En Tarantino i full frihet

Det här är ingen recension då min kollega "hann" före mig och skrev en mycket bra och utförlig text om hur han uppfattade Quentin Tarantinos nya film, western-action-äventyret Django Unchained.
Men då vi i detta fall har olika åsikter om resultatet så tänkte jag med några ord lägga fram min analys av filmen.
Så here goes...

Först som sist; Precis som förra filmen, krigseposet Inglorious basterds, är Django Unchained en hutlöst, skamligt underhållande best till film. 165 minuter bara svischar förbi, ungefär på samma sätt och med samma hastighet som en kula från Jamie Foxx' revolver.

Och det är, precis som med IG, en tolkning och kärleksförklaring till en genre som Tarantino älskar - Westernfilmer, eller snarare den italienska varianten, spaghetti-western, som t ex Sergio Leone bemästrade i klassiker som Den gode, den onde, den fule och Harmonica - en hämnare (Once upon a time in the west).

Det finns ett original som den här filmen hämtar inspiration ifrån. Se länken här. Django (1966)

I  den Django spelade Franco Nero revolvermannen Django som hamnar i trubbel med både Ku Klux Klan och mexikanska banditer. Typiskt QT så har han förstås sett till att plocka in Nero i en liten roll, lite så där metafilmiskt som man är van vid när det gäller honom.

Tarantino har utgått från den rullens grundpremisser, men i sedvanlig stil satt sin egna högst personliga twist på det hela. Och gjort filmens kärna till ett debattinlägg om slaveriet och, inte minst, en bultande kärlekshistoria som bränsle.


Ska inte fördjupa mig så mycket mer i filmen, men min kollega skrev mycket om våldet i filmen. Och visst är det mycket våld, mycket blod och det är i slow-motion och så, men, MEN. Då filmen är så lång och det blodiga våldet i största delen kommer först mot slutet så är det inte så våldsamt och blodigt som den "gamle" QT skulle ha kryddat filmen med.

Dessutom tjänar våldet och blodet en roll här, det är en, som sagt, en hommage, en hyllning till spaghetti-western, eller splatter-western, som den ibland också kallades, och då vore det ju inte samma sak om Tarantino skulle tonat ner på det röda.

Sen är ju Django Unchained, precis som Inglorious basterds, bland mycket annat, en saga, en blodig, skitig saga om en hjälte som mot alla odds räddar sin prinsessa från drakar och onda män. Som den tyska legenden prisjägaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) berättar om för Django vid lägerelden.

Med Django unchained har Tarantino fortsatt att till fullo utnyttja filmens alla tillgångar och skapat ytterligare ett bygge till film som fullständigt tar andan ur en. Så fullproppad med talang och filmisk magi, för att inte nämna skådisarna och dialogen som, som alltid, är en njutning i sig och bara den värd biobiljetten.

Frågan är ju nu - vad ska mannen hitta på härnäst?
Kan han ta "sin grej" ännu längre? Eller måste han helt bryta och byta spår? Och till vad i såna fall?
Ett kärleksdrama helt utan våld och blod?

En sak är säker.
Man vet aldrig med Tarantino.

GS.