Ser Ethan Hawke gästa en av SVTs större talk shows nuförtiden.
Det sänds från New York.  Det är därför kanske inte så sensationellt som det först verkar.
Ethan Hawke deltar i Skavlan....


Å andra sidan han  är en av min generations större manliga skådespelare profiler.
Idag är han 45, åren har satt sig, och det finns säkert en handfull andra som är betydligt roligare och intervjua än just honom.
Men det blir ändå speciellt.
Det blir högtidligt och höra honom tala själv med egna ord.

Han är  en av flera skådisar som man "levt med" under hela livet. Såg honom redan som 15 åring i filmdebuten Upptäckarna (1985) av Joe Dante. Det var dock med Döda poeters sällskap (1989) som han fick sitt genombrott, och man lärde sig hans namn.

Han visade i den birollen hela sin talang, sin begåvning. Känslig, intellektuell, och irrationell och oberäknelig. Och han har i många år levt som "tjejidol" och blivit en "hjärtekrossare" bland flickorna.

Alive (1993)

Men till skillnad mot Brad Pitt eller Johnny Depp har Ethan Hawke lyckats ändå ta sig ur "tjejrummets väggar" och kunna göra det på sitt sätt. Med integritet. Han har kunna göra smalare filmer samt större produktioner. Och han har inte behövt bli den där "mystiske älskaren", eller "Han som tar alla konstiga och ur flippade roller"....

Det har känts ganska avspänt i hans fall.
Har aldrig uppfattat honom som särskilt angelägen av att behöva bevisa Världen att han är en "duktig skådis" med ett fördelaktigt utseende.
Nu har han också haft lite tur....onekligen är det så....

Hans karaktär Jessie från Bara en natt (1995), Bara en dag (2004) och Before midnight (2013) har liksom honom fått åldras och "misslyckas" och komma tillbaka in i "solen".... Unikt filmprojekt (Richard Linklater!!!) i amerikansk film och unika skådespelarinsatser...  

Det finns så mycket man vill veta ,eller vill att (han) programledaren skulle fråga Hawke om. Men det blir inte värst mycket intressant.

Det blir lite om inspelningen av nyinspelningen av Sju vågade livet och det blir nästan pinsamt och se honom säga att han var glad att kom "levande" från inspelningsområdet och man ser samtidigt Sveriges utrikesminister nicka emot honom...
Klyschigt, om något....

Ännu en gång avslöjar man filmen. Hur filmen bara lura oss. Att inget är på riktigt. Lösa skott. Och jag blir alltmer som Noah Bambauch, skeptisk mot "extramaterialet". Det vill säga, skeptisk till huruvida man vill veta så mycket om hur filmer görs. Filmen talar ju för sig själv.... och det vi inte förstår bidrar till en mystik, och väcker tankar i vår fantasi.... Allt behöver inte förklaras, allt behöver inte sägas. Det dräper filmen....

Och kanske finns det inte så mycket och fråga Ethan Hawke om. Samtidigt gör det väl det. Han berättar att han kommer från ett bildat hem. En matematiker till fader och en lärare till mor. Det skvallrar väl en del om vad han brås på , och kanske förklarar lite  hans kvalitéer som novellskrivare och författare. Hans inspirationskällor är Kris Kristofferson (för både hans musik och filmer) samt John Cassavetes. Både som manusskrivare, regissör och skådespelare....

Men jag tycker ändå att samtalet är för stramt, för "lagom" , och det bränner aldrig till. Varför inte fråga Ethan Hawke , om hur filmbranschen har förändrats sedan 90-talet?
Vad minns han av inspelningen av Reality bites (1993) och vad hände med Generation X?

Är det Generation X vi ser nu som vilsna föräldrar i Boyhood? (2014)

Vilka karaktärer från sina karriär kan han relatera till mest respektive minst till?

Before the devil knows you´re dead (2007)

    

Assualt on precinct 13 (2005)

Han är ju intressant, han har ju lyckats pendla mellan romantiska filmer , drama, thriller,  action och nu westernfilmer. Och han lyckas som gott alltid och komma undan med trovärdigheten i behåll. Hur gör han? Vad är tricket?

Vilka regissörer vill han jobba med i framtiden? Woody Allen? Tarantino?
Hur vet man när man hög presterar som skådespelare?
Vad är ett bra manus?
och så vidare....

Vet ni vad?
Tänker försöka ägna dagen åt och hitta en intervju med Ethan Hawke ifrån Actors studio. Det kan ju faktiskt kompensera en del.....
TA

Outhärdlig hemlighet

Fransk-kanadensiske filmregissören Denis Villeneuve (född -67) är på väg att bli ett stort namn inom filmen. Just nu aktuell på biograferna med sci-fi-dramat Arrival (11/11 i Sverige) med bland andra Amy Adams, Jeremy Renner och Forest Whitaker.  2015 kom han med knark-action-dramat Sicario där Emily Blunt agerar som den idealistiska FBI-agenten som leder ett krig mot drogtrafiken mellan USA och Mexico. Mest känd är nog ändå Villeneuve för Oscarsnominerade drama-thrillern Prisoners (2013) med Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman.

2017 innebär ett år för den fransk-kanadensiske regissören då han kommer försöka möta de lika otroliga som skeptiska förväntningarna som det innebär att lansera en uppföljare till den en av de mest ikoniska och hyllade filmerna genom tiderna, nämligen Blade Runner (1982).
Men kanske är Villeneuve mannen som kan göra det omöjliga, att skapa en uppföljare som gör originalet rättvisa men ännu viktigare, kan stå på egna, starka ben.

Dotter och son Marwan

Personligen är jag väldigt förtjust i stort sett allt jag sett Villeneuve göra. Gillar hans sätt att regissera, hans ton i filmerna, hans temperament och hur han skapar otroligt starka och spännande berättelser med tillsynes små medel.

När jag för första gången ser hans genombrottsfilm Nawals hemlighet (Incedies, 2010) faller allt på plats. Varför jag alltid gillat hans filmer och varför jag blir märkligt berörd på ett sätt som inte alltid inträffar när man ser thrillers eller actionfilmer som han på senare tid pysslat med.

Nawals hemlighet, mångfaldigt belönad på festivaler världen över, baseras på en pjäs som Villeneuve skrivit om till vita duken. Och det är en outhärdlig, grym och jobbig historia om ett tvilling-syskonpar, Jeanne och Simon, i en förort i franskspråkiga Kanada som efter sin mors död får i uppdrag att hitta sin pappa och sin bror. Pappan har de trott vara död och brodern visste de inget om.

Nawal Marwan

Uppdragen för dottern och så småningom även sonen till Mellanöstern, troligen Libanon, det är aldrig uttalat. Deras förtvivlade och ofta fruktlösa försök att fullfölja moderns sista önskan växlas med modern, Nawals, kamp för överlevnad efter att ha dragit skam över sin by och förskjutits efter att ha fött en utomståendes mans barn.

Villeneuve är diffus i själva Mellanöstern konflikten, det blir mer som en fond mot vilken människors grymhet och våldstörst utspelas. Det är inte lätt att ta sig igenom Nawals hemlighet, det är mord, tortyr, våldtäkter och annat hemskt och Villeneuve berättar sin historia med en dysterhet och en konsekvent ton av moll rakt igenom.
En stark och mycket välspelad historia om krigets grymhet och vilka konsekvenser dess lidande får långt fram i tiden, till nya generationer.

Denis Villeneuve

Nawals hemlighet knockade faktiskt mig och det är nog denna film som ändå får mig att tro att Blade Runner 2 kan bli något riktigt spännande att se fram emot!

GS.

Curtis Hanson (1945-2016)

Curtis Hanson har avlidit vid 71 års ålder. Han är mannen bakom den lyckade James Ellroy romanen L A Konfidentiellt (1997),River wild (1994) , Wonder boys (2000) och Handen gungar vaggan (1992).

Vittnet i fönstret (1987)

Det rör väl knappast någon tvekan att just LA Konfidentiellt (som han Oscars-belönades för) blev hans stora genombrott , och det var drygt 10 år efter Vittnet i fönstret (1987) som var den första film av honom som jag kom kontakt med. Det var en spännande thriller med bland andra Polisskolan-stjärnan Steve Gutenberg och Elisabeth McGovern (Downton Abbey).  Och spänning var lite av Curtis Hanson signum. Han gjorde ju flera thrillers , Bad influence (1990) med James Spader och Rob Lowe.

Handen som gungar vaggan (1992) seglade på vågen av psykopater och gav den kvinnliga mördaren ett ansikte i Rebecca DeMornay, här som ond barnflicka. Det blev en hit och var flitigt uthyrd i den lokala videobutiken.

Meryl Streep fick göra sin actionfilm i River Wild (1994) , där spelade hon flodexpert vars familj blev fången av ett par bankrånare (John C Reilly och Kevin Bacon), mitt ute i vildmarken. Det är fortfarande en roll som sticker ut i Streeps cv. Och hon gjorde "Supermorsan" , med extra av allt, kan man kanske säga...

Curtis Hanson var inte rubrikernas man. Han var heller ingen förnyare eller den  mest moderne i Drömfabriken. En ytterst skickliga filmberättare med god känsla för spänning, karaktärsutveckling och dramatik. Och bitvis verkade han vara lite som Joel Schumacher, en som vägrade rätta sig i leden och göra det förväntade (Eminem filmen 8 mm). Han lämnar oss med stor sorg och tomhet.
Tack för alla goda film-minnen, Curtis Hanson! R.I.P!
TA

Lynchs bästa film

Jeffrey (Kyle MacLachlan) är en ung man som är hemma från skolan. Hans far ligger på sjukhus. På väg från sjukhuset , då han hälsat på sin far, händer något ytterst märkligt. Han finner ett öra i skogen...
Han går till polisstationen och anmäler fyndet... Polismästare Williams känner han sedan tidigare. Williams dotter, Sandy (Laura Dern) har Jeffrey ett gott öga till.

Sandy och Jeffrey börjar själva luska i mysteriet. Spår och uppgifter leder dem till en nattklubb sångerska, Dorothy (Isabella Rossellini). Ungdomarna blir nu indragna i en farlig värld..... 

Jeffrey inser farorna, men han dras till denna värld, och han vill rädda Dorothy från den hotfulle Frank (Dennis Hopper) som håller henne "fånge" och har kidnappat hennes barn och make....

David Lynch Blue velvet (1986) känns idag mindre sensationell. Det är fortfarande en mycket bra film, men det bisarra och det absurda känns numera som "vardagsmat". Det tyder nog på hur Lynch filmer har påverkat och förändrat filmklimatet.

Många har "plagierat" honom i stil och bildberättande. Och många gör det just nu och kommer göra det imorgon....

Blue velvet är kanske Lynch bästa film, den är väldigt sammansatt, här finns ohyggligt mycket symbolik, den är väldigt välskriven och historien känns både klassisk och växlar mellan olika stilar som film noir, thriller, skräck och man ser spår av Hitchcock och Ung Rebell (1955).

Men det är trots allt en David Lynch film, och det är ett eget universum. En egen värld som bara är hans....
Och visst ryms det en särskild humor som Lynch är bäst på; vad sägs om Jeffreys goda arbetskamrater i järnhandeln? De är blinda män som ändå vill kontrollera varorna som de säljer, att de är i rätt storlek osv....
Och med en enda mening , sammanfattar väl huvudkaraktären Jeffrey, David Lynch filmkonst : "jag tror jag kan se i det fördolda"....
TA

Actionpackad western-remake

BIO
THE MAGNIFICENT SEVEN
Action/ Western
Premiär 23 september (IMAX på vissa utvalda biografer)
Regi: Antoine Fuqua
Roller: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke m fl.
Från 15 år
Längd: 2 timmar 13 minuter
Betyg: AT AT AT AT

1960 kom westernfilmen som både blev någon slags standard för kommande filmer i samma genre och som av många hålls som den kanske främsta western genom tiderna.
Sju vågade livet (The Magnificent seven) regisserades av veteranen John Sturges, som gjorde många klassiska filmer från 50,60 & 70-talet som En man steg av tåget (Bad day at Black Rock, 1955), Den stora flykten (1963), med Steve McQueen och krigsfilmen Örnen har landat (1976), som har en ganska galen rollista med Michael Caine, Donald Sutherland, Robert Duvall, Donald Pleasence, Anthony Quayle (Kanonerna på Navarone, Lawrence av Arabien m fl), Treat Williams, Larry Hagman (JR i Dallas) och, inte minst, vår svenske hjälte, Sven Bertil Taube!.

Chris Pratt

I originalet från 1960 var det många av dåtidens stjärnor som Yul Brunner, Steve McQueen, Charles Bronson, Eli Wallach, Robert Vaughn, Brad Dexter och James Coburn som bildade de 7 som vågade livet.

De gamla 7...

Nu när Oscars-vinnaren Antoine Fuqua (Training Day, 2001) gör en remake av den klassiska filmen så blir man ju återigen påmind om vad som startade hela grejen, nämligen Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954) som anses vara en av de riktigt stora klassikerna som gjorts och som för närvarande ligger på 19:e plats på listan över världens bästa filmer hos www.imdb.com.

Denzel in action

Storyn är av klassiskt snitt; en historia om ett omöjligt uppdrag, en historia om "mot alla odds" där invånarna i en liten håla blir terroriserade av onda män, här ledda av Bogue (Peter Sarsgaard) som vill komma åt marken för att utvinna guld och som han säger vid ett tillfälle (på ett ungefär): "Vill jag ha något, så förhandlar jag inte eller försöker köpa det, jag tar det."
Änkan till en av de döda i staden, Emma (Haley Bennett) lyckas övertala prisjägaren Chisolm (Washington) att samla ihop ett gäng revolvermän för att hjälpa byborna mot skurkarna som är många fler till antalet och har större resurser.

De nya 7...

Precis som i originalet finns här många färgstarka skådisar, som Washington, Hawke och inte minst Pratt, som mer och mer framstår som vår tids nya Harrison Ford eller kanske än mer som en mix av Clint Eastwood och Steve McQueen. Han är tuff, arrogant, mjuk och har glimten i ögat. Sarsgaard som bad guy är sevärd, han spelar sådär skönt ondskefull med rätt tajming och balans. Och Hawke tycker jag borde få mer beröm generellt sett för sitt sätt att spela så vitt skilda roller och alltid göra det så proffsigt. Dessutom är han närmast en renässansmänniska som förutom skådis, regisserar filmer, skriver manus och böcker och gör musik.

Ethan Hawke

The Magnificent Seven anno 2016 är en tempofylld, lustfylld och underhållande western med mer action och fart än vad som är vanligt i genren. Och mot slutet, speciellt med en viss kulspruta i fokus (som även användes i klassikern Det vilda gänget, 1969), får man ibland känslan av att man tittar på en krigsfilm.

Haley Bennett

Det är en spännande och dynamisk rulle där det går undan från första rutan till sista och det är nog den bästa, mest klassiska western jag sett sedan Clintans De Skoningslösa (Unforgiven, 1992) och när den ikoniska musiken från originalet dundrar ut under eftertexterna så är det gåshud deluxe. För övrigt förvaltar James Horner känslan i originalet med det nya soundtracket och jag är inte den första som skriver det, men The Magnificent Seven 2016 är ett utmärkt exempel på varför genren blev så populär som den var en gång i tiden.

Magnifikt!

GS.

Ikväll visar TV3 I love you , Beth Cooper (2009) av Chris Columbus. Filmen jämförs med John Hughes produktioner från 80-talet. Vi får väl se om undertecknad har kvar barnasinnet. Och om den skiljer sig från säg American Pie-filmerna? TA

I won´t back down

Oliver Stone är tillbaka med ny film, Snowden.
Det är glädjande att den kontroversiella filmregissören fortsätter göra politiska och samhällskritiska filmer. Han är en av få filmskapare världen över under min livstid som verkligen sträckt ut hakan och stått för något. Han backar inte. Han är ständigt relevant och ständigt reflekterande över sitt eget hemland och världen....

Kan inte säga att jag har omfamnat varje film som kommit från hans "bord", men ofta, är det intressanta och ibland till och med "väldigt intressanta" och "mästerliga" berättelser.

The Doors (1990)

JFK (1990)

JFK (1991) är en personlig Oliver Stone favorit, efter kanske musikfilmen The Doors (1990). JFK handlar ju om Kennedymordet, och jag vet, Stone spänner bågen långt och länge och fullt ut.
Men kritiken av filmen för och vara "knappast sanningsenlig" kan få mig och bli en smula förargad.

Huruvida JFK är sann eller inte är - sekundärt. Och det måste få vara sekundärt. Det som betyder någonting är ju att Oliver Stone väcker en debatt , frågor och funderingar kring Kennedymordet....

Stone lanserar dessutom sin konspirationsteori på ett obetalbart, nästan skamligt underhållande sätt:  makalöst laddat, nervigt, hypnotiskt, bildberättande med brännande bilder och där det faktiskt slirar till ibland och ger nästan en känsla om elektrisk stämning. Det är fladdrigt, febrigt och ibland nästan likt drogens rus. Det blir ett komplext resultat där det pendlar mellan svart vitt och färg och en kamera som blir alltmer nyfiken....

För evigt tacksam för Oliver Stones filmproduktioner. Keep up the good work!
TA

Ser om polisthrillern Misstänkta förbindelser (1990) av Mike Figgis (Farväl las vegas). Har säkert inte sett den här filmen på över 16 år eller liknande. Det är dock fortfarande en rätt spännande historia , även om jag liksom då som nu har lite svårt och relatera till karaktärerna.

En korrupt, medelålders gift polis vakar över sin struliga kumpaner. Richard Gere glänser verkligen som korrupt polis som utreds "hemligt" av strebern Raymond Villa (Andy Garcia, lysande!) och assistenten Wallace (Laurie Metcalf). Internutredaren Villa möter sin gamla kollegor och de blir föremål för anklagelser och misstankar...

Gere har flera scener där han verkligen "tar över" och han är "bad". Det gör han bra, och det är ju ett "roligt" grepp , det där, när så kallade sexsymboler får göra motsatta roller.

Jag kan också verkligen sakna Andy Garcia. Han fastnar med blicken lite "för länge" när han förhör Faye Grant (från tv-serien V) som är maka till en de anklagade poliserna (Willam Baldwin). Det här blir en sorts thriller där vi egentligen vet utgången, men vi frågar oss litegrann, vad krävs för och knäcka en sån stark och populär "ful fisk" om Dennis Peck i poliskåren?

Visst, har den här filmen åldrats, och visst undrar vi vad som hände med både Laurie Metcalf och en sådan som Nancy Travis?

Vi ser det inte minst i kläderna och frisyrerna, och det är ett slags Beverly hills mode , en brytningspunkt mellan 80 -tal och 90-tal. Skrikiga och tjusa färger. Nancy Travis presenteras i filmen i åtsittande vit kjol och topp och är värd för ett vernissage på Moderna Museum. Hennes man Andy Garcia dyker upp och drar till sig henne och kysser henne. Och de leker leken av att inte känna varandra. Det är charmigt. Det är något man inte ser längre på film.

Det var också då för den tiden,  ovanligt att föra ihop en kvinna och man som poliskollegor och göra dem till "buddys" och inte till älskare. Här sitter dem och dricker varsin Pepsi från spaningsbilen och vilar ögonen på en attraktiv unga kvinna gåendes med en liten chihuahua....
   TA

Älskvärd brittisk kortfilm

Jim (Ciarán Hinds från There will be blood) återvänder till Nordirland efter 25 års leverne i Amerika. Han tas emot av öppnar armar och famnar. Han har med sig sin vuxna dotter Patricia (Kerry Condon).

Men folk undrar varför kommer Jim tillbaka?

Terry George älskvärda och Oscars belönade kortfilm Vi möts igen, min vän (2011, The Shore) rymmer både humor, värme och vemod. Högst mänsklig historia om livets oskrivna turer, om svek, skuld och vänskap som faller isär och försoning. En film som du kommer vilja se om. TA

Lively surfar övertygande på hajvågen.

BIO: THE SHALLOWS


Thriller/ Skräck
Premiär 9 september
Regi: Jaume Collet-Serra
Roller: Blake Lively, Oscar Jaenada, Brett Cullen m fl
Från 15 år

Betyg: AT AT AT AT

Shallow betyder både ytlig och grund, men grund är ju även ett stycke berg som t ex ett fartyg kan köra på och sjunka på grund (!) av. Och ett grund, en klippa som dyker upp i havet vid lågvatten, blir en tillfällig räddning för Nancy (Lively) men också arenan för kampen mellan människa och rovdjur.

The Shallows är en bagatell, en ytlig sådan, en b-film om man så vill, men en ruggigt effektiv sådan där huvudpersonen inte bara kämpar för sin överlevnad utan också för att komma över och komma igenom en sorg som hotar att ödelägga hennes framtid och tro på sig själv och livet. Klassisk dramaturgi om en karaktärs stålbad för att komma ut på andra sidan som en ny och starkare individ.

I stort sett är filmen bara Nancy och en stor jäkla hungrig haj. Men Collet-Serra löser andra personers inblandning i storyn ganska smart med hjälp av interaktiva bilder på duken från Nancys mobil. Hennes syrra, som är avundsjuk på att hon inte fick följa med, hennes pappa som undrar vad hon håller på med och när hon ska komma hem och fortsätta sina studier. Hennes kompis som pga bakfylla inte dyker upp på utflykten till den hemliga stranden.

Idyllen är total när Nancy kommer till paradis-stranden och gör sig redo för att surfa. Ute i vattnet träffar hon två lokala män som ger henne lite inside information om stranden och vad som är farligt och dylikt. När det börjar skymma gör sig männen redo för att lämna stranden medan Nancy vill ge sig ut en sista gång innan det är dags för hemgång. Vilket ju alla i publiken förstår inte kommer sluta bra...
Många, mycket snygga, tecken på att något farligt ruvar i vattnet klumpar ihop sig och mycket riktigt så kommer också en attack som förvandlar en ganska tam öppning till en nagelbitare av rang.

Man tänker ju hur en film om en haj och en surfar-tjej kan bli bra och spännande underhållning. Men Collet-Serra, som bland annat har klart godkända rysaren Orphan (2009) och hyfsat underhållande Liam Neeson-rullen Non-Stop (2014) på sitt samvete, behöver inte mer än ca 86 minuter för att bevisa att han klarar av att göra en tajt, effektiv och välgjord rysare där gamla Gossip Girl-stjärnan Blake Lively övertygar i en roll som en kvinnlig MacGuyver (hennes läkarkunskaper gör att hon använder det som finns till hands för att sy och fixa...) öga mot öga med en pissed-off och hungrig jättehaj.

Och...icke att förglömma, Nancys enda följeslagare, hennes Fredag eller Wilson om ni så vill, fiskmåsen Steven Seagull, som "spelas" av sig själv, Steven "Sully" Seagull, verkar enligt många vara filmens största behållning... Lite överdrivet kanske, men spelet mellan Lively och "Sully" ger dramat en slags "comic relief" eller i varje fall en andpaus (måspaus...?) mellan de mer dramatiska partierna. Marco Beltramis musik ligger också och surfar precis rätt och tar inte över och pekar med hela handen när man ska fatta att det kommer hända något dramatiskt. Som det ska vara helt enkelt.

The Shallows är ingen film i klass med Steven Spielbergs Hajen men nog är den bland de absolut bästa som kommit i bakvattnet av den i varje fall. Och det är inte fy skam.

GS.

I pianot finner vi hennes röst

Jane Campions Pianot (1993) berättar vackert historien om den stumma Ada (Holly Hunter) som blir bortgift med en känslokall och girig markägare (Sam Neill).

Ada har en liten dotter (Anna Paquin) som hjälper henne med språket med omvärlden. Dem emellan är det teckenspråk som gäller...
Men det är med ett piano som Ada lever ut och kan uttrycka sig till fullo. Det är inte bara ett instrument för henne. I Pianot ligger hela hennes livskraft, kommunikation och RÖST....den hon är....

Det är mitten på 1800-talet. På en ö vid Nya Zeeland , bebodd mestadels av maorier försöker Ada och hennes man på något sätt etablera sig. Hennes make, Stewart, är mest fokuserad på att vinna mer mark från lokalbefolkningen. Han gör affärer med George Baines (Harvey Keitel), en vit man som blivit mer maorisk med tiden.

Adas make, Stewart, väljer att byta ut hennes piano mot mer mark. Detta till Adas stora missnöje. Men hon lyckas inte avvärja affären....
George Baines vill gärna ha pianolektioner av Ada. Så blir också fallet. Eller, ja så  värst mycket pianoövningen blir det inte tal om. Hon spelar några stycken för honom, och han betraktar henne. Och sedan kommer ett maktspel...
Ada erbjuds få tillbaka pianot om hon låter sig klä av sig för honom.....

Holly Hunter gör sin livs roll i Campions film (Oscarsbelönades också för rollinsatsen). Enastående rollprestation.

Männen i filmen framställs som mer eller mindre svin och föga sympatiska. Ada måste vara stark och listig. Vi funderar både en gång och två gånger över hennes livsval. Varför väljer hon Baines? Eller huvudtaget någon av dessa män? Giftemålet med Stewart var ju arrangerat och inte så mycket och orda om, med tanke på tidens förväntningar. Kanske var allt bättre än Stewart? Och Baines var inte bättre än ingenting alls?
 
I historien finns även "avstickare", den mellan mor och dotter, då dottern sviker modern, eftersom barnet känner sig sviken av sin egen moder. Väldigt intressant fångat av Jane Campion. Och när jag ser om Pianot för kanske 7:e gången, så ganska snabbt inser man att vi saknar en regissör som Campion. Det undersköna bildberättandet, Michael Nymans ståtliga musik och den snåriga och inte helt raka berättelserna som både överraskar och berör på djupet....
TA

Blev ganska rörd av Erika Hallhagens minnesord för den nyligen bortgångne Gene Wilder (1933-2016). Det som drabbar mig är hans berättelse om hur han med skrattets hjälp fick sina sjuka nära och kära - "överleva". Som barn såg han sin mamma bli svårt sjuk, och han bestämde sig tidigt för att "hans livs uppgift skulle bli och få henne och skatta". Något liknande skedde då hans hustru, Gilda Radner insjuknar i cancer. http://www.svd.se/man-ville-bade-ta-hand-om-och-bli-forford-av-gene-wilder/av/erika-hallhagen
Detta gör honom större, och det gör hans gärningar betydligt mer avancerade.
Wilder är för mig en av de första som jag såg i min "videofilmsbarndom". Hör upp blindstyre (1989) var en film som jag såg om och om igen. Älskade verkligen den komedin av hela mitt hjärta. Det berodde inte bara helt på Wilder, det var minst lika mycket Richard Pryors förtjänst.

Det fanns även en tid då man ville se allt som man bara kunde se. Man såg film på morgon, lunch , eftermiddag, kväll och nätter. Film blev det man sysslade med. Titta på film, alltså. Det hände att någon av kabelkanalerna visade Frisco kid (1979). Mel Brooks filmerna, Det våras för Frankenstein (1974) och Det våras för sheriffen (1974)  smällde högre, och lockade fram härliga skratt. Har inte vågat se om Mel Brooks filmerna eftersom jag befarar att jag nu i vuxen ålder skulle bli så oerhört besviken.
Det är likaså med Willy Wonka och Chokladfabriken (1971), det var ju stort när fritidsgården visade den på stor duk i matsalen. Skolan hade beställt filmerna från magasin och det var en projektor som smattrade och där satt vi säkert 40 ungar och fascinerades över filmen. Det är väl det jag tänker på nu när den rödhårige profilen lämnat oss. Han gav mig och andra filmkickar som vi aldrig glömmer. Filmkickar som några av oss sedan dess ägnat ett helt liv för och återfinna och återuppleva....
TA

Tarantinos ständiga musikredaktör

Intressant läsning om Mary Ramos som är en doldis , men vilken doldis, å andra sidan! Hon ligger bakom mycket av musiken i Quentin Tarantinos filmer. http://www.svd.se/med-perfekt-gehor-for-blodiga-uppgorelser
Hon är en så kallad Music advisor. Ramos har gett flera Hollywood filmer "sin musikaliska identitet", som Svds Sara Märta Höglund beskriver i sin artikel om henne. Tarantino skriver ofta manus med musik i åtanke och Ramos jobb blir nästan mer och gräva fram "rariteterna" eller snarare "få loss" låtarna han tänkt sig. TA

Soderbergh överrraskar igen!

I Steven Soderberghs Magic mike (2012) ser vi några manliga strippor i Tampa. Magic mike (Channing Tatum) är stjärnan i gänget, men försöker också vara en slags "pappa" för "gröngölingen" Adam (Alex Pettyfer). Denne Adam har en överbeskyddande syster (Cody Horn) som ogillar hela kontexten. Hon har en hel del kontakt med Mike, om det ena och det andra...

Gängets ledare (McConaughy) står för visionerna och disciplinen. Han är den äldre och den visare figuren i samlingen. Och han vill att grabbarna ska erövra Miami, men det är då allting börjar gå snett....

Det är faktiskt rätt underhållande, skådespelarna är högklassiga och Soderbergh lyckas skapa intriger och en trovärdighet i en ganska ruffig och oglamourös värld.

Påminner han inte om en ung Tommy Lee Jones? Channing Tatum

Det handlar mycket om Mike och hans drömmar som hela tiden grusas upp av festandet för och släcka ångesten, och kanske skammen. Det som ser ut och handla om Chippendales, visar sig vara något annat, något djupare. Magic mike liknar en mörk allegori över kapitalismen, den krackelerande amerikanska drömmen och om hur människor säljer (sex) drömmar för själva komma närma sig sin Dröm. Det handlar även om identitet och det blir en smärre funderare över könsrollerna.

Detta är en modig film, och en film som troligtvis missuppfattats eller på förhand dömts av den stora massan (inklusive mig själv). Steven Soderbergh visar med Magic Mike att han fortfarande är angelägen och kan överraska som filmregissör.

22 år efter hans hyllad debut Sex, lögner och videoband ger han oss en film som liksom den både skaver, kittlar, berör och drar i sär.

Här finns även en hel del humor, och inte sällan är det , gissa.... Matthew McConaughy som står för den gesten. 

Stjärnlöftet Cody Horn är en ny bekantskap och stjäl dock hela showen. Hon har en "tyst närvaro" som få andra har , och hennes gestaltning av Adams tillknäppta syster , Brooke, tyder på god regi av Soderbergh. Och precis så kändes ju det med James Spader efter Sex, lögner och videoband.... Cody Horn hoppas jag få se mer av inom en snar framtid....
TA