Kärlekens pris

Modeskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day Lewis) skapar kläder till gräddan av kändiseliten i 50-talets London. Han har byggt upp ett av de mäktigaste modehusen tillsammans med sin syster, Cyril. Somliga skulle nog beskriva honom som en urbota arbetsnarkoman.

Hans värld ifrågasätts omedelbart när han förälskar sig i  den envisa servitrisen Alma (Vicky Krieps). Det dröjer inte länge förrän deras kärlek liknar en slags berg och dala bana. Är Woodcock förmögen att älska en människa? Eller är han så besatt i sina klänningar och i sin egen storhet? Hur länge skall Alma stå ut och behöva vänta på honom? Vad får henne att stannar kvar vid hans sida? Hur mycket "psykologisk stryk" är hon beredd att ta?

Paul Thomas Andersons Phantom thread är inte bara Daniel Day Lewis mäktiga avslutning på en lång och framgångsrik karriär. Det är också en högst egendomlig film som både förvirrar och fascinerar mig. Är det misogyni? Är det en hyllning till Stanley Kubrick? Är det en sällsynt mörk och vacker kärlekshistoria på en och samma gång? Oavsett vad man tycker är det en mustig film med historiska anor, och emellanåt glömmer man bort att filmen är placerad 1950-talets efterkrigstid. Det här skulle lika gärna kunna vara en smidigare efterapare till säg Barry Lyndon (1975). Mörk, förförisk, sensuell , cynisk och grym kärlekshistoria. Vad säger den om kulturmannen? Eller det påstådda konstnärliga geniet? Reynolds Woodcock skulle driva någon annan än just Alma till vansinne. Han är överkänslig när det kommer till ljud och han ska ha sin sparris lagad på ett visst sätt. Gillar han det inte , kommer han försöka kämpa emot det, men till slut väser han ur sig : Vad är det här för skit?

Det lär tvistas länge om vad den här filmen egentligen vill säga och egentligen handlar om. Jag är inte bomb säker på att det är just "bara" en kärleksfilm av komplicerad art, som vi får se. Här finns ju styrk och maktförhållanden mellan två personer. Vilka drar gränserna? Vart går gränserna i en relation? Och vad är det som gör att Alma väljer som hon väljer? Historien vänder ju när  Reynolds Woodcock insjuknar allvarligt....
TA

Ett undantag

Vän av ordning reser sig nu.
Hur ska du har det? tänker hen.
Du som inte gillar remakes och nyinspelningar.
Var finns logiken?
Visst, det är sant. Jag gillar inte nyinspelningar.  Det känns 9 gånger av 10 - alldeles onödiga. Men som med allt, verkar det finnas undantag. Jag blir enormt peppad när jag ser trailern till A star is born med Lady Gaga och Bradley Cooper (som även har regisserat).

Får bara härliga känslor av trailern och ser verkligen framemot premiären. Lady Gaga ser ut som en självklar filmstjärna och visst vill man se Bradley Cooper (The places beyond the pines) fortsätta förädla sin dramatalang, eller hur?
Musik och film kan vara en odödlig kombination. Det har vi sett otaliga exempel på genom åren. När det klaffar, när det finns kemi och när det görs med stor passion och kärlek kan det leda till stora filmögonblick (La la land, Moulin rouge, Whiplash, Mamma mia etc.)

A star is born har gjorts tre gånger tidigare:  År 1937, 1954 (med Judy Garland) och den kanske mest kända av dem alla (hittills, är väl bäst att skriva...) gjordes 1976 med Barbara Streisand och Kris Kristofferson. Bradley Cooper och Lady gagas tappning av historien får premiär den 5 oktober. Musiken är skriven av Jason Isbell. Flera scener är inspelade från stora festivaler som Glastonbury och Coachella. https://www.imdb.com/title/tt1517451/trivia?ref_=tt_trv_trv
Vi väntar med spänning.
TA

En regissörs försvarstal

Läser som hastigast igenom en intervju i Indiewire om regissören Darren Afronsky. https://www.indiewire.com/2009/12/decade-darren-aronofsky-on-requiem-for-a-dream-246133/ Det mesta kretsar i intervjun kring hans film Pi (1998) och Requiem for a Dream (2000).

Den sistnämnda filmen såg jag nyligen för första gången. En ovanligt mörk historia om mänsklig nedgång och förstörelse via tunga droger. Filmen bygger på Hubert Selby jrs kultroman. I filmen ser vi inte minst Ellen Burstyn (Alice bor inte här längre) glänsa med storstilat skådespeleri. Hon blev Oscars-nominerad för rollinsatsen.

Det är ruggigt och skrämmande och se hennes förvandling, och det är fysiskt skådespeleri och hysteriskt och får mig nästan att tänka på Diane Ladds rollinsats i David Lynch Wild at heart (1990). Burstyn spelar Sara Goldfarb, en ensam mor med stora TV-drömmar. En dag börjar knapra piller för att förlora vikt så att hon gör sig snygg i teve, då den dagen kommer....men tiden går och hennes dagar kräver alltmer högre doser av piller....

Indiewire frågar Afronsky om kritiken han fått mot filmen. Kritikerna påpekar att den må vara visuellt tilltalande men sakna substans. Regissören "tänder" till. Han säger att det är lätt att gå vilse i filmproduktioner och -skapande. Och då är det lätt att helt missa Ellen Burstyns rollprestation. Hur kan man inte beröras av Ellen Burstyns förfall och känna medkänsla? frågar sig regissören. Vad behöver jag göra? fortsätter han. Måste jag skildra henne som genom god enligt Hollywood mallen och att hon drabbas av orättvisa? Kan du inte känna medkänsla för en plågad människa?
TA

Omtalad genombrottsfilm

Det är intressant att läsa intervjun med Julia Roberts i DN (2018-09-14). På något sätt blir det oundvikligt att inte nämna hennes genombrottsfilm. Och det är inte bara för att hon ständigt kommer förknippas med Pretty woman (1990). Nej, det handlar också om det som har hänt sedan tidigt 90-tal. Och i synnerhet fjolårets #metoo-uppror i Drömfabriken. https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julia-roberts-ingen-vet-hur-pretty-woman-skulle-tas-emot-i-dag/

Den 50-åriga Hollywoodstjärnan bemöter frågan kring filmen med ett ganska diplomatiskt svar. Hon menar att det är svårt att se på en 30 årig (daterad) film (Pretty woman) med dagens "ljus". Och hon säger också att ingen vet hur filmen hade tagits emot idag, utan #metoo.
TA

Gudarna måste vara tokiga

Paul Schrader är kanske mest känd för att ha skrivit manuset till klassiska Taxidriver (1976). Han har även regisserat en rad egna filmer (Cat people, American gigolo etc.). Under maj månad i år fick hans senaste film First reformed, biopremiär i USA. Det är dock högst osäkert om filmen når svenska biografer, tyvärr. Ethan Hawke spelar en minst sagt tyngd präst. Han har förlorat sin son i Irak och han försöker slå ihjäl plågoandarna med alkohol. The Guardians Peter Bradshaw jämför filmen med Taxidriver och Bergmans Nattvardsgästerna (1963). TA

https://www.theguardian.com/film/2018/jul/12/first-reformed-review-ethan-hawke-paul-schrader-amanda-seyfriedhttps://consequenceofsound.net/2018/06/the-top-10-films-of-2018-so-far/?utm_source=zergnet.com&utm_medium=referral&utm_campaign=zergnet_3069964

Gränslöst bra!

GRÄNS
Svensk drama-skräck-thriller från 2018, med manus och regi av Ali Abbasi. Medverkande; Eva Melander, Eero Milonoff, Sten Ljunggren m fl. Från 15 år, längd 1 timme 44 min. Svensk biopremiär 31 augusti 2018.
Betyg: AT AT AT AT


Nästan ett självmordsuppdrag att göra en svensk film om troll. I nutid. Men regissören Ali Abbasi inte bara lyckas undvika att det känns töntigt. Han ror iland denna förtrollande (!) och rörande historia baserad på novell av John Ajvide Lindqvist.

Riktigt snyggt, starkt, trovärdigt och magiskt på samma gång. En fin kärlekshistoria där smink och skådespel ( främst Eva Melander!) firar triumfer. Mycket sevärd och uppfriskande film!

Visades första gången på årets Cannes-festival där den tog hem det prestigefyllda priset Un Certain Regard!

GS.

Charles Ryders gyllene era

Det är oerhört intressant att lyssna på Sveriges radios Klassikern om tv-serien En förlorad värld /Brideshead revisited (1981). https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1041130?programid=3315

SRs Anneli Dufva har träffat tv-seriens regissör Charles Sturrige. Han berättar om hur han som ganska oprövad regissör i början av 80-talet fick chansen att ge sin favoritroman , skriven av Evelyn Waughs roman , filmiskt liv.

Hur ska man tolka tv-serien? Vad handlar den om?

Boken är komplicerad, säger Sturrige. Den handlar om en människa som en gång har känt doften av kärlek, men inte lyckas hitta den igen. Bokens författare Evelyn Waugh menade att den handlade om att hitta Gud, något regissören Sturrige inte håller med om.  

Den handlar dessutom om klass. Medelklass-sonen Charles Ryder (Jeremy Irons) som förförs av det extravaganta överklassen som Sebastian Flute (Anthony Andrews) härstammar ifrån. Här finns en längtan av att vara del av något , av att tillhöra en familj.

Historien skildrar även homosexuell kärlek, som på den här tiden fortfarande var brottsligt i England. Det leder till att Sebastian Flute flyr landet för att kunna börja leva eller rent ut av - sluta leva.

Anneli Dufva  har också sin tolkning av historien som sätter spår i mig. Hon menar att varje människa , kanske har  "en egen gyllene era", en tid som framstår i ett annat skimmer resten av livet. Vilken är din?
TA