt från jobbet.
Och om du inte får ledigt, sjukskriv dig!

Den 20:e september återser vi nämligen Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) från Bara en natt (1995) och en Bara en dag (2004)- filmerna. 

I "trean", Before midnight, är det nio år sedan de sågs i Paris. Nu är de gifta och har barn. De lever i vackra Grekland. 

Det ska bli intressant att se om en tredje film fungerar. Mycket talar för det. De tidigare filmerna har ju inte grundat sig helt som typiska romantiska drama/komedier ; kärlekspar med förhinder.

Regissören Richard Linklater (som även regisserar en tredje gång) har ju byggt filmerna på kemin mellan paret och deras samtal med varandra. Och de har ju diskuterat allt mellan himmel och jord. Med humor, värme, sarkasm etc. och fått oss i publiken att känna oss inkluderade.

Filmen har fått fin kritik, bland annat av brittiska Telegraph Tim Robey. http://www.telegraph.co.uk/culture/film/filmreviews/10131307/Before-Midnight-review.html
 Han ger den 5 stjärnor av 5 möjliga och skriver: "Filmhistoriens mest hållbara par har fått vår generation att undra film efter film hur de ska överleva. Nu i tredje filmen, undrar de själva , hur de skall överleva".

Filmtidningen Emipres Guy Lodge har en poäng:
http://www.empireonline.com/reviews/reviewcomplete.asp?FID=138165.
 Han skriver: "Film behöver mystik. Att vi inte få veta allt. Att film får oss att fundera kring Tänk om det blev så eller Vad hände med karaktärerna.
I Before midnight får vi svaren. Mystiken dör."
 Men Empires Guy Lodge är ändå fylld med beröm; han är överförtjust i dialogen och avslutar: "Vi får den mest tänkbara, formidabla uppföljaren till en unik bioduksromans - som vi kunde önska oss" TA

Tony Soprano död

Vi på allvarligt talat film beklagar djupt James Gandolfinis bortgång. Endast 51 år gammal dör han av en hjärtattack i maffians hemland Italien.
Sopranos röstades nyligen fram som den mest välskrivna tv-serien någonsin av organisationen writers guild of america.

RIP,  James!

Vid skrivande stund noterar vi 5 dagar kvar. Det är 5 dagar kvar tills årets Bergman vecka (25/6) inleds. Lagom till dess kan vi fira midsommar med två Bergman filmer.

Det regnar på vår kärlek (1946) heter hans andra långfilm. Maggie (Barbro Kollberg) och David (Birger Malmsten) ses av en händelse. De blir förälskade. De är båda människor med taskiga förutsättningar. Han är nyligen utsläppt från fängelset. Hon är vilsen med jobb och privatliv. Ungdomarna flyttar ihop i en kolonistuga. De försöker leva ett ordnat liv.
Men deras medmänniskor är inte lika förstående...
Det är en utmärkt film med stundtals briljant dialog och skådespeleri. Tydligen var Bergman djupt besviken över resultatet. Det sägs att han ville inte göra mer film efter inspelningen. Tur att han ändrade sig. Men vad var han egentligen missnöjd med? En (vacker eller regnig) dag kommer någon yngre förmåga göra en nyinspelning av den här filmen.

  I En kvinnodröm (1955) beger sig två kvinnor till Göteborg för fotojobb. Fotoredaktören (Eva Dahlbeck) åter sin erotiska dröm , Henrik. Fotomodellen Doris (Harriet Andersson) träffar en äldre man (Gunnar Björnstrand). Han är rik och villig att ge henne allt som pekar på. Men hon vill inte ha honom. Diamanterna och lyxen lockar henne dock. Men allt ändras när mannens dotter dyker oväntat upp... TA