Stackars Jack

Vem är Jack Nicholson?
I dokumentären Dr Jack och Mr Nicholson (2019) står denna fråga i centrum. Och jag vill nog ändå påstå att vi kommer nära några svar kring ikonen.
Det drivs en konsekvent tes i hela filmen som säger att han spelat sig själv i hela karriären. Hans verklighet har han gjort fiktion av. Det galna och det okontrollerade har funnits i honom länge, och hans vredesbrott som dunkade i honom i hans unga dagar , fick utlopp i filmer som Five easy pieces (1970).
Det är ytterst märkligt vad som händer i samband med filmen Chinatown (1974). Ganska tätt inpå premiären av filmen avslöjas något traumatiskt. Jack Nicholsons syster är i själva verket hans mamma. Sanningen har mörkats i i hela hans liv. Hans liv bryter samman. Och om ni minns så fanns ett liknande tema i filmen Chinatown.
Vi får också en teori kring varför Nicholson ständigt bär solglasögon. Det är hans sätt att skydda sig. Man brukar ju säga att ögonen skvallrar om hur en människa mår. Jack Nicholson är en trasig människa.  Men det är något han inte vill visa.

Nedbruten av sitt röriga förflutna och man får bilden av en man som inte riktigt förmår kunna älska och leva i relationer. Kan han älska sig själv?  Hans långvariga förhållande med Anjelica Huston handlade mycket om hur mycket Anjelica Huston skulle stå ut med en man som var notoriskt otrogen.
Det är intressant att se hur Sean Penn räddade Nicholson från sig själv. Genom Penn fick han "uppfinna sig själv på nytt" och med filmer som The  crossing guard (1995) och The Pledge (2001) fick han kanske en läkande process till hands. I The Crossing guard spelar en krossad man som är skild från Anjelica Huston. Scenen mellan dem på ett fik ligger fantastiskt nära verkligheten. "Vi hade det bra, hade vi inte det?" frågar han en snyftande ex-fru.
The Pledge (2001) är en av filmhistoriens mörkaste filmer. Och om vi ska tro dokumentären så är Nicholsons karaktär ex-kriminalaren Jack Black kanske det närmaste vi kommer honom själv.  En ensam, förvirrad man som känner sig missförstådd och fastlåst i galenskap och som håller ett stadigt grepp runt flaskan. Han står där vid utanför en bensinmack , åtskild från civilisation och yrar för själv. "She said".... och han har svårt att hitta fullständiga meningar. Allt är försent.
 TA

Jag gör slut med filmen

I 35 års tid har jag sökt mig till filmen. Det har varit en inspiration, en tröst, en eskapism i sin ädlaste form, det har skänkt fantasier och omöjliga ideal.

Det har väckt  lust, lek, tankar,  analys och en massor av spännande möten och samtal. Det har varit glädje , åh vilken glädje......
Jag antar att filmen har gjort mig till den jag är.

Men det finns ett slut på allt. Kärleken dör. Det blir bråk, tjafs och gräl. Passionen lägger sig. Det blir rutin, det blir leda, det blir tröttsamt, det blir gäspningar efter gäspningar och Ska jag fortsätta så här? frågar jag mig. Ska jag fortsätta så här?

Och andra frågar även mig, Ska du fortsätta så här? Älta film , år efter år.
Prata film , när folk flyr från Syrien.
Prata film, när andra skaffar familj eller ser världens städer.
Prata film, när håren börjar få gråsprängd botten.....
Prata film , när soffan slits och magen växer....
Prata film när andra skiljer sig. Prata film när andra träffas på Tinder. Prata och tänka film och se film under ett Corona.

Jag har pratat om och tänkt på film i 35 årstid.
Nu kommer jag inte längre.
Tack filmen!
Vi kanske ses någon gång.
/Thomas