Sjökaptenen Sparrow navigerar sig in i filmhistorien

Det är vanskligt och se om filmer.
Blir verkligen varse om det när jag ser om Pirates of carribbean (2003). Efter en timme är jag fullständigt mätt och less på skelett som får liv, ytterligare några svärdscener och ännu ett massivt , storslaget foto som fångar SKEPPET....SKEPPET FROM HELL, liksom. Vem bryr sig?

När jag såg filmen på bio , 2003 , för första gången , var jag ganska exalterad. Medryckande hyllning till barndomens matinéhjältar och äldre piratfilmer. Ovanligt lyckad mix av actionäventyr och familjeunderhållning.

Vad är det då om har ändrats så där mer än 10 år senare?
Kanske inte så mycket. Det är väl jag själv som mest måste "åter-födas", som måste "hitta barnsligheten" och tillbaka till "det lekfulla".

Filmtidningen Empire gjorde nyligen en topp 1000 lista över filmhistoriens bästa filmkaraktärer , Jack Sparrow (Johnny Depp) hamnade på 8:e plats på listan.

http://www.empireonline.com/100-greatest-movie-characters/default.asp?c=8

Och jag kan väl tycka att det är orimligt med den höga placeringen. Men det är rimligt att han är med på en sådan lista, helt klart. Denna smått skröpliga sjökapten, influerad av Keith Richards utseende gör avtryck, på liknande sätt som en Han Solo eller det första mötet med säg en Jake Gittes. Det finns något komiskt över hans mörka gestalt och han är nästan lika mycket hjälte som clown. På samma vis  har vi inte riktigt sett den typen av karaktär som Sparrow på film tidigare. Det gör honom rätt unikt.
TA

This is the end....

Intressant läsning i Svd (2015-07-13 "Tony har fått ro för ett ögonblick" , artikel skriven av Elias Björkman) om hur tv-serien Sopranos slutade egentligen.

http://www.svd.se/tony-sopranos-sista-lyckliga-ogonblick

Det finns ju några få sådana tv-ögonblick, som verkligen blev något annat än vad man tänkte sig. Twin Peaks hade också en avslutning som för många blev ett anti-klimax eller tja, ett enda frågetecken.... Vad hände egentligen? Vad var det man hade sett? Man blev ju inte klok på detta...
Så var det lite med Sopranos....
En hel vecka hade jag "laddat" inför "finalen", och så blev det som det blev. Familjen Sopranos samlas på en restaurang och Tony slänger in några mynt i lokalens jukebox och det spelas Journeys gamla hit Don´t stop belivin´och ganska snart svartnar det helt, och vi ser bara mörker i tv-rutan.
Vad var det om?

Elias Björkman gillar slutet på serien, han beskriver hela avsnittet (Made in America) i sin helhet. Seriens upphovsman, David Chase, har enligt Björkman under många år hävdat att det spelar ingen roll om Tony dör eller inte. Men som ni förstår så har det sedan juni 2007 (då avsnittet sändes i USA) spekulerats vilt om huruvida vi inte fick bevittna maffia-bossens död i "finalavsnittet".
New Yorkers Jonah Weiner tänker annorlunda.
Han ser istället hur avsnittet visar hur publiken har dött. Det vi ser är hur David Chase sammanför "vårt" perspektiv med Tonys. Chase har ledsnat på hur publiken under alla år sett Tony som deras alter ego och vill ha "rättvisa" genom och "döda honom".
Björkman väljer inte och ta sida.
Han noterar att slutet på en mästerlig serie visar en sak - Tony Soprano finner ro , om så i några minuter , samlad med sin familj på restaurang.
TA

Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder (2014) är bland de, viktigaste filmer som gjorts i det här landet på många , många år. Det är historien om Sebastian (Saga Becker) som möter Andreas i den skakiga Stockholmsnatten. Sebastian tar stora risker för och finna närhet. En kväll är han nära och råka illa ut, då inträder Andreas (Iggy Malmborg, mycket bra!) i hans liv och räddar honom....
De inleder ett passionerat förhållande , men Kärleken har ett pris...

I ett heterosexuellt normativt samhälle är det svårt för minoriteter och göra sig hörda och ens bli accepterade. Och det är även komplicerat för dem själva, att "komma ut" , även inför sig själva....
I filmen ser vi hur Sebastian (som är transperson) jobbar på lager. Han röker och går ensam med en pirra. Aldrig att någon pratar med honom eller är med honom. Ensam morgon till kväll..
Andreas gillar och festa. Han har "rock-attityd" och gillar nog lika mycket punk musik som cigaretter och öl. Han bryter upp med Sebastian och slår honom ifrån sig och säger "jag är inte bög, om du tror det!".... och så slänger han igen dörren hastigt och lämnar lägenheten...
Han hör nog aldrig Sebastian säga : "det är inte jag heller"...
Sebastian drömmer och vara någon annan. Han ser sig i spegeln och sminkar sig och kallar sig för "Ellie"....

Det är vackert, det är vågat, och det är en film som får mig och medvetandegöra mina egna fördomar , vilket gör filmen en smula skrämmande och omskakande för undertecknad. Fascinerad över Stockholmsskildringen som känns levande, vital, själfull, både träffande och främmande. Det är ungdomen jag ser och som Bergsmark har fångat; de hånglar, springer in på Seven Eleven och snor 3,5:or och springer som det vore för livet när en expedit försöker hindra dem. I Stockholmsnatten finns bara ungdom, det måste bara få finnas och kan bara finnas - ungdomens nycker....

Filmen bygger på Eli Levéns roman Du är rötterna och håller jorden på plats.
TA

Mama-regissören gör Stephen Kings Det!

Andrés Muschietti, regissören till den utmärkta skräckisen Mama (2013), har utnämnts till ny regissör för nyinspelningen av mini-serien Det (It) som kom 1991, baserad på Stephen Kings tegelsten till roman från 1986.

Tim Curry som clownen Pennywise i 1991-års miniserie.

Projektet har haft en vinglig väg, men verkar nu bli av, tillslut och även om fansen säkert blev besvikna när True detective-regissören Cary Fukanaga hoppade av, så ser det ändå ganska hoppfullt ut med Muschietti, som först gjorde en kortfilm vid namn Mama (2008) och sen, efter att Guillermo del Toro blivit imponerad av den, kunde flyta ut den till långfilm, producerad av del Toro.

Klart är det också att Will Poulter, som kunnat ses i We're till Millers och Maze runner, ska reprisera Tim Currys roll som clownen Pennywise.

Ska Will Poulter kunna sätta skräck i oss som Pennywise?

Troligen blir det någon gång under senare delen av 2016 som vi kan förvänta oss att Det blir klar. Om det sen blir en mini-serie igen eller en långfilm verkar inte helt klart. De senaste uppgifterna talar om två långfilmer.

GS.

Sommarbio i rålis!

Årets upplaga av Stockholms Filmfestivals numera traditionella sommarbio-visningar i Rålambshovsparken har temat Rymden.


12/8 2001: Ett rymdäventyr
13/8 Alien
14/8 Det femte elementet
15/8 E.T.
16/8 Melancholia

SOMMARBIO RÅLIS

GS.

True detective

Efter att ha sett sex avsnitt av totalt åtta av säsong två av True detective så har jag fallit pladask. Speciellt efter att ha läst intervjun med Colin Farrell där han känner sig nöjd med serien och menar att man måste se den som en antologi och inte en direkt uppföljare till första säsongen.

De första avsnitten var väl inte helt övertygande, snuddade ibland på gränsen till parodi, men frågan är om inte det mera speglade de förväntningar man hade och att inget fanns kvar av det som man i varje fall i efterhand trodde gjorde hela första säsongen, nämligen miljön och stämningen och samspelet mellan Woody Harrelson och Matthew McConaughey. Men när nu allt är utbytt mot ny miljö och nya karaktärer och ny story så märker man att det handlar om manuset och helhetsbilden att berätta om korruption och brott på ett lite annat sätt än vad som är vanligt i dagens polis-tv-serier. 

Och när det kommer till kritan så har manusförfattaren Nic Pizzolatto lyckats igen; efter de första sex avsnitten så finns där magin, det suggestiva, det säregna, det hypnotiska skådespeleriet och framförallt finns där mysteriet. Vad är det egentligen som pågår? Vad är det som händer? Som en klassisk noir-deckare dras vi långsamt både in och ut ur ett mysterium som även vävs ihop med karaktärernas inre demoner tills man nästan inte vet vad som är vad.

Även om både Vince Vaughn och Rachel McAdams är lysande så stjäl Farrell det mesta av showen. Han är inget mindre än magnifik här, frågan är om han varit bättre.

GS.

Dyster och stark förortsuppgörelse i Sciammas film

En av fjolårets mest omtalade filmer på Stockholm filmfestival var franska Girlhood (2014). Regissören Céline Sciamma (Tomboy) har gjort en stram och stundtals dyster uppgörelse av förortslivets ungdomar och i synnerhet flickornas verklighet.
De finner glädje och hopp i vänskapen, och sällan har en dansscen på film betytt så mycket. Till Rhiannas Diamonds dansar tjejerna i deras nyköpta klänningar , fulla på billig sprit och förlorade i drömmar om en annan verklighet.

Förorten bryter ner flickorna.
Killarna i deras ålder kontrollerar dem och gör inte dem det, så är det äldre bröder som hotar med våld och bestämmer över deras liv...
Vad blir att göra , om du är tjej i förorten i Céline Sciammas film?

Girlhoods regissören Céline Sciamma
med ensemblen: Lindsay Karamoh, Assa Sylla, Karidja Touré och Mariétou Touré

Berättelsens huvudperson, Mariemes mamma är städerska. Marieme får därför ta hand om sina småsyskon , men hennes frihet begränsas av en våldsam storebror. Marieme är kär i en av hans kompisar, men får hålla tillbaka känslorna.....
En dag gör hon sällskap ett tjej-gäng som leds av ledaren Lady. De bildar sedan starka vänskapsband och för och få status och respekt , ställer man upp i så kallade arrangerade "bråk" med andra gäng.

Lady slåss mot en annan gäng-ledare , men förlorar och "förnedras", Efter nederlaget är hon ingenting. Utskrattad och hånad av killarna i samma ålder, och hennes pappa klipper av henne hela håret...
Marieme har ändrat stil, och hon har fått ett annat självförtroende efter sitt tillträde i gänget. Hon stöttar Lady. Återupprättar gängets respekt genom själv slå ner Ladys ärkerival. Men samtidigt som hon kliver upp några steg i "förortens hierarki" , faller hon nästan lika snabbt ner , när hon bryter upp med gänget och satsar på och bli lojal till närområdets stora kriminella ledare, Abou.

För och svara på frågan som jag sände ut tidigare: Vad blir att göra , om du är tjej i förorten i Céline Sciammas film? Anpassa sig, bli hård och iskall som männen. Visa inga känslor, var alltid förberedd för att någon annan ska "ta dig", attack är bästa försvar osv. Det finns en scen som blir talande: vi ser Marieme hålla om sin pojkvän. Omfamningen bryts plötsligt när hon klär av sig och pojkvännen reagerar på det han ser. Hon har gömt brösten genom en handduk som hon knutit hårt runt kroppen. Varför har du gjort så här? Vill du inte vara den du är? frågar han ilsket.....Hon har bytt det långa håret mot rasta flätor....
 Samtalet leder vidare till bröllopsplaner. Och det framkommer slutligen att allt handlar om att de ska kunna vara tillsammans och att Marieme kan bli "en anständig flicka" i andras ögon och bli hemmafru med kökssysslor och barn. Men det är inget Marieme vill....
Starkt drama , som du inte får missa!
TA

Högintressant Retro-avsnitt!

Veckans höjdpunkt var inte helt oväntat Jens von Ries program i SVT, Retro. http://www.svtplay.se/video/3074700/retro/retro-sasong-2-avsnitt-1

Första programmet för säsongen handlade om barnstjärnor/kändisar. Hur är det och bli känd innan man känner sig själv?

Ries gör allt rätt i sitt undersökande.

Söker upp Dee Wallace (spelade mamman i E.T) som fick berätta om lille Henry Thomas, som bara var 9 år när han spelade Elliot i E.T (1982). Vi fick se klipp från provspelningen när han övertygar alla att han ska ha rollen. Han storgråter, vilket sägs ha uppkommit av att han tänkt på hur det skulle vara och mista sin hund. Han fick alla inklusive Spielberg  på fall.

Justin Henry är 44 år idag och jobbar som konsult. Han fick berätta lite om hur det blev efter rollen i Kramer vs kramer (1979). Han spelade nämligen Dustin Hoffman och Meryl Streeps lille son. Henry blev som 7-åring, Oscars historiens yngsta nominerade kandidat.
Han utstrålade dock välmående och sa att han provade vad han kunde och inte kunde göra. Och sen var det klart med den saken. Han insåg att droger och kändiskapets alla farliga fällor var inget för honom.

The Two Coreys: Corey Haim och Corey Feldman

Hans motsats hittar vi istället i Corey Feldman. Han var tidigt barnstjärna efter reklam filmer och roller i  The Gonnies (1985), Gremlins (1984) och Fredag den 13:e del  (1984). Det var aldrig hans val, hans vilja och bli skådespelare. "Jag var barnarbetare" säger han i intervjun, och han fortsätter : "Det finns inga barn som själva avgör vad de ska syssla med när de 3,4, 5 år gamla". Feldman hamnade snett tidigt och mådde dåligt i många år.

Enligt motspelaren Wil Wheaton i Stand by me (1986) var Feldman "svår" och "ingen man ville umgås med". Wheaton berättar hur regissören Rob Reiner valde killarna för rollerna. Han valde pojkarna som var och en hade samma egenskaper som karaktärerna i filmen. Feldman "var arg på världen, och hatade sina föräldrar", Wheaton "var blyg och osäker", Jerry O Donell "snäll och oförfalskad" och River Phoenix , "en outsider och som ingen förstod".
De blev även vänner utanför inspelningen.

Will Wheaton berättar om vänskapen med River Phoenix. Och än idag har han svårt och tala om kompisens bortgång, 1991 , i en överdos.

I programmet möter vi även Jane Jenkins, mångårig roll-besättare som tagit fram bland andra Macualay Culkin och Fred Savage (En härlig tid). Hon berättar hur det var tänkt att Feldman skulle  ha spelat Phoenixs roll Chris Chambers i filmen.
Men hon tyckte han skulle passa bättre som Ted Duchamp. Feldman hade tydligen sagt, "Det är Robert De Niro-rollen va?". Galningen. Den komplicerade. Den olycklige.
TA

I rymden får Verhoeven sin revansch

Paul Verhoeven följde upp utskällda floppen Showgirls (1996) med ett rymd pojkmatiné äventyr i Starship Troopers (1997). Filmen bygger på Robert A Heinleins kultförklarade roman från 1950-talet. Men detta betyder inte att den inte kännetecknas av Paul Verhoevens "värld".
Det är en satir över Amerika, över försvarsmakten och Robocop (1987)-mansuförfattaren Ed Neumeier är även med här och skrivit filmens manus.

Det är ju en slags framtidsvision, där människan lever i rymdens galaxer. För och bli medborgare så måste du ta värvning i armén och bli en slags legosoldat. Historiens hjälte , orädde Johnny Rico (Casper van diem) trotsar sina föräldrar som vill se honom utbilda sig till läkare.

Han och kärleken Carmen (Denise Richards) tar värvning i stället. De går dock skilda världar, hon till flygvapnet och han till markstrid.
Deras kärlek går i tu.
Ett krig bryter ut.

En jätte insekt hotar mänskligheten. "Krypen" har tagit död på flera miljoner och Johnny Rico slås av beskedet att hans familj och hans stad, Buenos Aires har fullständigt utplånats....
Man förklarar krig mot insekterna. Attackerna får inte den effekt medborgarna önskar. Det visar sig att motståndet är mycket tuffare än vad någon kunde tro.....
Försvarsministern byts ut och den nye deklarerar en ny stategi: vi kan inte bara försöka "döda alla", vi måste förstår den och komma in i deras huvud och få klarhet, hur den tänker"....

Ska villigt erkänna att länge negligerat den här filmen. Har inte brytt mig. Har bara trott att Starship troopers var en larvig , fjantig b-film som ännu bevisar hur lite rätt Paul Verhoeven gjorde efter Basic instinct (1992), men så fel jag hade!
Starship troopers är stundtals förtjusande science fiction, det finns lite likheter med Star Wars-filmerna, men allra mest har Verhoeven lyckats gör en egen krigsfilm (tänker faktiskt ibland på Kubricks Spartacus) med inslag av både sci /fi, skräck, action och high school drama/såpa. Triangeldramat mellan Rico, Carmen och Diaz (Dinah Meyer) går direkt in i hjärtat. Och Ricos öde är intressant. Han är den lovande talangen som begår ett allvarligt misstag. Förlorar drömmarna om karriär inom det militära. Men när kriget bryter ut, får han en ny chans. Och den här gången sviker han inte "laget"....

Det är våldsamt, blodigt och bitvis brutalt. Rymdmonstren ser ut som Aliens fast är inte lika skrämmande. Det går nog och läsa in mycket i den här filmen. Vi ser ungdomarna som rivaler och vill bli "Någon" och frigöra sig från sina föräldrar. De lockas till och bli Medborgare och bli Krigare. Hjältar.
Men vet de riktigt vad de säger ja till? Vet dem vad dem har gett sig in på?

En scen visar också hur Medborgarna blir överfallna insekterna. Bland medborgarna finns en kameraman. Han fortsätter filma trots att hans omgivning faller ner död. Och han tänker bokstavligen filma  sig till döds. Verhoevens svarta humor ser vi spår av från och till i den här filmen.

Filmen har fått några uppföljare, utan Paul Verhoevens inblandning i projekten.
I biroller ser vi Clancy Brown (Skjut för och döda), Michael Ironside (tv-serien V), Neil Patrick Harris (tv-serien How I met your mother) och Gary Buseys son, Jake Busey.
TA

Förhäxad i Liz

"Det spelar ingen roll om Elisabeth Hurley är en kass aktris, så länge hon har sitt framgångsrika alter ego, Liz Hurley. Hon är ju en stjärna rakt igenom".

Med dem orden avslutar Alison Bowyers biografi, Uncovered (2003, André Deutsch) om aktrisen och modellen Liz Hurley.

Det är också en ganska rimlig avslutning med tanke vad som avhandlas om Liz Hurley på dryga 250 sidor i boken. Gång på gång poängteras nämligen Liz Hurleys (nyligen fyllda 50 !) kalkonfilmer och hennes sågade rollprestationer av filmkritiker.

En något endimensionell bild tecknas upp av henne som "smart", "bestämd", "bossig", "målmedveten" och "vill ha allt ljus på sig". Och stå i centrum är något hon lär sig göra tidigt.

Redan när Liz är 8 år och ser Mare Osmond uppträda på Top of the pops, bestämmer hon sig för och bli STJÄRNA....

Författaren Bowyer är rutinerad journalist, med en bakgrund på Storbritanniens större tabloider (The Sun och Sunday mirror) och det märks av innehållet i den här biografin.

Ett helt kapitel tillägnas avslöjandet av Hurleys dåvarande pojkvän , Hugh Grants sex-köp på Hollywood sunset strip. Det är år 1995 och alla väntar på Hugh Grants första Hollywoood-film Nio månader. Överallt i staden ser man affischer på honom och filmen.

Grant kör runt med en dyrare BMW genom red light district. Och poliserna som griper honom och den prostituerade Divine Brown, är inte sena och förstå vem dem har gripit.
"Skandalen" visar hur Liz lär sig hantera mediedrev. Och hon gör det oväntade. Med krossat hjärta håller hon sig kvar och stannar i förhållandet med Hugh Grant...
Men är det för kärlek? Eller är det för något annat?

Ett kapitel vigs åt den omtalade Versace-klänning som hon valde och ha på sig under gala-premiären för hennes dåvarande pojkvän, Hugh Grants mega-succé Fyra bröllop och en begravning (1994)....vilket kan ses som parenteser för den inte särskilt modeintresserade läsaren...
Men hennes klädsel är medvetet vald, som så många gånger och stundtals "stjäl hon showen", så även denna afton.

 Desto mer angelägen läsning blir det om Liz Hurleys olyckliga tid efter hennes och Grants 13 års förhållande har upphört. Hon dejtar en förmögen playboy och ökänd kvinnotjusare, vid namn Steve Bing (kallas för "Bing laden" av flera anledningar). Deras romans slutar enormt olycklig, grotesk och ful. Och man undrar hur mycket otur kan en människa ha i kärlek? Och då syftar jag givetvis på huvudpersonen själv, Liz Hurley....

Liz Hurley har länge velat bli mamma och få barn. Hon blir också med barn och föder en son, år 2000. Steve Bing förnekar faderskap. Ett DNA-test visar sedan att han är pappan till lille Damien.
Han erbjuder sig och betala och vara med sonen, men hon vill inte ha hans pengar....
Det är försent.
Han har skadeskjutit henne....för länge....
och för många gånger....

"Världens vackraste kvinna" - Liz Hurley - föds i Hampshire i södra England. Hennes pappa är major i armén och har irländska rötter. Mamman är musiklärarinna. Norr om Hampshire ligger förorten Basingstoke, och där växer hon upp. Hon dansar ballett tidigt i livet. Hennes hjärta väljer dock  teatern  och hon ansluter fort till den lokala amatörteatern.

Hennes stora syster Kate är hennes stora förebild. Det hon gör, vill även Liz göra. Punken kommer så småningom till Basingstoke. Det är tidigt 80-tal och Liz omfamnar klädmodet från punken, mer än väl (Se bilden!).
Det dröjer heller inte länge förrän hon flyttar till London. Hon ledsnar på "det trista förortslivet" och dras till storstadens utbud med pubar, klubbar och punk-scener. I London får hon också chans och läsa drama.
Utbildningen i London slutför hon aldrig. Hon hoppar plötsligt av kursen, på grund av problem med en lärare. Detta är ovanligt för Liz. Hon har nämligen haft läshuvud ända sedan grundskolan och alltid kommit bra överens med sina lärare.

Men allt har sin Tid.
Och Tiden förändras liksom vad den gör med oss.

I en uppskattad fars hamnar hon i ensemblen, detta resulterar i en omfattande turné i Mellanöstern med flera föreställningar i veckan. Detta leder sedan till en filmdebut i Aria (1987) med bland andra John Hurt.

Samma år sker en "milstolpe" i hennes liv. Hon möter den stora kärleken i  motspelaren Hugh Grant i filmen Rowing with the wind. Han spelar Lord byron. Han är 5 år äldre än Liz. På den här tiden har han redan gjort sig till ett smärre namn efter James Ivory filmen Maurice (1985).

Både Hugh och Liz har liknande bakgrund med föräldrar som lärare och från det militära. Liz har sedan en tid tillbaka slängt bort punk kläderna. Nu tittar hon upp mot överklassen med en viss beundran. Hugh Grant har kontakter inom överklassen och läst på Oxford. De är som "gjorda för varandra"....

Dom blir ett par och lever i Kensington i London. Liz Hurley pendlar mellan modelljobb och filmfloppar. Hon gör filmen The Skipper/Kill cruise (1990) med Patsy Kensit (som hon blir god vän med efter inspelningen) och Jürgen Prochnow (som hon avskyr och bråkar med och hon lär ha sagt om honom följande: "jag blir förvånad, hur han i huvudtaget blir erbjuden roller") på Malta.

Hon lovordas efter en roll i en omtyckt miniserie som heter Christabel (1988). Men till skillnad mot sin pojkvän avancerar hon inte. Han blir ju successivt en världskändis med filmer som Fyra bröllop och en begravning (1994) och Nothin hill (1999). Medan hon hamnar mest i b-filmer. Paret sprider stjärn och glamour glans över sig och jämförs lite med Elisabeth Taylor och Richard Burton. Likheterna grundar sig mest på deras flitiga förekomster i den brittiska skvallerpressen.
Hon flyttar till Los Angeles och har ett lång distans förhållande med Grant, som blir bofast i London.
Rykten spinner runt i pressen dock, om att hon har en affär med Tom Sizemore (Heat, True romance)

1992 får hon en liten roll i actionfilmen Passagerare 57 (med Wesley Snipes) och inför rollen som terroristkapare tränar hon med skjutvapen. Det utvecklar sig till ett fritidsintresse och hon skaffar sig till och med egna vapen och blir medlem i en skytte-förening.

Men när det ser ut som hon närmare sig ett genombrott i Drömfabriken kommer bakslagen i form av flera floppar och b-filmer. Hon spelar i okända titlar som Beyond Bedlam (1994), Mad dogs and englishmen (1995) och Dangerous ground (spelar mot Ice Cube) från 1996.

Angenämt sällskap. Dåtiden Oasis fruar,
Meg Matthews (Noels) och Patsy Kensit (Liams)
delar bänk med Hurley och Grant

Som sagt när det inte skrivs om hennes "usla skådespelarinsatser" förekommer artiklar om hennes "stormiga privatliv". Det spekuleras vilt om hur nära förhållandet mellan henne och Hugh Grant är på väg och falla sönder. Och skvallerpressen gillar och skriva om hur hon uppvaktas av flera män och hur hon gärna flirtar med andra och oblygt "visar upp sig".

 Hon får 1997 göra kanske sin mest uppskattade filmroll, i komedin Austin powers. För en gång skull får hon beröm av pressen, hon hyllas för sin komiska sida.

Efter Austin Powers får hon gör några hyggliga filmer som Edtv (1999) och framförallt en remake på 1967 års Bedazzled (Djävulen och jag). I Harald ramis film spelar hon djävulen (som även Madonna provspelade för) och hon får en del kritik för ett uttalande om valet av kläder för rollen: "jag ville se ut som en blandning av Cruella de vile och en mjuk-porr skådespelerska".

Under inspelningen sägs det att hon framstår som nervös och osäker. Hon sitter mest och röker Marlboro Lights, dricker Coca cola light och pratar i mobiltelefon vid sin trailer. I skarpt läge tappar hon bort sina repliker....Hon är antitesen till sin motspelare Brendan Fraser. Han är avslappnad, skojfrisk och utåtriktad. Filmen går hyggligt på biograferna, men Hurley är återigen igen, måltavla för kritikernas hån, elakheter och ilska.  Man menar från flera håll att hon inte bidrar med någon kemi mellan henne och Fraser. Han får bära upp filmen själv.

Inte heller hennes medverkan i Kathryn Bigelows thriller Vikten av vatten (2000) verkar gå hem.
Och därefter följer mindre lyckade och tämligen okända filmer för Liz Hurley....

Idag gör hon en del framträdanden i diverse tv-serier och såpan The Royals (2015) kommer knappast  nå Skandinavisk tv.
Alison Bowyers biografi om henne är långt ifrån ointressant, men den är begränsad (sträcker sig bara till och med 2003), en smula enkelriktad och påfallande ofta saknas Liz Hurleys egna ord och tankar. Den boken hon väljer själv och skriva, ser jag framemot och läsa. TA

I Kar Wai Wongs film In the mood for love (2000) är det 60-tal och i Hong Kong finner två grannar varann. Han är tidningsredaktör (Tony Chiu Wait Leung) och hon är sekreterare (Maggie Cheung) . De märker att deras respektive är otrogna. Och i deras ensamhet finner de tröst och en betydande vänskap utan motstycke.....
Inte kanske det mästerverk som den beskrivits som, men visst är det en stilistiskt fröjd och titta på. Och som i flera av Wongs filmer firas det triumfer i dialogen, här t ex har huvudpersonerna ett resonemang om Hur hade livet varit om de inte hade ingått i äktenskap? När man är ensam behöver man ju bara ansvar för sig själv. Men när man är två.....
 TA

Jake La Motta

Om några veckor får vi ytterligare ett boxnings-drama , den här gången heter den Southpaw (slang-ord för vänsterhänt) och den här gången ser vi Jake Gyllenhaal som en man som reser sig vid Nio.
Gyllenhaals boxare kämpar och få träffa sin dotter. Striden mot samhället och myndigheterna verkar minst lika påfrestande som matchen innanför boxningsringen.
Boxaren Billy Hope hade allt , en lovande karriär och en fin familj, men efter att tragedin slår in, mister han allt på några sekunder....
Det talas redan om att Gyllenhaal förtjänar en Oscar , medan andra menar att han kommer aldrig få en Oscar, han har ju nämligen redan gjort liknande roller som denna förut. Med andra ord, en extrem roll , en rejält avvikande karaktär, vilken han är beredd att förändra kroppen , livet för....

I filmen ser vi också Rachel McAdams, Forest Whitaker, 50 cent och Naomi Harris (Skyfall). För regin står Antoine Fuqua, kanske mest känd för filmen Training day (2001).
Källor: www.imdb.com
http://www.thewrap.com/southpaw-review-jake-gyllenhaal-rachel-mcadams-forest-whitaker/
https://youtu.be/FvkfIpFO0VU
TA