Livets träd

TREE OF LIFE
Amerikansk film i regi av Terrence Malick.
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain m fl.
Längd: 2,18
Premiär: 27/5
Betyg: AT AT AT AT AT

Malick är ingen Woody Allen. När Allen konsekvent, lika pålitligt som att det blir en nästa dag, levererar en ny film varje år så har Malick gjort 5 rullar på nästan 40 år! Debuten Badlands kom 1973 och anses idag vara en av mest inflytesrika amerikanska filmerna och har fått kultstatus. Och med den filmen som byggde på ett verkligt fall om en seriemördare och hans flickvän visade också Malick upp ett särpräglat visuellt sinne och ett lite annorlunda sätt att berätta en historia.

Tree of Life kan man lugnt säga är en annorlunda film, åtminstone väldigt annorlunda berättad. Själva kärnan i berättelsen är inte märkvärdig. Zoomar in på en tillsynes vanlig jänkarfamilj i en mellanvästern-stad, en pappa (Brad Pitt), en mamma och tre bröder varav den äldste, Jack, spelas av Sean Penn som vuxen.
På ett sätt kan man kalla filmen för en klassisk far och son- historia, men det skulle nästan vara att göra filmen mindre i ambitionsnivå än den faktiskt är.

nej, det är inte Jurassic Park, utan Tree of life!

Och det är där det annorlunda och märkvärdiga med Tree of life kommer in. Vad annars kan man kalla en film som blandar ett familjedrama i en liten håla med en lång sekvens i början som beskriver jordens födelse? Eller vad det nu är... Bilder på klippor som rasar ner i havet, vulkaner som får utbrott, planeter och stjärnor och celler som förökar sig och liknande.
Folk sitter och undrar - vad är det här? Vad hände med Brad Pitt och de andra? Själv gapade jag bara. Storögt.
Malick berättar minst sagt sin historia på ett okonventionellt sätt och filmen känns ofta mer som poesi, eller som en symfoni eller som en känsla bara.

Regin, fotot och musiken bildar tillsammans något av det mest vackra, suggestiva, sensuella, mäktiga och mångbottnade som jag skådat. På mycket länge... eller kanske någonsin. I varje fall blev jag överväldigad och jäkligt imponerad av vad jag såg. Man får lätt känslan av att man som människa är väldigt liten. Att alla söker någon slags tröst och hopp i en värld som är för svår att förstå sig på, en värld i ett universum som inte har någon början eller slut.
Stämningen i filmen är total. Ett tillstånd som alltid är viktigt i Malicks filmer och här är den så tät och mäktig att man nästan kippar efter andan. Och det beror nästan helt på två saker; fotot och musiken. Det tål att upprepas, man kan säga mycket om Tree of life, mycket positivt, men även en del negativt, som att Malick använder sig av en del klyschor och klicheér i berättelsen och på det sätt han använder bilderna, men en sak är glasklar: Visuellt och stämningsmässigt är nog Tree of life det häftigaste och mest knäckande jag sett. Bara Blade Runner kan mäta sig med detta, men det här är ju en helt annan typ av film.

På gott och ont kommer nästan allt i Tree of life i skymundan av bilderna och musiken och Malicks berättarteknik.
Man ryser nästan konstant i 140 minuter.

Älskar filmer där regissören går "all-in", när gränsen mellan storslaget, ambitiöst, vackert, magnifikt och pretentiöst dravel är hårfin, men när man sitter och gapar under rullen och känner i magen att man bevittnar något stort så går det inte att vifta bort som något annat än ett mästerverk.
Ett svårt, tålamodskrävande mästerverk, men icke desto mindre. Ett mästerverk.

Tree of life kommer växa inuti dig. Som ett livets träd. Halleluja!

GS.

Nedan några exempel Livets träd i olika former och skepnader!