Hal Ashby filmer har uppenbarligen inspirerat Wes Anderson. I Helena Lindblads artikel i DN (11 maj 2012) läser jag bland annat att Andersons Darjelling limited (2007) hade Hal Ashbys Det hårda straffet som inspirationskälla. 

Det hårda straffet eller The Last detail (1973) som den heter på engelska är skriven av Chinatown-manusförfattaren Robert Towne. Jack Nicolson briljerar i rollen som flottisten Buddusky. Han och en kollega ska transportera en ung soldat (Randy Quiad) från Virginia mot sitt fängelsestraff i Washington DC.

Precis som Wes Anderson påpekar och lyckas även efterapa i sin egen film händer det  egentligen inte särskilt mycket i Det hårda straffet (DN 11 maj 2012). Och det är inte oproblematiskt för en film. Det dricks öl, det skrattas och flamsas , det levs och härjas. Och framförallt pratas det.
 När filmen slut  är man ganska mätt och känner inte någon mersmak. Det hårda straffet är inte en helgjuten film. Men ett tidsdokument (politiskt) och en lektion i hur man skriver dialog. Och om inte annat så är filmen sevärd för Jack Nicolsons obetalbara skådespeleri.  

Filminspelningen sägs ha varit stormig. Bland annat skall regissören Ashby  ha gripits för marijuana.
http://www.littlewhitelies.co.uk/blog/cult-film-club-%E2%80%93-the-last-detail-16778
TA.

Det är bara bekänna. Undertecknad har missat kanske den viktigaste hyllningen till en av 80-talets största hjältar inom populärkulturen. Hur detta har kunnat undgå undertecknad? Det får vi ta någon annan gång.

Brittiska sångerskan Natasha Khan i Bat for lashes fick 2010 ett erkännande med singeln Daniel. Låten är inspirerad av Karate Kids Daniel LaRusso (Ralph Macchio). http://www.mtv.co.uk/news/bat-for-lashes/108611-bat-for-lashes-interview

 Omslaget på singelutgåvan vittnar dels om det.

Men också i synnerhet i slutet av videon till Daniel, regisserad för övrigt av svensken Johan Renck http://www.johanrenck.com/

I det skedet ser vi sångerskan Khan köra förtvivlat bil. Jagad av svarta demoner. Men så ser hon en skepnad av någonting annat stå framför henne i körbanan. Hon motorbromsar, växlar ner och stannar så småningom bilen. Hon får ur sig ett leende. Där står han i pannband,  i avklippt svart t-shirt och gympabrallor. Daniel-San. Det är bara tacka Markus Larsson på Aftonbladet. Han kallade nyligen  "daniel" för bästa låten som har gjorts om karate kid. Hade han inte gjort det, hade undertecknad knappast upptäckt denna enormt logiska mattematik. TA 

Om en man och en häst

Steven Spielberg är alltid aktuell, men i år är han extra mycket i ropet. Inte så mycket för att han har någon ny film ute (förutom War horse, som snart är aktuell på DVD & Blu-ray) utan för att flera av hans äldre, klassiska filmer för första gången släpps på Blu-ray med allt vad det innebär med restaurerat innehåll, kristallklar bild och perfekt ljud och en massa nytt extramaterial.

Men innan högtidsstunder med Hajen, Indiana Jones-trilogin och E.T - The Extra Terrestrial kan avnjutas senare i år så kan borde alla som gillar Spielberg ta sig an hans senaste rulle - War horse, som kommer på DVD & Blu-ray den 27/6.

Själv missade jag den på bio och den kan jag ångra nu när jag sett den i det lilla formatet. Spielberg är verkligen en bio-regissör, om det någonsin funnits en sådan. Hans filmer gör sig allra bäst i det stora formatet, inte minst då han alltid utnyttjat filmformatet till max. Teknik är inte min starka sida (även om jag får gåshud av bra bild och ljud hemma i soffan), vad olika filmformat heter och sånt bryr jag mig inte om, men Spielberg tillsammans med flera andra ser till att göra film så att de alltid kommer till sin fulla rätt på bio, och mindre så i det lilla formatet.
Men idag med stora, platta tv-apparater och hemmabio-system så kan man avnjuta filmer som War horse på det sätt som är avsett. Nästan i alla fall...

För War horse är, bland mycket annat, en ren njutning för ögat och öronen (särskilt om man ser den på blu-ray och med bra ljud) och det går inte att komma ifrån att en film som är riktigt bra går från att vara just det till att bli grymt bra när man ser den under rätta förutsättningar.
Fotot, som ofta vanligt när det handlar om Spielberg, signerat polacken Janusz Kaminski är helt otroligt bra och snyggt och allt positivt man kan komma på. Och just det visuella är en stor faktor till varför man borde sett denna storslagna, sentimentala hjärteknipande historia på bio, men har man schyssta grejer hemma så funkar det bra också.

War horse bygger på en roman med samma namn av Michael Morpurgo och handlar i grund och botten om vänskapen mellan en pojke och hans häst. Irland strax före första världskriget. Alberts pappa köper en häst som anses vara för bångstyrig för att jobba som arbetshäst, men Albert lyckas få hästen att plöja åkern men vädrets makter ställer till det och när kriget kommer blir Alberts pappa tvungen att sälja hästen till kavalleriet.
Så Albert och hans kära häst går skilda vägar, men eftersom Albert också går med i kriget får man följa bådas öden och äventyr i ett europa i krig och mot alla odds (måste jag erkänna) så blir man högst engagerad i hur det ska gå för både hästen och Albert. Och om dom ska bli tillsammans igen.

Och det är ju Spielberg som får en att dras in i en historia om en arbetarklass-pojke och hans kärlek till en häst som drar igenom ett krigshärjat Europa. På pappret lät det ju lagom spännande, men i efterhand står det klart att War horse är en klassisk Spielberg; en stark story, en hjärteknipande, storslagen och engagerande film som återigen visar prov på Spielbergs styrka som filmmakare.
När han är som bäst hamnar han bland de stora, klassiska amerikanska regissörerna, de som gjorde hederliga hantverk med starka stories och inte väjde för att visa på starka känslor och moraliska ståndpunkter.  Som John Ford, Billy Wilder, Frank Capra, John Huston och på senare tid även Clint Eastwood.

Ibland, när Spielberg gör uppföljare på egna filmer (som Indy 4, där George Lucas hade det största inflytandet) eller beställningsjobb som t ex War of the worlds, så funkar det inte alltid till hundra procent, men när både hans hjärta och hjärna är påslagna, som i War horse, då blir det magi.

Kanske ändras nedan lista senare i år, men just nu är detta Spielbergs bästa filmer enligt mig:

5. Närkontakt av den tredje graden
4. Schindler's list
3. Jakten på den försvunna skatten
2. Hajen
1. E.T.  - The Extra Terrestrial

GS.

Little big man (1970) i regi av Arthur Penn (Bonnie & Clyde) bygger på den hyllade romanen med samma namn skriven av Thomas Berger.

http://karnevalforlag.se/bocker/little-big-man.

Filmen handlar om vite Jack Crabb (Dustin Hoffman) som föds upp i en indianstamm. Hans står mitt emellan konflikten mellan vita och indianer.

Det känns som om man kan tänka sig hur filmen fick flera konservativa amerikaner att regera när den kom i mitten av 70-talet. Den river upp historiska myten om den elake indianen som den vite ska döda för att skydda sitt hem. En myt som länge konserverats och reproducerats av westernfilmerna.

I filmen skildras sydstatare som krigshetsande bryska och inhumana individer. Men mest slående för Little big man är hur realistiskt konflikten skildras utifrån vardera sidor: en indianledare som tror att alla vita är galna mot  en vit militär ledare som är en marionett för presidenten i Washingtons mer eller mindre ogenomtänkta beslut.

Filmen börjar med en intervju med en 110-årig Jack Crabb. Reportern frågar honom om indianerna: Utsattes inte indianerna för folkmord genomfört av vita amerikaner?

Journalisten får inte Crabbs medhåll. Och detta lämnar ett mystiskt skimmer över filmen. Hur kan Crabb tycka annat än folkmord? Vita män som plundrade , dödade och våldtog indianernas befolkning?

Little big man är främst Dustin Hoffmans uppvisning i huvudrollen. Filmen belyser också ett svårt och tungt ämne i amerikansk modern historia med ovanligt lätt hand. Klart sevärd. TA

Dialogmästare

I Hal hartleys Trust (1990) får vi en pojke möter flicka historia. Men det är långtifrån allt annat du sett.

Matthew (Martin Donovan) är en vuxen man. Han kedjeröker, läser böcker och han säger upp sig på jobb efter jobb. Han bor hemma hos sin stränge far. Hans mamma dog när han föddes. Han har varit på ungdomsvårdsintagningar flera gånger i livet. Han har svårt att passa in i samhället.

Maria (Adrienne Shelly) relegeras från skolan. Pojkvännen lämnar henne när han får veta att hon är gravid. Hennes far dör. Hennes mor vill inte se henne mer.

Maria möter Matthew i mörker och i förtvivlan. Hon dricker öl under en bro. Han har flytt ifrån sin sadistiske far. Hon vill ha någonstans att sova över natten. Han vill ingenting. Han erbjuder henne sin säng. Han själv sover på soffan.

 Här någonstans börjar deras kärleksmöte. En historia som bygger på tillit, respekt och omtanke. Är det kärlek? frågar sig Maria.

Nej, säger Matthew. Det är bättre än kärlek.

Hal Hartley är bortglömd idag, men under 90-talet, var han tillsammans med bland andra Whit Stillman, Kevin Smith, Richard Linklater, Gus van sant och John Sayles grundare till den amerikanska indie-filmen. Inspirerad av franska nya vågen regissörer som Jean Luc Godard inte minst märker man det i Hartleys välskrivna och fyndiga dialog som präglar hans filmer. Trust har enastående dialog och kan nästan ses som ett skolexempel för dagens filmmakare hur man bygger en film på i stort sett en sak – dialog.

Det som fascinerar mig och säkert flera, är hur det aldrig blir händelsefattigt. Tvärtom. Men ändå förekommer inga ”heta” sexscener, biljakter eller spektakulära explosioner. Trust är en annorlunda kärlekshistoria, men också en film om revolt mot samhällets normer, kärnfamiljen, och det är en film som ber alla abortmotståndare att hålla käften. Filmen har också något budskap kring tv och konsumtionssamhället. Vad det konkret handlar om är jag nog inte man att bedöma. Men nog är det klart att Hal Hartley inte älskar TV. Matthew i filmen föredrar böcker. ”TV är opium för folket” säger han. Utanför tv-affärerna köar människor med apparater som inte längre fungerar.

I en intervju med skådespelaren Martin Donovan berättar Hartley att filmen Trust handlar mycket om hans egen väg till vuxen livet. Det var en tid då han funderade mycket på hur livet hade varit med både en mamma och en pappa. Han växte nämligen upp med endast sin fader. Hans mor avled när han var 12 år. http://bombsite.com/issues/37/articles/1482

Det är också i allra högsta grad en feministisk film – Maria är filmens starka karaktär. Hon går sin egen väg. Hon vägrar ta skit varken från Matthews brutale far eller butiksföreträden med skamliga förslag.

Edie Falco till höger på bilden

I mainstream filmer (She´s all that etc.) brukar oftast den fula ankungen ta av sig glasögonen och sminka sig och klä sig ”tjejigt” för att sedan vinna och behaga drömprinsen. Men i en film som Trust är det omvänt. Maria väljer glasögonen framför kort korta kjolar. Hon lär sig invecklade ord och utvecklar sina tankar med hjälp av sin kärlek som hon finner i Matthew. Han får i sin tur tygla sitt oberäkneliga humör. Till sist, är det lite kul att se en ung Edie Falco (Carmella i Sopranos) i rollen som Marias syster, Peg. TA

Paul Schraders skräckfilm Catpeople (1982) är en remake på en film med samma namn (Rovdjurskvinnan är den svenska titeln) från 1942 http://www.qnetwork.com/index.php?page=review&id=997 http://www.imdb.com


I den senare ser vi mystiska Irena Gallier (Nastassja Kinski) besöka New Orleans för att förenas med sin bror Paul (Malcolm McDowell, kan han spela annat än psykopat/mördare?). Hon får ett jobb på ett zoo och blir förälskad i intendenten Oliver (John Heard, var tog du vägen efter säg Ensam hemma filmerna?).

Samtidigt försvinner Irenas bror och en leopard dödar flera människor i staden.

Schrader är kanske mest känd för sitt manus till Martin Scorsesses Taxi driver  (1976). En handfull filmer ( t ex American gigolo) har han också regisserat. Ofta kontroversiella filmer, Cat people är inget undantag. Här finns ämnen om incest, död, sex och djuriskhet. Har svårt att tänka mig att originalet innehåller liknande ämnen. Även om själva grund intrigen liknar varandra: människor fruktar djuret inom sig och kan förvandlas till djur med dödslusta vid rätta förusättningar och stimulans. 

Låt dig inte luras av filmens början, det är lätt att avfärda den som larvig och rent utav flummig. Men filmen växer och efter några minuter är du fast. Cat people är obehaglig och stundtals sitter man på helspänn. David Bowie märkliga och spökiga ledmotiv ger filmen egen identitet.

Jag får panik av  leoparden i filmen. Den känns riktig och är halva grejen med filmen. Man blir rädd varje gång man ser den. Man sitter också talar högt till tv:n, i någon slags desperat ton i hopp att karaktärerna ska höra en. "Gå inte in där!" , "Gör det inte!"....

För övrigt är skådespelarna utmärkta i filmen.  Anette O´Toole som den modiga och symaptiska djurskötaren Alice, och givetvis Nastassja Kinski. Det är bara instämma med tidigare kritiker och ställa sig bland hyllningskören: hon känns inte på något sätt ansträngd eller onaturlig. Gåtfull, vacker och sårbar. På många sätt är det Kinskis film. Visst förtjänade hon bättre än att hamna i b-filmer (vem minns Fritt fall med Charlie Sheen från 1994?) decenniet senare?
TA

I filmen Sylvia (2003) möter den amerikanska poeten Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow) den brittiska poeten Ted Hughes (Daniel Craig). Året är 1956 och platsen  är universitetsvärlden i Cambridge, England. Det uppstår passion mellan dessa begåvningar. Hon skriver om honom:"Den svarta mardören. En dag blir han min död".
Paret gifter sig och flyttar till USA. Plaths mor har inga större tankar om maken Ted Hughes. Hon säger också till honom att han inte får göra hennes dotter illa.
Sylvia har nämligen tidigare försökt begå självmord, men misslyckats.

Livet i staterna bjuder på vackra stränder, mycket kärlek och romantiska bad. Men för Sylvias del blir det början på skrivkramp och idétorka. Medan hennes make promenerar och inhämtar inspiration, väljer hon spisen och bakverk framför skrivmaskinen...

Sylvia bär på ett mörker. Såren från hennes faders  död i barndomen tycks aldrig läka.   

Ted Hughes är mannen i Sylvia Plaths liv. Han är däremot ingen trygghet för henne. Han är ofta otrogen. 

Paret flyttar till Devon, England, i början av 60-talet. De får barn. Men Teds otrohet fortsätter. Detta drar ner Sylvia betydligt i depressionens mörka kölvatten och hon försöker balansera på en tunn lina, från att inte tappa fotfästet och ramla. Det enda som stoppar henne från att dränka sig är kärleken till det skrivna ordet och barnen.

Sylvia är gripande och man känner mycket för Sylvia Plath. Hennes funderingar är intressanta. "Om man räds för något, gör man så det inträffar", säger hon till grannen (Michael Gambon) när hon försöker förklara makens otrohet. 
Gwyneth Paltrow är en skådespelerska som tyvärr har förekommit i lite för mycket tveksamma produktioner (Ben Stiller komedier etc). Här är hon väldigt närvarande och vital och även om hon är vackrare än vad riktiga var  så ger hon en karaktär full av intelligens, mörker, värme kärlek, styrka och ensamhet. Jag blir smått förälskad i henne.

Och till sist, hur är Mr Bond? Jo, Daniel Craig är trovärdig som otrogen make. Stör mig dock lite på hans sidbena. Det klär honom sämre.

En grej till, Jared Harris, son till Richard Harris, men kanske mest känd som Lane i tv-serien Mad men, syns i filmen i en mindre biroll som Mr Alvarez, recensent för The Observer. TA

ÄNTLIGEN HAR DEN LANDAT!

BIO:
Prometheus
Regi: Ridley Scott
Skådisar: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, m fl.
Från 15 år
Längd: 2 timmar 6 minuter
Betyg: AT AT AT AT

Jag var 15 år när Alien hade premiär 1979. Jag såg den på premiären och blev inte bara omskakad och skitskraj utan filmen kom att ha en sådan impact på mig och mitt filmintresse att jag idag, 33 år senare, går på premiären av Prometheus och är nervös i biostolen efter att ha sett fram mot denna film kanske mer än jag gjort inför någon annan film. Någonsin.

Felet är ju Ridley Scotts. Har man gjort filmer som Alien och Blade runner och sen gör comeback i samma genre med en sci-fi som, med Scotts egna ord har "DNA från första Alien" så måste man ju förstå att man skapar förväntningar lika höga som Burj Khalifa i Dubai, världens högsta byggnad, som Tom Cruise klättrar på utsidan av i Mission: Impossible - Ghost Protocol.

Inte minst summeras detta faktum i mysteriet kring den s.k. Space Jockeyn som förekommer i Alien, den fossilerade figuren som man hittar i "banan"skeppet.
Nu skulle vi få lite svar på vem eller vad Space Jockeyn var och kom ifrån. Om man får det tänker jag inte avslöja...

Men Prometheus är ingen regelrätt prequel till Alien. Där har Scott rätt. Det finns många beröringspunkter men jag tror filmen mer ska ses som en slags alternativ, parallell version av vad som föregick händelserna i Alien från 1979.
Det är ju t ex inte samma planet som Rapace och hennes team landar på, som i första filmen.
Och Prometheus handlar mer om sökande, om tron på att vårt ursprung kommer från yttre rymden.

Noomi Rapace är Elizabeth Shaw, en forskare som trots ett kors runt halsen, vill tro på att utomjordingar är människans förfäder. Året är 2093, ca 30 år innan händelserna i första Alien, och liksom i den så skickas en expedition iväg ut i rymden, denna gång för att hitta "ursprunget till mänskligheten".

Intrycken är många. Tomhet efter att längtat så länge och så är det över. Känner mest att jag måste se om filmen. Snart. Först då kommer jag nog kunna ge en mer balanserad recension. Men jag blev inte besviken trots de orimliga förväntningarna. Så mycket imponerade på mig. Storyn, designen (H.R. Giger, designern som skapade miljöerna och monstren till Alien- universumet är inblandad igen och det märks!), atmosfären, 3-D-effekterna, fotot, skådisarna (inte minst Rapace och Fassbender) är top-notch och jäkligt imponerande.

Rapace är ingen ny Ripley och det är smart av Scott att göra henne mer av en sökare, en kvinna som bara åker med för att få en chans att träffa dom som skapat oss. Hon är långt ifrån Sigourney Weavers Ripley även om hon tuffar till sig under filmens gång, men framförallt är hennes karaktär mer komplex än Ripley och det är mycket Rapace förtjänst.
All heder åt Scott som ville ha Rapace till den här filmen. Han såg en riktig skådis i henne och hon behövde inte bevisa något för honom.

Utan att avslöja Fassbenders roll så kan jag bara skriva att han är fantastisk, speciellt som det är en ganska otacksam roll. I övrigt är det välspelat, men Rapace och Fassbender sticker ut.

Prometheus är inte lika skrämmande som Alien, inte lika actionspäckad och febrig som Aliens, men bra mycket bättre än Alien 3 (fyran nämner vi inte ens...) men, som jag skrivit tidigare, framförallt en film som står på egna ben och som har fler dimensioner och tolkningsmöjligheter än den andra filmerna.

Svårt att säga om Ridley Scott skapat ännu en klassiker i genren, men det står utom allt tvivel att mannen trots sin ålder (75 år) fortfarande kan göra episk och storslagen film på ett sätt som få andra kan.



I den grekiska mytologin var Prometheus en gud som stal elden från gudarna för att ge till människorna.

GS.