Nästa dag blir till en början alldeles vanlig. Ännu en dag på jobbet, i det skabbiga källarkontoret med hopplösa och buttra Mason. Ännu en dag med tjejerna och deras snack om dejting. Och ännu en dag på gymmet. Eller inte? Renee ramlar av cykeln och slår sig illa. Hon tuppar av.
Hon vaknar sedan upp och ser på sig själv med nya ögon. Hon tycker plötsligt väldigt mycket om sig själv och dyrkar sin kropp! Magmuskler. Vilka armar! osv.
Med ett gigantiskt självförtroende flirtar hon vid kemtvätten. Hon skäms inte. Hon ber inte om ursäkt. Hon tar för sig det hon vill ha. Hon vet att hon är den "perfekta tjejen". Hon möter där Ethan och de inleder en romans. Men vad händer med Renee när "förtrollningen" bryts? Vad blir kvar när Renees självförtroende återgår till det "normala" tillståndet? Det som var i henne före olyckan på gymmet. Ethan gillar henne som hon är , men gör hon det?
Jag gillade Trainwreck (2015) väldigt mycket när den kom. Amy Schumer kändes som en ny frisk fläkt. En feministisk och humoristisk spark i rätt riktning, om man säger så. I feel pretty är dock inte lika vass. Den har istället en hel del problem och lämnar ett tudelat intryck. Å ena sidan vill den vara en feministiskt upprop; du är fin som du är, - alla är vi vackra. Du behöver bara gilla /älska dig själv.
Å andra sidan får Renee självförtroende när hon känner sig vacker och har den kroppen hon vill ha. Det blir lite dubbelt här. Det blir också ganska märkligt när vi ser en ganska vardaglig tjej hänga runt i miljöer med bara trådsmala modeller. Det ger bilden av ett New York där det finns mestadels supersnygga modeller och några få "vanliga människor" med "vanliga kroppar".
Hon frågar en av dessa "modeller" likt en fan frågar sin idol: hur är det att vara så där vacker , så att du kan välja och vraka och åka yachter i Italien med vem du vill, hur länge du vill? Access to all areas, liksom. En av "modellerna" förstår inte tjusningen, utan känns ganska blasé och viljelös. "Jo , jag gjorde det i somras", säger hon, och är liksom lite "död", "mekanisk" i sitt uttryck.
Tänker på Amanda Petersen i Cant buy me love (1987). Hon säger till Patrick Dempsey, att vara populär tjej på high school, har verkligen sitt pris. Allt kretsar kring mode , kläder, smink. Det blir knappt tid över till så mycket mer. Ingen bildning, Ingen intellektuell stimulans. Det är ständig press och prestation. Tänker även på Stepford wifes (1975). Ett icke-liv i en materiellt berikande miljö. Men vad är det för liv egentligen? Och det är samma här: kroppen och den vidunderliga skönheten, jamen visst. Men det ytliga har en klar begränsning, eller hur? Och visst blir det frestande att tänka att subjektet i var och ens liv omvandlas till - ett objekt både för sig själv och inför andra.
Från början var nog I feel pretty en film som ville skildra kroppshetsen och ifrågasätta vår tids kropps och skönhetsfixering. Men som sagt den landar inte helt rätt. Man kan bara undra vad en film som I feel pretty gör med människor som redan har komplex för sina kropp?
Samtidigt driver Schumer ganska upp och ned med kroppsidealen , t ex under en bikinitävling eller när hon ironiskt fintar bort en modell vid receptionen. Men hon kunde ha gjort det mycket mer och i större utsträckning i filmen.
Styrkan i filmen heter och är just Amy Schumer , hon ger hjärta till den här lite kalla historien. Och som ni redan vet , så har hon ju en alldeles självklar komisk tajming. En självdistans. Utan den skulle inte det här funka. Stundtals är det ganska lättsamt , småtrevligt och man skrattar periodvis , med hennes karaktär. Hennes romans med Ethan som spelas av Rory Scovel är fin. De blir människor med sina brister och rädslor och osäkerhet. Deras kärlekshistoria är mätbar med just den som utspelar sig i Trainwreck. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar