Våldet förminskar Tarantinos filmkonst

DJANGO UNCHAINED
amerikansk western i regi av Quentin Tarantino
Medverkande: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Don Johnson, Samuel L Jackson, Leonardo Di Caprio m fl.
Speltid: 2 tim 45 min
Betyg: AT AT AT

En prisjägare i 1850-talets södern är på jakt efter tre efterlystna män. Slavhandlare. Han vet geografiskt var de befinner sig men inte hur männen ser ut. Slaven Django blir då hans komplement och guide. Tillsammans blir de en framgångsrik "prisjägarfirma". Prisjägaren Schultz lär inte bara Django "hantverket" och utvecklar honom till en skicklig revolverman. Han lovar hjälpa honom finna och befria hans slavägda fru , Broomhilda från slavplantaget Candyland.


Första timmen av Django Unchained är stundtals lysande: rappt tempo, fynd och finessrikedom i klipp, kameraåkningar, musik, övergångar och dialogen inte minst. Flera scener är riktigt riktiga  roliga. Men när "duon" Schultz och Django väl infiltrerar sig i Candyland , då börjar filmen successivt dippa.

Jag tröttnar på våldet, det råa och det överdrivna och det känns mest som det är en 12årings våldsfantasi man får ta del ut av. Man blir trött på 442:e huvudet som skjuts i bitar. Vari ligger denna fascination?  I film efter film så ser vi detta av Tarantino. Det börjar bli tjatigt nu. Och faktum är att det börjar överskugga Tarantino så kallad "storhet". Är han verkligen så nyskapande som alla säger? Är han en sådan begåvad filmberättare? Kanske. Jag ser det dock inte just nu. Jag gjorde det med Inglorious basterds (2009). Men även där kände jag att han drog ut på berättelsen för mycket, det tappade tempo och våldet, det råa och det äckliga våldet berörde mig även där illa. Tarantinos filmer mår alltid bäst när våldet inte är närvarande.

Våldet känns meninglöst. Men framförallt så ospännade. Vi har sett det nu i nästan varenda film med undantag för Jackie Brown (1998) från Tarantino. Hans "kärlek till b-filmen" blir mest ett skydd för en riktig historia med komplexa karaktärer och framförallt känslor. Det är ironi, det är blinkningar och svart humor och, ja allt, men aldrig på riktigt. När ska man se en Tarantino film som känns? Som man bär med sig i veckor efteråt och tänker på? Med Inglorious basterds var han nära dem känslorna. Där fanns ju inte bara historisk tid, utan en riktig hyllning till filmen och biografen. Som bara en tvättäkta filmnörd som Tarantino kan göra. Med Django unchained skjuter han högre över målet.

Pulp Fiction gjorde avtryck 1994. Den blev också stilbildande och skapade trender i filmbranschen. Hur man berättar en historia med parallellhandling och byte i tid och rum - fram och tillbaka och baklänges...  Det jag kanske mest minns från filmen är en obehaglig scen med Bruce Willis boxare. Han är på väg att bli våldtagen av några S/M fanatiker, vad jag minns var scenerna där väldigt spännade. Hur skulle det gå för Bruce Willis? Den normalt hårdföre hjälten vad plötsligt i klart underläge...

Jag saknar den spänningen i en film som Django unchained. Det blir istället en film som känns för lång för sitt eget bästa. Varken Di Caprio, Samuel L Jackson eller Jamie Foxx kan bära upp filmen. Det är främst Christopher Waltz film. Han är i varje scen alldeles fenomenal. Han ger hjärta, smartness, humor och lustigheter i sin tolkningen av den tyske och skruvade prisjägaren Schultz.

I filmens kanske bästa scen finner vi gamle Miami Vice-stjärnan Don Johson som spelar en genomvidrig, rastistisk slavhandlare, Big Daddy. Han och hans lynchmobb skall göra kål på Django och Schultz, när dem har slagit läger med häst och vagn. Slavhandlaren Big Daddy har samlat många män. Män i vita Klu klux klan liknandde luvor. Och här kommer Tarantinos härliga och galna humor in. Big Daddy får se sin män i besinning och i kraftig irritation. De ser inget i luvorna, och en av männens fru får skulden för att hon inte gjort ett ordentligt jobb. Ska de ha luvorna eller inte? En lång diskussion uppstår. Då tvekar jag inte en sekund att Tarantino har något speciellt i sitt filmskapande.TA