Ett gott skratt efterlyses!

I den amerikanska komedin Blockers (2018) är det dags för student-bal (så kallad prom-night). En trio föräldrar som har följt deras barn växa upp får genast hybris.
Vad händer egentligen på en student-bal? När de får notis om att deras barn tänker förlora oskulden får de svårt att bara sitta hemma och rulla tummarna....

Jag ska erkänna, jag försöker verkligen se amerikanska komedier lite då och då. Jag försöker skratta och skaffa mig humor på äldre dagar. Men det är förbannat svårt.

Det blir inte mycket lättare med en film som Blockers.
Leslie Mann är  förvisso en lysande komedienne och stjärna, men inte ens hon kan rädda Blockers från det pubertala och det överdrivna och det ovärdiga. Det blir talande när hennes motspelare ska hinka öl och samtidigt ha en slang i ändalykten. Jag kan inte hjälpa det , men det känns ointelligent, billigt och nedvärderande.

En annan kväll försöker jag se litegrann på American Pie Reunion (2012). Det är samma sak, jag kan inte skratta åt det här. Tonårssexskämt och toaletthumor. Jag känner mig gammal och jag förstår liksom inte vitsen med hel den filmserien. Var det ett försök till att göra en slags 90-talsmotsvarighet till 80-talets Porkys? Kanske det. Och skådisarna klarar jag inte av (Seann William Scott, usch!).

Byter kanal och ser lite på Grown  Ups 2 (2013) med Adam Sandler och Salma Hayek. Nej, det är likadant. Vad ska jag göra? Är jag för allvarlig? Saknar jag förmåga till skratt.... Är det här det som bjuds? Det saknar ju finess och stil. Det känns mest plumpt och dumt.

We re the Millers (2013) med Jennifer Aniston i huvudrollen känns lite som rip off på Ett päron till farsa-filmerna från 80-talet. Även här är det en hel del underlivshumor och skämt som jag bara tror egentligen går hem i staterna.  Filmen har dock dess förtjänster; Aniston och Jason Sudeikis har båda excellent tajming i flera scener. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag skrattade, men däremot kan få fram ett litet leende...
Så vad ska jag göra? Jag vill ju skratta....

Är det dags för Monty Python i Hollywood 1982) igen? Jag minns att jag skrattade med filmen Djävulen och jag (2000) men det är ju 19 år sedan....

Man brukar ju säga att ett gott skratt förlänger livet. Vad säger man i mitt fall? Ett gott skratt efterlyses....
TA 

Hajar du?

Jag ser om Spielbergs Hajen (1975) för 103:e gången. Det går inte att sluta titta. Jag ser klart hela filmen. Kan bara konstatera att jag känner likadant nu som jag gjorde för 30 år sedan. Det är fortfarande en fantastisk filmupplevelse. Det gör inte det sämre när man känner till mytologiseringen kring filmens ganska invecklade inspelning. Det gör inte det sämre med att tiden har gått och jag ser "kopiorna" komma som ALLTID bleknar i jämförelse med Spielbergs mästerverk.

Fjolårets stora sommar blockbuster var The Meg. En sorts 2.0 uppdaterad haj-film men utan något större bett. Favoriten Jason Statham ska rädda ett forskningsteam som blivit attackerade av en 20 meter stor haj. Visst förekommer det spektakulära effekter men filmen blir aldrig skrämmande eller ens spännande. Nej, den känns alldeles för inställsam för sitt och publikens bästa. The Meg har nog mer gemensamt med Sharknado-filmerna än Spielbergs klassiker Hajen.

En god vän till mig får återigen rätt. Han ifrågasatte om det ens gick att se en annan haj-film än Spielbergs Hajen. Det är "Hajfilmernas film". Det är  nog så. Men visst finns det undantag. The Shallows (2016) tyckte jag var både mycket spännande och ruggig. TA 

En fransk pärla!

MELLAN RADERNA fransk film av Olivier Assayas.
Medverkande: Juliette Binoche, Guillaume Canet, Nora Hamzawi,
Christa Theret och Vincent Macaigne.
Speltid: 1 tim 48 minuter
Betyg: SA SA SA SA SA

En författare ställs mot väggen. Han påstår själv skriva fiktion men flera av hans närmaste krets känner sig uthängda i hans böcker. Vad går gränsen för fiktion och självupplevda historier? Hans läsare ifrågasätter hans författarskap. Och bland naken hud, otrohet, mycket vindrickande, rökning, oändliga diskussioner, och framförallt graden av oenighet märker vi att vi är i Frankrike, eller snarare, vi ser en fransk film.

I Frankrike är oenighet inget konstigt. Det är snarare normaltillståndet. Det ska diskuteras, kritiseras och konfronteras till närmaste förbannelse. Till skillnad mot konsensustänkandet i Sverige är oenighet enligt franska mått och mätt; en styrka och en tillgång.

Författaren Leonard i filmen Mellan raderna  är inte bara blind för sin egen upprepning och sin hänsynslöshet. Han lever avskuret från samtiden. Han läser inga sociala medier. Han hyllar det vänsterradikala och spyr kapitalismen och materialismen. Men på restaurang tar han gärna förrätter.... Han är otrogen med sin förläggares fru. En medelålders aktris (Juliette Binoche) som är fast i något hon inte kan riktigt styra över. Hon spelar krisförhandlingsledare i en populär polisserie. Men ingen noterar det. Publikens likgiltighet färgar av sig på henne själv. För varje dag blir hon alltmer blasé. Hon köper ändå blommor hem till köket. Hon misstänker att sin man har en affär. Och det är ömsesidigt. Han misstänker också att hon prasslar med någon. Men var finns sorgen? Känslor av svek? Varför denna likgiltighet inför varandra?

Förläggaren i sin tur har givetvis en affär med en betydligt yngre kollega. De tar in på hotell och älskar. Mellan älskogen och vinbeställningar diskuterar de mycket kring E-boken och böckernas framtid. Vem kommer köpa böcker i framtiden? Vem läser böcker när vi läser mindre? Och är det inte ipadens fel? Eller fel ; ipaden är ju framtiden ,så behöves böckerna? Vad kommer bli  förlagens lycka i framtiden? Kommer vi ens behöva bokförlagen?

Mellan Raderna är intelligent, högst humanistisk och  enormt underhållande samtidsskildring där det ständigt diskuteras kring framtiden och sociala medierna och vad de gör med oss. Det var länge sedan jag såg en film som knockade mig så totalt som just denna. Otrohetsaffärer och synen på äktenskap och utomäktenskapliga relationer krockar med det gamla och traditionella. System som kanske kan jämföras med den digitala revolutionen och bokbranschens "kris". Stå kvar vid det gamla , eller kastas med i det nya och se vart det tar dig? Eller behålla och äta kakan....

I en intervju med Cineuropa https://cineuropa.org/en/interview/359445/
läser jag om filmens regissören Olivier Assayas. Han säger att hans film handlar om hur vi försöker anpassa oss till förändring. Han fortsätter: "Världen runt omkring oss är i konstant förändring , men för oss är den digitala revolutionen den främsta samhällsmotorn. Jag har inga värderingar eller särskilda åsikter kring teknologin. Det är bara  ett faktum att det händer och man kan inte döma ut eller gå emot den. Den förändrar världen och vårt sätt att kommunicera med varandra. Jag försöker anpassa mig och förstå den."
TA

Mustigt äventyrsdrama med Winslet och Elba

En läkare (Idris Elba) och en journalist (Kate Winslet) ska flyga från Denver till New York av olika anledningar. Flyget kraschar på en bergstopp i Utahs ödemarker. De överlever och är strandsatta i ett gigantiskt snölandskap. Ingen kommer till deras undsättning. Skadade och mörbultade kämpar de sig fram igenom snömassorna. Hur länge kommer de klara sig?

Filmen The Mountain between us (2017) berättar den klassiska historien om överlevnad i vildmarken och naturens storslagenhet. Det är en  välgjord och  mustig äventyrsfilm utan några större effekter. Filmen bärs bokstavligen upp av de karismatiska Winslet och Elba i huvudrollerna. Men de riktiga stora gnistorna uteblir. TA