Quentin Tarantino vann Golden globe för "Bästa manus" för filmen Once upon a time...in Hollywood Filmen tilldelades också priser för Bästa manliga biroll (Brad Pitt) och Bästa musikal/komedi film.
Det är väl bara att gratulera, egentligen....
Jag såg nyligen filmen och häpnades av hur lite filmen gjorde avtryck på mig. Det var nästan en tre timmars film som blev varken eller. Den var inte tråkig, men å andra sidan väcktes inga större positiva känslor eller något engagemang.
Det fanns dock en scen i filmen som var något extra, det ska erkännas. Det var en scen mellan Leo Di Caprios karaktär och en ung flicka. De pratar om läsning, och här framkommer det lite mer djup och mänsklighet , än vad Tarantino brukar skildra i sina filmer.
Men detta ömsinta samtal överskuggas sedan av en enormt blodig och brutal slutfinal. Och det är bara direkt osmakligt att sitta och titta på. Och ännu en gång tycker jag att våldet förminskar Quentin Tarantino som filmskapare....
Jag läser en intervju med regissören för tidningen Uncut (nummer 268, september 2019). Han beskriver sin nionde film , Once upon a time...in Hollywood som sin "mest personliga film". Han syftar på miljöerna och hippies i Los Angeles (som var stora delar av hans barndom).
Jag har dock svårt att se något personligt som berättas i filmen. Det vittnar bara ännu en gång om hur distanserad Quentin Tarantino är som filmskapare. Han har så lite att säga om livet , och om tillvaron av att vara människa. Är han en relevant filmregissör? Och för vem/vilka? TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar