Ibland undrar man hur duktiga skådespelare kan fullständigt välja "fel" filmer. Hur kommer det sig att rutinerade och stabila skådisar som i det här fallet Tommy Lee Jones kan göra en film som Man of the house (2005)?
Det blir nästan som man börjar tvivla på dennes omdöme och smak.

Man of the house är lika löjeväckande som intrig-beskrivningen. Lee Jones spelar en stenhård Texas ranger som skall skydda mords-vittnen , några spralliga och snygga heja-klacks-tjejer.
Det ska naturligtvis ses för vad det är , en okomplicerad komedi , men vad är det värt, när skämten inte är särskilt roliga? Och när allt är så dumt och saknar helt finess och charm.

Favoriten Kelli Garner (Lars and the real girl) syns här i en tidig roll som heja-klacks-ledaren Barb , som har ett gott öga för "träbocken" och fadersgestalten som beskyddar dem. Men inte ens hon förmår att faktiskt rädda den här filmen från och kapsejsa.

Det blir förnedrande och se Annie Archer (Patrioter, Short cuts) och scenerna hon har ihop med Tommy Lee Jones. När dem stöter ihop med varandra på snabbköpet, blir det nästan outhärdligt. Så dumt, korkat och plumpt. Helt osannolikt dåligt.

Och sedan när paret skall dejta, orkar jag inte mer. Nog för att det är en komedi av det lättsammare slaget, men hur kommer det sig att en stenhård Texas ranger mjuknar upp på några scener och får för sig och dejta och helt släppa fokus på sitt jobb för ett tag? Och det visar sig att han är socialt handikappad. Han behöver hjälp hur man han ska lämna över blommorna till Archer, Dem unga tjejerna måste säga till honom NÄR han ska öppna vinflaskan. Och det verkar även helt främmande för honom och ge komplimanger till sin dejt.
TA

Sofia Coppola gör remake på Clintan-film!

 

Idag nåddes vi av nyheten att Sofia Coppola, regissören till filmer som Lost in Translation, Marie Antoinette och The Bling Ring med mera, planerar att göra en ny version av 1971 års västern-drama The Beguiled eller som den hette på svenska Korpral McB - anmäl saknad. Clint Eastwood spelade huvudrollen i Don Siegels film (ett par år senare skulle de samarbeta igen i den betydligt mer framgångsrika Dirty Harry) som utspelades under amerikanska inbördeskriget.

Vem som ska spela Clintans roll verkar inte helt klart ännu, men rollistan kommer bestå av namn som Nicole Kidman, Kirsten Dunst och Elle Fanning. Soldaten, en nordstatare, skadas under kriget och hamnar på ett flickpensionat i sydstaterna där han tas om hand i hemlighet av kvinnorna.

Geraldine Page pysslar om Clintan.

Tydligen var det på gång att Coppola, vars senaste film var nutidsdramat The Bling Ring (2013), om man inte räknar Netflix-specialen A very Murray Christmas (2015), skulle ta sig an en live-action-version av Den lilla sjöjungfrun. Men nu ser det alltså ut som om hennes nästa projekt blir The Beguiled och då hennes första kostymfilm sedan Marie Antoinette (2006).

Vi på Allvarligt talat film längtar redan!

GS.

 

 

 

 

Videomarknaden förändrade synen på Blade Runner

Om någon vecka går Ridley Scotts film Blade Runner (1982) upp på svenska biografer igen. Idag är den älskad, kultförklarad, en föregångare och influens-källa till diverse populärkultur. Men så har det inte alltid varit.

I Michael M Sammons bok Future noir, The Making om Blade Runner (1996, Orion media) skildras inte bara hur filmen kom till, utan även hur synen på filmen förändrades genom videokulturen.

Filmen gick upp den 25:e juni på 1290 biografer i USA. Det var övrigt filmbolags-chefen Alan Ladd Jrs lyckodatum. Både hans bolags stora framgångar som Star Wars (1977) och Alien (1979) hade nämligen haft samma premiärdatum tidigare. (s.309)

Amerikanska film-kritiker var oeniga. Visst förekom en del positiva recensioner, men det var dem negativa omdömena som fick mest uppmärksamhet. (s.315)

Pat Berman skrev "science fiction pornografi - sensationslystet och utan hjärta" (State and columbia record, Columbia, South Carolina, 2 juli, 1982). (s.313)

Shelia Benson i  Los Angeles times: "förväxla inte titeln blade runner med innehållet och förvänta dig inte en super högt tempo jakt film. Blade krypare verkar mer rimlig titel"....(Los Angeles in a future tense, Los Angeles times, california 25 juni, 1982).

Roger Ebert tyckte att "filmen svämmade över av specialeffekter, på bekostnad av historien" (Blade runner runs on its stunning visuals, chicago sun times, september 11, 1982).

USAs dåvarande främste kritiker ansågs av många vara Pauline Kael, essäist på tidningen New Yorker. Hon skrev: "om någon kommer fram med ett testresultat av robotar, bör kanske Ridley Scott och hans medarbetare genast gömma sig". (s.314)  

Ironiskt var det som filmbolaget Tandem Production yrkat för och bidragit till filmen , berättarrösten och det lyckliga slutet i filmen som de flesta kritikerna starkt ogillade. 

Terry Kelleher i Miami Herald (26 juni 1982): "vad som riktigt irriterade mig över Blade Runner var det tillgjorda Må bra-slutet. Efter filmens deprimerade timmar blir det bara än mer deppigt och se en regissör i sista minuten bli rädd för och vara för deppig"....

Enligt Sammon (författaren till boken) handlade kritikernas "sågningar" mycket om att dem var ovetande om den hårda verklighet som låg bakom en glamorös, påkostad och komplicerad storproduktion.(s.315)

Filmen gick hyggligt under premiärhelgen men efter en månad på biograferna började filmen sakta tappa tittare....

Blade runner floppade ( 14 miljoner dollar var intäkterna) sett i relation vad den drog in och vad den kostade och producera (över 28 miljoner dollar). (s.318)

Det hade därför varit logiskt om filmen försvunnit helt ifrån vårt medvetande, menar Michael Shammon. Men istället skedde motsatsen. Filmens popularitet växte. Från att ha omfamnats av en ringa skara fans till dagens kulturella ikon status.

En anledning till Blade runners förvandling kan förklaras av kabel teve och hemvideo marknaden. 1982 var dessa två fenomen relativt "nya" och fortfarande i dess linda, och därmed fanns det ett "sug", en "hunger" , tja, en "nyfikenhet" på den dåvarande nya tekniken och vad den hade och erbjuda.
En av dem allra första aktörerna på den nya marknaden var Warner Brothers, Blade Runners moderbolag.

Warner hade nu en tydlig distribution strategi efter Blade runners ekonomiska kollaps. Året var nu 1983. Nu handlade det om att maximera vinster från en biofilm med mediokert inkomstfacit. Först och främst visades filmen flitigt och snabbt på en kabelkanal som ägdes av filmbolaget. Nu fick filmen visas i miljontals vardagsrum inför tittare som normalt inte skulle gå på bio för och se en science fiction film. Än mer uppmuntrande var ju att desto flera som nu såg filmen , gillade vad dem såg.

Samtidigt släppte Embassy entertainment Blade runner på hemvideo och laser disc. Och filmen visade sig bli populär även här i nya format. Det var inte bara slentrianmässiga rymd eller science fiction fans som hyrde eller köpte filmen, utan även en större skara tittare som missade filmen under dess tid på biograferna. (s.322)  Dem var nu nyfikna och lockades till sin lokala videouthyrare för och se om filmens rykte vara bifogat.

En annan faktor till Blade runners växande popularitet var att fansen kunde nu se om filmen. Även den förvirrade tittaren kunde se om filmen en tredje eller fjärde gång.

Blade runner blev en av de mest uthyrda filmerna på marknaden. Filmens producent Michael Deeley fick uppgifter , 1994, att filmen hade sålt i nästan en halv miljon videokassetter!

Under 80-talet hände även något i filmtidskrifterna. Blade Runner behandlades uppskattande i artiklar i Sight and sound, Film comment, American Film, Premiere.

I december 1982 publicerades världens första Blade runner fanzine vid namn Cityspeak. Fanzinet gjordes av en ung kvinna vid namn Sara Campbell. Tidningen förekom fram till och med Campbells allt för tidiga död , 1985 , bara 26 års gammal.

1991 publicerade Bowling green state university popular press en hel bok dedicerad filmen; Retrofitting Blade runner: Issues in Ridley Scotts Blade Runner and Philip K Dick´s Do androids dream of electric sheep. Boken innehåller 19 essäer: med titlar som t ex  "Technology and politics in the blade runner dystopia" och "Philip K Dick on Blade Runner: They did sight stimulation on my brain",

Under 90-talet och i synnerhet Internets uppkomst skapades flera hemsidor tillägnad intresse kring filmen. Filmer, tv-serier, musikvideos började "låna" och kopiera filmens miljöer och design. Vi ser det i filmer som Brazil (1985), Strange days (1995), Judge Dredd (1995) och Johnny Mnemonic (1995).
Och även om Michael Shammon inte nämner det explicit i sin bok: Blade runners förändrade anseende kan också handla om en yngre generation som växte upp med filmen och i sin tur sökte sig till filmskolorna och utbildningar och sedermera blev morgondagens nya filmmakare. Starkt inspirerade av Ridley Scotts regn.
TA  

När filmer skapar nya synonymer

Det händer ständiga förändringar i språket. Man kan fundera långt och länge över vart alla orden kommer ifrån och hur dem uppkommer. Vem fäller "modeorden" för första gången? Vem blir "ordkonstnären"?, vilken vi andra följer och försöker efterapa.
Vem eller vilka styr över språkförändringar och blir språkets innovatörer?
Enkelt svarat så är det ju vi själva.
Men några "nyheter" i språket  får sin näring genom våra kultur och konsumtionsvanor. Hip hopen ("fett", "tjena mannen" osv.) har väl inte varit helt oviktig för det svenska språkets utveckling dem senaste två kanske tre decennierna.

Litteraturen har givetvis haft en avgörande roll. I romanerna har man funnit ord, formuleringar och meningar, uttryck som nått fram till en stor publik.  Hur många har inte sagt "Det är som Moment 22" någon gång? Dem flesta av oss förstår ju vad han eller hon menar med Moment 22. Det blir en synonym som står för sig själv. Det behövs inget mer eller mindre. Moment 22 fångar hur något upplevs eller känns. Det kvittar om jag har läst Joseph Hellers roman (som filmades 1970 i regi av Mike Nichols). Jag vet ändå vad du menar när du beskriver din situation som "Moment 22". 

När det kommer till film finns det även där vissa titlar eller uttryck som lämnar spår i allmogens språkbruk. Härom veckan hör jag en programledare i en av dem större statliga kanalerna fråga sin gäst om det var "Falling down-läge".....

Som filmnörd förstår jag precis vart programledaren vill komma eller vad han menar. Han syftar givetvis på Michael Douglas D-fens i Joel Schumachers smått legendariska film Falling down (1993). Och han syftar givetvis på hur en människa får nog. En dag tar den människan lagen i sina egna händer. Lämnar bilen i motorvägsköerna och ger sig ut på sin egen missnöjesturné.

Nu begriper jag förstås att gästen i radioprogrammet gör inte exakt som Michael Douglas. Han går inte runt med ett basebolls-trä , han  agerar inte rasistiskt , han angriper inte McDonalds-personal för att dem vägrar serverar hamburgare under frukosttid osv.
Jag misstänker att befinna sig i "Falling down-läge" kan handla om att man får nog , helt enkelt. Säger ifrån. Exploderar, tappar greppet. Får raseriutbrott. Och jag tror att det kan bli som med Moment 22. Vi får en generation som uttalar sig om "Falling down-läge", ger den en plats i sitt eget språkbruk, men nödvändigtvis inte har sett själva filmen. Det kvittar, dem vet ändå vad formuleringen betyder och i vilket sammanhang den skall nyttjas.

Nu är jag inte helt säker att uttrycket "Psycho" per automatik bör sammankopplas med Hitchcocks filmklassiker från 1960. Filmen är ju lite för gammal i relation till uttryckets födelseår eller startnyttjande (kanske 2000?).

I sådant fall om vi nu måste leta referenser kan det mycket väl bottna i Brett Easton Ellis bok som sedan fick filmiskt liv, American Psycho (2000) med Christian Bale i huvudrollen.

Du säger att du mött "ett "psycho  på parkeringen utanför ICA Maxi idag. Jag förstår att du, behöver självfallet inte träffat någon som ens i närheten liknar Patrick Bateman (en psykopat till börsmäklare som styck-mördar prostituerade).
Ditt möte handlar ändå om någon slags galning. Tveklöst är det så.

Hör en bekant för länge sedan berätta om sin vecka. Han säger bara:  "Det var som Måndag hela veckan, för mig". Jag har verkligen inga problem och relatera till hans vecka. Jag ser Harald Ramis  film Måndag hela veckan (1993) framför mig. Upprepning, svårt och skilja dagarna ifrån varandra och samma saker poppar upp igen och igen och igen. Samma människor stöter du på vid samma gata vid samma klockslag, varje dag.... Här finns ingen variation. Det liknar en sorts tragedikomik.
Deppig livssituation.
Men det behöver ju inte bli som för tyvärr Bill Murray, dvs., han sitter i badkaret med brödrosten, för och få stopp på eländet. Ditt liv kan ju dock sluta som för honom i filmen. Med ett lyckligt slut, får vi hoppas. Hur lyckades han kom ur Livets enformighet? Det får vi ta någon annan gång.
TA

 

Intressant läsning av författaren Richard Ford om republikanernas presidentkandidat Donald Trump. Han jämför honom med komikern Rodney Dangerfield (Tom i bollen-filmerna). http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/trumps-sekund-i-historien/

Walter (Bruce Willis) har det inte lätt. Han övertalas av sin bilförsäljare till bror att dejta Nadja (Kim Basinger). Det blir en kväll han sent kommer glömma. Hon är enastående vacker. En kvinna i hans smak. Nadja är Walters brors frus kusin.  Han får dock en varning. Bjud inte Nadja på alkohol....

Blake Edwards (Frukost på Tiffanys) är regissören mest känd bakom Rosa Pantern-filmerna (1963-1982) som gjorde Peter Sellers världskänd och satte humoristiska "ribban" för generationer. Edwards gjorde också Åh vilket party! (1966) med samme Sellers i huvudrollen. Humorn gestaltades sig där mest i Peter Sellers förvirrade indier som  avviker på ett stort party med idel filmstjärnor och liknande branschfolk. Det komiska låg i kulturkrocken, helt klart.

 I Blind date (1987) är det en berusade Kim Basinger som "ballar ur". Basinger är en underskattad komedienne, och som i Min styvmor är en utomjording (1988) är hon alldeles njutbar även här och se och lockar många gånger fram till skratt. Det är ganska enkla skämt, men hon gör det väldigt bra. Hon doftar på blommor , tappar balansen , fnissar och bryr sig inte om fyllan. Hon röjer loss, helt enkelt. Och det går inte riktigt hem bland det "fina folket". Det "fina folket" är i filmen Bruce Willis chefer och kollegor.

Bruce Willis har flera goda one-liners ("Vem jobbar David för? Jack the ripper?"), och detta är väl en slags uppvärmning till Die Hard- filmerna. Mot slutet av filmen är han dock nära överspel. Det har dock inte så mycket och göra med Willis agerande.

Filmen får tandlossning, och det blir väldigt tunt med intrig , och skämten blir dessvärre billiga och tramsiga. Det blir mest springande fram och tillbaka, dörrar som smälls lågt som högt, hundar som skäller , människor som faller från träd, räcken och balkonger. Hysteri som humor har inte åldrats särskilt väl. Filmen faller tyvärr efter att dejten är ett avslutat kapitel.

Första 20 minuterna i filmen är dock skojiga och humörhöjande, i synnerhet scenerna där Willis och Basinger möts i början på dejten. Jag gillar verkligen då Willis tar med henne till en skivstudio och berättar om hans forna gitarrdrömmar. Det är charmigt, småkul och kemin mellan skådespelarna lyser klar som sommarsolen.

Det blir också en parallell till scenerna mellan Peter Sellers och Claudine Longet i början på Åh, vilket Party!, där dem "möts" genom musiken. TA

Det går och klanka ner på SVT och beklaga över dess utveckling (Antalet Reality-såpor och krystade humorprogram). Men det går också utmärkt att hylla kanalen och lyfta fram
en del oväntade och omistliga program (Kulturnyheterna, Babel, Hitlåtens historia, Retro, Liv & Horace, Kobra etc.,). Den senaste i raden heter Svenska tv-historier. I första avsnittet berättas historien bakom Ulf Malmros kultförklarade tv-serie från 90-talet , Rapport till himmelen (1994). http://www.svtplay.se/video/7345868/svenska-tv-historier/svenska-tv-historier-sasong-3-avsnitt-1

Även om jag själv aldrig haft något större förhållande till serien, så har det varit och är fortfarande svårt och undgå mina generationskamraters fascination och vurm för dess innehåll.

Ulf Malmros säger att han ville göra något annat än vad som var på modet i svenska serier just då. Det var 90-tal och det satsades mest på realism. Grått och allvarligt. Malmros ville göra något annat. Han ville göra något med "extra av allt" och med mycket färg och fantasi. Motsatsen helt enkelt till det som kännetecknande dåtidens svensk TV (Svenska hjärtan).
Inspirerad av Spielberg och andra amerikaner skapade Malmros en alldeles unik och egendomlig svensk serie. Drömsk, fantasieggande och mystisk. Malmros berättar att på 90-talet jämfört med idag fanns det en helt annan tidsgenerositet gällande film och teve-produktion. Samtidigt var produktionen oerhört tidskrävande inte minst när det gäller och göra effekterna. På 90-talet fick man finna hjälp med effekter , utomlands, säger filmregissören.

Tidningarna ville då jämföra Rapport till himmelen med David Lynchs Twin Peaks (1990-1991). Jämförelsen tar skådespelaren Johan Widerberg bestämt avstånd ifrån. Och det lustiga är hur så kallade svenska medier, för inte alls så länge sedan, jämförde en annan  svensk  serie (Jordskott) med just Twin Peaks. Det gamla "spöket" lever kvar. Och vad handlar det om? Brist på referenser , lathet eller grova förenklingar. Så fort en svensk serie är "annorlunda", "avvikande" så skall det tjatas om ett "svenskt Twin Peaks".... Och vad menar man med det egentligen?

Det är ju lite och förringa  Lynchs skapelse samtidigt som att säga att den svenska serien inte står på egna ben. En nedskrivelse , helt enkelt. Vilken nästa svenska serie blir uppmärksammad för att den "är som Twin Peaks"? Det räcker nu, tack.
TA

Såg nyligen en intervju med Thorsten Flinck av fenomenala Ann-Marie Rauer i SVTs underskattade program Sverige (5/3 del 8). http://www.svtplay.se/video/6941713/sverige/sverige-sasong-13-avsnitt-8

Flincks berättelse var direkt rörande om ensamhet, själv-hat och så vidare. Han sade också att han i många år inte var någon övertygande skådespelare.
Hans fördelaktiga utseende hade tagit honom fram och gett honom roller, menade han.

Skandaler, schlagerframträdande, intensiv teater och våghalsiga roller i kultfilmer som Sökarna (1993) och i Ett hål i mitt hjärta (2004) har väl format en viss bild av Thorsten Flinck. En missvisande,  enkelriktad och långtifrån rättvis bild av en komplex person och i grunden mycket talangfull man.

Om jag inte missbedömer mig har självaste Bergman en gång i tiden hävdat att Thorsten Flinck "kommer gå långt" och "är en av dem mest begåvade skådespelare han någonsin jobbat med"...

Intervjun med honom i Sverige väckte min nyfikenhet och fick mig och se om Leif G W Perssons mini-serie Goltuppen (1991) med just Flinck i huvudrollen som kåkföraren Lars-Peter Forsman.


Forsman sitter inne för diverse rån och liknande. Han vet inte om det som alla andra vet. Den som "tjallade" och satte ditt honom var hans fästmö, Nina (Marie Richardsson). Lars-Peters lillebror Matte är en förlorare av stora mått. Han är en misslyckad småtjuv som kommer åt ett miljonbelopp. Men det är pengar (inlindad i köttfärs) som tillhör en tyngre gangster. Nämligen Lars-Peters cellkamrat Milans rånpengar. Det dröjer inte längre förrän Lars Peters bror, Matte hittas av polis, död i en baklucka på en bil.....
Under sin broders begravning rymmer Lars-Peter. Med fokus på två saker, hitta Mattes mördare och kanske allra mest hitta den personen som satte dit honom.

Goltuppen är välgjort och framförallt påminns man ju av Thorsten Flincks begåvning. Han har en magnetisk närvaro här, och kanske drar jag för höga växlar, men jag tänker inte helt osökt på Marlon Brandos Terry Malloy i Storstadshamn (1954). Det spökar lite liknande "I could be contender" över förloraren Lars Peter Forsman. Det är något trasigt över honom. Något har gått sönder i honom. Men han fortsätter ånga och kämpa på , men är det värt det?
TA

Woody Allens irrationella män och Room.

Joaquin Phoenix och Emma Stone tjuvlyssnar i Allens Irrational Man.

Undertecknad likaledes min kollega på bloggen har alltid gillat Woody Allens filmer... men de senaste årens filmer från den notoriskt flitige filmaren har varit ganska långt ifrån hans bästa perioder. Och då ska man ju också ha i åtanke att Allen mycket väl kan ha världsrekordet i minst ojämna filmer med tanke på hur mycket han har gjort. I runda svängar ett 50-tal filmer varav ett 10-tal är mästerverk och kanske 30 är mycket bra och resten sevärda.
Inför premiären av Allens senaste Irrational Man, som hade Sverigepremiär i höstas, skrev min kollega Thomas så här efter att ha sett trailern till nämnda film...
http://allvarligttalatfilm.blogspot.se/search?q=irrational+man


Nu när jag efter ovanligt lång tid äntligen sett Irrational Man (hans 50:e film) blir jag lite sorgsen. Hans mer dramatiska filmer har ofta handlat om moral och etik och vad som är rätt och fel. I Irrational Man är det den något excentriske filosofi-läraren Abe (Joaquin Phoenix) som får illustrera något slags Brott & Straff-tema a la Dostojevski. Livstrött, försupen och impotent kommer han till ett college på USA:s östkust och föreläser om Kirkegaard och Kant och trots att eleven Jill (Emma Stone) blir alldeles till sig och glömmer bort pojkvän och allt, så blir inte Abe mer levande för det. Inte förrän han avlyssnar ett samtal på ett fik där en förtvivlad kvinna berättar för sitt sällskap om en domare som medvetet verkar förstöra för hennes chanser att få behålla sitt barn. När hon utbrister nåt i stil med att hon ibland önskar att något hemskt hände honom så tänds en idé hos Abe. Ju mer han tänker på idén att ta livet av domaren desto mer börjar han känna sig levande.

En av de tråkiga bitarna med filmen är frånvaron av kemi mellan Phoenix och Stone, för att återigen kunna köpa och inte minst njuta av det eviga Allenska temat med äldre man och ung kvinna i romans måste det vara bra skådisar och en fungerande kemi. Phoenix, som jag älskar, känns här lika trött som filmen och Stone blir jag nästan irriterad på med sina stora, vädjande ögon.

Temat i Irrational Man känns igen och har figurerat flera gånger hos Allen, i t ex Match point eller Små och stora brott. Men den här gången känns allt bara segt och tröttsamt och, om man inte visste bättre, skulle man faktiskt nästan kunnat tro att någon hade försökt göra en film i Allens anda. Det blir nästan som om ett se ett favoritband på scen och efter ett tag inse att det är ett coverband.

Fast... det är ju svårt för mig att skriva ner Allen... filmen är ingen katastrof men man har sett det förut och man har sett det så mycket bättre.
Har hans ålder tagit ut sin rätt nu eller är det en tillfällig svacka?

Tänker nog ge honom en chans till, nya filmen har USA-premiär i höst och har precis fått ett namn, Café Society och är förhoppningsvis en komedi. Rollistan är åtminstone rätt imponerande. Blake Lively, Kristen Stewart, Steve Carrell, Jesse Einsenberg, Parker Posey och Judy Davis bland de mer namnkunniga.

Dessutom har Allen precis slutfört sitt första tv-projekt, en tv-serie utan namn än så länge, och det är nätsajten Amazon som står bakom det hela, Amazon Originals är deras produktionsbolag som nu försöker ta upp kampen med Netflix och HBO med flera.


...för övrigt så är det bästa man kan se på BIO just nu dramat Room.

Jacob Tremblay och Brie Larson i suveräna dramat Room.

Filmen hade premiär i fredags och är inte bara bland det starkaste man kan se på bio nu utan innehåller också två fantastiskt bra rollporträtt av Oscarsbelönade Brie Larson och barnfyndet Jacob Tremblay som mor och son vars liv och värld skiljer sig markant från de flesta. Deras verklighet ryms i ett rum som är ca 15 kv/m och inte minst sonen vet inget annat då han föddes där och aldrig sett något annat. Det är en gripande, vacker och stark mor och son-skildring där kidnapparen, som knappt visas, mest hörs,  då och då bryter illusionen när han kommer in i rummet för att förgripa sig på mamman.

Mycket, mycket sevärd liten mörk pärla till film som trots allt lämnar dig med ett hopp om mänskligheten.

Se den på bio nu innan SF tar ner den. Den går fortare än man kan ana nuförtiden...

GS.

Komisk Basinger i förtjusande 80-talskomedi

Forskaren Steven Mills (Dan Aykroyd) försöker förgäves bevisa att det finns liv på en annan planet. Efter en "olycka" i labbet får han sparken. Hemma möter han förtvivlad sin hund Dave och sin dotter Jessie.....
Han är änkling sedan några år tillbaka. Hans gulliga dotter hjälper honom och hitta kläder till farbror Ronnies (Jon Lovitz) hemmafest. Och vilken fest det blev!
Från en annan värld dyker hon upp - Celeste (Kim Basinger) och fullständigt golvar Steven Mills....

Han blir kär i denna kvinna som får honom och skratta.... Men hans dotter Jessie anar ugglor i mossen... Hon ser nämligen Celeste äta batterier och göra andra märkliga ting. Tänk om hon är en utomjording?
 

Richard Benjamins sci fi-komedi Min styvmor är en utomjording (1988) är så charmig så man kan inte sluta titta. Här finns ett STORT HJÄRTA.... Kim Basinger har verkligen en komisk talang och firar här triumfer i nästan varje scen. Det blir nästan som Roger Ebert skrev slap stick emellanåt, och rolig sådan, dessutom. Underhållande, småroligt och mysig 80-tals film som förtjänas och se om!

Jag vet inte varför jag gråter mot slutet när Alan Silvestris musik blir alltmer pampig och dottern Jessie för göra den där basketdunken hon alltid drömt om, och hunden skäller gulligt och hennes styvmamma, Celeste, säger att hon är nu "mer mänsklig än någonsin förut"....
Det här är en saga, en vacker sådan som faktiskt rymmer en del finesser , inte helt olik underfyndigheterna i filmer som E. T (1982) och Tillbaka till framtiden (1985). Fullständigt förtjusande och älskvärt! TA

Kate Winslet är en av vår tids största aktriser. Den 40-åriga Readingfostrade Winslet berättar för Victor Johansson för Svd Perfect guide (nr 1 16/1 2015 s,14-16) om hur hennes moderskap förändrat hennes arbete. Hon har inte längre tiden och hänge och vara kvar i en karaktär som förut.

Favoritscenerna från karriären, om hon själv får bestämma, finner vi i filmer som The Reader (2008) och i den bioaktuella Steve Jobs-filmen.

Hon framstår ju som en stark kvinna , men innerst inne brottas hon med självkänslan och tvivel. Hon säger att det gäller dem allra flesta skådespelarna.

http://www.svd.se/kate-winslet-alla-skadespelare-ar-osakra-manniskor

 Men Winslet ser egenskaper som självtvivel, rädsla och nerver hjälpa henne i sitt arbete. Hur då? undrar jag när jag läser vidare i Victor Johanssons intressanta artikel. Men den frågan ställs aldrig, tyvärr. TA

Det är en fröjd och se Inside actor´s studio på SVTs Kunskapskanalen (19/3) , det må så vara att programmen har några år på nacken (från 2010).
Skådespelaren James Franco ger ett avslappnat intryck. Hans lillebror sitter i publiken och det skojas friskt mellan bröderna. Franco redovisar sin judisk-ryska och svenska bakgrund. Han drömde tidigt om och få bli skådespelare. Väggarna i pojkrummet präglades av bilder på Hollywood-stjärnor som Johnny Depp och River Phoneix.

Det avslöjas att det var Leslie Mann som lät övertala sin make och regissören Judd Apatow att faktiskt satsa på Franco i serien Geeks and freeks (1999-2000).

Det var så när att han gick miste om rollen i 127 timmar (2010). En roll som gav honom en Oscars-nominering. Regissören Danny Boyle (Trainspotting) tyckte inte James Franco gav något förtroendegivande intryck under deras förste möte. Boyle lär ha till och med tyckt att Franco verkade "hög" på något sätt, vilket gjorde honom opassande. Franco själv säger att han bara vara lugnet själv, något som han också brukar normalt vara.
Franco stod på sig och kontaktade Boyle och bad om att ses igen. Och så blev det, och resten är ju historia.
Actionscenerna från Spindelmannen-filmerna (2002-2007) var som han säger "inga höjdare att göra".
Intervjun avslutas med att han erkänner att klyschan stämmer om lycka. Vägen till lycka går genom och hjälpa andra och släppa sitt eget ego. http://www.svtplay.se/video/1829161/actors-studio/james-franco
TA

Drömfabrikens makthavares tankar om filmkritik

Tom Cruise, Don Simpson, Kelly McGillis och Jerry Bruckheimer

Läser med stort nöje Erik Augstin Palms gamla artikel om mötet med producenten Jerry Bruckheimer (Hollywoods guldmakare, s.8-11, Svd Kultur, 19/8 2011). Bruckheimer blev med kompisen Don Simpson ett framgångsrikt producentteam bakom blockbusters som Flashdance (1983), Top Gun (1986) och Snuten i Hollywood 2 (1987).

I mitten av 90-talet avled Simpson efter en överdos. Bruckheimer fortsatte på "egen hand" och succéerna har fortlöpt och gjort honom till en av Drömfabrikens mäktigaste män.

Kritikerna har aldrig gillat hans filmer. Hur ser han själv på kritikerns roll?
Bruckheimer upplever att filmkritikerna ser filmer dem själva inte skulle gå och se, utan blir tvungna till och se.  Och så recenserar dem filmerna. Det är inte rättvist, menar Bruckheimer.

Han får även frågan om filmrecensenterna är överflödiga. Hans svar lyder:  "Olyckligtvis skjuter dom sig själva i foten, genom att hålla människor borta från biograferna, för gissa vad som händer om folk slutar att gå på bio - de förlorar sina jobb eftersom det då inte behövs lika många filmkritiker".

Bruckheimer ser sina produktioner utmärkas av "starka huvudroller och bra design". I artikeln beskrivs han som medietränad och affärsmässig republikan. Palm beskriver hur det vilar något spänt outtalat i intervjusituationen. Och hur han tros avbrytas med intervjun, och reportern tolkar att han har ställt för obekväma frågor mot Drömfabrikens makthavare.
http://www.augustinpalm.se/jerry-bruckheimer
TA

Måste säga att jag blev lite positivt påverkad av Bengt Ohlssons krönika om Rockyfilmerna ("Rockyfilmerna berör mig så starkt. Det är som en gåva." s.6 27/2 Lördag 2016)

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/bengt-ohlsson-rockyfilmerna-beror-mig-sa-starkt/

Det är så fint det han beskriver från senaste filmen Creed (2015):

"Att göra en uppföljare att förhålla sig till att det har gått fyrtio år sen den första filmen vore dumt, snudd på osmakligt. Men Stallone gör det så stilfullt. Huvudsakligen genom att kliva åt sidan. Han gör faktiskt något av en biroll. 
Och det är livets gång. Först ett tröskande med provspelningar till småroller, sen större roller och kanske huvudroller...och sen allt mindre roller, sen statist, sen utskriven ur handlingen. 
Filmen får oss att känna att tid har gått, och att det är som det ska vara."

Olsson fortsätter och skriver hur "förståsigpåare" ofta menar att det är bara den första filmen Rocky (1976) som är sevärd. Resten är bara pinsamma, säger sig förståsigpåarna. Det har blivit någon sorts regel eller "gängse sanning".  Olsson menar dock att filmerna har berört honom på djupet.
När andra bespottar filmerna och anklagar dem för "patriotism" ser Olsson hur man undgår klassperspektivet.
Kanske är det dags och se om filmerna och omvärdera dem?
Läs gärna Olssons krönika!
TA

Det är säkert mer än 20 år sedan då jag såg Wayne´s world (1992) senast. Komedin visas härom kvällen på en av kabelkanalerna. En smula motvilligt väljer jag väl och försöka se om hela filmen , trots dem störande reklamavbrotten.
Mike Myers var ganska rolig som tonåringen Wayne Campbell som har en egen tv-show med kompisen Garth (Dana Carvey). Men med betoningen på var. Det blir både bonnigt, fjantigt och nästintill Ronny & Ragge emellanåt. Alla uttrycken och den snabba ironin. Det blir en vals för mycket.

Har aldrig vurmat för rockbandet Queen. Det har sina förklarliga skäl. Skälen kan vi redovisa någon annan gång. I Wayne´s world finns ju scenen då "gänget" åker bil och skakar loss till gruppens Bohemian Rhapsody. Och det är fortfarande kul, särskilt och se Mike Myers, hur han verkligen "lever" sig in i musiken. Och här fångar man också en stycke rockmusik som faktiskt inte liknar någonting annat. Alla vändningar och spår av klassisk musik (något som hårdrocken faktiskt har mycket gemensamt med). Det blir komiskt, bara det.

Jag borde veta bättre. Jag borde sluta titta på filmen. Trots filmens uppenbara brister och att den knappast överlevt tidens tand, fortsätter jag och se den. Att se om Wayne´s world är ju lite som och besöka en gammal plats, från barndomen. Det hade mest betydelse just då, och har inte så mycket relevans för nuet.

Rob Lowe är rätt bra i rollen som slemmig tv-agent. Denne köper upp rättigheterna till grabbarnas tv-show och försöker göra pengar på den.

Mike Myers (var 30 år då) och Dana Carvey ( var 38 år) känns som rätt gamla för och kunna gestalta tonåringar. Men med tanke på dem stora åldersskillnaderna mellan karaktär och skådespelare , lyckas dem ändå hitta den där osäkerheten, förvirringen och det komiska i att vara just - tonåring. Det är inte helt obegåvat, och det är ju faktiskt filmens behållning.

Det grabbiga känns idag rätt oskyldigt, kanske har jag blivit mer avtrubbad när det kommer till dessa skildringar. Kanske var American Pie-filmerna droppen?

Lara Flynn Boyle (Donna i Twin Peaks) finns även med på ett hörn. Hon spelar Wayne´s påstridiga ex som följer efter honom och försöker vinna honom tillbaka. Boyle är idag tyvärr bortglömd, hon hade verkligen kunna blivit så mycket större än vad som blev hennes lott.

Förbrukad som någons flickvän i en sömnig actionfilm (spelade Charlie Sheens sambo i The Rookie från 1990) eller en oinspirerad biroll i en tröttare ungdomsfilm (Trekant från 1994 med Josh Charles och Stephen Baldwin).

Tanken med Wayne´s world var väl först och främst att frigöra komikerna Carvey och Myers från serien Saturday night live, och ta steget in i filmens värld. En annan var väl att kanske göra en sorts Spinal tap (1984) för 90-talet. Hårdrocken med dess attribut och som musikgenre har alltid och kommer alltid vara tacksam och driva med och skämta kring (Airheads och California man). Det är en del i den musikens natur; Det skämtsamma, det överdrivna och det galna , och på många sätt, det smaklösa....

Samtidigt har Hårdrocken fått en mer upphöjd status och folklig förankring än vad den någonsin har haft , vilket gör Wayne´s world tämligen daterad. Misstänker att en stor del i filmens komiska glans låg i det nördiga och att hårdrocken var udda, och bara till för några få. 1992 kändes hårdrock betydligt mer subkultur än vad den uppfattas som idag. Och idag har det nördiga blivit Svensson-kultur. Frågan är om Spinal tap fortfarande håller? Jag vill ju så gärna hoppas på det....
 TA