Amerikansk skräckfilm med manus och regi av Ari Aster. Med Toni Collette, Gabriel Byrne, Milly Shapiro, Alex Wolff, Ann Dowd, Mallory Bechtel m fl.
Längd 2, 07 Från 15 år
Sverigepremiär 27 juli 2018
AT AT AT AT AT
Vad är skräck och vad skrämmer mest?
Frågor som väcks i och med nya omtalade rysaren Hereditary som gör segertåg världen över.
Den bygger INTE på en bok av Stephen King men jag gillar att dra honom som exempel.
Att många, majoriteten, av filmerna som gjorts efter stephen Kings böcker blivit misslyckade beror ofta på att filmmakarna missar det väsentliga i Kings böcker; att skräcken inte är blod och monster och psykopater.
Utan att den egentliga skräcken, det stora monstret, är vad vi är rädda för och vad som manifesterar sig hos människan när det handlar om liv och död, om överlevnad, om övergrepp, maktmissbruk eller andra sorters missbruk (som alkoholism i The Shining). Om det svåra i att växa upp, att bli mobbad, vara annorlunda och försöka möta sina värsta farhågor (boken Det).
Eller vad man är beredd att göra om ens kära husdjur blir överkört (Jurtjyrkogården?
Eller om den tunna linjen mellan idyll och mardröm, en skör linje som likt ett membran kan spricka när man minst anar det.
Att filmer som Exorcisten och Rosemary's baby fortfarande skrämmer nya generationer skräckfilms-älskare beror mycket på att de, trots att de kanske anses långsamma och lite daterade, inte bara försöker få biopubliken att hoppa till var femte minut och orsaka så många skrik och chockeffekter som det bara är möjligt under filmens gång.
Nej, precis som med de bästa och mest skrämmande King-böckerna så snuddar filmer som Exorcisten, The Omen, Psycho, Alla helgons blodiga natt, The Shining, och moderna mästerverk som It follows, The Conjuring, The Babadook och The Witch, djupare och mer fundamentalt något i den mänskliga själen.
De väcker frågor om livet och döden, om våra värsta rädslor och vår ångest över vad det innebär att leva. Och dö. Och vad allt egentligen betyder? Skräckfilmer när de är som bäst blir som spegelbilder där vi tvingas rannsaka tankar och idéer och frågor om allt mellan himmel och jord.
Hereditary har kallats den läskigaste skräckfilm som gjorts. Det är den inte. Inte om man jämför med t ex The Blair witch project (1999). Den skrämde, ja ni vet vad, ur mig. Och fortfarande när jag tänker på den så får jag rysningar.
Hereditary verkar på en annan nivå än många fantastiskt bra rysare som kanske mer går på våra basala känslor och fasor. Här är släktskapet mer nära de mer konstnärliga och psykologiska skräckisar som just mästerverken Hereditary bottnar i; de ovan nämnda stilbildarna av William Friedkin och Roman Polanski.
New York- baserade Ali Aster, som gjort några kortfilmer men som nu debuterar med denna psykologiska skräckis, lyckas alltså med konststycket att debutera i en svår genre med att göra en film som både är genren trogen, hyllar föregångare i genren, och samtidigt får till en egen twist på en story som är lika gammal som bibeln.
Men det som lyfter Hereditary och gör den så mästerlig, både som skräckfilm och "vanligt" drama, är berättelsen och karaktärerna och vad de bär på. Och hur detta tolkas av otroligt bra skådisar. Inte ninst Toni Collette!
I centrum av filmen har vi en dysfunktionell familj plågad av sorg, skuld och en oförmåga att gå vidare i livet.
Mycket mer än så är svårt att avslöja utan att "spoila", inte så mycket handlingen som själva känslan och filmens språk och sättet som den berättas på.
Men att historien börjar med ett dödsfall och hur en familj på olika sätt försöker tackla förlusten av en kär familjemedlem kan man avslöja utan att förstöra något. Och att en mörk hemlighet ruvar i familjens bakgrund är ingen spoiler heller.
Läste nånstans att Hereditary är resultatet av om Wes Anderson skulle göra en skräckfilm. Kanske det, men inget jag tänkte på under filmens gång. Aster är visserligen en estet och många scener är ruggigt snygga, inte minst användandet av miniatyr-figurer och modeller. Men jämförelsen med Anderson haltar och är oviktig. Ska man dra in någon regissör är det möjligen Kubrick i såna fall. Vad gäller det estetiska. I övrigt är empatin till de inblandade rikare än hos både Anderson och Kubrick.
Men dumt och onödigt att jämföra Aster och hans imponerande film med andra, då den står stadigt på egna ben och känns unik.
Aster, som även skrivit manus, och fotografen Pawel Pogorzelski, skapar en konsekvent elegans filmen igenom och samtidigt en ständig klibbig känsla av obehag och fruktan.
Även om den inte är über-läskig så är den många sätt ändå oerhört läskig...men inte på det traditionella och lite klassiska sättet (även om en klassisk och tacksam ingrediens finns med - det onda barnet!).
Dock är det en film som kommer att dröja kvar länge i minnet. Många scener kommer plåga dig innan sömnen ger dig befrielse.
Sen om den blir en klassiker i stil med Exorcisten och Rosemary's baby är något tiden får utvisa.
Helt klart är att den årets bästa skräckis, årets Get Out om man så vill. Även om den senare kändes mer politisk så representerar båda filmer som både respekterar skräckgenren och vill bryta upp den och närmar sig "finrummet" där bland annat Oscars-statyetter och dylikt väntar.
Göran.
