Svindlande höjder

Wuthering heights, visad på Stockholms filmfestival, i regi av Andrea Arnold.

Från hyllade diskbänks-rullen Fishtank till mitten av 1800-talet och de stormiga hedarna i norra England kan steget tyckas stort. Men för den brittiske regissören Andrea Arnold var det aldrig någon tvekan att få chansen att filma en av populäraste bokklassikerna genom tiderna - Emily Brontes Svindlande höjder som skrevs 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Hon skrev endast denna bok plus några dikter medan hennes systrar Charlotte och Agnes kom att skriva flera böcker, Charlotte bland annat Jane Eyre.

Wuthering heights som den heter i original har filmats ett antal gånger men inte lika mycket som t ex Jane Eyre eller Jane Austens böcker, beror nog mycket på att Svindlande höjder är mörkare och inte lika romantisk som de samtida alstren.
Antagligen var det detta som lockade Arnold som verkar dras till det lite mörka och destruktiva hos människan, att försöka grotta ner sig i baksidan av det lyckliga och romantiska och till synes perfekta.

Heathcliff & Cathy

Men exakt varför hon ville filma denna 1800-tals berättelse får vi inte riktigt veta då Arnold är en av de regissörer som ganska ovilligt pratar om sina filmer och budskapen med dom osv.

Precis som i hyllade Fishtank använder sig Arnold även här av okända namn och amatörskådisar vilket ofta ger en större autencitet och trovärdighet (fast ibland kan det också innebära en ojämnhet i spelet, vissa amatörer är knäckande bra, medan andra är mindre bra).
Wuthering heights utspelas bland de vindpinade, isolerade hederna i norra England där Bronte växte upp. Kärleken var att drömma om, döden var ständigt närvarande och fantasin gavs stort utrymme.

Regissören Andrea Arnold

Storyn är den samma som i boken:
En stormig natt dyker en man, pappan, upp i sin lilla stuga med hittepojken Heathcliff som ska uppfostras som hans eget barn. Hans dotter Catherine, även kallad Cathy, tar sig an den ganska tystlåtna och inåtvända nya familjemedlemmen vilket skapar ett starkt band mellan dem. Efter att pappan dör tar hans äldsta son över gården och behandlar Heathcliff illa vilket sätter igång motsättningar mellan kärlekspar och familjerelationer. Det hela eskalerar i att Heathcliff olyckligt flyr sin väg innan han kommer tillbaka som vuxen för att försöka återbygga sitt sabbade förhållande med Cathy, vilket inte alls blir så lätt som han tror.

Heathcliff som ung.

Arnold har gjort en oerhört snygg film, med influenser från de danska dogma-rullarna på 90-talet. Allt är skjutet med handkamera och det är skitigt, mörkt, regnigt, smutsigt, våldsamt och väldigt fysiskt på nåt vis, mycket in-your-face.
Det är en film att imponeras av, men inte så lätt att gilla. De osympatiska karaktärerna och de ibland tvivelaktiga handlingarna de utför gör det svårt att ge sig hän in i storyn.
Wuthering heights är en sevärd film baserad på en av de mest tidlösa kärlekshistorierna som skrivits, men det är ingen typisk romantisk rulle, den är ganska råbarkad, sorglig och ibland rent makaber.
Men det är en kärleksfilm om det ultimata priset för olycklig kärlek, om vilka destruktiva krafter en förälskelse kan sätta igång, speciellt om saker och ting inte går som de inblandade hoppats på.

I Sverige har filmen premiär i januari 2012.

GS.

Oförglömligt, komplext och smärtsamt

SHAME
Regi: Steve McQueen
Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale och Nicole Beharie m fl.
Betyg: AT AT AT AT AT
Speltid: 99 minuter
Premiär:  6 januari 2012

New York är dimmigt och grått. Andetagen är blytunga, ångesten stillar inte, demonerna är alltför många och för intensiva. Vi möter sexmissbrukaren Brandon (Michael Fassbender),  30 +. Han arbetar på kontor, ser bra ut och är uppskattad av så väl chef såsom medarbetare. Han träffar kvinnor, men har svårt för närhet. Istället förlorar han sig i ett sexmissbruk. Han översköljs av pornografi, sex på internet och prostituterade osv.
När hans syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in oanmäld i hans lägenhet, blir hans beroende alltmer extremt och självgranskningen oundviklig...

Det skulle vara för enkelt att bara prisa Michael Fassbenders oförglömliga rollprestation. Ett alldeles lysande porträtt av en förstörd ung man. Präglad av sin samtids teknologi och sexfixering men också av alienation med sig själv och sin omgivning.  Men visst vore det konstigt att inte uppmärksamma Fassbender. 

Han gör saker som vi sällan ser på film. Rolltolkningen av Brandon är komplex. Och det är i blicken vi ser hans riktiga Jag. Det glittrar om honom när han skålar med arbetskollegorna på krogen efter en lyckad dag med kunderna. Likaså när han flirtar med en blond , söt tjej i baren. Ironiskt så lyckas han lista ut hennes ögonfärg, något hans chef har desto svårare med.

Brandons blick är betydligt  mindre och sorgsnare när det kommer till hans syster. Särskilt när hon sjunger New York, New York inför publik. En ovanligt släpig och nedstämd tappning. Och som Dave Calhoun skrev i sin recension av filmen för Timeout London : http://www.timeout.com/film/reviews/90759/shame.html:

Hennes sångnummer är inte vad det ser ut att vara. Det är kommunikation mellan en bror och en syster och om deras gemensamma historia. En ovanligt mörk plats, det kan vi lugnt konstatera. Men några detaljer eller mer vad detta skulle bestå i , lämnas helt ute till betraktarens fantasi.

Arbetskamraten och dejten Samantha får honom le och framkallar pojken och lekfullheten i honom. Men när sängens akt väntar, förstelnas han. Och han vill bara att hon går. Han sitter vänd mot fönstret och klirar sig oavbrutet i håret. Ena benet skakar oroligt och rastlöst.

I lägenheten , utför han sina tvångsmässiga handlingar framför datorn. Vi får inte se vad han ser. Men ljudet av kvinnliga stön ljuger inte. Brandons telefon ringer och ringer. Han bryr sig inte. Han är inne i bilden. Förlorad. Utan kontakt. Telefonsvaren går igång, hans syster lämnar meddelande. Brandon rör sig inte.  

Harry Escotts instrumentala dystra stråkmusik förstärker tyngden , smärtan och det ödesmättade tonen i berättelsen. Det också ett sätt att förstora en till synes vanlig och liten mans ovanliga liv. Liknande musik hör mer hemma i storfilmer och blockbusters. I säg inledningar på krigs och kostymfilmer , då hjälten lovar sin älskade att aldrig lämna henne, eller hjälten landsbestiger främmande mark. Sandstranden är monumental och striden är nära.

I Shame strider Brandon mot sina egna demoner. Men kampen är svår och här finns ingen muskelös hjälte som kan besegra härar av män och fienden. För du är din egen fiende.  Du är din egen undergång.

Mot slutet ligger Brandon förtvivlad mot asfalten vid något som liknar ett hamn eller industriområde. Han har ont. Vi i publiken lider också.  Han har blivit illa misshandlad. Men såren och blodet är ingenting. Det är hans själ som värker och skriker. Hjälp finns inte att få. Han är så ensam. Så liten. Vi ser honom, men kan vi hjälpa honom?

Staden ligger och sover. Dess innevånare sitter i tunnelbanevagnen , upptagen i morgontidningens nyheter. Eller sitter han eller hon framför en dataskärm med Facebook eller pillar med mobilen för ännu ett SMS?

Regissören Steve McQueen berättar att i London ville ingen prata med honom om ämnet, sexmissbruk. Det fick bli New York i stället. Ämnet väcker anstöt, uppenbarligen. Det är tabubelagt. Längst nere i hierarkin av all form av beroende.

Steve McQueens film är NU. Han har själv sagt i en intervju:

- Det som händer i filmen , händer i London, New York och resten av västvärlden.

http://youtu.be/obUFznCcfhU

http://www.youtube.com/watch?v=obUFznCcfhU&feature=related

Kanske upprör det också folk. Någon framför en dystopisk berättelse som ifrågesätter IT-Miraklet. Det stora undret. Teknikrevolutionen.

Lägg också till, bilden av sexmissbrukaren. I Shame är han snygg, attraktiv, högutbildad ung man som är social och omtyckt. Inte helt olik gängse bilden av en nutida hunk. Drömprinsen. Grova drag. Tänk er Bradley Cooper med irländsk accent.

I huvudtaget att visa svaga och trasiga människor i populärkulturen går mot en svårare vår. I synnerhet nu när vi lever i en tid med utslagningsTV och filmer med superhjältar som räddar världen gång på gång. Hur mycket vill vi att det ska likna vår egen verklighet? Och hur är vårt samhälle egentligen utformat? Vad ses som framgångsrikt? Hur mäts lycka?  
Om vi bara frågar oss, vad är livsnödvändig bio?
SHAME.
Bättre film ser du inte i år eller i nästa. Jag lovar.
TA

Viggo överraskade på Skype

Viggo Mortensen är aktuell i rollen som Sigmund Freud i David Cronenbergs lite svala A dangerout method. Filmen skildrar Carl Jung och Freuds vänskap och splittring. Efter visningen under Stockholms filmfestival (2011-11-15) händer dock ett smärre tekniskt mirakel. Mortensen finns med direkt från Madrid via Skype. Caroline Hainer intervjuar honom. Och så kommer det.

En av åhörarna avlossar frågan: "Kommer du arbeta en tredje gång med David Cronenberg?"

Ja , svarar Mortensen. Och han avslöjar till publikens stora glädje på Skandia,  att en uppföljare till Eastern promises (2007) är på gång. Han och Cronenberg har börjat samtalen kring "tvåan". Och han jämför filmen med Gudfadern i hur den slutade och öppnade vägen för en fortsättning.  TA 

Ryan Gosling kör in bland filmens superstars!

DRIVE
Action/Thriller/Drama
Svensk biopremiär 18/11
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Christina Hendricks,  m fl.
Från 15 år
Längd 100 min

Betyg: AT AT AT AT AT
          
En dryg månad innan årets bästa filmer ska krönas har redan en av topp-kandidaterna kört in över mållinjen. Och i förarsätet, indiegunstlingen Gosling som gått från klarhet till klarhet de senaste åren med filmer som Lars and the real girl, Half nelson, Blue Valentine, Crazy stupid love. Och nu blommar han ut fullständigt i dansken Nicolas Winding Refns tredje amerikanska film (efter Bronson och Valhalla rising) som är en cool, frustande och otroligt spännande hyllning till biljakts- och heist-filmer med lite b-stämpel från 70-och 80-talen.
Gosling gör det i denna roll som stuntförare för filmer omöjligt att inte dra paralleller till Steve McQueen och biljaktsfilmen numero uno, Bullitt. Han är cool som ett kylskåp och säger ungefär lika mycket, eller lite, som McQueen brukade göra i sina filmer. Det här måste bli Goslings defenitiva genombrott och även om Drive kanske inte är super-mainstream så förtjänar den en stor publik och kommer, om inte annat, bli en kultklassiker av rang. Redan nu kan man ana att Goslings skorpionjacka och handskar kommer bli något som alla vill ha.

Det är så mycket jag älskar med denna film. Redan från första rutan känner jag att det här är min kopp te. Stämningen, musiken, de första scenerna, allt påminner om Michael Manns sätt att berätta film. Det är inte direkt en dialogdriven rulle som den jag och min vän och kollega Thomas såg innan på filmfestivalen, Walt Stillmans Damsels in distress, utan här handlar det om stämningar, blickar, mullrande bilar, nattliga perspektiv över Los Angeles och precis som i Michael Manns filmer piskas det upp en känsla av tomhet, ensamhet och en laddning av undertrycka känslor av olika slag.
Inte minst i spelet mellan Goslings tillknäppta, tandpetssugande karaktär och den ensamstående mamman, spelad av rådjursögda Carey Mulligan. Där finns en spännande, dallrande laddning redan för första stund och de behöver inte säga mycket.
Finns många fantastiska scener, en utspelas i en hiss med Gosling, Mulligan och en man som vi vet är skum och snart förstår vi att Gosling också vet det. I ena stunden kysser han passionerat Mulligan för att i nästa hoppa på killen och sen slå honom sönder och samman. Vi blir rädda, hon blir vettskrämd över övervåldet han utför och vi ser också att han, kanske för första gången, blottar sig och visar upp en sida av sig själv som är snudd på psykopatisk.

Drive är en fantastisk film, en film att bli kär i. Den är mörk, suggestiv, våldsam, spännande och oerhört, oerhört cool. Retro-känslan i filmen tillsammans med det suggestiva 80-tals-doftande, syntploppande soundtracket höjer intrycket än mer. Skådisarna är suveräna, inte minst Albert Brooks som den tillsynes fryntlige, trevlige gansterbossen, och även Bryan Cranston från tv-serien Breaking bad är mycket bra.

I en biroll syns en bekanting från Mad Men, fylliga sekreteraren Joan, Christina Hendricks, men det är en för liten och kort roll för att bedömas, men vacker och färgstark är hon.

Men det är Gosling och Mulligan som står ut och fyller Drive med kött och blod och gör att den känns och gör ont, både fysiskt och psykiskt.
Det är en skrämmande, läskig film.
Men också så underbar. Så underbart cool.

GS.

Regissören Whit Stillman återvänder med filmen Damsels in distress. Det är hans första film sedan Last days of disco (1998). Han gästar årets Stockholm filmfestival. Den 13/11 intervjuades han av Ashley Smith på biografen Grand. Stillman säger att  han ville med Damsels in distress "göra en mindre elak och mer rolig film än föregångarna". Han valde att göra en film om tjejer,  eftersom det kvinnliga perspektivet är för honom mer intressantare än mannens.
I folkvimlet och på vägen ut ifrån biografen får äntligen AT kontakt med honom. Om än väldigt hastigt.

Vad handlar Damsel in distress om, enligt ditt sätt att se?  

Stillman: - Vi lever i deprimerande och oroliga tider, karaktärerna i min film försöker med hjälp av steppdans, göra någonting.

Det är en optimistik film

Stillman: - ja, det är en optimistisk och hoppfull historia. 

Vi tackar honom och han möts av ytterligare frågor och människor som är lika angelägna som oss att få några minuter med filmmakaren.
TA

Damsels in distress
Medv: Greta Gerwig, Adam Brody, Analeigh titon, Magelyn Echikunwoke mfl.
Regi och manus: Whit Stillman
Speltid: 98 min
Betyg: AT AT AT

Filmen handlar om några tjejkompisar på ett universitet , någonstans i USA. Deras ledare Violet (Greta Gerwig från Greenberg) styr och präglar gruppens cyniska värderingar och åsikter. På ett center för deprimerade och självmordsbenägna studenter jobbar de ideellt. Lily är ny student på skolan. Hon utmanar Violet och ifrågesätter hennes tankar, inte minst tron på att steppdans kan motverka depression...

Som vän av Stillmans tidigare alster så pratas det VÄLDIGT mycket , så även i den här filmen. Triviala saker upphöjs till filosofiska spörsmål. Teorier lanseras om allt och alla. T ex "Kraftiga människor har högre moral än andra människor".

Liksom Last days of disco finns musik och dans i centrum. Den här gången är det musikalen som hyllas och sambola dans, stepp och riverdance. Stillman skall ha inspirerats av musikaler (med hjältarna Fred Astaire och Ginger Rogers) och collegefilmer som Heathers (1988).

Filmen är småkul och intelligent, men fjäderlätt och säkert bortglömd om några veckor. Stillman har valt att lägga allt krut på dialogen. Någon större bildberättare är han inte. Greta Gervig är dock alldeles förtjusande i rollen som Violet. Hon utstrålar självförtroende och styrka. Hon säger sig vilja hjälpa andra, men egentligen vill hon bara frälsa sig själv.

Det var 13 år sedan Stillman var i ropet, många flera indie-amerikanska filmmakare har kommit fram sedan dess. Wes Anderson och Noah Whambach för att nämna några. Och kanske har tiden sprungit ifrån en sådan som Whit Stillman. Men han är forfarande ohotad herre på täppan, när det gäller att skildra överklassen. Inte minst visar han det genom karaktärernas besatthet av hygien och dofter. Och hans sätt att vända och vrider på klichéer, känns fortfarande väldigt nödvändigt. TA

10 minnesvärda filmpappor

1)Colm Meaney som Dessie Curley i The Snapper (1993)

2) Harry Dean Stanton som Jack Walsh i Pretty in Pink (1986)

3) Dennis Hopper  som Clifford Worley i True romance (1993)

4) Dustin Hoffman som Ted Kramer i Kramer vs Kramer (1979)

5) Chevy Chase som Clark Griswold i Ett päron till farsa (1983)

6) Rolf Skoglund som Gösta Backlund i Vi hade i alla fall tur med vädret (1980)

7) Paul Newman som Dodge Blake i Kärleksbrev (1999)

8) Jeff Daniels som Bernard Berkman  i The Squid and the whale (2005)

9) Jan Fares som Farsan i Jalla Jalla (2000)

10) Rick Moranis som Wayne Szalinski i Älskling jag krympte barnen (1989)

Martin Scorsese imponerade med Bob Dylan-dokumentären No directions home (2005). Det var ett stycke efterkrigshistoria tillika en rejäl biografi över en av pop/rockhistoriens allra största. Nu ger han oss en mastig dokumentär om den tystlåtne medlemmen i The Beatles. För den mest inbitne George Harrison-anhängaren blir filmen Living in the material world , att mest pricka av checklistan med relevanta "milstolpar" ur gitarristens karriär/liv: Beatlemania, låtskrivandet i bandet och konkurrensen med McCartney/Lennon, Ravi Shankar och mystiken, insamlingsgala för Bangladesh, hustrun Patti och kompisen Eric Clapton, det uppskattade soloalbumet All things must pass m fl.

Filmen visar flera bilder och material som aldrig har nått offentligheten förut. Det är onekligen mumma för Beatles och musikälskare. Men det går inte att blunda för Svds Kristin Lundells tidigare kritik gällande filmen. Living in the material world är anmärkningsvärt en opersonlig dokumentär. Om vi inte visste på förhand att Martin Scorsese ligger bakom filmen, så skulle vi aldrig ens tänka på honom. Filmen följer standardmallen, intervjuer med kända kompisar, bekanta, producenter och nära och kära. Massor av lovord och  upprepningar och väldigt lite kritik och nyansering av en hemlig och egensinning konstnärssjäl. Men kanske var det inte möjligt att göra annorlunda. TA

Paris is the place to be!

Jag upphör aldrig att förvånas över Woody Allen. Har ofta tjatat om att karln har en högre lägstanivå än alla andra nu levande regissörer. Faktum är väl att han egentligen aldrig gjort en helt dålig film. Många, inklusive mig själv, hävdar ju att hans bästa tid ligger bakom honom, men faktum är att han producerat minst ett mästerverk varje decennium. Och i de filmer där han själv valt att bara jobba bakom kameran så har han alltid lyckats hitta ett alter ego i någon annan skådis med lyckosamt resultat. Som Kenneth Branagh, John Cusack, Will Ferrell, Larry David eller, som i Allens senaste Midnatt i Paris, Owen Wilson, som på pappret först verkade lite av ett udda val, men han funkar utmärkt och gör nog här sin absolut bästa rollprestation hitills.

Hade höga förväntningar på Midnight in Paris, speciellt efter de första rapporterna under Cannes-festivalen, t ex Fredrik Sahlin på SvT var helt lyrisk, fler mycket positiva rapporter följde och visserligen har Allens senaste filmer, som oftast utspelas i olika europeiska storstäder, fått bättre kritik än hans tidiga 2000-talsfilmer. Men Midnight in Paris roade recensenter mer än vanligt kändes det som, och för mig som nu sent om sider äntligen lyckats se filmen är det bara att skriva under.

Owen Wilson, Rachel McAdams, Michael Sheen och Nina Arianda skålar högt uppe den Parisiska luften.

Jag satt med ett fånigt leende hela filmen igenom. Den inte bara motsvarade de höga förväntningarna, den snudd på överträffade dessa och jag har nog inte känt mig så tramsigt lycklig när jag sett en film på väldigt länge. Den är helt enkelt 100% förtjusande och underhållande och Owen Wilson är underbar, miljöerna helt magiska, både nutida Paris och 20-talets detsamma. Det blir så enkelt, så självklart när vi plötsligt tillsammans med Wilson befinner oss i det gamla Paris och möter Hemingway, Gertrude Stein, John & Zelda Fitzgerald, Picasso med flera och Allen lyckas både att få oss att känna oss smarta när vi prickar av alla legendariska personligheter som rörde sig i den kulturella huvudstaden på den tiden och samtidigt skapa en fantastiskt rik och underhållande skröna om konstnärens villkor och att känna sig född i fel tid och era.

Owen Wilson & Marion Cotillard (som Picassos älskarinna)

Midnight in Paris är, faktiskt, en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Och det är glädjande med tanke på att han alltså fortfarande, snart 80 år gammal och med 47 filmer i bagaget, kan göra mästerliga filmer som back in the day och att han, som ingen annan, kan göra det så lekfullt och underbart och samtidigt tänkvärt på en och samma gång. Och han slår inte av på takten heller, en film om året blir det. Antagligen så länge han stå upp och har hälsan i behåll.
Bara att hoppas att han blir minst 100 år...

GS.

Tuck Pendelton (Dennis Quiad) kan bli historisk.

Piloten skall låta sig förminskas  och injiceras in i en kanins kropp.


Men någonting går fel.


Och Tuck hamnar i butiksföreträdet Jack Puttons (Martin Short) kropp.


Det blir en kamp mot klockan. Om 24 timmar är Tucks syregas slut. Jack måste hitta ett chip som kan


rädda Tucks liv och få honom ut ur hans kropp…

24-timmarsjakten (1987) eller Inner space som den heter på engelska var en av mina


ungdomsförälskelser. Mattias Dahlström skriver passande i senaste numret av Cinema (s.84 nr 10).

När du ser om filmer från barndomen  i vuxen ålder bör du vara skeptisk till filmens så kallad storhet. 

Vad visste den 12 åring som du var om film? Överskattar man inte filmerna från sina unga filmår?

Det kan nog vara så. I det här fallet så är det lite blandat. Filmen har åldrats lite, men samtidigt är

grundidén fortfarande bitvis briljant. Det är lekfullt, högt tempo och fantasirikt.

Filmen sägs vara inspirerad och rent ut av baserad på filmen Fantasy Voyage (Den fantastiska resan) från 1966. Den filmen handlar i sin tur om hur en besättning i en rymdkapsel injiceras in i en forskare för att  rädda honom från död http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_fantastiska_resan
http://en.wikipedia.org/wiki/Fantastic_Voyage
http://www.denofgeek.com/movies/588402/looking_back_into_joe_dantes_innerspace.html.  

Spielberg har producerat 24 timmarsjakten. Men det är kompisen Joe Dante (Gremlins) som har regisserat och Jeffery Boam (Dödligt vapen 2) som skrivit manus.

Filmen belönades välförtjänt med Oscar för sina specialeffekter. Scenografin är hisnande, resan inne i Jack Putters kropps påminner om rymden. Effekterna känns inte ha 14 år på nacken.

Filmen är ytterst välgjord teknisk.  Annat är det i själva intrigen. Jag blir aldrig riktig klok på filmens inledning; varför vetenskapsmän attackeras i laboratorium av ett gäng okända män (vilka presenteras sig i vara från Televerket i receptionen). Vilka är dem? Vad har dem för syfte? 

Denna lucka i presentation eller i manus gör att filmens unika intrig förlorar i betydelse.

Martin Short är dock oerhört rolig och excellerar stundtals i sin komiska tajming och hysteriska framtoning. 24-timmarsjakten var hans andra film efter ”misslyckandet” med Tre Amigos.

Dennis Quaid och Meg Ryan blev ett äkta par efter filminspelningen. Filmen uppskattades av flera kritiker men blev en publikflopp. Det förklaras med att filmbolaget inte satsade på nödvänding annonsering för filmen. Eftersom filmen hade gjort sig bra under testvisningar inför publik. http://www.sensesofcinema.com/2003/great-directors/dante/TA

Tänk er 2 miljoner för tolv dagars arbete. Inte illa va?
SEKO skulle knappast protestera för liknande lön.

Marlon Brando fick oförskämt mycket pengar för rollen som Stålmannens pappa Jor-El i Superman (1978). Det sägs att skådespelaren efter avslutad inspelning av filmen skall ha frågat sin egen kamrer, Dick Johnson, "Tolv dagars arbete, betalt på direkten, vem är värd så mycket pengar?" "Ingen som jag känner", svarade Dick (s.29 Samtal med Marlon Brando, Lawrence Grobel, Bonnier Alba, 1991)
 
Men filmen Superman är så mycket mer än Marlon Brandos jätteersättning. Det är den första serietidningsaction-filmen för oss sena 70-talister. Själva måttstocken för filmer i genren.

Det är också Christoper Reeves paradroll, och den roll som vilade som en förbannelse över honom. Reeve kämpade resten av karriären att inte förknippas med Stålmannen. Hur det gick med den saken är väl ingen tvekan om.

Inte heller beträffande Gene Hackmans härliga skurk Lex Luthor. Intellektuell, rapp och rolig och givetvis elak. Ingen kan nog överträffa Hackmans gestaltningar av skurkar. Han spelar i en egen liga, eller gjorde , snarare (idag är denne pensionerad, vilket flera av hans generationskamrater också borde ha gjort om dem värnade om sin yrkesheder).

  Att inte förglömma John Williams eminenta filmmusik. Ledmotivet är slagkraftigt och ger puls och energi och får oss att vilja flyga som Stålmannen, harkla oss som Clark-Kent och le elakt som Lex Luthor.

Superman påminner mig också om kärleksparet Lois Lane och Superman aka Clark Kent. Det är stundtals lekfullt, charmigt och romantiskt. Men också en smula vemodigt att med facit hand veta vad som hände med karismatiska aktrisen Margot Kidder. Hon förlorade förståndet. Vi stannar där. För allas bästa.

Richard Donners film känns ändå ÄKTA fortfarande. Kanske är det nostalgikern i mig som övertar smaken och känslorna. Jag kan inte sluta gilla den här filmen. Det kommer jag nog aldrig göra. Superman är inte film. Det är religion. TA

Tv-serien Boardwalk empire har en del att leva upp. Sopranos-författaren Terence Winter har skrivit manus. Martin Scorsese har regisserat första avsnittet. Bara en sån sak.

Serien bygger på en icke-fiktiv bok, Boardwalk empire: The birth, high times and corruption of atlantic city, skriven av Nelson Johnson. http://www.hbo.com/boardwalk-empire/index.html#/boardwalk-empire/about/index.html

Det är 20-talets Atlantic City , spritförbudet införs och kriminella kretsar slösar ingen tid på att sitta och rulla tummarna.

Det är stilsäkert, och dramaturgisk befinner vi oss nära Sopranos. På det sätt som musik som används, parallellhandling visas och skildringen av det oåterhållsamma och skitiga och fega våldet.

Stora frågan handlade om valet av huvudrollsinnehavare skulle flippa eller floppa; birollshjälten Steve Buscemi.  Gudarna skall veta, att det är svårt att endast bedöma efter ett avsnitt. Men i piloten känns Buscemi självklar i rollen som Nucky Thompson, en makthavare, gangster såväl politiker som fäktas duktigt med dubbelmoral.

Han är också i gott sällskap: Stephen Graham, Michael Pitt och Kelly McDonald (Trainspotting och No country for old men). Första avsnittet genererade en del frågor i alla fall hos mig. Det är nog ett bra tecken. Det vittnar om att Boardwalk empire är en tv-serie av fruktbar karaktär. TA 

Om blickar kunde döda

EU-ovänlig pojkaction fyllar 20 år.


Ytterst osannolik historia om tonårsslarvern Michael Corben (Richard Grieco). Han misslyckas med studentexamen. Föräldrarna skickar iväg honom på studieresa i Frankrike för att snygga till betygen. På flygplatsen förväxlas han med en CIA-agent med samma namn. Särskilt mycket plugg blir det inte fråga om. Han måste istället stoppa den galne politikern Sterankos ambitioner om Europeisk världs dominans.

Det är inte helt utan charm, men alla Bond-referenser blir övertydliga. Du frågar dig om filmen vill vara parodi, hyllning eller bara simpel och rak kopiering av 007s koncept: sprängexplosiva prylar, biljakter, maktgalna skurkar och vackra kvinnor i exotiska miljöer.

Men jämfört med den brittiska inspirationskällan saknar Om blickar kunde döda både finess och inlevelse. Det blir så svårt att se bortom de alltför yxiga och karikatyrer till karaktärer, klichéerna (den avvikande killen vinner cheerleaderns hjärta) och knackiga kulisser.

Och undertexter som ”Somewhere in Europé” får en undra om man ska gråta eller garva. Men trots filmens alla brister har man rätt kul under 88 minuter. TA