ÅRETS TV 2012

En del tv har det blivit också... Här är de bästa och mest beroendeframkallande under året.

Göran väljer:  

HOMELAND

Som 24 fast utan Jack Bauer och med mer drama, nyanser och grymt bra spel, inte minst av Claire Danes.

BRON

Osäker på om denna dansk-svenska samproduktion hade premiär i år, men jag såg den i ett svep och blev mäkta imponerad. Spännande, snyggt och Sofia Helin är oerhört bra.

DOWNTON ABBEY

Bästa kostymdramat sedan Brideshead revisited.

MODERN FAMILY

Smart, roligt och väldigt underhållande om den moderna familjens konstellation.

 

GIRLS

HBO är en garant för kvalité och denna Sex and the city för unga tjejer i dagens New York är som en enda lång indie-film av bästa märke. Lena Dunham, som spelar huvudrollen och skriver manus, är som om Woody Allen bytt kropp och tid och blivit en 25-årig New York-tjej.

Thomas väljer:

ANY HUMAN HEART
Det blev en förtjusande mini-serie av William Boyds omtyckta roman. Om livets olika faser ur en författares perspektiv, från 20-talets Oxford till ett tidigt 80-tal i London. Gillian Anderson!

BEING LIVERPOOL
Varför har det dröjt så länge tills en dokusåpa kom med ett av Premier Leagues mest älskade lag? På många sätt fantastisk välgjord. Clive Owens berättarröst ger tyngd, och skildringen av staden/laget blir en smula komplex, man har verkligen fångat atmosfären och här präglas det av New Journalism; tala med diskarna, kockarna, vaktgubbarna, programvärdar osv. Synd bara att man gjorde serien då gamla storlaget skulle göra sin sämsta säsong på mycket mycket länge...

MILDRED PIERCE
 Så bra mini-serie så det gör ont! Mörk, mästerlig och smärtsam remake på  Oscarsvinnande film från 1945 med Joan Crowford. I 30-talets Glensdale, Kalifornien försöker den ensamstående modern Mildred Pierce försörja sina döttrar. Hon väljer att satsa på restaurangbranschen. Kate Winslet är onekligen vår tids främsta aktris.

ANKLAGAD säsong 2
Stark fortsättning på Jimmy McGoverns (författare till filmen Priest och tv-serien Cracker) serie. Här finns väldigt intelligenta och trovärdiga historier om människans litenhet och väg till brott. Sean Bean som transa? Jajamän.

TORKA ALDRIG TÅRAR  UTAN HANDSKAR
Jonas Gardells serie/bok har redan sönderkramats till fördärvet. Simon J Berger fick sitt stora genombrott som Pål.

ÅRETS FILMER 2012

Göran väljer:

1. LAURENCE, ANYWAYS

Kanadensiske underbarnet Xavier Dolan har gjort årets film. Överdådigt, extra-allt, en fest för ögat och örat kombinerat med tänkvärt innehåll.

2. MOONRISE KINGDOM

Wes Anderson får allt att se så lätt och lekfullt ut. Och det är så vackert, trivsamt, välspelat, smart och underhållande. Fantastiskt fantasifullt.

3. THE MASTER

Paul Thomas Anderson gör det inte lätt för sig själv eller oss. Mästerligt om scientologkyrkan. Makalöst skådespeleri.

4. DARK KNIGHT RISES

Christopher Nolan har skapat den absolut bästa superhjälte-trilogin som gjorts. Mörkt, tungt och oerhört underhållande.

5. RUST AND BONE

Fullständigt absorberande och knäckande kärlekshistoria som bärs fram av lysande skådespeleri, framförallt av Marion Cottilard.

6. SHAME

Michael Fassbender briljerar i starkt storstadsdrama som osar undergång och sex.

7. CABIN IN THE WOODS

Jämförts med Scream i bemärkelsen att den förnyat skräckgenren. Men jag tänker mer på filmer som Evil Dead och Hellraiser och jublar åt riktningen filmen tar efter den traditionella inledningen. Bisarr, skruvad men ack så bra!

8. PALME

Fantastisk dokumentär som är lika underhållande som informativ och nyanserad.

9. THE ARTIST

Tur att det finns "galna" människor som kommer på idén att göra en svartvitt stumfilm år 2012. Lyckas vara både smittsamt charmig och sorglig. En film om filmens magi.

10. SKYFALL

Daniel Craig är perfekt som 00-talets James Bond. Oscars-vinnande regissören Sam Mendes lyfter den seglivade serien till nya, oväntade nivåer.

Thomas väljer:

1. OSLO 31 AUGUSTI
Se den bara!

2 SHAME
Har New York skildrats mer mörkare och ensammare än så här?

3 PALME
Vem var Olof Palme? Den frågan besvaras onekligen väl och intressant i denna mycket pedagogiska, inspirerande och målande dokumentär.

4 THE DARK KNIGHT RISES
Största biokicken på år och dagar! Kraftfullt, spännande, mörkt och genomtänkt. Magnifik avslutning på en action/äventyrtrilogi som saknar motstycke!

5 THE ARTIST
Oemotståndligt och väldigt stumt!

6 LAURENCE ANYWAYS
En sådan drabbande kärleksberättelse vi fortfarande kommer tala om även om 50 år...

7 SEARCHING FOR SUGAR MAN
Det finns sagor och så finns det verklighetens om än lite vinklade men fantastiska öden. Varför fick Rodriguez inte något genombrott på 60-talet? En fråga vi kommer ställa länge...

8 CALL GIRL
Årets mest omtalade svenska film. Det är onekligen laddat, obehagligt och mycket välspelat. Simon J Berger och Ruth Fernandez Vega!

9 SNÖN PÅ KILIMANJARO
En liten fransk pärla som förtjänar storpublik och många bultande hjärtan. Sällsynt lyckad blandning av socialrealism, feel good och samhällskritik i ett mestadels soligt och varmt Marsielles.

10 SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN
Kristen Stewart visar sig vara lika utmärkt val som Charlize Theron i rollen som snövit respektive ondskefulle drottningen. Stundtals underhållande och livfull fantasy tolkning av gamla klassikern.

Komisk Karlsson glänser i Cockpit

Valles (Jonas Karlsson) liv vänder radikalt när han förlorat pilotjobbet. Hans fru sticker och tar med sig 11-åriga sonen. Och villan i Täby är ett minne blott. Valle flyttar in hos syrran i gamla föräldrarhemmet. Systern bedriver feministiska kurser och försöker skriva på en roman. Valle försöker förtvivlat att hitta nytt jobb.  Utan jobb betyder mindre möjlighet att träffa sonen. Flygbolaget Silver söker en kvinnlig pilot. Och en alltmer desperat Valle ser sin chans med hjälp av lite smink, högklackat och peruk...

Cockpit kan på ytan tros vara en kusin till Tootise (1982) och visst finns likheter. Men den svenska filmen är betydligt mer politisk än vad man kan tro och  väldigt i takt med sin samtid. Könskvotering, mediedrev, kvinnligt och manligt etc. Det är en lysande komedi , i synnerhet visar Jonas Karlsson återigen prov på sin komiska tajming och sitt register. Han är specialist på att spela "den vanliga" killen som stöter på problem. Mest förvånande är att Karlsson aldrig verkar blir ett dugg slentrian i sitt skådespeleri. Mycket tack vare att han har valt roller med omsorg och lyckats hålla sig ifrån några "polisfilmer".

Filmen Cockpit är intelligent, rolig, rapp och ganska vardaglig. Det finns likheter med regissören Mårten Klingberg tidigare filmer, t ex Offiside, här som där handlar det om överlevnad och försörjning. Klingberg målar bilden av ett Sverige , där konkurrensen breder ut sig och utslagningsSverige blir ett faktum. Vi ser ett samhälle där vi har flera arbetssökande i relation till antalet arbetstillfällen. Tänker litegrann på Johan Klings Darling (2006) i den filmen gjorde ingenjören en klassresa - nedåt, Ericsson byttes ut mot McDonalds. I Cockpit blir en pilot arbetslös, han får lämna storföretaget, och tvingas till könsbyte , för att helt enkelt existera , och då för att få jobb på ett lågprisflygföretag. Men mitt i allt kaos bottnar humor och värme.

Som flera redan har noterat, 2012 var året då HEN-debatten tog fart. Cockpit tillsammans med Laurence Anyways blev filmerna som behandlar frågorna och problematiken. Båda filmerna har kärlekshistorier som trollbinder mig. På olika vis men inte mindre fascinerande för det. TA 

GOD JUL!

M Knight Shyamalan är numera en tämligen utskälld regissör. Genombrottsfilmen Sjätte sinnet (1999) stärkte hans aktier radikalt. Man talade om en ny Spielberg (som är för övrigt Shyamalans store idol) och "överraskningen" i filmen. Men haussen kring den indiskamerikanske regissören höll inte  i sig särskilt länge. Shyamalan  blev efter några filmer senare sågad och anklagad för "flum" och för pretto.  Och även om jag kan hålla med om att Lady in the water (2006) inte var särskilt lyckosam så gillar jag Unbreakable (2000), Signs (2002) och särskilt The village (2004). Och en regissör som Shyamalan behövs i ett mer fegt, kommersiellt, kortsiktigt och fantasilöst Hollywood. Det är hedervärt att han går sin egen väg och litar på sin egen vision.

Shyamalan är som en god sagoberättare, han vet precis hur han ska börja historien för att fånga publikens intresse. En del menar att han har dock svårt att bibehålla publikens intresse genom hela filmen.  Hans filmer präglas tycker belackarna av anti-kimax/besvikelser. Var det bara så här? Var det inte mer? 

Jag tror att "överraskningarna" i Shyamalans tidigare filmer, i synnerhet Sjätte sinnet har blivit en klar belastning, kanske inte, för regissören själv, men för publiken.  Publiken kräver eller väntar sig något extra för varje film. Orimliga krav att leva upp till. Det tecknar också bilden av en bio/filmpublik, en generation av filmentusiaster uppslukade av oväntade och avancerade vändningar som i Brian Singers De misstänkta (1995) eller Quentin Tarantinos Pulp fiction (1994) eller Christopher Nolans Memento. (2000). Mycket vill ha mer, som det heter. 

I Shyamalans filmer byggs det ofta upp en obehaglig stämning, något hotar, något helt okänt väntar där ute, vi vet inte vad, men det väcker vår fruktan. Och det är en ängslan som inte släpper greppet om oss. Samtiden lägger onekligen sin prägel på hans filmer. Signs och The Village kommer bara något år eller några år efter terrordåden 9/11. En tid då hela världen lever i skräck, men i synnerhet, stormakten USA.

 

I The village (2004) lever människor isolerade från omvärlden. De lever nästan likt Amish folk. Det är bysamhälle med begränsat antal människor, gemenskap och hjälpsamhet värderas. Man klär sig i 1800-tals mode och det är kärnfamiljen och hårt arbete som gäller. Man pratar om ”de omnämnbara”. Den ”förbjudna färgen” är röd. Dem ska röra sig i skogen, få har sett dem, men det ska inte sammanblandas med folket i byn. Lucious Hunt (Joquian Phoniex) ber om tillåtelse att ta sig till skogen och "städerna" för att hämta medicin när en pojke i byn har blivit sjuk. Han beviljas av byalaget och han får ta på sig gula kappan och gå mot skogen. Hunt kommer tillbaka oskadd. Efter en tid blir han dock knivhuggen av en avvikande man (Adrian Brody) i bysamhället. Det rör sig om ett triangeldrama , och Hunts stora kärlek Ivy, en blind lärarinna, (Bryce Dallas Howard) ger sig iväg mot skogen för att rädda livet på sin älskade...

 

The Village handlar egentligen om konflikten i Mellanöstern eller någon annan konflikt i världen. Det handlar hur VI  och DEM skapas. Om hur vuxna människor låter sina egna tro annat om DEM och sprider skräck om något okänt.  Jag tänker mycket på Israel och Palestina. I filmen finns det visserligen ingen synlig mur, men mentalt och geografiskt blir ju skogen en symbol för gränsen dit man kan gå men aldrig FÅR passera – för då –riskerar man träffa på De onämnbara. Det handlar om hur man pumpar i rädsla i sin egen befolkning och hur man finner sig i att leva i skräck för att samla ihop egna folket. 

 

M Shyamalan visar med filmen också att han vänder sig emot Hollywoods gängse regler för storproduktioner. Ingen happy end här inte. Inget högt tempo. Och han vill skapa dramatik med hjälp av ljud, dräkter, slow motion och betonar verkligen att det vi fruktar är det okända. Det vi inte vet något om.

 Shyamalan blir tillsammans med Terrence Malick 00-talets udda fåglar i amerikansk populärfilm.  Han vill berätta historier som vi lika gärna skulle kunna läsa, det är sagor, fabler, om gott och ont och om människans otroliga kraft. Ibland lyckas han ypperligt som i The Village. Det blir både kostymfilm, kärleksdrama och skräck/thrillerfilm på en och samma gång. Vackert, otäckt och oerhört romantiskt. TA 

 

Sedan den första snön kom för året så kan man bara tänka på en enda film. Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Du minns förstås hur imperiet attackerar rebellernas bas på den avlägsna isplaneten Hoth i filmens inledning. Scener som sägs vara inspelade i Norge, för övrigt http://www.movielocationsdiscovery.com/norway/. Snöstorm. Och allt är bara en enda vit öknen. Men till skillnad mot öknen är det mördande kallt. Något som Han Solos ton ton (en slags mellanting av kamel och häst) dessvärre också får erfara.

Imperiet anfaller överraskande och kraftfullt mot rebellernas rymdbas. Det krävs list och mod vilket Luke Skywalker också visar. Han drar runt harpunvajrar kring dem jättelika krigsmaskinerna, stora som dinosaurier. Luke tar sig upp under maskinen och lyckas kasta in handgranater. Maskinen exploderar. När striderna upphör reser Luke till Dagobah och möter visheten och kunskapen själv personifierad i Yoda.  

Rymdimperiet slår tillbaka är inte bara Star Wars seriens bästa och mörkaste episod. Det är en berättelse om hur vi överlever vintern, med list och mod och det är en berättelse om vad som väntar efter kylan. Träning, insikter, utveckling, kunskap och befrielse. Om man nu var en blivande jediriddare, vill säga. TA

Nancy Meyers x 3

Regissören/manusförfattaren Nancy Meyers skrev redan manus till Tjejen som gjorde lumpen (1980) med Godlie hawn. Men det är först på 00-talet som hon blivit ett namn, och då som regissör. Hon har verkat i skuggan av Nora Ephron, romantikkomedins första drottning.

 

Meyers mest lyckade kärlekskomedi hittills är Galen i kärlek (2003). I filmen sammanför hon två legender: Diane Keaton och Jack Nicholson. Resultatet blir en charmig och smårolig komedi om förälskade människor på ålderns höst. Pensionären Harry Sanborn uppvaktar yngre kvinnor på löpande band. Och vem är mer trovärdig (dessvärre) i att spela gubbsjuk man än Jack Nicholson? Några som helst starka känslor uteblir dock. Men läget ändras när Harry möter en av dessa ”tösers” mor, Erica Barry. Hon är en kvinna som är i hans egen ålder, 60 +.

 

 Föregångaren Vad kvinnor vill ha (2000) har en ypperligt fyndig idé - på pappret. En skitstövel till man, Nick Marshall, råkar ut för en olycka. Men vad av ondo har inget gott med sig? Nick hör nu kvinnors tankar och behov. Allt faller reda efter några minuter. Om Nicholson var självklar i Galen i kärlek känns Mel Gibson mest fel. Okej, han är uppenbarligen vad kvinnor vill ha. Oavsett om han är trevlig eller skitstövel. Och därmed finner vi filmens dynamiska problem. Filmen ska man helst undvika. Den hade behövt ett mindre namn i huvudrollen, gärna en outsider som inte självklart får första kvinna på fall.

 

Castingen är bättre i The Holiday (2006) som är mer en traditionell romantisk komedi. Kate Winslet spelar Iris, en livstrött brittisk journalist på en av de större nyhetstidningarna i Storbritannien. Hon lider av sin obesvarade kärlek till medarbetaren Jasper. Han skall gifta sig men flirtar gärna vidare med henne, ett tag till. Genom en annons på nätet byter Iris tillfälligt bostad med Amanda, en amerikansk filmtrailerskapare(Cameron Diaz). Amanda är liksom henne singel och vill gärna inte ha med män att göra. Men som klyschan säger: När du minst anar det, då händer det. Kärleken.  

 

Vi får två parallella historier; dessvärre är en del bättre än den andra. Det är väl gulligt i Amanda (Cameron Diaz) och Irisi brors Graham (Jude Law)s kärleksmöte. Han är helylle, pubbesökandes bokförlagsredaktör och änkling med två underbart söta döttrar. Hon är bränd av sin pojkvän, men ärligt talat; Cameron Diaz med dåligt självförtroende? Cameron Diaz som singel? Nja, det är ungefär lika troligt som om tomten vore far till alla barnen.

Hon och Jude Law är lite för modellsnygga för att skapa trovärdighet och här finns inga riktiga hinder för deras kärleksmöte. Och motstånd är A och O för den romantiska komedin. Det är ganska instängt, livlöst och ganska långsamt ungefär som det verkar vara på den engelska landsbygden som de vistas på.

 

Då är det bättre ställt med känslor och uttryck i flotta Los Angeles. Kate Winslet är sin generations främsta aktör/aktris. Man får det bekräftat för varje film. Hon bemästrar allt; och hon kan till med bära nästan en hel film själv. Som här. Hon står för de komiska inslagen och de mest rörande scenerna. Winslet känns alltid livfull, varm och mänsklig. Den bilden försvagas inte heller när vi ser henne hjälpa en 90-årig f d manusförfattare att lära sig gå igen. Han spelas av en strålande Eli Wallach. Deras vänskap är svårt att stå emot. Han berättar om hur han hamnade i Hollywood och om en filmfabrik som inte längre existerar. Han uppmuntrar henne till vara primadonnan i sitt eget liv och inte ”bästa kompisen”….

The Holiday är långt ifrån något av det bästa som gjorts i den romantiska komedi genren. Genren har på bara några år blivit enormt sliten. Regissören Meyers verkar blivit medveten om detta på senare dagar. Hon har nämligen nischat in sig. Berättelserna om äldre heterosexuella par och deras kärleks och relationsproblem har hon återupptagit (Its complicated med Meryl Streep). TA