Jag kan inte heller försvara Harrison Ford och påstå att han är en karaktärsskådis av rang. Han besitter ett ganska begränsat register och när han ska bära ett drama av den här sorten, blir det ganska plågsamt att bevittna. Marlon Brando brukade säga att om han inte lyckades "lura" publiken , ja, då hade han misslyckat som skådespelare. Och , dessvärre, Ford "lurar mig" inte alls här. Han får dock massor god hjälp av Anette Bening (alltid bra, oavsett material) och Valeria Golino. Men det räcker inte....
Det är en sådan där film vars historier vissa damtidningar kunde skriva spaltmeter efter spaltmeter om. Solskenshistorier så fyllda av schabloner och klichéer så man undrar varför historien ens måste berättas.
En arrogant och självisk advokat (Ford) blir skjuten av en rånare. Han vaknar upp efter flera dygns koma och minns ingenting från sitt liv. Nu börjar "resan" tillbaka då den egocentriska karriäristen successivt förvandlas till en mjukare familjeman.
Slutligen, tiderna har förändrats och även jag har gjort det. Har jag blivit mer cynisk sedan , säg 1991? För själva budskapet i Fallet Henry är ju sympatiskt (manuset är skrivet av J J Abrams). Familj och livet är större än jobb och karriär. Jag tror att det regissören Mike Nichols så gärna ville göra med den här filmen var att hylla eller göra sin egen version av Livet är underbart (1946) eller snegla på Frank Capras filmer. Men Nichols saknade humorn, svärtan, självdistans, smärtan och missade helt det ironiska 90-tal som han var en del av. Men den forne Mandomsprovsregissören Nichols skulle få revansch , decennier senare då han filmade Closer (2004). Det var en film som var mer i takt med dess samtid; mörk och präglades av otrohet, cynism, ironi och tvivel. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar