I kylan

 Johan Cronemans artikel Palme och tystnaden i Film och tv (nr 4 2011) är intressant.

”Snart 26 år efter mordet på sveavägen har det inte ens gjort en handfull filmer om Olof Palme” noterar Croneman (han nämner Kjell Sundvalls Sista kontraktet). Han beskriver det utbredda Palmehatet. Hatet som tydligen finns kvar på sina håll. En del verkar uppfatta Palme som historiens främsta landsförrädare.

I september kommer Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm PALME. Den kommer bestå av unikt arktivmaterial, och intervjuer med vänner och familjemedlemmar, kritiker och vänner från hela världen enligt http://wwwMoviezine.se och http://www.ciné.se

Filmen kommer också visas som tv-sere i tre delar i SVT nästa jul.

Men vi väntar fortfarande på en spelfilm som berättar historien om ikonen Palme. Om jag förstår Croneman rätt, är det ingen slump att Palme är frånvarande i svensk film och tv. Han är nu som då ”fel i tiden”. Och kanske uppfattas han ännu mer ”fel” nu än på länge.

Idag ska man vara politiskt sätt försiktig med vad man säger. Palme var aldrig försiktig. Han kritiserade bland annat USA och Sovjetunionen. Att göra film om honom uppfattas därför som synnerligen kontroversiellt. TA