Utanför sitt hem skjuter skinnskallen Derek Vinyard (Edward Norton) ihjäl flera svarta män. Han hamnar i fängelse. Under fängelsestraffet förändras han. Hans rasistiska åsikter, hatet och vreden han bär inom sig börjar han konfrontera.
Har du någonsin gjort något som fått dig och må bättre? frågar hans lärare Sweeney (Avery Brooks) honom.....
Samtidigt som Derek låter sitt hår växa igen, går hans lillebror (Edward Furlong) åt motsatt håll. Han rakar av sig håret, tyr sig till nazistfesterna och för honom är det inte konstigt och läsa Mein Kampf....
American History X (1998) i regi av Tony Kaye är en oerhört gripande och drabbande filmupplevelse. Jag gråter flera gånger när jag nu ser om filmen. Gråter ofta när jag ser pojkarnas moder (Beverly D Angelo från Ett päron till farsa-filmerna, jättebra!) krossas av den krassa och förskräckliga verkligheten. Det gjort ont i mig när jag ser hur familjen splittras och hur Hatet förpestar hemmet. Det blir som ett gift, en sjukdom som tar över och som läraren Sweeney påtalar för Derek: "hans raseri tar över hans hjärna".....
Det är en brutal, skoningslös och rå skildring över en sargad familj i Los Angeles, Venice beach, och deras historia utspelar sig i skölj-vattnen av Rodney King händelserna. Händelsen diskuteras också häftigt vid middagsbordet hemma hos familjen Vinyard, och där det slutar i bråk och handgemäng.
Moderns nye kärlek (Elliout Gould) är en judisk lärare som jobbar på barnens skola. Han lämnar en bekymrad blick och hotas av äldste sonen Derek som är snabb och slita av sig sin skjorta för påskina sin hakkors tatuering.....
Lysande skådespelarinsatser från alla inblandade, och visst ligger det något i och säga att Edward Norton är sin generations svar på Robert De Niro eller Marlon Brando. Man tror först att han bara är en vänlig själ, med charmigt leende, alldaglig , men blixtsnabbt slår han om till en högst obehaglig farlig varelse där våldet inte låter sig vänta , särskilt länge. Norton känns lika självklar som ikonerna han jämförs med , han spelar verkligen inte sina karaktärer, han är uppäten av dem. Method acting 2.0,....
I den här filmen ser vi han gestalta sin karaktär i flera olika partier, faser i livet: den förtvivlade, osäkra tonåringen som först influeras av en inspirerande lärare (Sweeney). Med kepsen bak och fram och ett blygsamt leende ser vi den otrygge tonåringen som letar efter tröst, vägledning, bekräftelse och förebilder. Hans Tom Clancy läsande pappa vill inte att han läser "nigger books"....
Vi ser hur Nortons vuxne Derek utmanar svarta killar vid basketplanen. Vita mot svarta. Laget som vinner matchen får vara kvar på planen, förlorarna tvingas lämna - för alltid. Norton visar precis som De Niro med en blick, en gest, en grimas, och det blir verkligen - LESS IS MORE. Och vi kan lugnt konstatera, den där killen "leker man inte med"....
Men Norton lyckas också förmedla sympatiska sidor och särskilt omvändelsen väl, där han då tar avstånd från våldet, hatet och rasismen och vill bygga upp familjen igen. Han är kärleksfull - i synnerhet mot sin lillebror och visar stor ömhet mot sin sjuka mor....
Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga scener där Norton bländar med sitt skådespel. Men det får räcka så här. För mig förblir det en en smula gåtfullt att American History X inte lyfts fram mer i filmlexikon eller i huvudtaget i diskussioner kring populärkultur. Det är en milstolpe, när det kommer till 90-tals film, fullständigt exploderande film , total angelägen, dessvärre än idag. Det var dock glädjande att skolor (åtminstone för 10 år sedan) använde filmen i samhällsundervisningen.....Det bör den göra idag, imorgon och i alla andra dagar.....
TA
